Close
Enter your
text here

sårbarhet

Högre oljepriser ställer om maten
 Högre oljepriser ställer om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Höj bensinpriset så att bara jag har råd att köra!” Det sa en kamrat till mig för många år sedan när vi satt fast i en bilkö. Han sa det på skämt, men samtidigt är det ju så att prisförändringar på fossila bränslen, oavsett om det är uppåt eller neråt, ger direkt effekt på hur mycket vi använder dem.

Högre priser på bensin och diesel får direkt många att börja intressera sig kollektivtrafikens tidtabeller. Förstå mig rätt, jag vet att detta kan göra livet mycket mer komplicerat och jobbigt för dem som inte har särskilt fungerande allmänna kommunikationer. Själv har jag sex kilometer till min busshållplats och det känns för det mesta alldeles för långt för att cykla. Fram tills i år, då vi köpte en begagnad elbil, har jag för det mesta kört dieselbilen till busshållplatsen.

Samtidigt måste vi sluta blunda för det faktum att om vi verkligen vill minska klimatpåverkan så är det utfasningen av de fossila bränslena som det handlar om. Skälet till att inte det sker, är ju som alla vet, att oljan driver hela vårt samhälle och då pratar jag inte bara om Sverige, utan globalt. Orsaken till detta är enkel, priset. Trots allt är fossila bränslen oerhört flexibla i sin användning och – billiga!

Detta kommer att ändra sig i takt med att det blir allt dyrare att utvinna oljan. Men det kan också ändra sig av andra skäl, som exempelvis dagens krig i Mellanöstern. Sedan USA och Israel anföll Iran har dieselpriset i Sverige stigit med mer än fyra kronor. Bensinpriset har också stigit, fast inte riktigt lika mycket. Priset på naturgas ökar också och därmed kommer även priserna på konstgödsel att stiga. Det har redan fått media över hela världen att oroa sig över hur det ska gå med matproduktionen. Detta gäller även för svenska bönder och då framför allt spannmålsproduktionen, som en artikel i Land Lantbruk skriver om.

Återigen, precis som höjda drivmedelspriser kan få väldigt jobbiga konsekvenser för enskilda personer, innebär detta starka påfrestningar på många lantbrukare som redan sitter i en tajt ekonomisk situation. Men samtidigt så innebär höjda priser på fossila bränslen en direkt signal till oss alla att det är faktiskt är hög tid att ställa om vårt samhälle, på riktigt.

Det finns många skäl till att vi bör fasa ut konstgödseln och jag ska bara nämna några här. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, näst efter utsläppen från organogena jordar (dikade torvjordar). Användningen av konstgödsel spelar också en stor roll i den rubbade kvävecykeln, som bland annat innebär att vi har en rad olika läckage av kväve i hela livsmedelssystemet, inte minst i form av övergödning. Konstgödseln har också spelat en stor roll för att separera växtodling och djurhållning ute på gårdarna, producera ett överskott av spannmål och med hjälp av denna billiga spannmål kunna föda upp kyckling, gris, tjurar och även hålla många mjölkkor på ett mycket intensivt sätt, dvs mycket input i form av fossila bränslen i direkt eller indirekt form. Man kan se våra kycklingfabriker med 100 000 djur som befjädrad billig naturgas, för det är till stor del denna som gör dessa anläggningar möjliga.

Ordet ”oljeberoende” är ett passande ord, för det beskriver verkligen hur det står till med oss alla, inte bara lantbrukare, och då har ändå Sverige ett bättre utgångsläge jämfört med många andra länder, på grund av vår vattenkraft och vårt bränsle från skogen (ved, pellets, flis osv). Ett beroende innebär också att man är sårbar, även detta gammal kunskap. Ett flertal rapporter, som denna, har visat det som vi redan vet, uppstår en allvarlig störning när det gäller tillgången på fossila bränslen för lantbruket, går det inte att hålla igång intensiv och energikrävande produktion som kyckling, gris, ägg och större delen av mjölkproduktionen. Då får man koncentrera sig på att hålla liv i föräldradjur och även att bedriva uppfödningen mer extensivt. Spannmålsproduktion i sin nuvarande form, kommer inte heller vara aktuell.

Själv tror jag att det till viss del går att ersätta dieseln med fossilfria drivmedel. Man kan också tänka sig att det finns kvar en liten del av ransonerade fossila bränslen för vissa utryckningsfordon, militär men även traktorer i lantbruket. I båda fallen kommer det att vara dyra bränslen. Därför kommer det i stor utsträckning handla om ett ökat inslag av muskelenergi, från människor och djur.

Personligen tror jag att konstgödselberoendet är lättare att lösa. Visst är det tekniskt möjligt med fossilfri konstgödsel, men återigen, den kommer att vara betydligt dyrare. Oavsett vad som får priserna att stiga kraftigt och de dessutom stannar där ett tag, kommer lantbrukarna snabbt att ställa om. eftersom konstgödsel är en stor utgiftspost för en konventionell spannmålsbonde. De kommer att behöva hitta andra lösningar än att köpa in gödning. Vi kommer se varierade växtföljder (fler grödor än enbart vete, och mer vall på tidigare ensidiga spannmålsgårdar) vilket också kommer att vara bra för att minska förekomsten av ogräs,urlakning av näring, kolbindning mm. Nästa steg blir att integrera växtodling och djurhållning, antingen på den egna gården eller samarbeta med grannen. Intensiv djurproduktion kommer försvinna. I stället ökar betande djur som får, kor och getter.

Det kommer bli ett annat samhälle, som har möjligheten att bli ett bättre samhälle än dagens, även om det säkert kommer ha sina problem och baksidor. Ingen Edens lustgård alltså. Särskilt möjligt att forma ett bättre samhälle är det om omställningen kan ske i lite ordnade former och inte genom en total kollaps. Högre priser på fossila bränslen innebär trots allt en sådan möjlighet att göra just en omställning och inte en kaosartad reträtt.

Därmed inte sagt att jag på något vis tycker att kriget i Mellanöstern är bra, lika lite som jag tycker att kriget i Ukraina (som också påverkar energipriserna) är bra. Tvärtom. Även om jag tacksamt nog aldrig har upplevt ett krig, har jag tillräckligt mycket fantasi för att föreställa mig hur fasansfullt det är. Inte ens i den historiska backspegeln blir sällan krigen ädlare eller mer rättfärdiga eller vilka ord man väljer för att försvara det som i princip alltid är oförsvarbart.

Gris-sminkning
 Gris-sminkning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Presskonferensen om Livsmedelsstrategin 2.0 måste vara årets antiklimax. Så många som har hoppats så mycket. Och fick så lite!

Peter Kullgren var märkbart nervös, trots att han hade fått till en rätt bra line up med utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och miljö- och klimatminister Romina Pormokhtari. Och så Martin Kinnunen, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som bjöd på ofrivillig underhållning när han konstaterade att en stor brist i den förra versionen av livsmedelsstrategin var att inte sd var med i diskussionerna.

Men nervositeten var kanske inte så konstig eftersom man, som väntat, inte hade något att komma med.

Den heliga treenigheten inom jordbrukspolitiken – ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet – upprepades flitigt, utan att det framgick hur detta ska uppnås. Och framför allt framgick det inte hur detta ska leda till ett mer robust livsmedelssystem, även om det upprepades flera gånger. Pourmokhtari verkade också ha köpt branschens mantra om att klimatpåverkan kommer att minska om den inhemska matproduktionen ökar. Men hur detta då går ihop med regeringens kommande exportsatsning av svenska livsmedel, var inget som diskuterades.

Benjamin Dousa försökte  göra en Erlandsson och prata om all fantastisk mat som finns i Sverige, men där Eskil Erlandsson åtminstone verkade ha ett genuint matintresse, var Benjamin Dousa ute på betydligt tunnare is: ”Det ska vara lika självklart för en japan eller en amerikan att dra på Kalles kaviar på knäckemackan, som att dra igång ABBA på karaokekvällen”, sa han. Lyckligt ovetande om att Kalles och torskrommen som kaviaren innehåller, är norsk… Överhuvudtaget kan vi tacka Norge för den ökande livsmedelsexporten där den största produkten är distribution av norsk lax.

Trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, så har den inte direkt räddat svenskt lantbruk från att fortsätta läggas ner. En förklaring till detta är att mycket av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, det mesta av cidern och en hel del annat, inte alls bygger på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. En ny liten satsning på exporten kommer inte heller nu rädda lantbruket, även om man döper om exportorganisationen för femtioelfte gången. Denna gång blir namnet Food Export Center.

Underhållning bjöd också landsbygdsministern på när han fick frågan vilken åtgärd som inte redan har kommunicerats, som är ny och som anses viktigast. Peter Kullgrens svar blev att det var uppdraget till Jordbruksverket att nu börja mäta och sätta mål för den svenska livsmedelsproduktionen för att kunna se om den ökar eller minskar. Det hela verkar lite besynnerligt, med tanke på den omfattande statistik som redan finns hos Jordbruksverket och målen – det måste väl ändå vara politikens uppgift att sätta?

Det fanns gott om ofrivillig komik i denna presskonferens, men skrattet fastnar lite i halsen om man vet hur allvarligt läget är för lantbruket, där gårdarna fortsätter att läggas ner. Allt färre gårdar, allt färre livsmedelsindustrier är motsatsen till en robust livsmedelskedja, som det pratades så mycket om. Och trots att man på presskonferensen nämnde pandemi, störningar i den globala handelskedjan, extremväder och krig i Ukraina som ytterligare påfrestningar, så var det som att man själv inte förstått allvaret och vidden av hur sårbar dagens livsmedelssystem är. För om kvartetten hade haft insikten, hade förslagen haft en helt annan kaliber.

Enda trösten för regeringen med stödpartiet sd, är att riksmedia saknar intresse och kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion. Därför avrapporterades bara budskapen från kvartetten utan någon analys eller besvärliga frågor. Den enda fråga som på allvar får upp det mediala intresset när det gäller lantbruket, det är som bekant hur många köttbullar som ska ätas eller inte ätas. Men den här gången handlade det ju om lantbrukets framtid.

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
 Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?

Full fart i verkstan!
 Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

Så här står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Kor i stället för antidepressiva
 Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.