Kor i stället för antidepressiva
Kor i stället för antidepressiva 150 150 Ann-Helen von Bremen

I dag blir det Kornas planet i filmformat igen. Denna gång hos Ordfront. Samtalsledare är Pelle Andersson och bakom kameran står Helena Lindblom.

På festival
På festival 150 150 Ann-Helen von Bremen

Idag är det festival. Reflex Festival bjuder på föredrag, musik och – snack från en viss uppländsk kohage. Jag och Gunnar Rundgren pratar om vår bok Kornas planet. Och självklart är Bossa, Bruna, Borta, Villa, Spritta, Bosse, Bolivia och kalvarna med. Även granntjuren Sune och hans uppvaktande av Spritta, får vi en skymt av.

Den halvtimmes långa filmen ligger uppe 48 timmar. Gratisbiljetter får du via den här länken: https://bit.ly/2XoTlDt

Men festivalen innehåller mycket annat så att det kan vara värt att lägga 150 kronor. Nej, vi får inget betalt. Vi får bara evig ära och berömmelse!

Eller kanske är det Bossa som lägger beslag på det också.

Den sårbara maten
Den sårbara maten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under veckan medverkade jag i ett webinarium om livsmedelssystemets sårbarhet, anordnat av v ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, Maria Gardfjell. Här är länken:

Här är mitt föredrag, med ett litet tillägg.

Vi var nog många som drabbades av lite skrämselhicka när vi såg de tomma hyllorna i matbutikerna i början av epidemin. Skulle maten ta slut? Vi som är vana vid att allt ska finnas alltid.

Nu tog inte maten slut, den här gången, men det blev en väckarklocka för många om hur sårbara vi är.

Vi har verkligen byggt ett matsystem som är sårbart på många sätt. Vi saknar marginaler, buffertar och förråd. Det handlar inte bara om vi har låg självförsörjningsgrad på flera av de livsmedel som vi kan producera i Sverige, vi har också koncentrerat produktionen av dem till vissa regioner.

Vårt jordbruk är beroende en rad olika produkter och tjänster från andra länder. Det gäller utsäde, avelsmaterial, fossila bränslen, konstgödsel, bekämpningsmedel, maskiner, tekniska system, rådgivning och arbetskraft. Det här gör att svenskt lantbruk bidrar allt mindre till sysselsättningen och ekonomin. Samma sak gäller flera stora livsmedelsföretag som blir allt mer beroende av utländsk livsmedelsråvara och där hela eller delar av produktionen förläggs till andra länder.

Den nationella livsmedelsstrategin är vår matpolitik som ska gälla fram till 2030 och den säger att ”sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”, men den säger inget om hur detta ska gå till. Självförsörjningsgraden nämns, men det finns inget mål för ökad självförsörjning, däremot finns det ett mål för livsmedelsexporten. Den ska fördubblas fram till 2030. Men ökad livsmedelsexport har inget med minskad sårbarhet att göra, tvärtom. Länder som är mycket beroende av import eller export av livsmedel, är mycket sårbara och får svårare att återhämta sig efter en kris. Det var bland annat FAOs slutsats efter den stora finanskrisen. Man kan också se hur det stora jordbrukslandet och livsmedelsexportören USA nu tvingas att hälla ut mjölk, slakta grisar och elda upp spannmål.

Sårbarheten gör sig gällande på flera sätt i livsmedelskedjan och vill man minska den, så räcker det inte med att enbart bygga upp beredskapslager. Man måste också sprida på riskerna och bygga in mer marginaler i systemet.

Det räcker inte heller med att generellt ”öka produktionen”, som egentligen är ett av få skarpa mål i livsmedelsstrategin. Vi har en koncentration och specialisering av matproduktionen i olika delar av landet som gör oss mycket sårbara. Fyra av tio spannmålsåkrar, räknat i hektar, finns i Skåne eller Västra Götaland. Mer än hälften av alla slaktkycklingar finns i Skåne, Blekinge och Kalmar län. Fler än hälften av alla grisar finns i Skåne, Västra Götaland och Halland. En tomatodlare i Trelleborg odlar hälften av alla svenska tomater. Ökar vi produktionen inom den befintliga strukturen med allt färre och större gårdar, koncentrerade till vissa regioner, ökar vi snarare sårbarheten.

Stora, specialiserade gårdar är i sig känsliga för en rad olika störningar som sjukdomar, insektsangrepp, prisförändringar, avbrott i datatrafiken eller elnätet, störningar i distributionen osv.

Att sprida på riskerna innebär i stället att sprida matproduktionen över hela landet. Att planera för regional självförsörjning, så långt som det är möjligt. (Alla regioner kan inte producera allt, det kommer bli skillnader i kosten, men det också så som regionala matkulturer växer fram.)

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag och butikskedjor i stället för ett fåtal stora. Att mer än hälften av all mat som säljs i butik i Sverige går genom en enda kedja, Ica, är i sig ett mycket sårbart förhållande. På samma sätt är det ett stort problem att Arla har en så dominerande ställning på mejerimarknaden.

Flera av de regionala livsmedelsstrategierna tar fasta på det här och det finns all anledning att stärka de som jobbar regionalt och som vet vad som behöver göras för att få till en mer positiv utveckling. Det är förmodligen betydligt bättre använda skattemedel att slussa ut livsmedelsstrategi-pengarna direkt till regionerna.

Vill man minska sårbarheten bör man också i större utsträckning utgå från platsens resurser. Ta exempelvis konstgödseln. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, efter mulljordarna. Att sluta kretsloppet när det gäller näringsämnen och fasa ut konstgödseln minskar inte bara sårbarheten, utan är den viktigaste insatsen för att minska matens klimatpåverkan. Då handlar det bland annat om att investera i nya avlopp så att man kan återföra näringen till åkrarna. Det är en dyrbar investering som vi har vetat i decennier att den måste genomföras, utan att så mycket har hänt.

Jordbruket är teknikintensivt och är också ett av flera skäl till att så få människor kan producera så mycket mat, men det finns en baksida på tekniken, den gör lantbruket sårbart. Förutom att den kan gå sönder, innebär ofta investeringen i tekniken oerhört stora kostnader för lantbruken. En annan nackdel med tekniken är att den ersätter bondens tidigare kunskap och skulle tekniken fallera, är det inte säkert att bonden vet hur hen ska lösa problemen som uppstår. Om gårdagens traktorer lagades med svets, spett och slägga, är det i princip omöjligt för en lantbrukare att själv reparera vissa komponenter, inte minst datasystemen, i dagens traktorer. Det finns alltså anledning att inte okritiskt anamma allt mer ny teknik och därmed en allt mer komplex och sårbar infrastruktur inom lantbruket. Detta kan också gälla myndigheter och företag som servar lantbruket. Jordbruksverket har under flera år inte fått sitt nya IT-system att fungera och därmed inte klarat av att betala ut böndernas ersättningar i tid. Ett nästan övertydligt exempel på sårbarhet.

Vi behöver bygga in marginaler i livsmedelskedjan. Vi har ett system som är allt mer specialiserat och som baseras på att alla länkar i kedjan hela tiden ska topp-prestera. Det finns inga buffertar. Torkan 2018 visade hur lite marginaler som jordbruket har, det fanns inget sparat i ladorna, vare sig i form av pengar eller djurfoder. Med facit i hand slog torkan hårdast mot växtodlarna, inte djurägarna, vilket också visar på sårbarheten att bara ha en enda produktion på gården. Att sprida riskerna innebär också att blanda olika typer av produktion.

Ska man minska sårbarheten måste man också jobba med flera politiska områden – lantbruk, landsbygd, miljö, naturvård, näringsliv osv och inte se dessa frågor som separata. Att på allvar minska sårbarheten i hela livsmedelskedjan innebär ju till exempel också att öka den biologiska mångfalden ute i landskapet, att blanda olika naturtyper i större utsträckning än vad som sker i dag, att blanda växtodling med djurhållning mera och att främja en levande landsbygd med fler människor. Den sociala utarmningen är också en viktig sårbarhetsfråga.

Ökad självförsörjning och minskad sårbarhet är inte bara en fråga för kristider, utan även för de tider när det råder någon slags vanlig vardag. För även då har vi hela tiden lågintensiva matkriser som visar på den globaliserade matkedjans sårbarhet. Är det inte regnskogar som skövlas för att ge plats åt palmolja och soja, så är det döende landsbygd och överbefolkade städer, usla arbetsförhållanden i frukt- och grönsaksodlingar, överanvändning av antibiotika i animalier, rester av bekämpningsmedel i mark vatten och mat – ja listan kan göras lång.

Att producera en större del av maten i närheten av dem som äter den innebär att vi som äter maten får en större kontroll och förståelse för hur maten produceras. När maten finns i landskapet där vi bor, ökar vårt engagemang och vår omsorg om den.

Diskussionen efteråt mitt och andra medverkandes föredrag innehöll som vanligt en varning mot att bedriva en protektionistisk politik. Protektionism betyder att skydda eller beskydda och personligen har jag mycket svårt att se vad det skulle vara för fel med att skydda vår matförsörjning? På samma sätt som jag anser att andra länder har rätt att skydda sin matproduktion. (Handla med varandra har vi alltid gjort och det kommer vi fortsätta med också. Men att Europas bönder ska fortsätta att slå ihjäl varandra, är något helt annat än ett stimulerande handelsutbyte.) Jordbruk är inte vilken näringsgren som helst. Under denna kris har till och med regeringen slagit fast att jordbruk och matproduktion är ”samhällsviktigt”. Och ett samhälle som inte vill skydda en av sina viktigaste näringar, vad är det egentligen för samhälle?

Sverige behöver många gårdar, mejerier, slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag i stället för ett fåtal stora.

Hur modernt är det med instängda kor?
Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

“Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några “mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

Vikten av kor
Vikten av kor 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret av tidningen Syre skriver jag och Gunnar Rundgren en debattartikel där vi menar att om kons mångsidighet tas till vara, är hon en viktig kompanjon för ett mera hållbart jordbruk.

Hälften av alla däggdjurs biomassa utgörs av kor. De vilda djuren utgör bara fyra procent. Att korna också behöver massor av mark, behöver äta tio eller tjugo kilo foder för att producera ett kilo kött och släpper ut en massa växthusgaser stärker uppfattningen att vi kraftigt måste minska antalet kor. Men det finns kanske andra sätt att se saken på? 

Utrotningen av de vilda djuren är tragisk men det finns inget direkt samband med antalet kor och antalet vilda djur. Vi behöver bara titta på Sverige för att se att antalet vilda djur ökat kraftigt i Sverige de senaste två hundra åren. Älg och kronhjort var nästan utrotade, vildsvinen, varg och bäver var helt borta, men nu ökar de snabbt. Jakt har varit huvudskälet till att dessa utrotas. I fallet med varg spelade säkert skydd av husdjuren en stor roll för utrotningen men för de andra finns ingen koppling mellan utrotandet av djuren och antalet kor. Tanzania har femton gånger så många kor som vi har i Sverige på endast dubbla ytan, men lyckas ändå ha helt fantastiska hjordar av vilda djur.

Bara för att kor delvis driver avskogningen av Amazonas, betyder det inte att kor i allmänhet är några landskapsmarodörer. I Sverige är tvärtom krympande betesmarker ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. I boken Kornas planet beskriver vi hur vi föder upp ett litet antal kor på vår gård Uppland. De betar strandängar på sommarhalvåret, på vintern går de i en skogsdominerad hage och fodras med hö från våra marker. Vi köper inte in något foder och heller ingen konstgödsel. Utöver korna bedriver vi en mindre grönsaksodling samt odlar äpple och hasselnötter.

Våra marker är fulla av vilt och korna samexisterar bra med de vilda djuren. Många arter gynnas av det betade landskapet, medan andra missgynnas. Mycket liv frodas i kornas marker. På den mark vi har kor som väger sammanlagt fem ton finns det säkert hundra ton av bakterier, svampar, maskar och annat som lever i jorden samt massor med insekter av olika slag. Relationen mellan det vilda och de odlade grödorna är mer problematisk. Harar barkar nyplanterade äppelträd och insekter av olika slag kalasar på kål och ärtor. Eftersom vi odlar ekologiskt försöker vi även där hitta någon form av fredlig samexistens.

Förmågan att leva på gräs och andra cellulosarika material är styrkan hos de idisslande djuren, som kor, får och getter. Det går åt mycket foder, men de omvandlar sådant vi inte kan äta till högkvalitativ mat. Det korna inte utnyttjar går heller inte förlorat utan blir mat för miljarder av mikroorganismer och insekter som i sin tur föder fåglar, fiskar och djur. När man klagar på att kors matsmältningssystem är ineffektivt tillämpar man ett industriellt synsätt på naturen och djuren. Det industriella matsystemet föredrar därför kycklingar i fabriker vilka är mycket mer effektiva foderomvandlare. De äter dock saker som vi människor lika gärna kan äta och bidrar inte med något positivt alls till resten av naturen.

Växthusgaserna då? De koldioxidutsläpp som orsakas av uppfödning av nötkreatur, precis som för all annan jordbruksproduktion, kommer från fossila bränslen och konstgödsel och beror på hur man odlar och föder upp dem. Hur mycket lustgas som släpps ut från uppfödningen av kor beror på hur korna fodras och sköts och kan i huvudsak härledas till användningen av konstgödsel. I livscykelanalysernas värld är det metan som står för huvuddelen av kornas växthusgasutsläpp. Men det sätt man räknar om metan till koldioxidekvivalenter tar inte hänsyn till metanets snabba omloppstid i atmosfären. Detta betyder, enligt forskare vid Oxforduniversitetet, att konstanta metanutsläpp inte ger ytterligare bidrag till växthuseffekten.

På pluskontot kan ett jordbrukssystem med kor binda kol i både åker och betesmarker. Det är också tack vare korna som de svenska jordarna inte har förstörts på samma sätt som när man odlar dem med människomat år efter år. Deras gödsel återcirkulerar stora mängder näring och organiskt material som ger jorden liv. Odlingen av gräs och klöver till vinterfoder är den enda odling av betydelse i Sverige som förbättrar jordens fruktbarhet, kolförråd och långsiktiga produktionsförmåga.

Vill man inte äta kött eller mjölk av etiska skäl eller av hälsoskäl så skall man givetvis avstå. Men det finns inga tungt vägande miljöskäl att avstå från kött eller mjölk från idisslande djur, så länge de produceras på ett bra sätt. 

Det händer inte i Frankrike

De Gaulle lär ha beklagat sig över att det inte gick att regera ett land som har så många sorters ost som just Frankrike har. Det var en bra bild av ett land med en mångfald, både av ostar och av viljor. Hur sann den bilden var, kan man alltid tvista om, men om den nuvarande utvecklingen fortsätter inom det franska jordbruket, lär man i alla fall inte snart behöva bekymra sig över en bråkig och besvärlig bondeklass som tippar gödsel och kör traktorer i Paris för att demonstrera sitt missnöje med politiken. Vem trodde att sturska franska bönder skulle kväsas och en av världens mest framstående gastronomier skulle snöpas? För om bönderna försvinner och de återstående tvingas anpassa sig till den rådande bulkhegemonin allt i ljuset av frihandelns stjärna, då kommer inte bara landets ostar att få stryka på foten.

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv