Close
Enter your
text here
Uppåt för eko. Kanske
 Uppåt för eko. Kanske 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag lovade att återkomma med en tredje text om utvecklingen inom eko och varför jag tror att det finns en del tecken som tyder på att det kan komma att vända uppåt. Alltför mycket annat skrivande har dock kommit i vägen. Men när en av mina bästa kompisar på Västkusten beklagade sig över att det knappt går att köpa några ekologiska grönsaker längre, insåg jag att det var dags.

Jag störde mig rätt rejält på Bjäre Fågels reklam ”Ekologisk kyckling? Nej tack”. Där framställdes de egna fåglar som mer ”ekologiskt hållbara” än ekokycklingen. Reklamen lyfte fram att de konventionella Bjärefåglarna inte får fiskmjöl i sitt foder, vilket ekokycklingarna får. Däremot nämnde man inte att anledningen till denna skillnad är att de egna fåglarna får syntetiska aminosyror, vilket inte är tillåtet inom ekologisk produktion eftersom man vill begränsa mängden tillsatser. Det andra argumentet handlade om att Bjärefåglarna inte behöver gå ute i det ”svenska, oberäkneliga klimatet”, något som vi känner igen från den grupp mjölkbönder som vill sätta stopp för kornas sommarbete. Alla som har kor, höns och kycklingar vet hur oerhört viktigt utevistelse är för djuren, särskilt om de har tillgång till ett ordentligt bete.

Sen tänker jag ett varv till och inser att reklamen bara är ytterligare ett tecken på att det under 2026 kommer att vända uppåt för eko. För om det ännu en gång är intressant för ett företag att racka ner på det ekologiska och framställa sig som bättre, tyder det på att det finns pengar att tjäna.

Marknaden visar också på detta. Under året har det konventionella mjölkpriset till bönderna sänkts gång på gång, medan priset på ekomjölk har legat fast. Nu är skillnaden drygt 2 kronor och det är mycket i de här sammanhangen. Trots en hög skörd har inte heller den ekologiska spannmålen sett samma kraftiga prisdipp som den konventionella spannmålen. Efterfrågan är med andra ord högre än tillgången på eko.

Det finns även andra trender som lutar åt ekot.

  • Energin. Oavsett vilket energislag som det satsas på framöver, så kommer den att bli dyrare. Det här driver upp priserna i livsmedelskedjan på allt från konstgödsel till transporter. Redan nästa år blir konstgödseln dyrare, dels på grund av EU:s nya koldioxidtull, dels på grund av ökad begränsning i importen av rysk naturgas och konstgödsel. Det kommer att bli ekonomiskt intressant för bönderna att jobba med gröngödsling, varierade växtföljder, stallgödsel osv, allt det där som ekobönderna redan gör.
  • Beredskap. Ökar intresset för matproduktion som i större utsträckning bygger på lokala resurser, vilket är huvudtanken inom eko.
  • Ultraprocessad mat. Kommer sannolikt vara en fortsatt het fråga även under nästa år och även där ligger eko bra till, inte minst för att man är restriktiv när det gäller livsmedelstillsatser, något som det finns gott om i den ultraprocessade maten.
  • Kemikalierna. Den ökade medvetenheten kring PFAS-kemikalierna kan sannolikt leda till en större diskussion om kemikalieanvändningen inom jordbruket och då inte enbart om PFAS, som används i många bekämpningsmedel.
  • Sverige borde påverkas av att ekomarknaden växer i andra länder som Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Samtidigt ska man vara medveten om att förändringen inte kommer att ske i en handvändning. Försäljningen i handeln fortsatte att minska, visserligen bara med 0,2 procent mellan 2024 och 2025, men ändå. Alla som försöker köpa ekomat i butik, märker tydligt det minskade sortimentet. I vissa delar av landet och i vissa butiker har sortimentet krympt ihop kraftigt.  

Samtidigt är jag övertygad om att butikskedjorna inte kan fortsätta att visa fortsatt ointresse för allt annat än pris och volym. Beroende på vilka av de mer långsiktiga trenderna som jag nämnde tidigare i texten som slår igenom först, kommer handeln tvingas att reagera på detta.

Ett annat orosmoln är givetvis också politiken. Det finns idag inget politiskt intresse att förändra lantbruket eller matproduktionen. Den första versionen av Livsmedelsstrategin (vår matpolitik) skrevs under av alla partier utom sd. Den uppdaterade versionen, som i princip inte skiljer sig från den förra, har även det partiets stöd. Ökad produktion av billig mat och fortsatt strukturutveckling som ger färre och större gårdar, är fortfarande den politiska linje som gäller i grunden.

Kommer ett valår att ändra på detta? Bara om vi ser ett ökat intresse eller en oro för energipriserna, kemikalierna, det sårbara matsystemet, livsmedelsberedskapen eller matkvalitén.

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Staten odlar blommor i stället för eko
 Staten odlar blommor i stället för eko 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 1

Årets nya generösa stöd för att odla blommor på åkrarna har blivit en succé bland bönderna, däremot är effekten tveksam när det gäller den biologiska mångfalden. Om staten på allvar vill främja mångfalden, vore det bättre att lägga pengarna på att höja den ekologiska arealen. Då skulle man även få mat för pengarna.

För några veckor sedan skrev jag i ETC Nyhetsmagasin en artikel om de nya generösa stöden för att odla blommor på åkrarna. Blommor på åkrarna är inget nytt. Tidigare var det obligatoriskt för bönderna att ha en viss ”miljöyta”, för att få gårdsstöd och blomremsor var en av flera åtgärder som bönderna kunde välja. Från och med i år är blomodlingen frivillig men den stora förändringen är att den är riktigt bra betald, särskilt för bönder i de södra slättbygderna som kan få upp till 729 euro per hektar.  Det har gjort att arealen blommande åkrar ökade nästan fyra gånger i år, från 4 000 till 14 500 hektar. Under en period tog till och med blomfröerna slut.

– Kalkylen för blommande åker slår både vårkorn och grynhavre, vilket är de grödor jag annars hade haft på fälten i år, sa lantbrukaren Martin Krokstorp i nordvästra Skåne till tidningen ATL.

Han sådde blommor inte bara på fältkanterna, utan på hela 120 hektar, dryga fjärdedelen av sin odlingsmark. Och gjorde därmed som flera andra bönder, valde att odla blommor istället för spannmål.

Syftet med det nya stödet var enligt Jordbruksverket att ”bevara och förstärka förutsättningarna för främst insekter och fåglar, vilket är särskilt viktigt i landskap med mycket åkermark.” Petter Halldén, rådgivare för biologisk mångfald på Jordbruksverket, var till och med så entusiastisk över det nya blomsterbidraget att han i en intervju i Värmlands Folkblad sa att blomremsor till och med kan bidra till att Sverige uppfyller sina mål när det gäller EU:s naturrestaureringslag.

Men det är sannolikt en viss överdrift.

Professor Henrik Smith på Centrum för miljö- och klimatvetenskap på Lunds universitet anser att blomremsor inte alls räcker.

– I slättbygder där mycket av naturbetesmarkerna har försvunnit så kan blommande fältkanter på kort sikt gynna vissa pollinatörer och fåglar, men det är ingen lösning för att främja hela mångfalden. Då pratar vi istället om ett batteri av åtgärder och många av dessa nämns också i naturrestaureringslagen, säger han. 

Henrik Smith bedriver forskning inom biologisk mångfald, med fokus på klimatförändringar och jordbrukslandskapet. 

– Vill man ha en mångfald i jordbrukslandskapet handlar det om att skapa en mängd olika miljöer. Blomsterremsor ska ses som en av flera åtgärder och det är också viktigt att det finns en variation så att det inte bara växer honungsfacelia överallt.

Henrik Smith sa också i min intervju att det sannolikt spelar spelar en negativ roll för vissa pollinatörer om blommornas sås på stora arealer i stället för kantremsor.

– Det saknas forskning på detta, men det finns en del som tyder på att det främst är de mest mobila pollinatörerna som gynnas av stora sammanhängande fält, medan mindre rörliga arter missgynnas. Det riskerar att ändra sammansättningen av bi-arterna.

Något av kritiken verkar kanske ha nått Jordbruksverket för idag föreslår man en begränsning för 2026 när det gäller hur många hektar blommor som får odlas. Fortfarande är det dock generösa arealer. Lantbrukare får söka ersättning för 10 hektar och har hen större mark, dessutom 20 procent av resterande areal. För Martin Krokstorps del skulle det innebära att han nästa år kan odla blommor på 96 hektar i stället för årets 120. En viss neddragning alltså, men fortfarande en stor yta.

Samtidigt som intresset för att odla blommor har ökat bland lantbrukarna, fortsätter den ekologiska arealen att minska. Detta trots att det finns mycket forskning (ytterligare ett exempel här) som visar att ekologiskt lantbruk gynnar den biologiska mångfalden. Förklaringarna till detta är flera, som att ekologiskt lantbruk inte använder kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, ofta har en mer varierad produktion där djur och växter blandas och även att man ofta har mer ogräs, vilket är negativt för den som vill ha höga skördar, men faktiskt positivt för den biologiska mångfalden. I en brittisk studie såg man att åkertistel, stånds och vägtistel drog dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än vad de 14 vanligaste blommorna som brukar sås i åkerkanterna gjorde. Anledningen är att ogräsen producerar mycket och flera olika sorters pollen och nektar som uppskattas av många olika insekter

– Det finns positiva effekter av blomsterremsor, men dessa ersätter inte effekterna av ett ekologiskt lantbruk som har mycket bredare målsättning. Som att avstå syntetiska bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket i sin tur leder till mer komplexa växtföljder och mer blommande växter i vallar och åkrar som gynnar pollinatörer och andra djur, säger Henrik Smith.

Sedan 2019 har ekoarealen minskat med 19 procent och antalet gårdar har minskat med 30 procent. Sannolikt hade utvecklingen sett helt olika ut om ekolantbruket hade haft lika generösa bidrag som blomsterodlingen, inte bara för ekoarealen utan även för den biologiska mångfalden.

Vill du läsa mer om lantbruket och dess påverkan på biologisk mångfald kan du läsa Naturskyddsföreningens rapport där jag och Gunnar Rundgren har gjort en stor del av underlaget.

Detta är den första av tre texter om bakslaget för eko.

Öppna faktaruta
Känsligt läge för maten
 Känsligt läge för maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ett sårbart matsystem som har svårt att klara sig idag och ännu sämre under en kris och stigande matpriser som kan orsaka stora spänningar i samhället. Det finns anledning för politiken att förebygga och agera. Men i stället väljer man Strutsstrategin 2.0

På Potatisuppropets dag den 11 april fick jag förmånen att vara med och ge en matpolitisk spaning om vad jag tror kommer hända framöver. Samtalsledare var Arci Pasanen från Omställningsnätverket och deltog gjorde även Marek Rolenec från FOR, Fritidsodlingens Riksorganisation och Ekologisk trädgård- FOBO. Det blev ett intressant samtal. Här kan du se det.

Här följer i grova drag min spaning:

  1. Matpriserna kommer att fortsätta att stiga och det är tyvärr INTE Icas fel. Snarare är detta ett uttryck för det sårbara livsmedelssystem vi har byggt upp.

2. Politikerna verkar fortfarande inte ha nåtts av den här insikten, vilket märks i att man fortsatt undviker att ta tag i de stora frågorna. Det märks både när det gäller Livsmedelsstrategin 2.0 (vår matpolitik) och arbetet med livsmedelsberedskapen.

3. Högre matpriser är positivt, det är bland annat det som är omställning, men politiken behöver agera för att omställningen inte ska ge stora sociala negativa konsekvenser.

Matpriserna: Det hade varit enkelt och bekvämt om de senaste årens ökade matpriser hade berott på enskilda ICA-handlares vinster. I stället beror det på sådant som ökade kostnader för energi, störningar inom världshandeln, dåliga skördar på vissa grödor i världen, som kaffe, ökade kostnader för konstgödsel osv. Vårt livsmedelssystem påverkas av vad som händer i omvärlden, inte bara för att vi importerar en del mat, utan framför allt för att vi importerar en rad insatsmedel, inte minst konstgödsel. Allt tyder på att matpriserna kommer att fortsätta att stiga. Vi kommer se en fortsatt oro på världsmarknaden och på sikt stigande energipriser oavsett vilken energikälla vi väljer. Ska de utlovade satsningarna på miljö- och klimatarbete inom EU genomföras, stiger kostnaderna ytterligare för maten. Den enorma satsningen på militär upprustning – vart ska de pengarna tas ifrån? En inte särskilt vågad gissning är att det kommer tas pengar från EU:s jordbrukspolitik, CAP, vilket också driver upp priserna.

Politiken: Livsmedelsstrategi 2.0 och det arbete som nu görs kring livsmedelsberedskap berättar hur politiken ser på läget. Och det är oroväckande eftersom man väljer att huka och bortse från de grundläggande problemen. Vår livsmedelsproduktion är inte bara sårbar för att primärproduktionen är så beroende av importerade insatsmedel, utan också genom hur strukturen ser ut i landet, med allt färre och större gårdar, mejerier, kvarnar andra livsmedelsföretag. Det finns inte mat överallt i Sverige och där maten finns, där kan det bli mycket svårt att få ut den till medborgarna om det skulle kärva ihop sig. Det blir mycket mjölk från en gård med tusen kor.

Livsmedelsverket sa i en radiointervju att man troligen får evakuera Norrlänningarna om det kör ihop sig, därför att det inte finns tillräckligt med mat i Norrland.

Livsmedelsstrategin 2.0 tar inte tag i detta. Det är samma resonemang som tidigare – konkurrenskraft, effektivitet och lönsamhet ska öka, men hur det ska gå till är oklart och det är inget som bromsar nedläggningen av gårdar, snarare tvärtom. Några positiva saker med strategin vill jag dock nämna: Det ska göras en utredning om livsmedelsförsörjningen i Norrland, Eldrimner blir kvar, man ska sätta mål för hur livsmedelsproduktionen ser ut för at kunna mäta om den ökar (det borde SJV kunna göra på en kafferast), det ska utgå lite pengar till att göra lantbruk mer robusta och man ska portionera ut lite pengar till det regionala arbetet.

Livsmedelsberedskapen då? Även där snackas det mycket och görs lite. Jordbruksverkets beredskapsplan innebär att det ska lagras konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, proteinfoder och spannmål. Jordbruksverket anser att 95 procent av befolkningen bör kunna klara sig tre månader på den spannmål som produceras i Sverige. Gris, kyckling, värphöns och till viss del mjölk och nötkött anses som en så intensiv produktion att man inte kan upprätthålla den i ett krisläge, annat än att hålla igång moderdjur så att verksamheten kan återupptas när krisen är över. Det här pekar verkligen på problemet med dagens intensiva matproduktion. Lammproducenterna borde vara glada, eftersom de anses kunna klara sig bättre, men de anser själva att de redan i dag går på knäna eftersom deras extensiva produktion inte är lönsam, plus rovdjursfrågan. De kanske har rätt typ av produktion, men det är oklart om den överlever i dagens ekonomi som inte premierar detta.

Högre matpriser är positivt: Dagen matsystem bär inte sina kostnader, det är i stället naturen, djuren och människorna som arbetar med maten som får ta de kostnaderna. Skulle maten bära sina kostnader skulle den behöva vara två gånger så dyr som i dag, räknade FNs miljöorgan UNEP ut för flera år sedan.

Högre energipriser kommer innebära att intresset för att sluta kretsloppet ökar. I stället för att köpa konstgödsel, blir det mer intressant att få ordning på avloppen och återföra näringen, samt att kombinera djuruppfödning och växtodling, satsa på mer extensiv produktion osv. Det här kommer göra maten dyrare men det är det här som ÄR omställning. Problemet är bara att vårt samhälle bygger på att mat ska vara skitbilligt. I stället har vi kunnat lägga en stor del av våra inkomster på vårt boende och även på resor och konsumtion av en rad andra produkter. När matpriserna stiger, rubbas detta. Det finns en stor risk att människor som redan i dag har ekonomiskt tufft, kommer att drabbas hårt. Men även grupper som tjänar bra, men som har tunga räntekostnader för sina bostäder. Det här kan skapa kraftiga konvulsioner i samhället, om inte politiken inser detta och försöker mildra smällarna.

Inget tyder tyvärr på den här insikten finns. Regeringen bestämde sig nyligen för att höja ROT-avdraget ytterligare och alltså binda ännu mera pengar i våra bostäder. Jag brukar inte vara alarmistisk, men jag tycker nog att läget är bekymmersamt.

Det innebär samtidigt att det finns massor som man kan göra för att förändra i en positiv riktning. Det diskuterade vi i slutet av samtalet den 11 april.

Gris-sminkning
 Gris-sminkning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Presskonferensen om Livsmedelsstrategin 2.0 måste vara årets antiklimax. Så många som har hoppats så mycket. Och fick så lite!

Peter Kullgren var märkbart nervös, trots att han hade fått till en rätt bra line up med utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och miljö- och klimatminister Romina Pormokhtari. Och så Martin Kinnunen, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som bjöd på ofrivillig underhållning när han konstaterade att en stor brist i den förra versionen av livsmedelsstrategin var att inte sd var med i diskussionerna.

Men nervositeten var kanske inte så konstig eftersom man, som väntat, inte hade något att komma med.

Den heliga treenigheten inom jordbrukspolitiken – ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet – upprepades flitigt, utan att det framgick hur detta ska uppnås. Och framför allt framgick det inte hur detta ska leda till ett mer robust livsmedelssystem, även om det upprepades flera gånger. Pourmokhtari verkade också ha köpt branschens mantra om att klimatpåverkan kommer att minska om den inhemska matproduktionen ökar. Men hur detta då går ihop med regeringens kommande exportsatsning av svenska livsmedel, var inget som diskuterades.

Benjamin Dousa försökte  göra en Erlandsson och prata om all fantastisk mat som finns i Sverige, men där Eskil Erlandsson åtminstone verkade ha ett genuint matintresse, var Benjamin Dousa ute på betydligt tunnare is: ”Det ska vara lika självklart för en japan eller en amerikan att dra på Kalles kaviar på knäckemackan, som att dra igång ABBA på karaokekvällen”, sa han. Lyckligt ovetande om att Kalles och torskrommen som kaviaren innehåller, är norsk… Överhuvudtaget kan vi tacka Norge för den ökande livsmedelsexporten där den största produkten är distribution av norsk lax.

Trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, så har den inte direkt räddat svenskt lantbruk från att fortsätta läggas ner. En förklaring till detta är att mycket av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, det mesta av cidern och en hel del annat, inte alls bygger på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. En ny liten satsning på exporten kommer inte heller nu rädda lantbruket, även om man döper om exportorganisationen för femtioelfte gången. Denna gång blir namnet Food Export Center.

Underhållning bjöd också landsbygdsministern på när han fick frågan vilken åtgärd som inte redan har kommunicerats, som är ny och som anses viktigast. Peter Kullgrens svar blev att det var uppdraget till Jordbruksverket att nu börja mäta och sätta mål för den svenska livsmedelsproduktionen för att kunna se om den ökar eller minskar. Det hela verkar lite besynnerligt, med tanke på den omfattande statistik som redan finns hos Jordbruksverket och målen – det måste väl ändå vara politikens uppgift att sätta?

Det fanns gott om ofrivillig komik i denna presskonferens, men skrattet fastnar lite i halsen om man vet hur allvarligt läget är för lantbruket, där gårdarna fortsätter att läggas ner. Allt färre gårdar, allt färre livsmedelsindustrier är motsatsen till en robust livsmedelskedja, som det pratades så mycket om. Och trots att man på presskonferensen nämnde pandemi, störningar i den globala handelskedjan, extremväder och krig i Ukraina som ytterligare påfrestningar, så var det som att man själv inte förstått allvaret och vidden av hur sårbar dagens livsmedelssystem är. För om kvartetten hade haft insikten, hade förslagen haft en helt annan kaliber.

Enda trösten för regeringen med stödpartiet sd, är att riksmedia saknar intresse och kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion. Därför avrapporterades bara budskapen från kvartetten utan någon analys eller besvärliga frågor. Den enda fråga som på allvar får upp det mediala intresset när det gäller lantbruket, det är som bekant hur många köttbullar som ska ätas eller inte ätas. Men den här gången handlade det ju om lantbrukets framtid.

PFAS av gammal vana?

Ny svensk forskning visar att det är högre halter av PFAS på gårdar som använder kemiska bekämpningsmedel med PFAS i sin potatisodling. Trifluorättiksyra, TFA, finns i dricksvatten, dammar, bäckar och åkerjordar hos de undersökta gårdarna. Dricksvattnet från egna brunnar innehåller mer än dubbelt så mycket TFA än det kommunala dricksvattnet. Det här tycker man kanske borde få potatisodlarna att omedelbart sluta med de här kemikalierna, men ordförande för Potatisodlarna resonerar som så att det dröjer fyra år innan kemikalierna förbjuds. Studierna visar också att bekämpningsmedlen med PFAS ledde inte till ökade skördar, jämfört med sprutning av medel som inte innehåller PFAS. Det gör användandet ännu mer obegripligt.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv