Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

april 2012

Älskar du alla djur?
 Älskar du alla djur? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Hej! Jag läser dina texter ibland och ser mig också som en stor natur- och
djurvän. Dock finns det vissa djur jag har mindre fördrag med:
Insekter. Jag avskyr flugor och getingar, och spindlar tycker jag
också är rätt hemska. Om sommaren är jag alltså rätt flitig jägare med
flugsmällan. Nu undrar jag: Älskar du allt levande, eller finns det
kryp som du också kan slå ihjäl utan att tveka? Äger du ens en
flugsmälla?:) Hur gör du med spindlar, flugor och getingar? (dumma
frågor kanske, du behöver inte svara:) Sandra”

Det där är sannerligen ingen dum fråga, snarare en av de ”eviga” och en fråga som jag tror att vi mår bra av att ständigt brottas med. Och jag har inga bra svar här. Jag gör förmodligen som folk gör mest – delar in och värderar djur olika.

Jag äter djur, varje dag. Jag trär mask på kroken och jag fiskar. Jag kan tänka mig att äta de flesta djur, även hund, katt och marsvin, så länge de inte bott i mitt eget hem eller jag har gosat med dem innan. Överhuvudtaget är jag tacksam om någon annan dödar djuret som jag ska äta och att det sker på ett så snabbt och skonsamt vis som möjligt. Undantaget är fisk. Där tycker jag precis tvärtom, att den bästa fisken för det mesta är den jag har fångat själv, men även här gäller regeln – att snabbt döda fisken.

Det finns vissa djur som jag inte har någon som helst sympati med och det är myggor, knott, bromsar och fästingar. Flugor ryker för det mesta också, men det händer fortfarande att jag räddar en kvidande fluga ur ett spindelnät, även om jag kanske två timmar senare slår ihjäl samma fluga utan att veta om det. Överhuvudtaget gillar jag inte om djur lider och det gäller även myggorna, men fästingarna har jag ingen som helst empati för.

En annan åsikt som jag tror att jag delar med många är om djuret befinner sig på vad jag anser som ”fel plats”. Möss och myror är rara ute i skogen, men kliver de in i ditt hem, utbryter nästan undantagslöst ett våldsamt krig. På samma sätt är det med huggormar. Jag är ingen ormälskare men anser att de ska få finnas också, men kommer de in på mitt revir, då har vi, eller rättare sagt huggormarna, ett problem.

Not in my backyard-resonemanget är väl utbrett när det gäller djur, inte minst vargen. Det är lätt för mig som bor i storstan att sitta och ömma för vargen, jag gillar vargen, det är ett fantastiskt djur. Samtidigt är jag väl medveten om att en varg på bergsknallen utanför mitt flerfamiljshus i Årsta inte skulle bli särskilt långlivad. Det skulle bli ett ramaskri bland småbarnsföräldrarna och om inte de kommunalanställda jägarna gick in, så är jag övertygad om att någon skulle ta geväret i egna händer och lösa det lokala vargproblemet, en gång för alla.

Jag kan respektera människor som väljer att inte äta djur därför att de inte vill döda dem, men jag delar inte deras åsikt. Jag anser att vi ingår i näringskedjan, vi äter djur och djuren kommer så småningom att äta oss, men det hindrar inte att vi måste ha en stor respekt för djurens liv, särskilt när vi bestämmer oss för att göra slut på det.

Olika kylskåp
 Olika kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

Mitt eget skafferi och kylskåp bågnar av mat från olika delar av Sverige och världen. Mitt problem är snarare att hinna äta upp all mat innan den blir för gammal. Nej, det ska erkännas, jag lyckas långt ifrån alltid.

Susan och hennes familj, man och fyra barn, äter samma sak varje dag, lunch som middag, – Nsima – en slags kompakt majsgröt. Till frukost blir det också majs, då i form av majsvälling. Majsen odlar de själva. Oljan, saltet köper de och ibland om de har råd, även lite socker och te. Jag vill inte tänka på vad de skulle säga om de såg mitt kylskåp.

Jag får rapporten idag från Gunnar Rundgren på telefon, som har besökt Susan och hennes familj. Anledningen är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är sannerligen inte stora. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att äta samma sak, dag ut och dag in? Känner man någon glädje över måltiden, bortsett från det basala behovet av att bli mätt?

Jag inser att jag aldrig skulle våga fråga, det är en lyxfråga, men ändå kan jag inte låta bli att undra vad det gör med människor, hur det påverkar deras liv.

En sak vet jag dock genom telefonrapporten, för Susan och hennes man är det oerhört viktigt att kunna tjäna ihop pengar till skolavgiften för barnen. De ska nämligen inte behöva bli bönder som sina föräldrar.

Dela olika
 Dela olika 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer