Matlandet Sverige

Istället för jordbrukspolitik
Istället för jordbrukspolitik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Lyssnar man på vissa politiker är det lätt att tro att det största hotet just nu mot svenskt jordbruks framtid är de bönder som har valt att odla ekologiskt. Det handlar om cirka 15-20 procent av bondekåren, en inte helt försumbar skara alltså, som har valt att bland annat inte använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på hela eller delar av sin gård. Det är dessa människor som inte bara håller på att skjuta svenskt lantbruk i sank utan som också är orsaken till världssvälten.

Ett löjeväckande resonemang? Javisst, men tyvärr inget att skratta åt, för vad dessa politiker ägnar sig åt kan inte sägas vara något annat än Krösa-Maja-politik, ni vet tanten i Emil i Lönneberga som gärna skrämmer skiten ur barnen med berättelser om mylingar, “tyfis” och annat hittepå. I höstas var det centerpolitikern Staffan Danielsson som la ut en massiv bombmatta av debattartiklar mot ekojordbruk och nyligen gick Marit Paulsen (fp ut i en debattartikel och anklagade ekojordbruket för att inte kunna föda en växande global befolkning. Det var nästan exakt samma budskap som hon vevade inför valet till EU-parlamentet 2009.

Svenskt och europeiskt lantbruk står inför en rad allvarliga hot inför framtiden, men ett av dem är inte att delar av bondekåren har valt att odla ekologiskt. Det här är givetvis inget annat än en dimridå, ett sätt att flytta strålkastaren från sin egen inkompetens när det gäller att bedriva aktiv lantbrukspolitik. Men låt oss titta på argumentet – “att föda världen”. Vem ska egentligen göra det? Ska vi sätta upp ett beting för varje lantbruk att det ska produceras ett visst antal ton mat per gård eller hektar? Och i så fall, ska vi bestämma i femårsplaner vilken mat som ska odlas för att kunna föda så många mäninskor som möjligt? Mer kålrötter men betydligt mindre biff? Och hur ser vi egentligen på matlkornsodlarna och veteodlarna för brännvinsdestillering? Nog för att de producerar råvaror till lust och nöje, men de bidrar ju inte direkt till matförsörjningen för befolkningen i Afrika söder om Sahara.

Jag tror viserligen att det är nödvändigt att börja diskutera hur vår matproduktion och konsumtion ska se ut framöver, men jag ser inte att några av dessa politiker som ständigt attackerar ekologiskt lantbruk, har lyft minsta finger för en sådan politik. Inte ens när det gäller att bromsa nedläggningen av åkermark i Europa och Sverige (förra året försvann ytterligare 8 000 hektar åker i Sverige) förs någon aktiv politik. Ömmandet om världens hungriga används enbart som ett slagträ, inte för att arbeta för en mer rättvis värld.

Frågan är hur länge detta hackande kan fortgå, för det som inte riktigt kritikerna verkar inse, det är att skaran ekoproducenter blir allt större, inte minst för att det ofta är ett mer lönsamt sätt att bedriva jordbruk. Och jag misstänker att de börjar bli rätt trötta på att kritiseras av världsfrånvända politiker. För varje lantbrukare vet att det i första hand handlar om att få sin egen produktion lönsam, “föda världen” är ett ädelt mål, men det är inget som betalar räkningarna. Nu ökar efterfrågan av ekologisk mat mat återigen, vilket ger affärsmöjligheter för fler företag. En ökad ekologisk efterfrågan är givetvis inte så stor att den räddar hela det svenska jordbruket, men varje bonde, varje gård och varje åker som fortfarande kan brukas, är en seger. Det borde alla politiker som befattar sig med frågan också inse.

Man kan givetvis inte kräva att politiker ska vara mer intelligenta än den genomsnittliga befolkningen, men man kan i alla fall begära att det inte ska förhålla sig tvärtom.

(Läs också den utmärkta ledaren i Östersundsposten)

Vad tänker du göra, Anders Borg?
Vad tänker du göra, Anders Borg? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det har gått två veckor sedan Anders Borg sa att han inte såg någon framtid för det svenska lantbruket som industrinäring i en intervju i Land Lantbruk och reaktionerna har i stort sett varit unisona och förväntade – dödförklarandet av lantbruket har mötts av ett idiotförklarande av finansministern.

Problemet är dock att Anders Borg förmodligen har alldeles rätt. Sker det inga större politiska förändringar av spelplanen för det svenska lantbruket så kommer det inte bli så värst mycket kvar av det. Viss spannmålsproduktion, enstaka grönsaksodlare och en liten skara mjölkbönder kommer förmodligen klara av att konkurrera på den internationella marknaden även i framtiden. För grisproducenterna behöver det ske något smärre underverk, eller åtminstone betydligt större åtaganden från livsmedelsindustri och handel än att Ica lovar att börja köpa svenskt fläsk till sitt egna bacon. Nötköttsproducenterna? Tja de får nog satsa ännu mer på egna köttkoncept och lådor.

Det är ju den nischade vägen som Anders Borg rekommenderar fler att välja, men nischproduktion är precis vad det låter som, en smal produktion för en liten skara dedicerade. Att som mjölkbonde sadla om till att jobba med långlagrade ostar eller som grisbonde att börja sälja lufttorkad skinka är givetvis en möjlighet och vi har också sådana exempel, men bara den som har förläst sig på Landsbygdsepartementets vision om Matlandet Sverige kan inbilla sig att detta är en lösning för hela det svenska jordbruket.

Men det intressanta är att någon från regeringen för första gången i klartext säger att det svenska industriella jordbruket kommer att ha svårt att hävda sig framöver och dessutom för en gångs skull inte rekommenderar att det för böndernas del handlar om att rationalisera ännu mera, jaga kostnader ännu hårdare och ökar produktionen ytterligare för att klara den internationella konkurrensen. Och DET är något helt nytt i sammanhanget.

I stället för att öppna grinden till den skällande hundgården, borde lantbrukets företträdare i stället fundera över vad det betyder att en moderat finansminister inte rekommenderar den traditionella medicinen. Och framför allt borde man ställa den självklara frågan till Anders Borg – vad tänker du göra åt saken?

Livsmedelsverket går vilse
Livsmedelsverket går vilse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så kom de då äntligen, Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd. Efter att ha harvats runt ett antal år, blivit stoppade av både EU och regeringen eftersom man var osmart nog att rekommendera närodlad mat (handelshinder nota bene!) så landade de häromdagen. Med facit i handen hade det varit bättre att inte myndigheten presenterat några råd alls. Det är svårt att veta vad man egentligen ska bli mest upprörd över, det som Livsmedelsverket föreslår eller det som de undviker att nämna.

Huvudråden bestod nämligen av fem saker: Ät mindre kött, ät fisk som är hållbart odlad eller fiskad, ät grönsaker som tål lagring (annars efter säsong), ät mindre snask och läsk och släng mindre mat. Media, som väl troligen tyckte att de hade hört sakerna förut, valde denna gång att basunera ut att vi skulle äta mindre ost (för klimatets skull), något som också myndigheten tryckte på.

Och det är förstås köttet från de betanden djuren som är värst. Om man läser vidare på Livsmedelsverkets hemsida, så försöker man nyansera bilden något. Visserligen anser man att kor och lamm släpper ut mer växthusgaser, men å andra sidan så håller de landskapet öppet och värnar den biologiska mångfalden också. Hur konsumenten ska välja …”beror på vilka miljöaspekter man tycker är viktigast.” Tack för det, det känns verkligen som något att hålla i handen.

Livsmedelsverket verkar ha helt ha kört av klimatvägen och mumlar koldioxidekvivalenter som mantra. Här tas ingen notis om nya rön som hävdar att betande djur inte alls är sådana klimatbovar som de har framställts som. Eller att ett uthålligt jordbruk i Sverige faktiskt förutsätter djur och att det då passar bäst i vårt gräsland med just – idisslare! Här tas heller inte helhetssyn till matens hela miljöpåverkan. Gjorde man det, skulle ett enkelt råd vara att rekommendera ekologisk mat. Om rådet var ekologiskt svenskt kött, skulle man dessutom få en sjunkande konsumtion på köpet, eftersom vi helt enkelt inte skulle anse oss ha råd att äta lika mycket kött som nu.

Men för Livsmedelsverket verkar eko vara det samma som att svära i kyrkan. I sin ansträngning att inte lyfta eko tvingas man till vissa språkliga krumbukter som är närmast löjeväckande. När det gäller bekämpningsmedel skriver man exempelvis så här: ” Mjölk, ost och ägg från djur som har fötts upp på foder som inte har besprutats så mycket eller inte alls, till exempel ekologiska alternativ, bidrar till en giftfri miljö. ” Nu är väl bara problemet att vi konsumenter inte kan veta om något har besprutats “lite”. När man skriver om att det används generellt mycket bekämpningsmedel i odling av frukt och grönsaker, men inte alls i den ekologiska odlingen, gör man tillägget: “I vissa fall kan det dock leda till att avkastningen blir lägre.” Jahaja.

Det är inte ofta jag drömmer om att flytta till Danmark men Livsmedelsverket får mig att längta efter deras danska systermyndighet som just nu driver en kampanj för att minska kemin i maten. Där darrar man inte på manschetten utan är mycket tydlig i att ekologiska val är bättre val. Dessutom pekar man på att danska livsmedel ofta innehåller mindre bekämpningsmedelsrester än importerad mat, men säger samtidigt att konsumenten inte behöver vara rädd för att köpa frukt och grön från andra länder, eftersom kontrollen är stark och kemikalieresterna ofta underskrider gränsvärdena. Se där – ett elegant sätt att inte bara propagera för ekologisk mat, utan även för inhemsk mat, utan att det räknas som handelshinder och krockar med EUs reglemente.

Skicka Livsmedelsverket på studieresa till Danmark och låt dem inte komma hem förrän de har lärt sig något. Under tiden så klarar vi oss alldeles utmärkt ändå, framför allt utan deras råd.

(Ämnet kommer också upp i en kommande krönika hos Allt om Mat)

 

Landsbygdens motor
Landsbygdens motor 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om “hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också i många fall varit viktigare att “göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.

Ballarna eller döden!
Ballarna eller döden! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Bloggen har misskötts hårt under de senaste veckorna på grund av för många deadlines. Mycket har hänt i Lantbrukssverige som borde ha kommenterats. Men, i dag är det fredag. Vi är alla lite trötta. Vi tar för en gångs skull något lättsamt, som denna krönika från det senaste numret av Äkta Mat, en alldeles utmärkt ny mattidning som jag har den stora äran att få medverka i.

“Ballarna eller döden!

Det är dealen för de flesta hannar inom lantbruket. Här är honorna helt klart det vinnande könet.

Det må vara ”a mans world” på de flesta ställen i världen, men inte i lagården eller värphönsstallet. Här är i stället en penis för det mesta detsamma som en expressbiljett mot döden.

Fler än 330 miljoner kycklingar går bokstavligen talat upp i rök inom EU. Anledningen är att de otaktiskt nog föddes som tuppkycklingar – och vem behöver en tupp i dagens moderna äggproduktion? Svaret är: I princip ingen. Och den som inte kan lägga ägg blir bara ett dygn gammal innan den avlivas genom att antingen gasas ihjäl eller malas ner i en kvarn. För att därefter skyfflas in förbränningsugnen.

I den krassa ekonomin som styr vår matproduktion är det inte lönsamt att ens fundera på att föda upp tupparna till mat. Det skulle kosta mer än det smakar, det vill säga, fodret skulle kosta mer än vad deras kött skulle vara värt.

Tuppkycklingens korta liv är utan tvekan det tydligaste exemplet på den feta nitlotten som det innebär att födas till hanne bland lantbrukets husdjur.

Tjurkalvarna föds inte heller med silversked i mulen. Eftersom de inte ger någon mjölk, kan de räkna med att gå till slakt inom 18 månader. Räddningen undan bilan går via ett annat skarpt blad, nämligen det instrument som används för att ta bort nämnda könsrelaterade nackdelar. Kastrerade tjurar kan räkna med att leva ett längre liv som stutar.

Men om kastrering för tjurar kan ses som en livförsäkring, eller snarare, uppskjutande av slakten, är det ett måste för grisar. Okastrerad galt smakar nämligen illa, därför läggs snitten innan kultingen är åtta dagar gammal. På senare tid har man börjat bedöva kultingarna innan ingreppet, tidigare ansågs det mest som pjoller.

Ballarna eller livet alltså, det är vad som står på spel.

Undantaget hittar vi bland slaktkycklingarna och lammen, där en hanne är så god som en ann, ja till och med lika god som en hona. Där sker ingen sortering och orsaken till det är lika självklar som hård – tuppkycklingarna eller bagglammen hinner aldrig bli könsmogna innan det är dags att förvandlas till chicky bits eller lammkotletter och anses därför duga som mat de också. Saved by the bell, eller kanske snarare the clock.

Men, tänker då machoromantikern, de som i kraft av sin väldiga virilitet kvalar in som avelstjurar eller avelsgaltar, de måste väl ändå se fram emot en himmelsk Don Juan-tillvaro? Det är fullt möjligt att 1213 Peterslund från Vedby, en av Sveriges mest berömda avelstjurar, upplevde att han var i paradiset, men utifrån ett mänskligt öga verkade hans liv något torftigt. Han har svenskt rekord i den något udda grenen tjursperma och hann med att producera över en halv miljon doser, som spreds över hela världen – till ett värde av hela 30 miljoner kronor!

Enligt uppgift bodde han i lyxstall, med vattenmadrass och balkong. Ja, ni läste rätt, balkong – ut i det fria fick nämligen inte tjuren gå. Några vanliga kossor träffade han heller inte på, det var attrapper han tömde sin säd i, gång på gång på gång. Det kanske inte var så konstigt att han efter tio år fick avlivas efter att han skadat sig på stallinredningen. Tjurstackaren fick väl helt enkelt nog och försökte stånga ihjäl sig själv.

Men det finns några tjurar värda att avundas, de få som fortfarande får gå med korna. Den ramsvarta Angus-tjuren som jag stötte på i en hage i somras såg ut att njuta av livet fullt ut, lugnt idisslande med ett hov av trånande kor runt omkring sig.

Men så hette han givetvis Noppe, vad annat hade varit att vänta? Det är skillnad på folk och folk, även bland kor.”