Mångfaldspoängen med ogräs
Mångfaldspoängen med ogräs 150 150 Ann-Helen von Bremen

Som grönsaksodlare för man en ständig kamp mot ogräset och för spannmålsbonden är ett sädesfält med tistel, blåklint eller vallmo ett misslyckande. Men ogräset har trots allt sina poänger, inte minst när det gäller den biologiska mångfalden.

Tiden runt midsommar, det är då naturen är som allra frodigast. Även ett sådant här år, då torkan förvandlar gräsmattan till gult fnöske, så vibrerar nästan luften av växtkraft, i alla fall på vår lilla gård i Uppland. Det är också den här tiden på året som ogräset växer som allra bäst, och som grönsaksodlare finns det stunder då jag längtar till november. Som speedade sorkar går vi fram med hackorna över jordarna och hinner bara någon gång ibland lyfta blicken och njuta av allt det vackra. Visst flammar vi och ogräs­harvar med traktorn, men mycket arbete görs för hand, eller snarare med hela kroppen. Så känns det i alla fall på kvällen efter en rejäl arbetsdag.

Varför rensar man då ogräs? Jo helt enkelt för att ogräsen snor näring, ljus och markens fukt från morötterna, löken, sparrisen och de andra grödorna. Du kan själv se vilken påtaglig för­ändring det blir när du har rensat bort ogräset. Redan efter någon dag har grödan skjutit fart. Du märker också ifall du väntat för länge. Då är det nästan omöjligt att rensa utan att skada grödan. Ogräsrensning handlar mycket om tajming.

Ekologiska lantbruk som inte an­­vänder kemikalier för att bekämpa ogräs, har generellt mer ogräs och lägre skörd. Åkrar med mycket blåklint, vallmo, baldersbrå och tistel är något som många lantbrukare ser som ett bevis för att man är en ”dålig bonde”. Men det finns uppsidor även av ogräs, som att det kan göra liknande nytta som så kallade mellan- och fånggrödor, för att minska näringsläckage, binda kol och minska erosion. Tistel och maskros kan med sina långa rötter också hjälpa till att luckra upp jorden. Senare tids forskning har dock omvärderat ogräsens betydelse. Dels är ogräsen i sig en del av den biologiska mångfalden, dels är de viktiga för många andra arter, som fåglar och pollinatörer. En studie har visat att de tre ogräsen åkertistel, vägtistel och stånds drar mer än ­dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än de fjorton vanligaste växterna som brukar användas vid sådd av blommande åkerremsor för att just gynna mångfalden. Anled­ningen är att ­ogräsens nektar och ­pollen uppskattas av många olika ­sorters insekter och deras produktion av nektar är dess­utom hög. Det finns alltså en stor ironi när spannmålsodlare först anstränger sig för att utrota vartenda ogräs och sedan odlar blomsterremsor för att kompensera för den förlorade biologiska mångfalden och gynna pollinerare, blomsterremsor som dessutom inte är lika attraktiva för pollinerare som ogräsen är.

Det här innebär givetvis inte att man ska lämna fältet fritt för ogräsen, särskilt inte om man odlar grönsaker. Det handlar snarare om att hitta en hyfsad kompromiss. Själva rensar vi som sagt ogräs i våra grönsaksrader, men maskrosorna i gräsmattan och de tistlar, nässlor, smörblommor och andra ogräs som uppstår i odlingarnas kantzoner för vi inget krig emot. Istället njuter vi av fjärilsrikedomen i nässelsnåren, humlornas surrande i vårens maskrosor och sommarens vitklöverblommor, och steglitsernas skörd av tistelfrön. Biologisk mångfald i praktiken handlar om att ge plats för fler arter än de som vi män­niskor vill gynna. Så enkelt och så svårt är det.

Huvuddelen av texten har publicerats som krönika hos Ekolådan.

Att förändra världen – så enkelt och så svårt
Att förändra världen – så enkelt och så svårt 150 150 Ann-Helen von Bremen

För några dagar sedan fick REKO-ringen Uppsalas Boländerna pris av kommunen som ”Årets landsbygdsaktör”. I tacktalet dristade jag mig till att bli lite storvulen och sa att alla vi som deltar i REKO-ringen, producenter som konsumenter, ägnar oss åt att förändra världen.  Men det är faktiskt vid närmare eftertanke alldeles sant. Vi i REKO-ringen förändrar världen, vår del av världen.

Ofta när jag håller föredrag om livsmedelssystemet så kommer frågan om vad man ska göra för att förändra saker och ting till det bättre. Jag brukar då säga att man kan jobba på lite olika nivåer, exempelvis som medborgare och ägna sig åt politisk påverkan av olika slag. För många känns det synsättet främmande, man ser sig främst som en konsument. Då brukar jag säga att man ska börja laga sin egen mat, odla – om så bara sina balkonglådor- och handla sin mat direkt från den lokala, allra helst ekologiska matproducenten.  I alla de här exemplen handlar det om att stärka relationen – till maten, producenten och landskapet.

En del av åhörarna brukar då låta antyda att de tycker att det är ”för enkelt” och det är enkelt, samtidigt som det är väldigt svårt.  Vår REKO-ring, där jag har förmånen att få vara med i administratörsgruppen tillsammans med ett antal kloka människor, är ett utmärkt exempel på detta. För att kunna handla på REKO måste du planera dina inköp. Du kan inte rusa iväg till REKO tio minuter innan du ska börja laga mat. Bara det är svårt. Du måste också kunna laga mat därför att det är mycket råvaror som säljs på REKO. Vi är väldigt långt ifrån Urban Deli, om man säger så. Sedan måste du också ta dig till platsen för utlämningen för att hämta de saker du beställt under en halvtimme. Med andra ord, en rätt kort ”öppettid”.  Platsen ligger också lite avigt till.  I vårt fall är det en rätt osexig parkeringsplats som IKEA upplåter (tack IKEA för det!) i ett köpcenter som inte direkt ligger centralt i Uppsala. Och när du väl är på plats så kan du räkna med att de flesta tillfällen när det är utlämning är det mörkt, motvind och gärna regn eller snöglopp.

Med andra ord, REKO-konsumenter är av ett segare virke.

Inte nog med detta, det är inte heller så att maten på REKO är billigare än i affären, vilket man skulle kunna tro eftersom alla mellanhänder är borta. Men saken är den att de producenter som säljer på REKO, är småskaliga och de kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt med de stora volymproducenterna som levererar mat till ICA, Coop och Axfood.

Så det är inte för priset skull man handlar på REKO. Det är för att maten är bättre. REKO har inte alls samma gigantiska utbud som de allra största butikerna har, men vi har samtidigt livsmedel som de stora butikskedjorna inte klarar av att sälja därför att det är för små volymer och av kvalitéer som man inte kan hantera.

Grönsakerna är alldeles nyskördade när det är säsong och utbudet är stort. Vi har exempelvis cirka 30 sorters potatis. På köttsidan har vi styckdetaljer från i princip hela djuret och från en mängd olika djur som ko, lamm, får, gris, älg, hjort, rådjur, kyckling och ren. Vi har ekologisk sparris innan butikerna har fått in den första ekosparrisen, men vår sparris är också lokal. Vi har både färskmalet mjöl och nybakat bröd av gamla lantsorter. Vi har ägg i alla färger från en rad olika rashöns, hantverkschark italiensk glass gjord på ekologisk och lokal mjölk, hantverksmässiga lemonader av olika sorters bär, dagsfärsk mjölk från kor som enbart ätit gräs och mycket annat.

Som REKO-värd är det lätt att känna sig stolt över alla de fina matvarorna.

Vi har också något annat som de stora kedjorna aldrig kan åstadkomma, annat än i undantagsfall, en direkt koppling mellan producenter och konsumenter och mellan landskapet och maten. Vår mat är allt annat än anonym och den mat som köps på REKO, formar det uppländska landskapet.

Så enkelt är det. Och så svårt.

I mitt tacktal dristade jag mig också till att uppmana kommunalrådet Erik Pelling att på allvar sätta igång och upphandla lokal, ekologisk mat som man nu har haft som mål under flera år. Ja jag vet att det kommer att vara svårt att börja tänka om, att inte handla allt från ett fåtal grossister utan i stället hitta en lösning där man jobbar med många lokala producenter, inse att det finns säsonger och att det inte går att köpa allt året runt. Det kommer att vara svårt, men när man väl gjort jobbet kommer man säga – så enkelt det var att förändra vår del av världen!

Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan
Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan 150 150 Ann-Helen von Bremen

De gröna organisationerna har blivit ett rött skynke för många lantbrukare. Det räcker ibland med att bara nämna Naturskyddsföreningen, WWF eller Miljöpartiet för att samtalet helt ska bryta samman. Men lantbruket och miljörörelsen borde inse att man egentligen har samma intresse, vård av naturen. Och att det dessutom finns betydligt starkare krafter som vill exploatera naturen i en omfattning som kommer att hota båda gruppernas intressen.

(Den här artikeln har till stora delar publicerats som ledarstick i ATL.)

Lika illa stället är det inom vissa delar av miljörörelsen som inte ser bönder och skogsägare, utan klimatbovar och miljöförstörare. Lokalt kan konflikterna hårdna ordentligt, som i Dalarna där en grupp miljöaktivister inventerar orkidén knärot för att stoppa avverkningar av gammelskogar. Något som väckt ont blod bland markägarna. 

Men snart kan de båda grupperna tvingas inse att de behöver göra gemensam sak för att möta ett betydligt större hot, nämligen den stora klappjakten på naturresurser och mark som redan startat.

Det är egentligen förbjudet att flytta vilda djur men sedan ett år tillbaka pågår en storskalig flytt av tusentals groddjur och kräldjur från en skog i Torslanda utanför Göteborgs. Northvolts nya batterifabrik ska byggas i anslutning till Volvo Cars fabrik och djuren blir vräkta.

Batterifabriken klassas av länsstyrelsen i Västra Götaland som ”samhällsviktig verksamhet”, men uppenbarligen inte djuren. ”Det kommer att bli vanligare att man gör så här”, säger biologen Claes Andrén i en TT-intervju.

Allmänintresset kommer också att väga tyngre än lokala miljöproblem när det gäller gruvbrytning. Det framkom när EU-kommissionen under våren la sitt förslag till en strategi för brytning av så kallade kritiska mineraler och metaller. Från samiskt håll protesterade man direkt eftersom man anser att gruvnäringen inkräktar på renskötseln.

Alla lantbrukare och skogsägare kan ju fundera på hur högt i kurs som man själv och ens marker kommer att stå, jämfört med ”allmänintresset”. Är man viktigare än tusentals grodor och salamandrar eller får man flytta på sig?

Självklart finns det vissa fall där ”allmänintresset” är berättigat, men när allt mer natur ska tas i anspråk kommer det nog visa sig att det allmänna intresset ser mycket olika ut.

Så länge ingen verkar beredd att minska energiförbrukningen, kommer den gröna omställningen att innebära att vi gör av med mer naturresurser och mark eftersom de fossilfria energikällorna är mindre energitäta än de fossila, med undantag för kärnkraft som har sin problematik.

Gruvor ska anläggas, elproduktionen ska fördubblas och elnätet rustas upp och byggas ut. Det innebär betydligt fler kraftledningar, vindkraftverk och solpaneler, oavsett om man är för eller emot kärnkraft eftersom det energislaget tar tid att bygga ut.

Vägar och järnvägar ska också rustas upp och byggas ut, liksom försvarsmakten som behöver mer utrymme, exempelvis på Revingeheds skjutfält där KC Ranch får flytta på sig. Och även om det just nu verkar som att EU vill förvandla skogen till en enda kolsänka, lär det nog inte dröja länge innan skogarna dammsugs ner till minsta barr.

För markägare kan det kanske kännas som en bra pensionsersättning att upplåta mark till solpaneler eller vindkraftverk, men med tanke på att drygt 40 procent av jordbruksmarken är arrende, borde brukarna oroa sig desto mera.

När staten eller EU pekar med hela handen lär det inte hjälpa att vare sig inventera knärot eller hävda ”äganderätt” eller ”brukanderätt”. Kanske borde därför miljörörelsen och lantbruket inse att man trots allt har ett gemensamt intresse – att vårda naturen.

Lantbruket ner i spagat
Lantbruket ner i spagat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Följande text har publicerats som ledarstick i ATL.

Visst var det klantigt av LRF Mjölk att på sin hemsida skriva att ”kor kan kyla klimatet”, men att däremot försöka kommunicera att kornas metanutsläpp inte alls är lika allvarligt som koldioxid från fossila källor, var däremot både bra och på tiden!

Senare tids forskning har visat att metanet inte alls kan jämställas med koldioxid. Metan bryts ned på cirka tio år medan koldioxiden kan finnas kvar i tusentals år.

Det här innebär att om inte antalet kor, och deras metanutsläpp, ökar, så bidrar de heller inte till ytterligare uppvärmning. Om antalet kor minskar, vilket de har gjort i Sverige, så har också metanutsläppen och därmed uppvärmningen, minskat.

Svenska mejerier borde därför inte bekymra sig över metanet överhuvudtaget utan snarare jubla över att nästan hälften av mjölkens klimatpåverkan har försvunnit. Detta försöker man kommunicera utåt, men internt verkar inte alls polletten ha trillat ner.

Trots att LRF Mjölk skriver på sin hemsida att det i livscykelanalyser är fel att räkna om metan till koldioxidekvivalenter eftersom det just gör att man inte förstår skillnaderna mellan de olika växthusgaserna, är det ändå precis detta som mejerierna gör i sina klimatberäkningar på böndernas gårdar. Det blir givetvis extra allvarligt när man som Arla har börjat koppla en viss del av mjölkpriset till denna kalkyl.

På samma sätt är det metanet som är i rampljuset när Norrmejerier, i vad som nog får tolkas som ekonomisk desperation, kör sin norrologiska mjölk till Stockholm.  På grund av att korna får fodertillskottet Bovaer som påstås minska metanavgången med 30 procent, hävdar man att detta är Sveriges mest klimatvänliga mjölk. Arla håller på att testa Bovaer.

Trots att metanet borde vara en icke-fråga, är man ändå beredd att satsa på ett kosttillskott som dels kostar 11 öre per liter mjölk, dels riskerar att ytterligare öka kritiken mot mjölkbranschen som en allt mer industriell verksamhet som på olika sätt manipulerar kossan.

Klimatfrågan är ett av flera exempel på att å enda sidan säga en sak, å andra sidan göra något helt annat. Den biologiska mångfalden är ett annat exempel. Återigen kommunicerar gärna mejerierna gentemot konsumenterna hur viktiga korna då är, men internt strävar man efter att få ”forska” om stänga in korna för alltid.

Redan idag är det många mjölkkor och deras avkommor som aldrig betar några naturbetesmarker och det är ibland tveksamt om man ens kan kalla ”motionsbetena” för betesmarker. De flesta tjurkalvar stannar inomhus under hela sina liv. Fodret, i form av den odlade vallen, spannmålen och kraftfodret, rymmer sällan särskilt stor mångfald när den odlas.

Mjölkbranschen går ner i spagat för att å ena sidan försöka kommunicera värden som biologisk mångfald och kossans klimatnytta. Å andra sidan är den industriella normen stenhård och den värnar mer om all input i olika former av fossil energi, högre än det biogena och harmlösa metanet.

Alla hårt pressade mjölkbönder vet vad som gäller – att mjölka så mycket som möjligt. Och Växa kommer aldrig med tårta när man har rika betesmarker, utan när kossan mjölkar över 11 000 kilo.

Frågan är bara hur man ska sälja mjölken, den dagen alla mervärden är borta? Som en ren industriprodukt kanske?

Samma dag som jag publicerar detta inlägg, ser jag reklam på instagram från Scan. Det är en fin bild på tre mjölkkor och med uppmaning att välja svenskt kött, bl a för att vi får ”mer biologisk mångfald”. Men med tanke på att mjölkkornas tjurar, som utgör cirka 25 procent av det svenska köttet, aldrig får komma ut och göra något mångfaldsarbete i markerna utan står inne i stallar hela sina liv, så är det ju återigen ett exempel på att man säger en sak, men gör en annan. Någon gång måste man bestämma sig. Man kan inte både snacka om biologisk mångfald i gulliga annonser, men samtidigt välja bort samma mångfald för att det blir ”för dyrt”. Släpp tjurarna loss, det är faktiskt vår!

Ny bok, om allt Det levande
Ny bok, om allt Det levande 150 150 Ann-Helen von Bremen

Häromdagen hade vi en ”bokvandring” på vår gård där vi lanserade vår nya bok genom att besöka och tala om en stor gran, våra naturbetesmarker, en fruktodling och en skog som vi gör om till skogsbete. 

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. IDet levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?

Utforskandet leder läsaren från knarkkungen Pablo Escobars flodhästar till sportfiske i Vänern, från världens största superorganism, det mänskliga samhället, till markens ljusskygga kommunikationsvägar. Ofta utgår de från deras egen plats i naturen, den lilla uppländska gården Sunnansjö som ligger vid vägens slut (omslagsbilden är utsikten från vårt köksfönster). Här förundras de över allt levande, alla komplicerade samarbeten och över hur lite vi egentligen vet om det som pågår. De berättar om sitt dagliga arbete där de försöker forma en bit natur, för att ofta inse att det finns fler viljor än bara deras egna. Medan de odlar grönsaker, sköter sina kor och omvandlar en barrträdsdominerad skog till lövskog uppstår frågor om vilken art och vilken natur som ska gynnas och varför?

Kan erfarenheterna från gården användas för att svara på frågan med vilken rätt mänskligheten omvandlar det levande till döda ting som enbart kan köpas och säljas för pengar? Kan vi bara rädda naturen genom att utrota oss själva och vad är i så fall meningen med det? Vetenskapen, med allt sitt mätande och vägande, kan aldrig räkna ut det fullständiga svaret på livets mysterier. Vi behöver också sagor, myter och religioner och kanske framför allt – leva mer tillsammans med allt levande.

Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.

Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768.  Skriv ”bok + ditt  namn” vid betalningen.

Du kan också delta (fysiskt eller digitalt) i ett boksamtal om boken under ledning av Monika Stridsman på KSLA i Stockholm 1 juni

Och, visst kommer vi gärna och pratar om vår nya bok, hör av dig till gunnar@grolink.se eller ann-helen@uttryck.se

Mu-ropen skalla – aircon till alla!

Även om kornas rätt till bete är en allvarlig fråga, så kan vi ändå inte låta bli att dra på munnen när vi läser en debattartikel från några lokala KD-politiker i UNT. De skriver: "Det är till och med så att en del kor lider mer av att tvingas stå ute i solen under sommartid (många lantbrukare tillämpar därför nattbetesdrift) än att få vistas i behagliga lösdriftsstallar med svalkande ventilation." Inte visste jag att en kos högsta önskan är att få leva hela sitt liv inomhus med AC och slippa gå ut i sommaren. Det är inte så att KDisarna har förväxlat korna med tonåringar?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv