Bröd har genom historien visat sig innehålla inte bara mjöl, utan också en viss politisk sprängkraft. Minns bara hur Marie Antoinette fick ångra sin ord om att folket kunde äta bakelser, om de nu inte hade bröd.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att  hans “hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei.  Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar.  Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet.  Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: “Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

Under rubriken “Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent. 

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod. 

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara?  Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel,  för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att “staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med “högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för “grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och “visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att “det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för.  DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.

Av gästkrönikör Anna Sjögren

En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på “Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.

Gästkrönikör: Peter Johansson

I början av 80-talet var det fibrerna som var det intressantaste i maten, eller hur man nu ska utrycka det och vi kunde läsa att engelsmännen hade den långsammaste tarmgenomströmningen av alla folk. Fyra dagar tror jag det tog i snitt för en Heinz baked bean att passera ett engelskt tarmsystem.

Nu är sedan några år tarmfloran det viktigaste att tänka på när man äter. I konsumbutiken där jag är medlem har vi varit tvungen att bygga ut mjölkdisken för att ge plats till alla fil- och yoghurtsorterna som ska ge en mer regelbunden genomströmning och rätt konsistens.

Tyvärr, för miljön skull, slutar ofta matskribenter att behandla maten ungefär i höjd med midjan. Dock inte så för den ekologiskt inriktade journalistiken. Där intar bajset sin naturliga plats, och heter då gödsel och kommer främst från kor och inte från människor.

Så är det så klart inte i Kina där en fjärdedel av jordens befolkning bor – och bajsar. Där är slutprodukten av ätandet en egen grej sedan mycket lång tid tillbaka.

Kineserna har under drygt två årtusenden förfinat tekniken att odla fisk i dammar – gödslade med bajs från främst grisar och människor. En karp fördubblar lätt sin vikt på ett halvår i en sådan näringsrik soppa.

Fiskodling är framtidens stora proteinkälla och då har vi inte råd att vara petiga . I Sverige odlar vi i dag öring, röding, regnbåge och lax som matfisk. De arterna är inte, som karp, förtjusta i färskt grisbajs och vegetabilier. Laxfiskar gillar att äta annan fisk (pellets). I våra odlingar är därför (fisk)bajset en risk – övergödning – och inte som i Kina en tillgång.

I framtiden blir det av miljöskäl därför nog mest karpfiskar på tallriken även här hos oss i Sverige, igen: Så sent som 1916 uppskattades den sammanlagda dammarealen för karpodling i Sverige till ca 1 600 hektar.

Det finns en mängd matlagningstrick för att få bort den karaktäristiska smaken av dy från karp, sutare och braxen. Sumpa fisken i badkaret och mata den med kokt ris.(Då kan man också ha den hemma i flera månader. Ta bara upp den i en hink när du ska duscha.). Du kan också lägga fiskköttet i ättiskvatten innan tillagning. Det kinesiska tricket att använd så mycket chilipeppar att tunga domnar är 100% säkert för att få bort bismaken av dy. Det finns flera bra kinesiska fiskrecept på nätet. Här är ett som är ganska milt:

http://www.kinesiskmat.se/recept/recept-chilibraserad-roding-med-hel-vitlok/

Byt dock ut den miljöovänliga odlade rödingen mot någon annan fisk som karp eller braxen.

Till sist ett tips: När du handlar kinesiska råvaror, som till receptet ovan, i en asiatisk butik ska du alltid tala med personalen. Du får tips och du går därifrån med rätt grejor.

Smaklig spis och tänk på både magen miljön!