Fel strid

Det finns mycket som tål att kritiseras i regeringens livsmedelsstrategi, men det som delar av lantbruksetablissemanget väljer att sikta in sig på är det enda hittills konkreta resultatet som kan innebära klirr i kassan för bönderna – ekomålen. Snacka om att välja fel strid.

Man kan tycka att lantbruksetablissemanget borde rasa över att det vare sig blev något mål för självförsörjningen eller att sårbarheten bara lämnades därhän. Det skulle också varit förståeligt om man kritiserat regeringen och övriga inblandade riksdagspartier för att inte på allvar vilja stödja en utveckling av fler livskraftiga lantbruk i hela Sverige, i stället för som nu, en ständigt krympande skara företag. Inte ens de mest produktionslystna borde vara särskilt nöjda, för hur fjäderlätt väger inte löftet om en ökad produktion när man samtidigt i nästa andetag skriver: “Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan”?

Det kan med andra ord gå lite hur som helst med den produktionsökningen.  Nej, jag tänker inte falla in i kören som anklaga konsumenterna för att vara vindflöjlar, för ärligt talat, vi vet ju att konsumenterna har en marginell påverkan på utbudet. De som på allvar styr efterfrågan är inköparna inom dagligvaruhandeln, livsmedelsindustrin och kroggrossisterna och även om det just nu blåser svensk-vänliga vindar, så vet vi att det kan komma att ändra sig förr än vi anar. Vi har sett alldeles för många exempel på detta.

Men icke klagar man på detta. Det första, och hittills enda, som LRFs ordförande Helena Jonsson har gått ut och kritiserat är ekomålen, dvs regeringens mål om att 30 procent av den odlade arealen och 60 procent av konsumtionen inom offentlig sektor ska vara ekologisk 2030.  Fler har sedan följt efter i kritiken. Det är intressant eftersom detta än så länge är det enda förslag som kan innebära klirr i kassan för lantbrukarna. Det är också intressant eftersom fler än var femte lantbrukare i dag odlar ekologiskt och många av dessa ekobönder är också medlemmar  i LRF (Helena Jonsson är själv en av dem).  Att då ändå Jonsson går ut och beklagar att regeringen tänker stötta åtminstone en del lantbrukare, känns ju som ett väldigt märkligt beteende. Det är ju ungefär som att organisationen skulle klaga på att det var orättvist för övriga produktionsnäringar när grisproducenterna fick sin suggpeng , som var ett sätt att ge en krisande grisnäring lite mera pengar. Eller att man skulle rasa mot grönsaksodlarna när statliga myndigheter som Livsmedelsverket och Naturvårdsverket,  tycker att vi ska äta mer grönsaker för hälsans och miljöns skull. Men då  hörs inget gnäll.

Ett argument mot ekomålen är att staten inte ska gå in och styra vilken mat som ska produceras.  Och framför allt inte vilken som ska konsumeras. Men det där är ett argument som bara gäller ibland. Det finns många exempel på motsatsen.  Under flera år har LRF anklagat kommuner och landsting för att vara hycklare när de köper in mat som inte följer samma regelverk som de svenska. Så här skriver man bland annat på sin hemsida : “Att politiker inte ställer samma krav på djurskydd och miljöhänsyn vid offentlig upphandling som man ställer på svenska bönders produktion är politisk dubbelmoral.”  I det läget tycker man alltså att det är viktigt att staten styr konsumtionen, men inte när det gäller eko alltså.

I samma andetag brukar man propagera för att “marknaden ska styra”. (Här är ett exempel på det,  debattartikel från LRF Ungdomen.) Men det är givetvis också något som man bara säger, för det är inte särskilt sannolikt att LRF tycker att det vore en särskilt lyckad idé att låta den så kallade “marknaden” sätta sig i förarsätet. Det skulle innebära slutet på de årliga cirka 11 miljarder kronorna i jordbruksstöd från EU som svenska bönder får, vilket motsvarar en femtedel av deras intäkter. Det skulle också innebära ett slut på de tullskydd som EU har mot omvärlden som exempelvis cirka 2 kronor tull per liter mjölk och 30 kronor per kilo nötkött, ett tullskydd som utan tvekan spelar en stor roll, inte minst för svenska bönder.

Nej, givetvis vill inte LRF se en sån utveckling. Men precis den utvecklingen vill de flesta politiska partier ha.  Sverige har sedan EU-inträdet tillsammans med främst Storbritannien och Danmark stått i den ringhörna som vill avreglera och avveckla EUs gemensamma jordbrukspolitik och stöd.

Det är det här som borde bekymra LRF på allvar, detta i kombination med en tandlös strategi. Inte att man har lyckats fatta någon form av konkret beslut som i alla fall kan vara bra för en del av medlemmarna.

Nästa blogg ska vi titta lite närmare på myten att det är ekologiskt som driver livsmedelsimporten.

 

 


Lämna en kommentar