LRF

Kobojsjournalistik
Kobojsjournalistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det spelar ingen roll att ni blev frikända, ni blev ändå anmälda.”

Det låter som en replik ur en halvdan kriminalserie där polisen/åklagaren/privatspanaren har fått nog och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han, det är oftast en han, vet ju ändå att han har rätt och att skurkarna lyckades krångla sig ur rättvisans grepp.

Men den här repliken sägs inte i någon halvdan polisserie, utan av Ali Fegan på Uppdrag Granskning till en av de KRAV-bönder som figurerade i förra veckans program. Har man den åsikten, att en friande dom inte spelar någon roll, hur ser man då egentligen på sitt uppdrag som journalist?

Jag har jobbat som journalist i snart 40 år och jag är väl medveten om att olika typer av journalistik innebär olika förhållningssätt, mycket beroende på vilka kanaler som används. Ett program som Uppdrag Granskning, som står med en fot i underhållningsbranschen och en annan i journalistiken, kommer med automatik att ägna sig åt mer dramatik, mer förenklade resonemang än vad man gör i en facktidning eller dagstidning. Det blir liksom inte ”bra TV” om man inte målar i mera svartvita kulörer än vad verkligheten kanske är. Jag har förståelse för att det är så och jag tror dessutom att den här typen av journalistik också har sin roll att fylla. Men även journalistik som jobbar med grövre penslar måste trots allt ha en sann kärna. Det måste finnas ett fall eller en företeelse som håller att berätta om och det blir på ett sätt ännu viktigare om man jobbar med den här typen av underhållningsjournalistik som Uppdrag Granskning gör. Ett bra exempel på detta var miniserien ”Köttets lustar” där Henrik Schyffert tog upp frågan om vårt förhållande till djur i allmänhet och grisar i synnerhet och där man också visade filmer från koldioxidbedövning av grisar på slakteri, vilket väckte en viktig debatt.

Uppdrag Granskning har i ett antal program ägnat sig åt att granska animalieproduktionen ur en rad olika vinklar. Det började redan förra året då man gjorde ett program om missförhållanden på en mjölkgård i Hälsingland med en uppföljning där man upprepade den tidigare storyn och sedan kompletterade med fler gårdar med anmärkningar och förelägganden från länsstyrelserna. I år har man gjort två program om missförhållanden på KRAV-gårdar, slakterier och förtroendevalda inom LRF som har brutit mot djurskyddslagen. Fram växer en bild av svenska lortbönder som plågar sina djur, men är det verkligen en sann bild?

Jag tror inte att svaret på den frågan är relevant för Uppdrag Gransknings redaktion.

Redan granskningen av ”Arlagården” var mycket tveksam, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Mycket pekar på att det fanns brister på gården, men hur omfattande de var, går inte att säga utifrån programmet. Men framför allt blandar UG uppgifter som tyder på verkliga problem, som skadat ben och magra djur, med sådant som inte alls har något med vanvård att göra, som en trasig utgödsling. Samma grepp använder man sig av när man skildrar KRAV-gårdarna. Det finns i dag 2 300 aktiva KRAV-certifierade djurgårdar. Uppdrag Granskning gör ett stort nummer av att det under tre år har förekommit förelägganden hos 32 av dessa, varav hälften av dem anses vara värda att nämna i programmet. Ett par av fallen verkar tveklöst handla om vanvård och brott mot djurskyddslagen. Men här finns också gårdar som inte existerar längre, gårdar som inte har KRAV-godkänd djurhållning, gårdar som har haft brister men som har rättat till dem och därefter genomfört flera godkända kontroller och gårdar som har blivit frikända från all misstanke om brott mot djurskyddslagen.

Kanske känner Uppdrag Granskning på sig att 16 gårdar under tre år av 2 300 gårdar är lite dålig utdelning för att skapa en skandal och därför pratar man hela tiden om ”mörkertalet” i programmet, nämligen att staten bara kontrollerar 10 procent av landets djurgårdar per år. Visserligen får alla KRAV-gårdar kontrollbesök av certifieringsföretag, varje år, men eftersom man i programmet redan dömt ut den kontrollen, så gills inte den. Uppdrag Granskning väljer också att inte tala om att varje slaktat djur besiktigas och kontrolleras i Sverige, både som levande och slaktat, av veterinärer på slakterierna. Där tittar man på sådan som om djuren är magra, fulla av gödsel, är sjuka, skadade osv. Det sker alltså en väldig rigorös kontroll av Sveriges lantbruksdjur.

Kontrollen på slakterierna känner förstås redaktionen till. Det är detta som tar upp i sitt andra program som bland annat handlar om slakterierna. Även här blandar man ihop korten. KRAV har inget ansvar för hygienen på slakterierna. Det är en fråga för Livsmedelsverket.

Greppet med KRAV-gårdarna är smart. Budskapet är att detta ska vara den bästa och mest kontrollerade djurhållningen i Sverige och om även den är så dålig, hur illa är det då inte ställt ute på gårdarna? Samma linje kör man med när det gäller de förtroendevalda inom LRF. Uppdrag Granskning hävdar i kvällens program att 70 förtroendevalda missköter sina djur. Det är en halv procent av landets 12 000 förtroendevalda LRFare.  Både KRAV och LRF kan inte kommentera fallen vid inspelningen eftersom Uppdrag Granskning inte presenterar vilka fall det rör sig om. LRF kan fortfarande inte kommentera fallen eftersom man inte vet vilka gårdarna eller personerna är. Varför visar inte redaktionen sin granskning?

Den fråga som dröjer sig kvar efter att ha sett alla program är – vad är egentligen detta för journalistik som ägnar sig åt en så slafsig och tendensiös research? Jag hör lantbrukare som tror att Uppdrag Granskning har en agenda, att man går djurrättsaktivisternas ärenden. Själv lutar jag åt att det är mycket värre än så, det handlar om ren inkompetens.

Vi har ett dilemma där å ena sidan de journalister inom lantbruk och livsmedelsbransch som har kunskap om branscherna, skulle behöva ägna sig betydligt mera åt kritisk granskning än vad som sker i dag. Och å andra sidan sk granskande journalister som inte har en aning om vad de pysslar med. Uppdrag Granskning snuddar nämligen vid en rad olika frågor som skulle behöva tittas närmare på, men det förstod man förmodligen inte själv.

Hur modernt är det med instängda kor?
Hur modernt är det med instängda kor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om mjölkkorna ska få komma ut och beta gräs eller inte, har länge varit omdiskuterat bland mjölkbönderna. I senaste Land Lantbruk skildras i ett par intressanta artiklar hur en växande grupp mjölkbönder vill skrota kornas möjlighet till att gå ut och beta på somrarna. Om motionen från LRF Västra Götaland går igenom hos LRFs förbundsstämma, återstår att se.

Argumentet är det tidigare kända – betet kostar för mycket. Från Arlas håll menar man på att det är bättre att ta bort lagen så att de som vill släppa ut sina kor på bete kan få bättre betalt på marknaden.

“Kan vi få ut merkostnaden på marknaden kan vi både ge en bättre djuromsorg och öka priset”, säger Arlas VD Patrik Hansson till tidningen.

Nu har ju inte vare sig Sveriges bönder eller Arla varit särskilt bra på att ta betalt för några “mervärden”, trots att man säger sig ha försökt sig på detta i åtminstone 30 år. De enda som på allvar har lyckats få ut ett mervärde, är de ekologiska bönderna och det är samtidigt något som delar av det konventionella jordbruket, aldrig har kunnat förlåta dem för.

Det är svårt att inte hålla med om att mjölkbönderna under alldeles för lång tid har fått alldeles för dåligt betalt och det är märkligt att ett företag som Arla inte klarar av att ta betalt för sina produkter. Att plocka bort kornas möjlighet att få gå ut och beta på sommaren är dock att ducka för att angripa det verkliga problemet, nämligen prispressen och konkurrensen. Istället borde man aktivt driva politiskt arbete för att minska den hårda konkurrensen inom EU. Det kan inte vara vettigt att Europas mjölkbönder slår ihjäl varandra i tävlan om vem som kan producera den billigaste mjölken. Svenska bönders problem är ju långt ifrån något som är unikt. Nog borde det gå att finna stöd för en sådan politisk förändring hos sina europeiska bröder och systrar.

Det är mycket svårt att se att ett slopat bete är vad mjölkbranschen behöver för att bli livskraftig och för att locka fler gårdar att starta mjölkproduktion. Det är ännu svårare att se varför konsumenterna skulle vilja äta mer mejeriprodukter från en sådan produktion. Beteslagen beskrivs av kritikerna som något föråldrat, som inte passar in i vår moderna tid och som heller inte den moderna kon behöver. Men har man egentligen hängt med det allra minsta när det gäller den moderna konsumenten och vad hen efterfrågar?

Kom in i klimatmatchen!
Kom in i klimatmatchen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under snart 20 år har matens klimatpåverkan diskuterats intensivt, men fortfarande är det som om svenskt lantbruk har blivit tagna på sängen. Precis som Stefan Ljungdahl har skrev i en tidigare ledare i Jordbruksaktuellt, är lantbruket alltid tvåa på bollen. Kanske trodde svenskt lantbruk där i början av 2000-talet att klimatdebatten ”skulle gå över”. Nu vet alla att den inte gjorde det. Det är hög tid att komma in i matchen på allvar.

Det handlar inte bara om att lantbruket inte hänger med i den hetsiga klimatdebattens svängar, man verkar också sakna kunskap och analys, vilket gör det svårt att bedriva något politiskt arbete. Klimatfrågan ställer en avgörande fråga på sin spets – hur vill man egentligen att svenskt lantbruk ska se ut i framtiden?

Här kommer några råd i all välmening:

Höj kunskapsläget: Anställ personal som fungerar som kunskapsresurs. De ska inte bara följa forskningen på området utan också ha en gedigen kunskap och kunna fungera som kunskapsresurs för hela lantbruket. Bara genom att ha kunskap kan man också göra en analys över läget och dra upp en strategi. Nu saknas alla tre saker – kunskap, analys och strategi.

Forma en egen ståndpunkt: Ibland kan man få intrycket av media att allt är klart som korvspad när det gäller matens klimatpåverkan, att det bara handlar om att minska animalierna kraftigt. Så enkelt är det förstås inte. Det råder stor oenighet bland olika grupper av forskare. Ämnen som man träter över är exempelvis om man ska räkna om metan till koldioxidekvivalenter, om livscykelanalysen verkligen är en bra metod för att mäta matens klimatpåverkan, om skillnaden mellan biologiska och fossila källor till växthusgaser, för att nämna något. En stor diskussion handlar också om hur man ska beräkna den förväntade uppvärmningen, vilket tidsperspektiv och vilken beräkningsmodell man ska använda. Det är en diskussion som nästan aldrig hörs i sammanhang där man diskuterar matens klimatpåverkan. Tyvärr verkar det som om lantbruket alltför ofta köper den problemformulering som utgår från att animalier är av ondo, vilket gör att manöverutrymmet blir ytterst litet.

Delta i debatten: Det är slående hur ofta man ser debattartiklar av lantbrukets företrädare i lantbrukstidningarna men inte i övrig media. Visst kan man skriva debattartiklar i de egna tidningarna, det är stärkande för den egna branschen, men man måste också nå utanför de egna leden. Med några få undantag är det dock ont om företrädare för lantbruket som debatterar om klimatet i andra forum som når allmänheten.

Gör slut med självbedrägeriet: Ja, propagandan som säger att kor är värre än alla transporter är givetvis uppåt väggarna. Det är också bedrägligt att jämföra globala genomsnitt med svenskt lantbruk, men svenska bönder kan inte slå sig till ro med att man är så ”klimatsmart” att man inte behöver göra något. Eller hävda att man ska exportera svensk mat för att på det viset minska världens totala klimatpåverkan. All handel och alla transporter orsakar klimatpåverkan. Det gäller även svensk mat. Och precis som det är negativt att svenskt lantbruk läggs ner på grund av billig import, ska inte svenskt lantbruk orsaka samma sak i andra länder.

Ta några jobbiga beslut: Även svenskt lantbruk behöver minska sin klimatpåverkan och då gäller det att skilja på stort och smått. Jordbrukets största enskilda utsläpp är tillverkning och användning av konstgödsel och en utfasning av konstgödsel, liksom övriga fossila bränslen, är nödvändig. Att plocka bort konstgödseln ställer om hela jordbruket, höjer matpriserna och förändrar samhället i grunden. För att detta ska vara möjligt, måste handelspolitiken och jordbrukspolitiken förändras. Plockar man bort konstgödseln blir svensk mat med automatik dyrare och får svårare att hävda sig mot importen. Det här gäller för övrigt all förändring av jordbruket som handlar om att ta större hänsyn till människor, djur och natur – de ger svenskt lantbruk ett sämre konkurrensläge. Vill man alltså förändra jordbruket och matproduktionen på det här området, måste man minska konkurrensen, annars blir resultatet att svenskt jordbruk försvinner. Med tanke på att Sverige är ett mycket frihandelsvänligt land så behövs det göras ett kraftigt lobbyarbete i frågan.

Sluta köra i dubbelspår: I diskussionen om animaliernas klimatpåverkan lyfter lantbrukets företrädare ofta fram kornas arbete med det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Och det är helt rätt, idisslarnas insatser är helt ovärderliga. Men samtidigt har utvecklingen under lång tid på kött- och mjölkgårdarna gått åt ett helt annat håll. Där driver prispressen fram en intensifiering av produktionen som inte har något att göra med öppna landskap eller biologisk mångfald. Detta gäller en stor del av mjölkkorna, men framför allt uppfödningen av ungtjurar på stall. Där verkar i stället den industriella kycklingproduktionen vara ledstjärnan för utvecklingen. Här måste man bestämma sig. Det går inte att fortsätta snylta på dikornas idyll i hagmarkerna och samtidigt bedriva en politik som gör det för dyrt att släppa ut nötkreaturen.

Ta fram en ny strategi: Inse att livsmedelsstrategin med sitt mantra ”producera mera, inte borde få kallas för strategi överhuvudtaget. Och snälla, säg inte en gång till att ”den behöver bli verkstad”. Bit i det sura äpplet och inse i stället att ni har kastat bort ett antal år på ingenting och att så länge ni inte formar en egen strategi, kommer ert manöverutrymme att bestå av ören, centimetrar och andra insatser av mycket marginell betydelse, om ens någon. Gör istället en ordentlig analys och forma en egen strategi som blir grunden för ert fortsatta arbete.

Vill ni att det ska finnas kvar något lantbruk i Sverige? Någon levande landsbygd? I så fall har ni massor att göra.

Monsantos traktorförare
Monsantos traktorförare 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Livsmedelsförsörjningen är beroende av glyfosat”, säger man inom LRF, men ingen verkar fundera på om detta verkligen är bra. Oavsett vad man tycker om kemiska bekämpningsmedel borde ett så starkt beroende och därmed också sårbarhet, ses som ett bekymmersamt problem.

“Bonden förlorare när fyra jättar dominerar”

Så lyder rubriken på en intressant artikel i förra veckans Land Lantbruk, skriven av den initierade Gunilla Ander. Artikeln handlar om den fortsatta koncentrationen av de globala kemi- och utsädesföretagen. Under nästa år kommer åtta av de stora företagen att bli enbart fyra och då kontrollerar dessa fyra företag 64 procent av försäljningen av kemiska bekämpningsmedel och 60 procent av utsädet.

Kjell Ivarsson, LRFs växtodlingsexpert, håller med om att det är en negativ utveckling när marknaden börjar närma sig oligopol och att detta kan särskilt drabba små länder i Europas periferi, som Sverige. Han pratar också om vikten av att stärka den europeiska växtförädlingen.

Utvecklingen är inte ny. Den har pågått länge. Redan för 20 år sedan varnade dåvarande LRF-ordföranden, Hans Jonsson, för att svenska bönder skulle komma att “bli traktorförare åt Monsanto” om man valde att börja använda de GMO-grödor som var kopplade till glyfosat. Jonsson såg att det handlade om en fråga om makt, där bonden skulle bli alltmer beroende av stora multinationella företag.

Men den här insikten verkar som bortblåst när det gäller de senaste dagarnas hetsiga diskussion om glyfosat. Bakgrunden är EU-kommissionens förslag om ett förnyat användande av glyfosat under tio år som blev nerröstat. Det hela sågs som ett rutinärende ända tills WHOs cancerforskningsorgan, International Agency for Research on Cancer, IARC, för något år sedan sa att glyfosat sannolikt kan orsaka cancer. Beskedet ledde till viss uppståndelse, framför allt i övriga Europa. Därefter har europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA och europeiska livsmedelsverket, Efsa, sagt att glyfosat troligen inte alls orsakar cancer. De motstridiga uppgifterna har orsakat turbulens och Sverige bestämde i sista stund att vända kappan efter vinden och ansluta sig till majoriteten av de länder som inte godkände EU-kommissionens förslag. Nu väntar en ny omröstning den 9 november och ett nytt förslag på fem år.

Värt att notera är att det hittills inte har yttrats en stavelse från kommissionens sida om något förbud. (EU-parlamentet har däremot röstat för att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men det är inget beslut som någon behöver följa utan får mer ses som en opinionsyttring. ) Trots detta har Sveriges agerande lett till ett ramaskri bland bönderna, kanske lite förvånande med tanke på att den förra LRF-ordföranden,Helena Jonsson, lanserade begreppet “Den nya miljörörelsen”.

Svenska bönder brukar ofta säga att de är miljövänligast i världen. De brukar också, med viss rätt, klaga över att kraven på hög djuromsorg och miljöhänsyn försämrar det svenska jordbrukets konkurrenskraft, eftersom det innebär högre kostnader. Även om kommissionen som sagt inte har talat om förbud, så skulle en eventuell framtida utfasning, gälla hela EU. För en gångs skull, skulle svenska bönder få samma konkurrensvillkor och man kanske till och med skulle få en fördel, eftersom man, enligt egen utsago, använder mindre bekämpningsmedel än andra länder.

Men nu låter det som sagt helt annorlunda, nu är budskapet att Sveriges bönder skulle drabbas hårdare vid ett eventuellt förbud, än de sydeuropeiska kollegorna, helt enkelt för att svenskt lantbruk är “mer beroende” av glyfosat.

Det är en hård karamell att smälta. Vi har ju fått lära oss att det är sydeuropéerna som är de värsta miljöbovarna, inte de svenska bönderna.

Nu stormas det ordentligt mot regeringen och miljöministern. Moderaten Jonas Jacobsson Gjörtler har till och med KU-anmält Karolina Skog. Ett antal kommunikationsansvariga på LRF och bondeägda företag som Arla, Scan och Lantmännen sitter förmodligen och småsvettas och hoppas att bilden av glyfosatälskande bönder, inte når utanför den egna kretsen. Det vore inte så bra för imagen.

Oavsett var man står i frågan om kemikalier, så borde påståendena om att svensk livsmedelsförsörjning är beroende av glyfosat, ge företrädarna för svenskt lantbruk en ordentlig tankeställare. Är detta en bra modell för en hållbar matproduktion, att vara så beroende av en kemikalie och av ett fåtal kemiföretag?

Det här är en fråga om makt som borde intressera Sveriges bönder. Och den borde även intressera Sveriges regering och de fem partier i riksdagen som fattade beslut om en nationell livsmedelsstrategi där det finns ett enda skarpt krav – “sårbarheten ska minska.”

Och vad är förlorad makt, om inte sårbarhet?

 

Låt korna äta gräs!
Låt korna äta gräs! 150 150 Ann-Helen von Bremen

LRF Mjölk skrev i går ett svar på Aftonbladet Debatt på min och Gunnar Rundgrens replik om att Sverige behöver fler mjölkkor. Det ursprungliga inlägget från LRFs Palle Borgström hittar du här.

Vi är inte oväntat överens om att Sverige behöver fler kor, men däremot så delar jag inte LRFs verklighetsbeskrivning om mjölkkossan som vårdare av naturbetesmarkerna. Det gör inte Jordbruksverket heller. Så här skriver man i foldern Naturbetesmarker – en resurs i mjölkproduktionen: “Även om mjölkkorna numer främst betar på åkermarksbeten kan naturbetesmarker vara ett komplement i mjölkproduktionen.” Och det är också därför som Jordbruksverket har gett ut foldern, för att få fler mjölkproducenter att försöka använda naturbetena.

Dagens mjölkko betar nämligen inte naturbetesmarker, eftersom markerna är för magra och ger för lite näring. Däremot kan vi hitta kor som har mjölkpaus, sk “sinkor” och ungdjur på naturbetena, men det gäller långt ifrån alla ungdjur. Majoriteten av ungtjurarna från mjölkgårdarna föds upp på stall och kommer inte ut överhuvudtaget.

Vi kan träta om exakt hur många hektar naturbetesmark som djuren från mjölkgårdarna betar, men min poäng är att i grunden är den högavkastande mjölkproduktionen inte lämpad för hagmarker. Det är därför som de flesta av dessa markera hålls öppna med hjälpa av dikorsbesättningar.

Vi har också olika åsikter om vad en ko äter. Jag vet också att sojan har minskat sin andel i mjölkkornas foderstat, vilket är positivt, men påståendet om att korna äter mera gräs förstår jag inte riktigt. Mera än vilka då eller när då? En mjölkande kos foderstat består till hälften, eller mer, av kraftfoder och det är svårt att säga att det är en liten andel. Det ser man om man går in och tittar på den rådgivning som mjölkbranschen själv ger. (En kviga eller en ko som inte mjölkar, får givetvis en lägre andel.)

För svensk natur- och miljövård är kossan oerhört viktig och vi behöver verkligen fler mjölkkor och fler bönder. Men det är dags att inse att den allt mer högproduktiva mjölkmodell som LRF Mjölk förespråkar, driver utvecklingen åt ett helt annat håll. Vill vi ha andra värden än enbart stora floder av billig mjölk, då måste vi också förändra strukturen av mjölkbranschen. Det var den här typen av grundläggande, ideologiska diskussioner som LRF borde ha tagit när regeringen formade sin livsmedelsstrategi, men undvek att göra. Om det övriga samhället vill att jordbruket ska vårda miljön, naturen, kulturlandskapet, klimatet och producera god och hälsosam mat, energi osv,m då kan man inte samtidigt bedriva en politik som enbart gynnar stora volymer och lågt pris.

Där ligger konflikten och det är om detta vi borde diskutera.