Jun 9 2017

Tallrikens diktatur

Det finns ibland en uppfattning om att världen skulle vara mera rättvis om alla hade samma mat på tallriken.  Det är en åsikt som man kan höra både från delar av miljörörelsen och från industrijordbruket.  Men inget kan vara mera fel. Det finns ekologiska skäl till att vi äter olika saker  här i världen och det ska vi också fortsätta att göra.

Åsikten om tallriksrättvisan dyker oftast upp när det handlar om att äta kött eller inte. Resonemanget brukar bygga på att det är ohållbart om resten av världen skulle ha en lika hög köttkonsumtion som vi har. Det är inte svårt att stämma in i det påståendet, men det vi också borde fråga oss är – varför ska alla människor äta som vi gör? Är inte det i grunden en helt oekologisk tanke?

Ett annat resonemang brukar handla om att vi ska minska vår konsumtion för att ge utrymme för andra människor, främst i fattigare länder, att äta mera animaliskt protein. Det är en god tanke, men tyvärr fungerar inte livsmedelsmarknaden på det viset, den bygger på att människor har pengar för att kunna köpa sin mat och äta sig mätta. Den krassa verkligheten innebär att lika lite som det hjälpte 1970-talets svältande barn i Biafra ifall jag åt upp min mat eller inte,  spelar det någon roll för min syster i Sydsudan ifall jag äter en hamburgare eller avstår. För dagens svält och hunger beror inte på brist på mat, utan snarare på brist på pengar och rättvisa.

I min förrförra blogg skrev jag om vår överproduktion av spannmål som bland annat driver uppfödningen av spannmålsbaserade animalier, främst kyckling men även gris, men som också ger oss en rad andra trista effekter. Men trots detta överskott förmår vi inte mätta alla människor på jorden. De här siffrorna säger något om obalansen: Vi har cirka 800 miljoner hungriga människor i världen, samtidigt som drygt två miljarder lider av övervikt och fetma. Till det kommer att vi globalt beräknas slänga en tredjedel av vår mat och mest slänger vi i de rika länderna.  Europa slänger tio gånger mer än länderna söder om Sahara, trots att  människor i de afrikanska länderna lever i ett tropiskt klimat och många saknar kylskåp.  Vi har så gott om pengar att vi kan slänga mat, medan andra människor inte ens har råd att äta sig mätta och därför kommer det, tyvärr, inte spela någon roll för de fattiga i utvecklingsländerna hur vår matkonsumtion ser ut. Det som kan förändra deras situation är en jämnare fördelning av resurserna.

Att fördela resurserna ska dock inte förväxlas med att vi alla ska äta samma sak. Ska vi prata om en hållbar matproduktion och en hållbar kost, bör vi i mycket större utsträckning utgå från vad som ekologiskt fungerar att odla och föda upp där vi bor och det ger med automatik olika matsedlar. Geografi, klimat, kultur, traditioner och mycket annat formar den mat som produceras på platsen där vi bor. Det vore förödande om om världens största vegetariska nation Indien började äta lika mycket kött som vi, precis som det vore en ekologisk katastrof om mongolerna, världens största konsumenter av animalier, började konsumera grönsaker i samma mängd som svensken.  De två ytterligheterna i kost, Indien och  Mongoliet, är i båda fallen ett resultat av en ekologisk  anpassning till sina respektive förutsättningar.

Är det då bara lugnt att som svensk och fortsätta sätta i sig kycklingsallad efter kycklingsallad till lunchen? Nej verkligen inte. Vi behöver också i större utsträckning anpassa vår livsmedelsproduktion efter våra ekologiska förutsättningar, vilket i sin tur kommer att påverka kosten. Det innebär en kraftig minskning av spannmålsuppfödda animalier men självklart också en förändring på den vegetabiliska sidan

Tanken på en globaliserad mattallrik kommer givetvis också från ett annat håll, från de företag som vill se en fortsatt industrialisering av jordbruket. Vi ser redan i dag hur råvaror som  vete, majs, soja, socker, palmolja och  kyckling tar en allt större andel av våra kalorier, oavsett var i världen vi bor.  Bara en fjärdedel av all global livsmedelshandel sker av produkter som inte det importerande landet kan producera självt.

Men finns det då inte matproduktion som är mer miljövänlig och klimatsnål och därför skulle göra världen bättre om den också exporterades? Ja de tankarna finns i regeringens livsmedelsstrategi och hörs även från LRFs ledning, där man menar att svenskt jordbruk är så bra att det borde producera mat även åt andra länder. Det är ett resonemang som inte bara är rejält självgott utan även haltar betänkligt. För det första: Om nu den svenska matproduktionen är så överlägsen borde den vill att börja med se till att de fylla den svenska konsumtionen så att vi exempelvis inte importerar en stor del av våra animalier? För det andra: Varför gäller inte samma resonemang varven, textilindustrin, tillverkningen av elektroniska komponenter, leksaker och allt annan produktion som numera sker utanför Sverige?

Men återigen, om vi menar allvar med hållbarhet och att försöka att återigen koppla ihop matens kretslopp, då måste vi börja äta mat som är lokal på riktigt, som utgår från platsens resurser och som inte bygger på en rad inköpta, ofta långväga, insatsmedel. Det är först då vi också på allvar kan börja prata om terroir, att platsen ger smak, och inte ägna oss åt fluffig storytelling utan substans.  Att äta och producera den mesta av vår mat som utgår från vår trakts möjligheter kommer alltid vara mer hållbart än att köpa in maten någon annanstans ifrån.

 


Apr 13 2017

Ingen frisedel för vegoproteiner

I senaste numret av Allt om Mat tittade jag närmare på några av dagens proteinersättningar. Här kan man se hur det blev.

Det här är en variant på samma text som även tar upp några fler produkter.

Vegetariska proteinprodukter marknadsförs inte sällan mirakulösa genvägar till bättre hälsa och miljö, men det finns all anledning att vara en kritisk konsument även här.

Det finns ett ökat intresse för att äta mer vegetariskt och det har de senaste åren kommit en rad olika helfabrikat. Vi valde att titta närmare på sju av dessa helfabrikat från kända varumärken. Som referens har vi även med vegetarisk proteinråvara (två sorters bönor), tre köttprodukter (köttfärs, kycklingfilé och köttbullar) samt en ost. Vi utgick från en nätbutiks sortiment och prislista.

Bakom flera av varumärkena finns ett antal stora livsmedelsföretag. Brittiska Premier Foods äger Quorn, Anamma ingår tillsammans med en rad andra kända varumärken som Kalles Kaviar, Felix och Abba i norska Orkla, finska Atria äger Tzay, Nestlé äger Hälsans Kök och Findus ägs av det internationella riskkapitalbolaget Nomad Foods osv.

I marknadsföringen påstås vegetariska helfabrikat vara mer klimat- och miljövänliga än motsvarande animaliska motsvarigheter och ibland rent av ett sätt att rädda planeten. Stämmer då detta? Det är inte helt lätt att svara på. För den som tycker att det ur miljösynpunkt är viktigt med ekologiska och svenska råvaror så är utbudet mycket litet. Bland de sju produkterna i jämförelsen var ingen ekologisk, alla bygger till stor del på importerade råvaror och i flera fall sker också tillverkningen i andra länder. Vi vet att odling av baljväxter, ärtor och bönor, generellt är mer resurssnålt och klimatvänligt än uppfödning av kött, men olika odlingssätt samt transport, förädling och tillagning påverkar och det är svårt att veta hur det slutliga ”miljöbetyget” egentligen ser ut.

Flera av produkterna baseras på soja, vilket inte är så konstigt eftersom soja är rikt på protein, har en köttliknande konsistens som en del gillar och kan användas till en rad olika produkter. På senare tid har det skett produktutveckling av sojaproteinet både när det gäller form och smak.

Sojaprodukterna i vår jämförelse är GMO-fri, men inte ekologisk. Odlingen av konventionell soja kritiseras ofta ur miljösynpunkt, främst för kraftig användning av bekämpningsmedel och att den odlas i stora monokulturer, ibland på bekostnad av värdefull natur. Det är en kritik som ofta drabbar sojan som djurfoder, men den gäller i lika hög grad sojan för humankonsumtion. För att omvandla sojabönan till sojaprotein, krävs en omfattande industriell process, i nivå med margarin, och det finns olika åsikter bland forskarna om hur stor klimatpåverkan som denna process har.

Quorn tillverkas av svampproteinet mycoprotein, som jäses i ståltankar och matas med glukos från spannmål samt vitaminer och mineraler. Klimatpåverkan har i tidigare livscykelanalyser ansetts hamna i nivå med kyckling, helt enkelt för att svampen äter samma mat som kyckling. Det är oklart hur den övriga miljöpåverkan ser ut.

Trots sin påstådda resurssnålhet är förvånansvärt många av produkterna rejält mycket dyrare än de animaliska motsvarigheterna. Eftersom dessa produkter framför allt marknadsförs som vegetariska alternativ till animaliskt protein är det relevant att också jämföra priset per kilo protein och då blir prisskillnaden ännu större. Priset varierar från Hälsans Köks Veganbullar på 716 kr/kg protein till Findus Falafel på 1 138 kr/kg protein. Sojaprodukterna Tzay och Oumph! låg båda över 1 000 kr/kg protein.  Jämfört med ekologisk nötfärs och färdiga köttbullar, hade alla de vegetariska proteinersättningarna högre proteinkostnad.

Skillnaden i pris blir ännu större när vi jämför med bönorna. Proteinkostnaden sjönk dramatiskt till 364 kr/kg för de torkade vita bönorna från Saltå Kvarn och 553 kr/kg för de färdigkokta svarta bönorna från Zeta. Vi blev dock förvånade över att kycklingfilén från Kronfågel visade sig ha jämförelsens näst billigaste kilopris gällande protein, bara fyra kronor mer än de torkade vita bönorna, 368 kr/kg protein. Då valde vi ändå inte den billigaste importkycklingen.

Vissa av produkterna innehåller överraskande mycket tillsatser, som Veganbullar från Hälsans Kök, Quorn och Jeezly från Astrid och Aporna. Just innehållsdeklarationen för ostsubstitutet Jeezly är särskilt anmärkningsvärd eftersom den inte innehåller något protein alls. Denna produkt som ska vara en vegansk ”ost” består främst av vatten, kokosolja och olika typer av vegetabilisk stärkelse – billiga råvaror som inte märks i kilopriset på 170 kronor. (Proteinpriset går inte att räkna ut eftersom det innehåller något protein.) Oumph! har däremot den kortaste innehållsförteckningen – vatten, sojaprotein och salt.

Det finns många skäl att välja vegetariskt, men det vegetariska valet innebär inte med automatik en frisedel från att vara en aktiv konsument. För den som tycker att miljö, svenskt ursprung, korta transporter, få tillsatser och mindre processad mat är viktigt finns det all anledning att granska även de vegetariska livsmedlen. Trots de sju produkternas påstådda miljövänlighet ställs det i princip inga miljömässiga krav på odlingen och produktionen. De sojabaserade produkterna har visserligen krav på GMO-fri soja, men det är svensk standard även för soja i djurfoder. Atria som äger Tzay köper dessutom sojacertifikat från RTRS (Round Table Responsible Soy) eftersom Atria anser är ett sätt att främja mer hållbar soja. (Certifieringen är dock ifrågasatt av en del miljöorganisationer.)

Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige är utan tvekan ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade  konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.

Gunnar Rundgren hjälpte mig att göra en del av researchen och har även skrivit om ämnet här.

Nedanför  kan du se två tabeller med produkter, priser, proteinhalt och innehåll.

protein

tillsatser


Jan 12 2017

High Tech Jesus

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. 

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren,  som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att “spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen  Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan  ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 


Jul 18 2016

Ekognället

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.”  Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade “På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är “den nya miljörörelsen”.  I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen “Svenskt Sigill”  som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för “spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem?  Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 


Apr 1 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på  som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

http://www.dagensarena.se/opinion/ann-helen-meyer-von-bremen-jordbruket-lider-av-systemfel/


Dec 23 2015

Undrens tid är inte förbi

Han har kallat världsutställningen i Milano för skräpkultur, uppmanat G20-mötet att se till de fattiga och minska marknadens avarter och nu efterlyser han en ”ekologisk omvändelse”. Vem hade trott att påven skulle kliva fram som en av de mest radikala miljökämparna i vår tid?

Alltför länge har innehavaren av den Heliga stolen framstått som en märklig kuriositet med lustig mössa, i bästa fall. I värsta fall har han setts som en blinbling-tyngd, tandlös hycklare som främst har framstått som beskyddare av kyrkans egna pedofiler. Men Franciskus har under sina knappt tre år i Vatikanstaten levererat politisk dynamit, vilket också lett till kritik, både positiv och negativ.
Att kyrkan och dess representanter med jämna mellanrum visar på engagemang för både miljön och världens fattiga är inget nytt, men vad Franciskus gör är att han kopplar samman miljöförstöringen med fattigdomen och menar att dessa problem hänger ihop. ”Idag måste vi inse att ett sant ekologiskt förhållningssätt alltid omfattar ett socialt förhållningssätt”, skriver han bland annat. Redan där börjar det bränna till, men ännu mer kontroversiellt blir det när påven sedan pekar ut orsaken till fattigdom och miljöförstöring – nämligen dagens ekonomiska system som han anser bygger på rovdrift av både människor och miljö. Så långt brukar inte kyrkan gå och så långt går heller inte stora delar av miljörörelsen som istället brukar lyfta fram ”grön” tillväxt som ett sätt att försöka styra över marknaden till att bli mer miljövänlig. Men det tror inte Franciskus alls på. Han vill i stället se ett helt nytt ekonomiskt system och är djupt kritik till allt som luktar ”green washing”. Ett exempel på detta är handeln med utsläppsrätter där länder, företag eller privatpersoner försöker kompenserar sina utsläpp av växthusgaser genom att exempelvis betala för trädplantering i utvecklingsländer. Han menar att det hindrar den nödvändiga radikala förändring som krävs och i stället bara gör det möjligt för rika länder och sektorer att fortsätta sin omåttliga konsumtion. De fattiga länderna bli förlorare även här. Han uppmanar också världens rika nationer att ta ett större ansvar än de fattiga länderna när det gäller klimatarbetet.
Påven skriver med jämna mellanrum olika skrifter som ska fungera som vägledning för katolska kyrkan och flera av resonemangen kommer från hans första encyklika,” Laudato Si”, ett slags religiöst brev, som kom i somras. Där ägnar han 180 sidor åt att diskutera just miljön och fattigdomen och det är en text som är väl värd att läsas. Påven väljer nämligen att inte enbart vända sig till kyrkan eller världens kristna, utan till alla människor.
En påve gör som bekant ingen ekologisk omvändelse, men samtidigt spelar det givetvis roll att en av världens mest inflytelserika personer väljer att bedriva radikal politik. Trots allt är han överhuvud för drygt en miljard katoliker i världen, ytterligare en miljard människor till räknas som kristna, även om påven som sagt har ambitionen att nå alla människor.
Undrens tid är alltså inte helt förbi. God Jul!


Dec 22 2015

Majros under attack

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?


Nov 3 2015

Business as usual #2

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)


May 14 2013

Dags att syna gentekniken i sömmarna

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste  Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg.  Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?


Mar 20 2013

En obehaglig krydda i maten

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. “Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver “Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester  i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.