Närskjutet, någon?

Inget är så rätt som närodlat och stadsodlat i dessa dagar, men hur är det egentligen med närskjutet? I en tid när allt fler stadsbor vill odla sin egen mat, borde väl även viltet ingå i kostcirkeln? Dags att göra en Runar?

Så här års ser de rätt rara ut när de  vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena.  Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara.  Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)


8 Kommentarer to “Närskjutet, någon?”

  • Annika Säger:

    Hej

    Roligt skrivet! Har funderat på detsamma! : )

    Det som faktiskt inte är så bra med att våra nya vänner i trädgårdslandet blir fler, är att problemen med fästingbruna sjukdomar som TBE och borrelia blir större.

  • K Säger:

    Det talas så mycket om hur förträffligt fint det är med vilt, men det talas aldrig om att skottdöden vid sidan av fullträff kanske inte är så himla bra vare sig ur etisk eller kvalitetsmässig synpunkt. Icke omedelbar död accepteras hos vilt men inte i slakteriet. Ett stressat djurs kött får lika låg kvalitet i båda fallen.

  • Örjan Säger:

    Förstår ditt resonemang. Synd att det är så svårt att skjuta inom tättbebyggt område. Avlossade kulor kan ju missa, färdas långt och skada människor.

    Calgary, Alberta,Kanada verkar ha ännu fler och större gatuligister.
    http://dave6.posterous.com/street-gangs-in-calgary-alberta-canada

  • ann-helen Säger:

    Ha ha, fantastiska bilder från Kanada, tack! Jag skrev min text lite på allvar, lite på skämt. Och det som intresserar mig är vår syn på naturen och djuren, vi tycker det är vackert med rådjur på lantstället, men blir galna när de äter upp våra krokusar inne i stan. På samma är vi många stadsbor som inte förstår varför det så intensivt hatas varg på sina ställen i landet. Men jag lovar, att om det skulle dyka upp en varg på lilla skogsknallen bakom mitt flerfamiljshus i Årsta så skulle den vargen vara skjuten på nolltid. Då skulle det inte vara snack om någon som helst tolerans.
    Och närodlat gillar vi ju, men närskjutet? Hur långt är vi villiga att gå i vår “jakt” på den genuina maten?

    När det gäller själva skjutandet så finns det redan i dag utmärkta, kommunalanställda jägare som skjuter allt från kråkor till rådjur, oerhört proffessionella och diskreta så jag tror inte just det är något problem.

  • ann-helen Säger:

    Ja, jakt ska bedrivas ansvarsfullt, precis som djuruppfödning och slakt.

  • ann-helen Säger:

    Jag tror att det förhåller sig så att vi gillar djur, men de ska vara på “rätt” plats. Det stora frågan är dock – vilken är den?

  • Örjan Säger:

    Visst var det skrivet med glimten i ögat, så som jag även läste det.
    Men några kommentarer till, frånsett svårigheten att skjuta friska fyrfota djur inom tättbebyggt område. (Sjuka skadade och fåglar bör vara lättare.)
    – Jakträtten? På vem skall den överlåtas, och hur? Kanske angränsande markinnehavare själv kräver rätten vill bibehålla rätten att nedlägga tulpanuppfödda rådjur
    Antager ny lagstiftning måste till.
    Vem kommer då att ha rätten till det fallna djuret och köttet?
    Villaägaren/bostadsbolaget på vars mark djuret segnade ned och dog?
    – Hur göra med ex.vis villaägare som är avoga till jakt? Kan de inlägga veto?
    – Militanta veganer? Undrar vilka synpunkter/argument de skulle föra fram?

    Förstår om olika kommunfullmäktiger varit avoga att ta upp “problemet” till diskussion.

  • ann-helen Säger:

    Ha ha! Tack för din underbara kommentar! Roligt skriven, men med allvar i botten. Den trend vi idag ser när det gäller stadsodling bygger ju på en önskan och vilja hos de boende att börja odla. Om man nu ska vara allvarlig så tror jag att om det fanns en vilja att även ta hand om den resurs som jakt på djur i staden ändå innebär, så skulle detta givetvis kunna gå att reglera. Jakten ute på landet är reglerad och självklart skulle det gå att reglera även den som sker i staden. Men det bygger ju på en vilja och ett intresse. Och jag är inte helt säker på att det intresset finns, ännu.

Lämna en kommentar