sårbarhet

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?

Full fart i verkstan!
Full fart i verkstan! 150 150 Ann-Helen von Bremen

”Det måste bli verkstad av livsmedelsstrategin!” Det är något som det har snackats om rätt länge bland bönderna och deras företag. Men verkstaden pågår redan för fullt. Varje nedlagd gård är ett resultat av denna politik.

I min förra bloggtext kritiserade jag att jordbrukspolitiken hanteras inom EU och förespråkade en åternationalisering. EUs jordbrukspolitik, CAP, har blivit en byråkratisk koloss som ytterst få människor begriper hur den fungerar och alla verkar missnöjda med modellen. Den gemensamma marknaden ökar inte bara konkurrens- och lågpristrycket på bönderna i EU-länderna, det är också ett allvarligt demokratiskt problem att makten över ett av de allra viktigaste politikområdena ligger så mentalt långt bort från folket.

Jag fick en del kommentarer från er läsare (tack för det!) där flera av er argumenterade för att jordbrukspolitiken var ännu värre när den styrdes enbart av vår regering och riksdag. Men om det enda argumentet för CAP är att det var ännu värre för snart 30 år sedan när Sverige styrde över jordbrukspolitiken, ja då är det inte riktigt så mycket till argument, tycker jag.

Hur som helst. I de kommande texterna så tänker jag just skriva om hur Sveriges politik ser ut på området och varför detta leder till att lantbruket läggs ner. Jag tänker även ta upp hur man skulle kunna göra i stället.

Den nationella livsmedelsstrategin, det som ska vara den svenska matpolitiken fram till 2030, beslutades 2017 och ända från start har det från lantbrukarhåll argumenterats för att det ska ”bli verkstad” av politiken. Men frågan är – vad är det egentligen som ska omvandlas till praktisk handling? Livsmedelsstrategin ger nämligen inga löften.

r står det nämligen i det övergripande målet:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Låt oss först diskutera vad som inte står i strategin. Det pratas inte om att lönsamheten ska öka, inte heller om att antalet gårdar ska bli fler eller att det ska finnas en livsmedelsproduktion i hela landet. Det sägs förstås heller inget om att jordbruket ska producera god och hälsosam mat.

Det enda man säger är att den totala livsmedelsproduktionen ska öka men så kommer brasklappen, ”produktionsökningen… bör svara mot konsumenternas efterfrågan.” Produktionen ska bara öka om konsumenterna efterfrågar detta, vilket innebär att det inte alls behöver innebära någon ökad produktion. Allt bygger ju på konsumenternas vilja och de kan ju vilja köpa sin mat från något annat land.

Många har tolkat det övergripande målet som att det handlar om en produktionsökning och ibland ser man även myndigheterna själva kommunicera detta, men återigen, det finns alltså inget stöd för en allmän produktionsökning som inte den sk marknaden efterfrågar. Oavsett detta så finns det inget samband mellan hög produktion och lönsamhet, särskilt inte om man också eftersträvar ett hög konkurrenstryck, vilket den svenska politiken syftar till.

I det övergripande målet talar man också om hållbar utveckling, skapa tillväxt och sysselsättning och att relevanta nationella miljömål ska nås – men hur detta ska gå till har man inte på något sätt talat om i propositionen. Tvärtom har man till och med konstaterat att de senaste 50 årens utveckling inom jordbruket har inneburit en minskad sysselsättning inom jordbruket. Det finns ingen idé om hur detta ska ändras.

Det finns egentligen ett enda skarpt delmål i detta övergripande mål och det är formuleringen att ”Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska”. Men återigen, man säger inget om hur detta ska gå till.

Livsmedelsstrategin ger alltså inga nya löften. Det handlar snarare om mer av samma medicin som man har hällt ner i jordbrukets strupe under de senaste 70 åren – konkurrenskraft, vilket innebär att den som kan producera billigast, vinner. För det så kallade produktionsjordbruket konkurrerar aldrig med kvalitet, goda smaker, matkultur, god djuromsorg eller med ett gott miljö- och klimatarbete, utan om en enda sak – lägst pris. Det är detta som driver nerläggningen av gårdar, koncentration av företag till vissa delar av landet och ett alltmer industrialiserat och intensivt jordbruk.

Vill man att livsmedelsstrategin ska bli verkstad så är det bara att öppna ögonen och se sig runt på landsbygden. Där pågår strategins verkstad för fullt.  Varje nerlagd gård är ett resultat av verkstan.

Poängen med livsmedelsstrategin är inte att det ska finnas ett livskraftigt lantbruk eller en matproduktion i hela landet eller ens ett lönsamt jordbruk. Istället finns det ett egenvärde i konkurrensen, i kombination med frihandel. Så här skrev Jordbruksverket i sin utvärdering och uppföljning av livsmedelsstrategin 2021. Citatet är ganska talande för den politiska idé som ligger bakom strategin:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras. Sammantaget ökar detta konkurrensen mellan företag och leder till att de mest effektiva företagen vinner marknadsandelar medan mindre produktiva företag slås ut.”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Kan andra länder producera mat billigare, ja då ska vi också köpa maten därifrån, även om vi kan odla/föda upp den själv. (Det samma gäller för övrigt alla andra branscher också.) Det är också den här politiska idén som leder till att jordbruket har utvecklats till vilken komponentindustri som helst och är så tungt beroende av utländska underleverantörer. Utsädet (fröerna), avelsmaterialet, traktorerna och de andra maskinerna, konstgödseln, proteinfoder (exempelvis soja) och det mesta av drivmedlen – allt kommer från något annat land. De flesta av de här produkterna skulle Sverige kunna producera, men någon annan gör det billigare. Av samma skäl kommer stora delar av arbetskraften i bärskogarna och frukt- och grönsaksodlingen, men även i skogen och i mjölkstallarna, från andra länder. Det är människor som beredda att jobba under arbetsförhållanden och till löner som inte svenskar vill jobba för.

Det här är inga konstigheter, det är bara en effekt av de politiska idéerna om att globalisering, frihandel och konkurrens leder till lycka och välgång för alla. Det som däremot är riktigt konstigt är att lantbrukets företrädare tycker att det här är en bra idé. Varför anammar man en ideologi som leder till den egna undergången?

De kommande texterna ska handla om två saker som låter bättre än vad de är – export och innovation.

Kor i stället för antidepressiva
Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.

Den sårbara maten
Den sårbara maten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan medverkade jag i ett webinarium om livsmedelssystemets sårbarhet, anordnat av v ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Maria Gardfjell. Här är länken:

Här är mitt föredrag, med ett litet tillägg.

Vi var nog många som drabbades av lite skrämselhicka när vi såg de tomma hyllorna i matbutikerna i början av epidemin. Skulle maten ta slut? Vi som är vana vid att allt ska finnas alltid.

Nu tog inte maten slut, den här gången, men det blev en väckarklocka för många om hur sårbara vi är.

Vi har verkligen byggt ett matsystem som är sårbart på många sätt. Vi saknar marginaler, buffertar och förråd. Det handlar inte bara om vi har låg självförsörjningsgrad på flera av de livsmedel som vi kan producera i Sverige, vi har också koncentrerat produktionen av dem till vissa regioner.

Vårt jordbruk är beroende en rad olika produkter och tjänster från andra länder. Det gäller utsäde, avelsmaterial, fossila bränslen, konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner, tekniska system, rådgivning och arbetskraft. Det här gör att svenskt lantbruk bidrar allt mindre till sysselsättningen och ekonomin. Samma sak gäller flera stora livsmedelsföretag som blir allt mer beroende av utländsk livsmedelsråvara och där hela eller delar av produktionen förläggs till andra länder.

Den nationella livsmedelsstrategin är vår matpolitik som ska gälla fram till 2030 och den säger att ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”, men den säger inget om hur detta ska gå till. Självförsörjningsgraden nämns, men det finns inget mål för ökad självförsörjning, däremot finns det ett mål för livsmedelsexporten. Den ska fördubblas fram till 2030. Men ökad livsmedelsexport har inget med minskad sårbarhet att göra, tvärtom. Länder som är mycket beroende av import eller export av livsmedel, är mycket sårbara och får svårare att återhämta sig efter en kris. Det var bland annat FAOs slutsats efter den stora finanskrisen. Man kan också se hur det stora jordbrukslandet och livsmedelsexportören USA nu tvingas att hälla ut mjölk, slakta grisar och elda upp spannmål.

Sårbarheten gör sig gällande på flera sätt i livsmedelskedjan och vill man minska den, så räcker det inte med att enbart bygga upp beredskapslager. Man måste också sprida på riskerna och bygga in mer marginaler i systemet.

Det räcker inte heller med att generellt ”öka produktionen”, som egentligen är ett av få skarpa mål i livsmedelsstrategin. Vi har en koncentration och specialisering av matproduktionen i olika delar av landet som gör oss mycket sårbara. Fyra av tio spannmålsåkrar, räknat i hektar, finns i Skåne eller Västra Götaland. Mer än hälften av alla slaktkycklingar finns i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Fler än hälften av alla grisar finns i Skåne, Västra Götaland och Halland. En tomatodlare i Trelleborg odlar hälften av alla svenska tomater. Ökar vi produktionen inom den befintliga strukturen med allt färre och större gårdar, koncentrerade till vissa regioner, ökar vi snarare sårbarheten.

Stora, specialiserade gårdar är i sig känsliga för en rad olika störningar som sjukdomar, insektsangrepp, prisförändringar, avbrott i datatrafiken eller elnätet, störningar i distributionen osv.

Att sprida på riskerna innebär i stället att sprida matproduktionen över hela landet. Att planera för regional självförsörjning, så långt som det är möjligt. (Alla regioner kan inte producera allt, det kommer bli skillnader i kosten, men det också så som regionala matkulturer växer fram.)

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag och butikskedjor i stället för ett fåtal stora. Att mer än hälften av all mat som säljs i butik i Sverige går genom en enda kedja, Ica, är i sig ett mycket sårbart förhållande. På samma sätt är det ett stort problem att Arla har en så dominerande ställning på mejerimarknaden.

Flera av de regionala livsmedelsstrategierna tar fasta på det här och det finns all anledning att stärka de som jobbar regionalt och som vet vad som behöver göras för att få till en mer positiv utveckling. Det är förmodligen betydligt bättre använda skattemedel att slussa ut livsmedelsstrategi-pengarna direkt till regionerna.

Vill man minska sårbarheten bör man också i större utsträckning utgå från platsens resurser. Ta exempelvis konstgödseln. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, efter mulljordarna. Att sluta kretsloppet när det gäller näringsämnen och fasa ut konstgödseln minskar inte bara sårbarheten, utan är den viktigaste insatsen för att minska matens klimatpåverkan. Då handlar det bland annat om att investera i nya avlopp så att man kan återföra näringen till åkrarna. Det är en dyrbar investering som vi har vetat i decennier att den måste genomföras, utan att så mycket har hänt.

Jordbruket är teknikintensivt och är också ett av flera skäl till att så få människor kan producera så mycket mat, men det finns en baksida på tekniken, den gör lantbruket sårbart. Förutom att den kan gå sönder, innebär ofta investeringen i tekniken oerhört stora kostnader för lantbruken. En annan nackdel med tekniken är att den ersätter bondens tidigare kunskap och skulle tekniken fallera, är det inte säkert att bonden vet hur hen ska lösa problemen som uppstår. Om gårdagens traktorer lagades med svets, spett och slägga, är det i princip omöjligt för en lantbrukare att själv reparera vissa komponenter, inte minst datasystemen, i dagens traktorer. Det finns alltså anledning att inte okritiskt anamma allt mer ny teknik och därmed en allt mer komplex och sårbar infrastruktur inom lantbruket. Detta kan också gälla myndigheter och företag som servar lantbruket. Jordbruksverket har under flera år inte fått sitt nya IT-system att fungera och därmed inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Ett nästan övertydligt exempel på sårbarhet.

Vi behöver bygga in marginaler i livsmedelskedjan. Vi har ett system som är allt mer specialiserat och som baseras på att alla länkar i kedjan hela tiden ska topp-prestera. Det finns inga buffertar. Torkan 2018 visade hur lite marginaler som jordbruket har, det fanns inget sparat i ladorna, vare sig i form av pengar eller djurfoder. Med facit i hand slog torkan hårdast mot växtodlarna, inte djurägarna, vilket också visar på sårbarheten att bara ha en enda produktion på gården. Att sprida riskerna innebär också att blanda olika typer av produktion.

Ska man minska sårbarheten måste man också jobba med flera politiska områden – lantbruk, landsbygd, miljö, naturvård, näringsliv osv och inte se dessa frågor som separata. Att på allvar minska sårbarheten i hela livsmedelskedjan innebär ju till exempel också att öka den biologiska mångfalden ute i landskapet, att blanda olika naturtyper i större utsträckning än vad som sker i dag, att blanda växtodling med djurhållning mera och att främja en levande landsbygd med fler människor. Den sociala utarmningen är också en viktig sårbarhetsfråga.

Ökad självförsörjning och minskad sårbarhet är inte bara en fråga för kristider, utan även för de tider när det råder någon slags vanlig vardag. För även då har vi hela tiden lågintensiva matkriser som visar på den globaliserade matkedjans sårbarhet. Är det inte regnskogar som skövlas för att ge plats åt palmolja och soja, så är det döende landsbygd och överbefolkade städer, usla arbetsförhållanden i frukt- och grönsaksodlingar, överanvändning av antibiotika i animalier, rester av bekämpningsmedel i mark vatten och mat – ja listan kan göras lång.

Att producera en större del av maten i närheten av dem som äter den innebär att vi som äter maten får en större kontroll och förståelse för hur maten produceras. När maten finns i landskapet där vi bor, ökar vårt engagemang och vår omsorg om den.

Diskussionen efteråt mitt och andra medverkandes föredrag innehöll som vanligt en varning mot att bedriva en protektionistisk politik. Protektionism betyder att skydda eller beskydda och personligen har jag mycket svårt att se vad det skulle vara för fel med att skydda vår matförsörjning? På samma sätt som jag anser att andra länder har rätt att skydda sin matproduktion. (Handla med varandra har vi alltid gjort och det kommer vi fortsätta med också. Men att Europas bönder ska fortsätta att slå ihjäl varandra, är något helt annat än ett stimulerande handelsutbyte.) Jordbruk är inte vilken näringsgren som helst. Under denna kris har till och med regeringen slagit fast att jordbruk och matproduktion är ”samhällsviktigt”. Och ett samhälle som inte vill skydda en av sina viktigaste näringar, vad är det egentligen för samhälle?

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag i stället för ett fåtal stora.

En helt annan strategi
En helt annan strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det pågår många diskussioner just nu om hur sårbart dagens livsmedelssystem är. Tycker därför att det kan passa bra att påminna om den alternativa livsmedelsstrategi som jag och Gunnar Rundgren skrev för tre år sedan. Den gäller fortfarande.

En strategi för den goda maten

Regeringens föreslagna livsmedelsstrategi går i det industriella jordbrukets gamla hjulspår, och lägger liten vikt vid matkvalitet, miljö och näringsvärde. Vår analys av denna ensidiga strategi kan läsas här. Här lägger vi fram en alternativ strategi.

För att göra det enklare att se skillnaderna har vi strukturerat vårt förslag ungefär på samma sätt som regeringens föreslagna strategi och delat in texten i en problemanalys, en övergripande målsättning och identifikation av strategisk inriktning för vissa områden. För varje sådant område ger vi exempel på konkreta åtgärder. Det rör sig alltså inte om någon fullständig åtgärdslista utan är mera ett att levandegöra vad de mer abstrakta formuleringarna betyder.

Strategin ska ses i förhållande till dagens situation och de förhållanden som kan antas gälla fram till 2030. På längre sikt är det sannolikt att vi måste frigöra oss mer från marknadens dominans över livsmedelsproduktionen. Vårt förslag pekar ut en sådan inriktning samtidigt som den försöker hitta vägar att få den nuvarande marknaden att fungera bättre. Strategin måste också förhålla sig till att Sverige för närvarande är EU-medlem samt deltar i ett antal andra internationella avtal vilka begränsar vår handlingsfrihet. Vi tar ändå ut svängarna och föreslår vissa åtgärder som möjligen står i strid med dessa. Men dessa kan antingen leda till att reglerna ändras eller till att det uppstår olika typer av konflikter som måste lösas. Det är viktigt att kunna se bortom den existerande ordningen, men också att förändringar sker gradvis så att de olika aktörerna kan förhålla sig till dessa.

En strategi värd namnet måste givetvis stötas och blötas av olika intressen. Det gäller inte minst alla konkreta förslag om genomförande. Vissa saker skulle behöva utredas ytterligare. Vårt förslag ska således inte ses som en färdig produkt utan som ett alternativ till den analys och strategi som regeringen har presenterat.

Problemanalys

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden, både den vilda och den ”tama” i form av växtsorter och lantraser. Jordbruket bedrevs på ett regenerativt sätt, det vill säga det återskapade de alla de nödvändiga resurserna – från matjorden till arbetskraften. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden, men också vi själva i form av vår egen hälsa, som i fallet med den kraftigt ökande antibiotikaresistensen.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Synen på mat som rena handelsprodukter går igen i hela livsmedelskedjan. Det mesta av livsmedelsberedningen domineras av ett fåtal större företag som ofta ägs av stora internationella företag. Den gemensamma måltiden som en viktig social och kulturell mötesplats förlorar allt mer sin betydelse. Alltfler människor äter sin mat ensamma, ofta i form av hel- och halvfabrikat, som take-away, färdiga måltider i restaurangkedjor eller som något man tar i farten. Även om medellivslängden ökar och vår mat inte är direkt hälsovådlig, varnar Livsmedelsverket för att en fjärdedel av oss riskerar att få kroniska sjukdomar eller dö i förtid på grund av felaktig kost. Vi äter fler kalorier än vi behöver, hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga eller feta. Det är uppenbart att det finns en rad fysiska och psykiska problem som kan förknippas med maten och hur den produceras, bereds, säljs och äts.

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik ska kunna åstadkomma gratisluncher.  Kunskapsbristen finns inom hela livsmedelskedjan. Livsmedelsföretag och handel ägnar sig åt avancerad storytelling om produkternas identitet, men de vackra bilderna har sällan något att göra med verkligheten. Det råder jordgubbsäsong året runt och hållbarhet handlar mera om policydokument än reellt arbete. Stormarknader och externhandeln breder ut sig och förstärker de anonyma kontaktytorna, samtidigt som de slagit ut både kunniga specialbutiker i innerstaden och lanthandlare inom en timmes bilkörnings avstånd. Andelen kunnig personal inom livsmedelsbutikerna har kraftigt minskat.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik.

Antalet sysselsatta i de senare leden i livsmedelskedjan, restauranger och butiker, har ökat kraftigt under senare årtionden. Däremot har jobben inom primärproduktionen och den storskaliga livsmedelsindustrin minskat kraftigt, inte i första hand på grund av minskad produktion men genom ökad rationalisering och produktivitetsutveckling. Inom den småskaliga livsmedelsförädlingen har sysselsättningen ökat något.

Importen av mat ökat betydligt snabbare än exporten och självförsörjningsgraden av livsmedel sjunker stadigt. Även det som produceras inom Sverige är idag nästan helt beroende av import av kritiska insatsvaror som drivmedel, reservdelar, konstgödsel, foder, veterinärmediciner och bekämpningsmedel samt specialingredienser för livsmedelsindustrin. Utöver det är själva distributionsapparaten mycket känslig för störningar. I händelse av kris blir vi väldigt snabbt utan mat.    

Det finns en gryende motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, veganskt, ekologiskt står alla för en önskan om något annat. Mycket är ännu i sin linda, men det visar på ett stort engagemang för maten och hur den produceras. Här betonas ofta värden som god och hälsosam mat och omsorg om djur, människor och natur. Man strävar efter en närmare relation till maten och begreppet ”relationsmat” används ibland. En livsmedelsstrategi ska stödja och stimulera denna utveckling.

Samtidigt är det viktigt att det etablerade jordbruket ges goda möjligheter att både överleva och utveckla produktionen i en ny riktning med fler människor, ökad hänsyn till djur, kultur och natur. Våra förslag möjliggör detta.

Övergripande mål

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

Det övergripande målet representerar ett nytt samhällskontrakt mellan lantbruket, livsmedelsindustrin och medborgarna. Målen bygger på jordbrukets, fiskets och renskötselns tre grundläggande roller:

  • Att producera mat åt medborgarna
  • Att vårda naturresurserna
  • Att utveckla vår kultur.

De tre rollerna behöver i ökad utsträckning integreras i stället för att behandlas som skilda åt.  

Strategiska områden

Ökat värdeskapande och relationsmat

I livsmedelskedjan ska ökat värdeskapande och nya relationer mellan konsumenter och producenter ge lönsamhet.

Exempel på åtgärder:

  • Utvecklingsprojekt för andelsjordbruk
  • Utvecklingsprogram för stadsnära odling för städer med över 50 000 invånare, inklusive avsättande av jordbruksmark i jordbruksreservat som undantas exploatering
  • Stöd till gårdsförädling, mathantverk, småskalig förädling av livsmedel och besöksgastronomi
  • Kvalitetsprogram (utbildning, vägledning och nätverk) för restauranger och gatukök som utveckla lokal gastronomi
  • Utvecklingsprojekt för att ge låginkomsttagare, glesbygdsbefolkning och andra missgynnade grupper tillgång till högkvalitativ mat.

Ett resilient livsmedelssystem

Livsmedelsförsörjningen ska klara externa påfrestningar i samband med klimatförändringar, naturkatastrofer eller samhällskriser. Produktionssystemen ska vårda och återskapa naturresurserna och näringsämnen ska återcirkuleras i livsmedelskedjan så långt det är möjligt.

Exempel på åtgärder:

  • Mål för självförsörjningsgrad
  • Utred hur livsmedelskedjans sårbarhet kan minska i alla led i livsmedelskedjan, från gård till konsument
  • Mätmetoder och test av sårbarhet i kedjan
  • Gör jordbruksmarkens bördighet till ett nytt nationellt miljömål. Inför en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet och kolbindning i odlingsmark och betesmark
  • Bevarandeåtgärder för lantraser och gamla växtsorter
  • Stöd till innovativa produktionssystem som kan bidra till målet, t.ex. skogsträdgårdar, plöjningsfria odlingar, skogs- och ängsbetesdrift med herdar
  • Stöd till kolinlagring i odlingsmark och betesmark
  • Mål för ett fossilfritt lantbruk 2040, inklusive fossilfri konstgödsel (eller avveckling av konstgödsel)
  • Statligt stöd till särskilda åtgärder för minskad sårbarhet (t.ex. beredskapslager).
  • Mål för och stöd till ekologiskt jordbruk.

Marknad, handel och EU medlemskap

Sverige ska gentemot sin omvärld prioritera lokal livsmedelsförsörjning, ett miljövänligt jordbruk och minskad sårbarhet.

Exempel på åtgärder:

  • En överenskommelse mellan livsmedelskedjans aktörer, staten och kommuner och landsting om gemensamma sociala, miljö och djurskyddskrav på livsmedel, vilka ska tillämpas för import
  • Överenskommelser med grannländer om ömsesidiga livsmedelsgarantier
  • Initiativ inom EU för att ändra EU:s jordbrukspolitik och handelsregler i riktning med denna strategi
  • Kompensera svensk produktion för kostnader relaterade till miljö och djurskydd. En utredning ska tillsättas för att se hur detta ska ske genom, till exempel, införandet av importavgifter eller riktade stöd till produktionen utifrån en analys av kostnadsnackdel
  • Globalt initiativ för att undanröja patent på utsäden
  • Arbete för att EU och FN ska anta avvecklingsplaner för kemiska bekämpningsmedel
  • Förbud för import av animalier från länder som inte kan påvisa aktiva och effektiva åtgärder mot antibiotikaresistens
  • Utredning om hur svensk livsmedelsexport ska utformas för att inte underminera produktion i andra länder, särskilt utvecklingsländer

Regler och Villkor

Samhällets skatter, regler och andra villkor ska sträva efter att stödja det övergripande målet. De ska vara väl anpassade till olika sorters produktion, av olika storlekar och organiserade på olika sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Uppdra åt berörda myndigheter att förenkla regler så långt det är möjligt och att särskilt beakta hur regler och tillsyn påverkar små företag, företag med mångsidig produktion och nya affärsområden, samt förslag till ändringar i lagar med samma syfte
  • Förenkla regler för handel med utsäden
  • Undanröja hinder för användning och utveckling av lokala växtsorter och lantraser
  • Införa miljöavgifter (på diesel och konstgödsel mm) som återförs till näringen i form av minskade sociala avgifter – gynnar arbetsintensiv verksamhet, missgynnar miljöskadlig verksamhet
  • Inför avgiftsfri kontroll och tillsyn för ekologiskt jordbruk, småskalig slakt och livsmedelsförädling och gemenskapsprojekt på livsmedelsområdet
  • Förenkla regler för upphandling av lokal mat
  • Skydda åkermark från exploatering
  • Inför principstopp för fler etableringar av externhandelsområden och fortsatt stöd till lanthandel
  • Underlätta för nya ägande och driftsformer av jordbruksföretag, men ingen öppning för att aktiebolag, fonder eller liknande ska kunna köpa jordbruksmark
  • Avveckla kemiska bekämpningsmedel i jordbruket till 2030, och avgiftsfri registrering av biologiska bekämpningsmedel
  • Utforma landsbygdsprogrammet och andra EU-program för att stödja strategins genomförande.

Utbildning och information

Befolkningen ska ha grundläggande kunskaper i delarna av vårt livsmedelssystem och ha goda förutsättningar att välja näringsriktig kost producerad på ett bra sätt.

Exempel på åtgärder:

  • Utökad hemkunskap: Odling, djurskötsel, livsmedelsberedning och matlagning ges mer utrymme i skolundervisning
  • De officiella kostråden ska även omfatta sociala, gastronomiska och miljömässiga aspekter
  • Stöd till utveckling av regional mat och terroir
  • Kunskapslyft för hela livsmedelskedjan.

Innovation, forskning och rådgivning

Forskning och rådgivning ska inriktas på hållbara system och stödja de andra målen för strategin.

Exempel på inriktning:

  • Alternativa strategier för att kontrollera skadedjur och sjukdomar i lantbruket
  • Sociala innovationer för livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion
  • Småskaliga mångsidiga odlingssystem
  • Regenerativa odlingssystem som ökar mullhalt
  • Lokal växtförädling
  • Utveckling av nya avlopps- och avfallssystem

Genomförande

Utan tvekan kommer de föreslagna åtgärderna leda till ökade kostnader. Vi har ingen möjlighet att beräkna det, men vi ser det heller inte som ett avgörande problem. Att satsa på ett uthålligt och robust livsmedelssystem är en investering för framtiden. Vissa kostnader kommer att reflekteras som högre produktpriser medan andra kommer att behöva täckas av statsbudgeten. På sikt torde budgeten avlastas från de externa kostnader som jordbruket ger upphov till.

http://tradgardenjorden.blogspot.se/

  • 1
  • 2