Startade morgonen med att debattera i TVs Gomorron Sverige med jordbruksminister Eskil Erlandsson och hans satsning på Matlandet Sverige. Så värst mycket debatt blev det dock inte. Det blev mest lite mysigt, som det ofta blir när det ska handla om svensk gastronomi. Och vem kan egentligen bli arg på en jordbruksminister som för första gången på allvar, ser jordbruket som en viktig förutsättning för att utveckla gastronomin?

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Det var på den tiden då de flesta journalister ägnade sig åt att gnälla på SJs plastinpackade mackor. Några av oss andra satt i stället i restaurangvagnen. Det var vita dukar, riktiga bestick, porslin, serveringspersonal och riktigt skapliga kockar. Maten som serverades var för det mesta god och mycket prisvärd. En längre tågresa var något att se fram emot, då skulle man hinna med ett besök i restaurangvagnen.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade -  mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Livsmedelsstrategi är ett rätt osexigt ord som inte brukar inge särskilt mycket hopp. Men när jag hör Sören Persson på Sigill/LRF berätta om hans pågående arbete med en ny livsmedelsstrategi för LRFs räkning, då är det precis detta jag känner – hopp för lantbruket och matproduktionen i det här landet.

Svenskt lantbruk håller på att gå ner i spagat. Å ena sidan försöker man producera “mat med mervärden”, dvs en högre djuromsorg och miljöhänsyn än övriga Europa, men samtidigt har man väldigt svårt att kommunicera dessa mervärden och i en del fall skulle jag vilja påstå att det även har skett en uppluckring av dem. Å andra sidan ska man sälja sina produkter på en marknad som bara pratar om en enda sak – priset. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Alltså måste man välja väg, antingen är det bara pris som gäller och då får man göra sig av med allt “konsument-lull-lull” som krav på att mjölkkorna ska gå på bete, att grisarna ska ha halm på golvet osv.

Eller så får man vända sig till en marknad som är beredd att betala mera för att få andra värden som miljöhänsyn, etik för folk och fä, närproducerat, ätkvalitet eller vad som efterfrågas.

Sören Persson tror att man måste välja två vägar. En liten grupp bönder kommer i framtiden ha möjlighet att producera på en prispressad marknad, förutsatt att man blir mer kostnadseffektiv än i dag. Men den stora skaran behöver inrikta sig på den marknad som handlar om andra kvalitéer än priset. Och då gäller det att tydligt säkra upp dessa mervärden och kommunicera dem ordentligt så att konsumenterna inte behöver tveka. Då gäller det också att både producenterna och livsmedelsföretagen förmår att diversifiera produktionen, att producera mat i olika kvalitéer, framför allt i de högre klasserna.

Och det gäller också att hitta nya försäljningskanaler, för annars rinner mervärdet ut i sanden när det väl når butikshyllan och hamnar i någon annans fickor än i böndernas, dvs handelns eller industrins.Och vi konsumenter måste vara med på tåget om vi vill få det lite roligare i våra kylskåp i framtiden.

Det är alltså ingen liten uppgift som väntar och det är sannerligen i elfte timmen. Men därmed inte sagt att det är omöjligt. Det här är precis vad Matlandet Sverige behöver för att kunna göra skäl för namnet och vi vet redan nu att det finns många kreatörer bland landets bönder som förmår att skapa varumärken med mervärden.

Det här är världens chans.

Ta den!

Tidningen Gourmet fyllde igår 30 år, men egentligen blev den bara 26. Det var då som den såldes till Plaza och det var då som  Sveriges spetsigaste mattidning, började förvandlas till mainstream.

Det står alla fritt att göra vilka tidningar de vill och det brukar heta att man inte ska gråta över spilld mjölk, men jag tänker ändå fälla en tår över att svensk gastronomi har förlorat sin viktigaste tidning.

Gourmet var nämligen den tidning som inte bara lästes av matintresserade kroggäster och hemmalagare, utan i allra högsta grad av branschen själv. Ville man veta vad som bubblade i de allra hetaste köken i Sverige och i omvärlden, så var detta tidningen man skulle läsa. Och ville man veta allt, och då menar jag verkligen allt, så var detta tidningen som kunde ägna 20 000 tecken till ämnen som potatis eller peppar, utan att det under ett kommatecken blev ointressant.

I det gastronomiska mörker som rådde 1980 när Gourmet startade, skulle jag vilja påstå att tidningen inte bara har varit en del av den snabba utveckling som branschen genomgått, den har också varit en sann folkbildare. Visserligen en folkbildare på höga klackare, men dock.

Det ironiska är att i dag, när skaran av kunniga matlagare har växt betydligt, både i hemmen och ute bland krogarna, när vi till och med har en jordbruksminister som för första gången pratar om att utveckla Sverige till ett matland, då har vi förlorat en av de viktigaste spelarna i den matchen.

I dag finns ingen tidning som förmår att visa upp trender medan de är purfärska eller bedriver ett intellektuellt samtal kring maten. Att laga mat och äta är nämligen mer än recept och krogrecensioner, det är en del av våra kulturella uttryck.

Det var det som Gourmet förstod.

Och det är därför jag tänker kosta på mig att fälla en tår.

LRF bjuder in till presskonferens nästa vecka för att diskutera de stora frågorna. Exakt vad det ska handla om är lite svårt att förstå, men det ska omfatta ämnen som  världssvälten, livsmedelsförsörjningen men också vilken livsstil och vilka förändringar som dagens unga vill se. Inbjudna är företrädare för politiska ungdomsförbund, men även personer från Djurens Rätt och Bättre mat.nu.

- Jag vill möta den unga generationen och höra vilka livsstilsförändringar de vill se framöver, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och det låter ju alldeles utmärkt, ett möte och en diskussion med unga människor som kanske är morgondagens beslutsfattare. Det är precis sådant som lantbruket behöver, mer kontakt med konsumenterna, mer kontakt med omvärlden.

Men i nästan andetag säger LRFs ordförande:

- Jag upplever att kännedomen om vad vi bönder står för, hur vi jobbar och vilka visioner som driver oss är låg. Om detta vill vi diskutera med några av våra framtida beslutsfattare.

Återigen budskapet, “Ni förstår oss inte, men om vi bara får förklara så kommer ni att förstå att det vi gör är rätt.”

Vilket annat företag skulle resonera på detta vis, att utebliven framgång beror på att man är missförstådd?

Inget ont om Lars-Göran Pettersson, han företräder bara en rörelse där denna åsikt är utbredd – “Vi har en bra organisation, en bra produkt, men kunden förstår oss inte.”

Jag hoppas att jag har helt fel, att detta inte alls kommer att bli en uppvisning i allt gott som lantbruket står för, utan att det verkligen kommer att handla om att lyssna på vad de unga vill och att diskutera framtida förändringar.

Men jag har tyvärr haft fel förr.

Endast Sverige en svensk djurskyddslagstiftning har. Vårt lantbruk är världsbäst när det gäller miljöarbete och djuromsorg. Det budskapet har vi hört många gånger från näringens sida. Och i andra ändan, där vi konsumenter befinner oss, betonar vi i undersökning efter undersökning att god djuromsorg och miljön är väldigt viktigt för oss när vi köper vår mat.

Allt borde alltså vara frid och fröjd för det svenska lantbruket, men så är det inte. Ungefär hälften av vår livsmedelskonsumtion är importerad. Särskilt tydligt blir det om man tittar på köttkonsumtionen, där hälften av allt nötkött och nästan två tredjedelar av lammköttet är importerat.

Varför gör konsumenterna så här? Säger en sak och gör en annan. Det är en fråga som lantbrukarna och deras företag har funderat mycket på. Och svaret brukar vara att när konsumenten väl står där i butiken, då är det plånboken som styr. De fina idealen får ge vika för hushållskassans krassa verklighet.

Det ligger säkert något i detta, men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Jag tror att en starkt bidragande orsak är att svenska konsumenter inte riktigt förstår varför svenskt lantbruk skulle vara bättre. Och det är inte så konstigt för i konsumentens ögon verkar nog skillnaderna mera handlar om centimeter än verkliga skillnader.

Ta kycklingarna till exempel. Kycklingproducenterna brukar framhålla att Sverige är det enda land som har satt en gräns för hur trångt kycklingarna får ha det. Enligt djurskyddslagen är det 20 kg per kvadratmeter, ja det är så man uttrycker sig – kg per yta och inte djur per yta, men de som uppfyller branschens eget djuromsorgsprogram har tillåtelse att ha 36 kg per kvadratmeter. Hur ska man kunna kommunicera något sådant? Det blir abstrakt och det låter dessutom inte särskilt rymligt. Vad spelar det då för roll om det är ännu trängre i de utländska kycklingstallen?

På samma sätt kan man gå igenom skillnaderna för de olika djurslagen. Ja, det finns skillnader som talar till fördel för den svenska uppfödningen, men går de att kommunicera och framstår de som tillräckligt stora för konsumenten?

Personligen tror jag inte det.

LRF håller nu på att göra en ny livsmedelsstrategi, en strategi där man ska satsa mer på mat med mervärden, som ursprung, ekologiskt och andra värden som konsumenterna efterfrågar. Syftet är att på det viset kunna ta mer betalt för maten. Det ska bli spännande att se vart arbetet leder och om det kommer att innebära att bönders lönsamhet förbättras, vilket är dem väl unt, men då måste skillnaderna bli tydliga och konkreta för konsumenterna. Är man redo för ett sådant systemskifte, som det då faktiskt är frågan om?

Av gästkrönikör Peter Johansson

Senaste svenska mattrenden är att vi ska äta och laga mat som farmor och hennes mor gjorde den.

Det är bra – min farmor lagade god mat – men människor som är trygga i sina traditioner drabbas inte av matnostalgi.

Chefsbloggare Meyer von Bremen och undertecknad besökte i veckan Sosta Espresso Bar på Sveavägen. Vi tog båda en café macciato och inför en stundande resa frågade jag den italienska barristan om var i Rom man kan äta gott. Svaret blev att den bästa maten serveras, alltid har serverats, och alltid kommer att serveras långt från Rom, i den lilla syditalienska staden Foggia där nämnde italienare såg dagens ljus för si så där 20 år sedan.

– Åk till Foggia i stället för till Rom, blev svaret.

Handen på hjärtat, frågar du tusen 20-åriga örebroare om var den bästa maten i Stockholm serveras, hur många svarar direkt, utan en sekunds tvekan och med rent hjärta:

– Åk till Örebro i stället.

Ingen, tror jag. Varför denna himmelsvida skillnad mellan yngre män från Foggia i Italien och Örebro i Sverige, två lika stora städer i EU? Det är en fråga som vår ”matminister” Eskil Erlandsson kan fundera på. Eskil målsättningen är ju att, jag citerar regeringens pressmeddelande från sommaren 2008: ”Sverige, med sina unika landskap, livsmedelskvalité och kunnande ska bli Europas nya matland.”

Under tiden som Eskil fixar till Matlandet ska vi andra försöka svara på frågan vilken mat som är mest ursprunglig i det västerländska köket? Vilken smak har följt mänskligheten åt längst genom vår jordevandring?

Jag sitter inte inne med facit men har ett förslag. Så här har jag tänkt, rätt eller fel? I den västerländska matrepertoaren är ostronet unikt. Som enda rätt äts det levande och rått. Ostronet är den äkta ur-födan.

Råbiffen är inte den lika naturlig och rå, undrar kanske en uppmärksam läsare. Steak tartara är i dag en elaborerad rätt som ofta tillreds vid bordet och består av flera av följande ingredienser: Äggula, lök, kapris, senap, peppar, salt. Köttet har malts till en barnmatsliknande smet. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Men sushi, är inte den naturlig och rå? Huvudingrediensen i sushi är kokt ris och fisk kryddad med grönfärgad pepparrot. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Sashimi då? Den extremt tunt skurna fisken doppas en soja- och pepparrotssås. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Ett helt vanligt äpple, är inte det minst lika naturlikt som ett ostron? Dagens frukter och grönsaker är resultatet av tusentals år av växtförädling. Inte helt ursprungligt vill jag påstå.

Vill du äta som vi gjort längst? Beställ in ostron. De är odlade i bassänger, övervakade av experter, öppnade av proffs, men smaken – utan Tabasco eller citron – är samma smak som vår urmoder i Afrika smakade för 100 000, kanske miljoner år sedan då hon vadade ut i Atlanten när tidvattnet dragit sig tillbaka för att skörda av ostronbankarna.

Min farmor åt dock aldrig ett enda ostron. Därom är jag helt säker.

Jag har sett det förut och jag kommer att se det igen – mondäna och urbana butiker eller krogar som kör grönt sortiment för att det ligger “sååå i tiden”. Och visst, där finns säkert ett lager av ömmande världssamvete, men det är ör det mesta av det tunna slaget. Det stora engagemanget hittar man oftast i deras plånböcker, inget ont i det, men hyckleri är alltid hyckleri, ‘även om man försöka måla över det med miljövänlig vattenbaserad jordfärg.

Senast jag stötte på det var för några dagar sedan inne på Hermans Ekohandel, numera Eat! Ekoaffären. Butiken har funnits i lite drygt ett år och gav i början intrycket att vara seriös och köra ett ekologiskt utbud rakt igenom. Fortfarande är majoriteten av utbudet ekologiskt, men det finns ett intressant undantag, nämligen köttet. Tittar man i kyldisken för kött, finns inte ett enda ekologiskt alternativ. Det finns lamm, nöt och gris att välja på, flera olika styckningsdetaljer, men inget ekologiskt, trots att plastdekalen tydligt informerar om att här finns ekologiskt kött.

Orsaken är, enligt personalen, att ekoköttet inte sålde, det blev för dyrt och logistiken fungerade inte.

Okej, big deal? Jo faktiskt, för vad Eat! Ekoaffären  säger är att ALLT i butiken är ekologiskt. Så sent som i början av mars skickar man ut pressmaterial där man just påstår detta, och nämner då bland annat köttet.

Det finns ett namn för sådant och det är brott mot marknadsföringslagen. 

Eller helt enkelt lureri.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gästkrönikör Anna Sjögren:

Eskil Erlandsson är jordbruksminister i Sverige. Han har en vision om att Sverige ska vara Europas bästa matland. Jag kom att tänka på honom när jag satt i publiken på det stora kockmötet Madrid Fusión som hölls i den spanska huvudstaden i slutet av januari.

Här diskuterades matlagning på hög nivå. Superkocken Ferran Adriá från elBulli som anses vara världens bästa restaurang berättade om sin syn på tekniken i köket, René Redzepi från Noma i Köpenhamn visade hur den snörika danska vintern tvingat fram nya kreativa rätter med lök och danska morötter.

Legenden Alain Ducasse kom till Madrid för att prata om nya vindar som blåser i det franska köket. Han uppmuntrade franska kockar att resa utomlands för att hämta hem influenser som berikar det franska köket.

Kockarna talade och lagade mat från den gigantiska scenen. Publiken bestod av journalister och kockar från hela världen.

Madrid Fusión 2010 var en uppvisning i konsten att ta vara på råvarorna som finns i regionen som man lever och arbetar i.

Naturlighet, kunskap, kreativitet och nyfikenhet var orden som hördes ofta från den stora scenen, och de uttalades på flera olika språk. Orden beskriver egenskaperna hos den kock som vill lyckas på 2010-talet.

Med den svenska jordbruksministerns idé om matlandet Sverige långt bak i mitt huvud undrade jag bara varför det inte fanns en enda svensk kock på denna internationella scen. Eller i publiken.