Oct 31 2018

Hästar, skumgodis och sponken

Den senaste tidens nyheter och diskussioner har bland annat handlat om att även skumgodis, alkohol och husdjur ger växthusgasutsläpp. Det borde egentligen inte vara nyheter och visar väl snarare på enfalden i diskussionerna, men det är glädjande när lite nyanser smyger sig in.

Det brukar sägas att vi bara kan prata om en sak i taget i Sverige och det finns en risk för att det kan vara sant. Vissa saker verkar vi dessutom nästan aldrig kunna prata om. Jag har länge stört mig på att vi så sällan diskuterar klimatpåverkan från den livsmedelskonsumtion som enbart handlar om nöje, nämligen kaffe, te, godis, alkohol, läsk osv. Nu är jag inte asket, jag ser inte ens socker som Roten Till Allt Ont, tvärtom tror jag att vi behöver lite olika njutningsmedel i lagom doser. Men det blir löjligt när man försöker belasta den svenska köttkonsumtionen med brasiliansk regnskogsskövling, men låtsas som det regnar när det gäller  produkter som kaffe och choklad, där merparten av råvarorna kommer från just tidigare regnskog.

Det blir också märkligt när vi blundar för att nöjeskonsumtionen också har klimatpåverkan. Därför var det glädjande när Linda Bakkman i Svenska Dagbladet lyfte att en påse skumgodis ger lika mycket klimatpåverkan som en portion fläskkött. I förbifarten nämnde hon också att pommes frites ger 20 gånger mer växthusgasutsläpp än potatis, vilket inte är det minsta konstigt eftersom i genomsnitt hälften av matens klimatpåverkan ligger efter själva råvaran, dvs i beredning, försäljning, transport, tillagning med mera.

Alkoholen har också varit på tapeten. Anledningen har varit att varmare temperatur gör att kornskördarna förväntas bli lägre och då blir också ölen dyrare. Men alkohol har också en klimatpåverkan. En studie som publicerades under året visade att alkohol står för tre procent av livsmedlens klimatpåverkan, men för storkonsumenter kan det handla om så mycket som elva procent. Det känns visserligen som en kraftig underrapportering (studien bygger på intervjuer), jämfört med Systembolagets siffror som innebär nästan 3 procent av våra totala konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp. Oavsett vilken siffra man väljer så är påverkan inte försumbar.

Nyligen skrev jag en krönika åt magasinet Tiden som publiceras i kommande nummer om vårt komplicerade förhållande till djuren och fick då anledning att titta närmare på våra husdjurs klimatpåverkan. Det finns ingen svensk studie över hur mycket växthusgaseffekter som de 16 miljarder kronor som vi lägger på våra katter och hundar egentligen orsakar. Däremot finns det en studie från USA som visar att enbart maten för landets 163 miljoner hundar och katter orsakar hela 64 miljoner ton växthusgasutsläpp per år. (Skulle man räkna in alla transporter, prylar och tjänster som köps till djuren, skulle siffran bli betydligt högre.) Det är mer än de territoriella utsläppen i Sverige som ligger på 53 miljoner ton. Räknat per djur handlar det om 400 kilo växthusgaser, vilket är mera växthusgaser än vad vår nötköttskonsumtion orsakar per person i Sverige.  Sällskapsdjuren konsumerade också 19 procent av all mat, lika stor volym som skulle kunna föda 62 miljoner människor. I samband med arbetet hittade jag en siffra från lantbruksveterinären Kalle Hammarberg som nyligen skrev en debattartikel att svenska katters årliga köttätande motsvarar cirka 100 000 kor! Det är lika många mjölkkor som slaktas i Sverige varje år.

Hästarna ligger ännu risigare till. I en rapport från Hushållningssällskapet uppskattade man hästarnas klimatpåverkan mellan 1,5 och 5 ton växthusgaser per häst och år. Det är mycket. Konsumtionsutsläppen per invånare i Sverige ligger på 11 ton per år.

Så vad vill jag säga med detta, att vi ska sluta äta godis, dricka alkohol och göra oss av med våra husdjur och hästar? Nej, det menar jag inte alls. Men det är märkligt att vi så ihärdigt lyfter vissa djurs klimatpåverkan, men blundar för andras. På samma sätt är det konstigt att vi betonar vissa livsmedels klimatpåverkan, som animalierna, men struntar i den klimatpåverkan som kommer från våra tomma kalorier.

Den här enögdheten är inte riktigt hälsosam i längden.


Oct 26 2018

Håller klimatmatematiken?

PR_WP318_cropDe allra flesta är överens om att vårt livsmedelssystem påverkar klimatet. Men bakom tidningarnas listor på klimatsmarta livsmedel ligger en uträkning som allt fler forskare anser vara grovt förenklad och som grumlar sikten när det gäller att hitta lösningar.
Kort sagt: kan vi lita på livscykelanalysen?

Artikeln finns i  senaste numret av White paper. En utmärkt tidning för alla som är det minsta intresserade av mat. Läs  också Per Styregårds text om klimatmoral.

 

”Toppen! Din måltid ligger inom planetens gränser för klimat!” Beskedet från matkalkylatorn gör att jag känner mig riktigt duktig. Min tallriks klimatpåverkan orsakar bara 0,5 kilo växthusgaser och därmed kan jag äta den till frukost, lunch och middag och ändå inte släppa ut mer än 1,5 kilo växthusgaser, vilket anses vara gränsen för vad vårt klimat klarar av. Det finns bara en liten hake. Den ”måltid” som jag har matat in i WWFs matkalkylator består enbart av 200 gram kyckling. Det innebär att även om jag skippar motionen och drar mig tillbaka till tv-soffan så kommer jag ändå ligga 3–400 kalorier back per dag, plus att jag kommer att få brist på en rad olika näringsämnen. Jag kommer med andra ord att svälta ihjäl, och visst kan vi då tala om en radikal sänkning av min klimatpåverkan, men var det verkligen så det var menat?

Matkalkylatorn tar inte hänsyn till om måltiden är näringsriktig eller inte. Den räknar bara i vikt, inte i kalorier, fett, protein, kolhydrater eller några andra näringsämnen. Den bryr sig heller inte om hur maten är odlad eller uppfödd och absolut inte hur den är transporterad, inhandlad eller tillagad. Den tar heller inte hänsyn till någon annan form av miljöpåverkan – som att min konsumtion av kyckling ökar till 219 kilo om året, nästan tio gånger mer än dagens genomsnittliga kycklingätande, och vad det i sin tur får för konsekvenser på djuromsorg, biologisk mångfald, foderodling, landskap och så vidare.

Men vem skulle vara så dum att den äter på det här viset, kanske vän av ordning nu undrar? Det säger sig väl självt att man inte kan tänka i enskilda livsmedel utan måste se till hela kosten? Ja, gör det verkligen det? Handen på hjärtat, har inte diskussionen om matens klimatpåverkan handlat väldigt mycket om enskilda råvaror och väldigt lite om de större sammanhangen som vår kost, övriga miljöfrågor, jordbrukssystemet och landskapet?

Fortfarande fylls media med diagram över hur många kilo växthusgaser som olika råvaror släpper ut per kilo, trots att detta mått borde vara det mest ointressanta. Till och med hela Sveriges foträta mat-tant, Livsmedelsverket, verkar ha kastat tallriksmodellen överbord och glömt basal kunskap som att det går 10 kilo mjölk på ett kilo ost. I stället informerar man nu på sin hemsida, med viss upphetsning, om att 1 kilo ost orsakar tio gånger mer växthusgasutsläpp än 1 kilo mjölk. Tja, vad är egentligen ost om inte koncentrerad mjölk, kära myndighet?

 

Bakom WWFs matkalkylator hittar vi företaget Carbon Cloud, som bland annat drivs av David Bryngelsson och Fredrik Hedenus. De är mer kända i sina roller som forskare på Chalmers och går ofta ut och argumenterar för att vegansk kost ger lägre klimatpåverkan. Båda Bryngelsson och Hedenus baserar sina beräkningar på siffror som kommer från olika typer av livscykelanalyser.

En livscykelanalys är ett sätt att räkna ut en produkts miljöpåverkan från vaggan till graven och det är också denna metod som nästan helt har dominerat när det gäller att räkna ut matens klimatpåverkan. Men på senare tid har alltfler forskare börjat ifrågasätta livscykelanalysen som metod därför att man menar att den är alltför förenklad och därför inte klarar av att hantera de komplicerade samband som ändå matproduktion handlar om.

 

Låt oss backa bandet något. Livscykelanalysen kommer från början från industrin, och den första användningen inom livsmedelsindustrin skedde redan 1969. Då var det Coca Cola som ville ta reda på om de skulle använda glas eller plast som förpackningsmaterial till sina flaskor. Femtio år senare är frågan fortfarande inte avgjord.

Länge användes livscykelanalyser främst för att se var i en produkts eller i ett företags livscykel som miljöpåverkan var som störst och där kan också metoden vara ett användbart verktyg. Däremot blir det genast mer besvärligt när man ska börja jämföra olika produkter med varandra, och blandar man dessutom in komplexa biologiska system i bilden, så är det i princip omöjligt att få fram relevanta siffror.

Matproduktion skiljer sig på många sätt från en vanlig industriell process. Merparten av jordbrukets växthusgaser kommer inte från fossila bränslen, utan beror på biologiska processer som i sin tur ger upphov till växthusgaserna lustgas och metan och som man dessutom saknar kunskap om. När det gäller att beräkna hur mycket koldioxid som fossila bränslen genererar, så råder det ingen tvekan – en förbränd kolatom ger en molekyl koldioxid. Men när det gäller utsläppen av metan och lustgas så finns det mycket stora variationer, utsläppen av lustgas kan skilja upp till tio gånger från samma typ av produktion. Det är dock mycket sällan som man verkligen mäter dessa utsläpp. I stället utgår man från schabloner och uppskattningar. På samma sätt tar man heller inte hänsyn till att de tre växthusgaserna uppför sig på olika sätt. Både lustgas och metan är betydligt kraftigare växthusgaser än koldioxid, men har betydligt kortare livslängd. Lustgas har en livslängd på 120 år. Metan har en livslängd på bara 10–15 år i atmosfären och efter 20 år har effekten stabiliserats, vilket innebär att utsläpp av metan i samma takt inte ger någon ytterligare temperaturhöjning.

Koldioxiden överlever däremot i tusentals år, det är därför som det är så viktigt att få ner utsläppen till noll redan i dag. Men om man som i dag översätter både metan och lustgas till koldioxidekvivalenter så ser man inte dessa väldigt stora skillnader. Därför menar också allt fler forskare att man måste titta på de tre växthusgaserna separat.

Någon borde alltså i ett tidigt stadium av klimatmatsräknandet ställt sig upp och påmint om att man aldrig ska jämföra äpplen med päron och att det även gäller för biffar och morötter. Men det gjorde man alltså inte. När matens klimatpåverkan blev högaktuell, började det ropas på listor, och 2012 kom Elin Röös med sin Mat-klimat-lista. Det var en sammanställning av olika livsmedels klimatpåverkan och listan används fortfarande flitigt, inte minst av tidningar och övrig media.

Det finns en intressant sak i listan som nästan aldrig nämns, nämligen att den visar på stora variationer. Enligt listan ger nötkött 26 kilo växthusgaser, men samtidigt finns en variation mellan 17 kilo (kött från svenska mjölkgårdar) och 40 kilo (brasilianska biffar från skövlad regnskogsmark). För nordiska salladsgrönsaker är variationen ännu större, från 0,2 kilo till 6 kilo växthusgaser per kilo vara, en skillnad på hela 30 gånger! Den siffra som dock har räknats ut som ”genomsnittlig” är 1 kilo. De här stora skillnaderna visar på en av livscykelanalysens akilleshälar, nämligen oförmågan att hantera just jordbrukssystemets stora variationer. Även om det sker stora ansträngningar för att ”industrialisera” matproduktionen, så finns det trots allt fortfarande mycket stora variationer här i världen när det gäller hur man odlar och processar exempelvis en liter morotsjuice.

För att man överhuvudtaget ska kunna ro i land beräkningar med hjälp av den här metoden så måste man alltså göra begränsningar, avrundningar, uppskattningar och extrapoleringar av siffrorna, men det är inte detsamma som att spegla verkligheten.

Man har som bekant inte heller nöjt sig med att jämföra olika livsmedel som har producerats på helt olika sätt, utan även jämfört mat med hela andra sektorer, som transporter. Ingen kan väl ha undgått påståendet om att ett kilo nötkött motsvarar lika stora utsläpp som att köra bil i 15 eller 25 mil? (Uppgifterna har varierat)

Förutom att man jämför biologiska system med fossila bränslen, så räknar man på helt olika sätt. När det gäller bilens utsläpp är det nästan alltid enbart utsläppet ur avgasröret som räknas. I beräkningen ingår inte utsläppen från utvinningen och tillverkningen av bensinen och dieseln. (Här kan det vara intressant att veta att enbart utvinningen av fossila råvaror ger större utsläpp av metan än vad världens idisslare gör.) Någon enstaka gång räknar man in tillverkningen av bilen, men aldrig den växthusgaspåverkan som skedde när man utvann råvarorna till bilen och inte heller alla de transporter som krävdes för detta. Man räknar inte in den mycket stora klimatpåverkan som transportsystemet har orsakat i form av vägar, parkeringsplatser med mera. Man räknar absolut inte med den förändrade markanvändning som detta transportsystem har inneburit, all den åkermark, all den skog som har försvunnit där vägarna har dragit fram, gruvorna byggts, oljefält och naturgasfält anlagts osv, osv.

För köttets del räknar man betydligt längre ner i kedjan och tar med växthusgasutsläpp från foderodling, förändrad markanvändning vid exempelvis skövling av regnskog i Brasilien, lustgasutsläpp från gödseln med mera.

Man räknar alltså på två helt olika sätt.

Livscykelanalysen kritiseras nu som metod inom forskarvärlden. Ett exempel är artikeln The role of life cycle assessment in supporting sustainable agri-food systems: A review of the challenges. Forskare från Italien, Spanien, Nya Zeeland och även Sverige (Ulf Sonesson från SP – SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) gör en omfattande genomgång av metodens begränsningar. Där skriver man bland annat att personer som använder livscykelanalysen som metod ”ofta drar alldeles för starka slutsatser” (min översättning) Ett område där det blir särskilt tydligt är när man jämför intensiv produktion med extensiv. Den vanliga slutsatsen från livscykelanalyser är att ju snabbare ett djur växer och blir mat, desto lägre blir växthuseffekten per kilo kött. (Det är ju därför som kycklingen alltid vinner över en betande kossa.) Men författarna menar att om man bara tittar på miljöpåverkan per liter/kilo produkt så kan man missa en ökning av den totala påverkan på miljön i form av förlust av biologisk mångfald, minskad markbördighet, ökad användning av kemikalier osv, i ett mer intensivt system. Bland annat av den här anledningen så anser inte författarna att dagens livscykelanalys är en heltäckande metod eftersom den inte klarar av att räkna in alla de parametrar som talar om huruvida ett livsmedel är hållbart producerat eller inte.

Påverkan av den biologiska mångfalden, markbördighet och erosion är för komplicerade processer för att metoden ska kunna omfatta detta. Arbetsförhållanden och djuromsorg är några andra exempel på sådant som de flesta konsumenter anser ingår i hållbarhet, men som inte ingår i livscykelanalyserna.

Man pekar också på den stora variationen när det gäller produktionen av mat. Det gäller produktionssätt, klimat, jordmån, men även i leden efter gården, alltså hur råvaran förädlas, transporteras, tillagas och äts. En annan studie visar också på livscykelanalysens problem att täcka in matproduktionens variation. Den jämför ett 30-tal olika livscykelanalyser som har gjorts på ekologisk och konventionell livsmedelsproduktion och kommer fram till att klimatpåverkan varierar väldigt mycket. Exempelvis varierar skillnaden mellan en liter ekologisk mjölk och en konventionell liter mjölk, mellan hela -38 och +53 procent.

En annan sak som allt mer ifrågasätts är användningen av ekonomisk allokering, alltså att man fördelar klimatpåverkan utifrån det ekonomiska värdet, vilket man gör inom livscykelanalyserna. Att kött från svenska mjölkgårdar bara anses ge 17 kilo växthusgaser per kilo beror på att man fördelar en del av utsläppen på mjölken, utifrån mjölkens och köttets ekonomiska värde.

Att fördela växthusgaser utifrån ekonomi är inte så enkelt som det kanske först låter. Hur ska man egentligen se på exempelvis pressresten från rapsolja (rapskaka) som blir foder till mjölkkor? Ska en del av rapsodlingens klimatpåverkan då läggas på mjölken eller ska en del av kossans klimatpåverkan läggas på rapsen, eftersom rapsbonden får betalt för rapskakan? Och hur ska man se på betande kor som får naturbetesstöd för sitt naturvårdsarbete? I vissa fall kan detta bidrag stå för hälften av intäkterna, borde då inte hälften av klimatpåverkan läggas på naturvården?

 

Det finns anledning att fundera över varför man har använt sig av denna industriella räknemetod på något så omfattande och komplext som vår matproduktion. Det är lite grann som att försöka räkna ut om Gud finns genom att mäta med tumstock. Kanske är det ett uttryck för den övertro på ingenjörskonst som har präglat mycket av maten och livsmedelsproduktionen sedan andra världskriget? Troligen är det också en effekt av den förflyttning av miljöansvaret för maten som har skett under senare tid, från bönderna, livsmedelsindustrin och politiken – till konsumenterna. För om det är vi konsumenter som ska se till att maten blir klimatsmart, då behöver vi siffror när vi ska stå där i affären och välja livsmedel.

Oavsett vilken drivkraften har varit, så står det nu allt mer klart att detta räknesätt har så stora luckor att det inte känns relevant. Det finns inget som tyder på att dagens noggranna siffror har så mycket med verkligheten att göra.

 

Så ska man då bara ge upp försöket att beräkna vilken mat som ger mest klimatpåverkan? Nej absolut inte, men man bör göra några rätt radikala förändringar och titta på systemnivå snarare än på enskilda livsmedel och ta hänsyn till alla miljöproblem och inte bara klimatet. Och när det gäller klimatet bör man återvända till kärnproblemet, användningen av de fossila bränslena i dagens matkedja. Det är något som det går hyfsat bra att räkna på och som även gör direkt nytta om man får bort från systemet.

 

Precis som forskningen om sambanden mellan mat och hälsa har gått från att titta på enskilda näringsämnen till att titta på kostmönster och livsstil, är det även dags för klimatmatsforskningen att vidga sina vyer.

För när allt kommer omkring är inte den hållbara lösningen att äta 219 kilo kyckling per år.

 

 

 


Nov 23 2017

Vad har hänt med världens mest miljövänliga bönder?

Krönika publicerad i Dagens ETC för några veckor sedan.  Fortfarande har inget beslut fattats om glyfosat i EU-kommissionen. Inte ens förslaget om tillstånd under fem år kunde medlemsländerna enas om.
Glyfosat, det mest använda bekämpningsmedlet i världen, är återigen en het fråga. Nyligen föreslog EU-kommissionen att kemikalien skulle få förnyad dispens under tio år, men det var för få medlemsländer som gick på den linjen.Sverige ändrade sig i sista stund och sa nej till förslaget. En inte särskilt kvalificerad gissning är att den tyska rapporten om en omfattande insektsdöd som publicerades en dryg vecka innan EU-mötet spelade en viss roll.Studien, som Dagens ETC skrivit om tidigare, visar att tre av fyra insekter har försvunnit från tyska naturreservat under de senaste tre decennierna. Orsaken antas var det industriella jordbruket med stora monokulturer och mycket kemiska bekämpningsmedel.Glyfosat är inte den farligaste kemikalie som används inom jordbruket, men inte heller ofarlig, den dödar trots allt alla växter och är giftig för vattenlevande djur. Så hur farligt är den för oss människor? WHO:s cancerforskningsorgan International Agency for Research on Cancer, IARC, anser att glyfosat troligen är cancerframkallande. Europeiska kemikaliemyndigheten, Echa, och europeiska livsmedelsverket, Efsa, säger att det inte är det. I USA pågår just nu en stor juridisk process där flera hundra bönder och lantarbetare stämmer Monsanto för att de anser att bekämpningsmedlet Roundup, som baseras på glyfosat, har gjort dem cancersjuka.

Det nya förslaget från EU-kommissionen är att tillståndet istället ska förlängas fem år, och länderna ska rösta i morgon, torsdag. EU-parlamentet vill att glyfosat ska förbjudas inom fem år, men har inte särskilt mycket att säga till om och kommissionens förslag innehåller inget om något förbud.

Kemikalierna är en viktig konsumentfråga. Nu borde det vara ett utmärkt tillfälle att diskutera en avveckling, inte bara av glyfosat utan av alla kemikalier i det europeiska jordbruket. För svenska bönder, som ofta brukar hävda att de har högre kostnader än sina europeiska kollegor på grund av sitt ambitiösa miljöarbete, borde det vara en välkommen utveckling.

Det handlar om deras arbetsmiljö men också om möjligheter att kunna konkurrera med mat av hög kvalitet. I stället reagerar man precis tvärtom och menar att ett europeiskt glyfosatstopp skulle drabba de svenska bönderna särskilt hårt.

Den svenska användningen av glyfosat har ökat kraftigt under de senaste 30 åren, från 450 ton till cirka 650 ton, trots att 300 000 hektar har lagts ner och det ekologiska lantbruket har ökat med drygt 350 000 hektar under en period. De som sprutar med glyfosat sprutar alltså betydligt mer i dag än för 30 år sedan.

”Som det ser ut ser ut i dag är livsmedelsförsörjningen beroende av glyfosat”, skriver LRF på sin hemsida. Det är ett djupt oroande besked i tider när vi diskuterar livsmedelsförsörjningens sårbarhet, och det borde även få lantbrukarna själva att fundera på vad man håller på med.


Aug 14 2017

När kossan själv får välja

Vi varvar betesdiskussionen med en mer lättsam text som publicerats som krönika hos Ekolådan. Samtidigt säger texten en del om det avstånd som finns mellan en betesbaserad mjölk- och köttproduktion och mer intensiv sådan.

”Varje tugga samma innehåll”, utlovar foderföretaget, men det är något helt annat än vad våra kor ägnar sig åt. För när kossan själv får välja, äter hon en imponerande blandning av olika växter. 

Jag visste inte att nyponros var en delikatess förrän jag såg vår stora, tunga ledarkossa Bossa med utsökt precision försiktigt knipsa av de rosa blommorna utan att för den skull trampa ner några av buskarna. På samma sätt hade jag ingen aning om att hennes kollega Bruna ibland ­glufsar i sig några tistlar utan att ens vibrera med näsborrarna. Jag trodde att kor som går ute och betar äter… tja, gräs! Men som nybliven ägare till fem kor inser jag att jag har mycket att lära, trots år av intervjuer med erfarna kobönder. Teori är en sak. Praktik en annan.

Redan förra året såg jag att korna uppskattade omväxlingen i våra betesmarker mera än jag hade trott. Den ganska täta och snåriga hackspett­skogen ger bra svalka under heta ­sommardagar, liksom kullen med den stora täta granen. Bergssluttningen verkar passa bra för att idissla och samtidigt ha koll på läget. Den fuktiga marken och vassen ut mot sjön lockade till besök på kvällarna, medan de gamla vallarna var populära under andra tider på dygnet. Variationen verkade mycket uppskattad.

”Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.”

I år, när korna inte bara är ”lånekor”, utan våra egna och jag dessutom har haft möjlighet att följa dem ­tidigare under säsongen, ser jag att variation även gäller för själva födan och förmodligen bidrar starkt till att korna vandrar omkring så mycket. Visst äter kor gräs, det vill säga timotej, vårbrodd, hundäxing, rajgräs, kvickrot och alla de andra gräsen som jag inte ens vet namnet på, och visst gillar de klöver av alla slag, men de äter också en rad andra örter och växter. För att inte tala om sly och löv där favoriterna är lönn och rönn, men även sälg, pil, asp, björk och ek. Till och med älggräs slinker vissa dagar ner och Bruna, som inte riktigt verkar vara någon finsmakare, äter dessutom smörblommor som annars brukar ratas. Skräpporna får däremot stå orörda.

Det här är naturligtvis något helt annat än foderföretagens slogan om ”varje tugga samma innehåll”, som bygger på att kossan ska få jämn tillgång på näring och energi. Något helt annat än de fyra-fem ­sorters olika gräs som odlas för korna i form av vall eller åkerbeten. Det är foder som ger mycket mjölk. Men det är uppenbart att kossan har större behov än så, om hon själv får välja. Och även om ­vallodling och åkerbeten ger en viss variation i landskapet så utgör de inte de oerhört rika miljöer som hag­marker och ängar bjuder på. För det fiffiga med kossans mång­faldiga mumsande är att det också ger en mångfald av växter och ett fantastiskt vackert landskap.

Man uppskattar att renar som med sitt betande ­formar den storslagna fjällnaturen, äter hela 250 olika växter. Vad som gäller för kossor har jag ingen aning om, men det tänker jag ta reda på.


Jun 9 2017

Tallrikens diktatur

Det finns ibland en uppfattning om att världen skulle vara mera rättvis om alla hade samma mat på tallriken.  Det är en åsikt som man kan höra både från delar av miljörörelsen och från industrijordbruket.  Men inget kan vara mera fel. Det finns ekologiska skäl till att vi äter olika saker  här i världen och det ska vi också fortsätta att göra.

Åsikten om tallriksrättvisan dyker oftast upp när det handlar om att äta kött eller inte. Resonemanget brukar bygga på att det är ohållbart om resten av världen skulle ha en lika hög köttkonsumtion som vi har. Det är inte svårt att stämma in i det påståendet, men det vi också borde fråga oss är – varför ska alla människor äta som vi gör? Är inte det i grunden en helt oekologisk tanke?

Ett annat resonemang brukar handla om att vi ska minska vår konsumtion för att ge utrymme för andra människor, främst i fattigare länder, att äta mera animaliskt protein. Det är en god tanke, men tyvärr fungerar inte livsmedelsmarknaden på det viset, den bygger på att människor har pengar för att kunna köpa sin mat och äta sig mätta. Den krassa verkligheten innebär att lika lite som det hjälpte 1970-talets svältande barn i Biafra ifall jag åt upp min mat eller inte,  spelar det någon roll för min syster i Sydsudan ifall jag äter en hamburgare eller avstår. För dagens svält och hunger beror inte på brist på mat, utan snarare på brist på pengar och rättvisa.

I min förrförra blogg skrev jag om vår överproduktion av spannmål som bland annat driver uppfödningen av spannmålsbaserade animalier, främst kyckling men även gris, men som också ger oss en rad andra trista effekter. Men trots detta överskott förmår vi inte mätta alla människor på jorden. De här siffrorna säger något om obalansen: Vi har cirka 800 miljoner hungriga människor i världen, samtidigt som drygt två miljarder lider av övervikt och fetma. Till det kommer att vi globalt beräknas slänga en tredjedel av vår mat och mest slänger vi i de rika länderna.  Europa slänger tio gånger mer än länderna söder om Sahara, trots att  människor i de afrikanska länderna lever i ett tropiskt klimat och många saknar kylskåp.  Vi har så gott om pengar att vi kan slänga mat, medan andra människor inte ens har råd att äta sig mätta och därför kommer det, tyvärr, inte spela någon roll för de fattiga i utvecklingsländerna hur vår matkonsumtion ser ut. Det som kan förändra deras situation är en jämnare fördelning av resurserna.

Att fördela resurserna ska dock inte förväxlas med att vi alla ska äta samma sak. Ska vi prata om en hållbar matproduktion och en hållbar kost, bör vi i mycket större utsträckning utgå från vad som ekologiskt fungerar att odla och föda upp där vi bor och det ger med automatik olika matsedlar. Geografi, klimat, kultur, traditioner och mycket annat formar den mat som produceras på platsen där vi bor. Det vore förödande om om världens största vegetariska nation Indien började äta lika mycket kött som vi, precis som det vore en ekologisk katastrof om mongolerna, världens största konsumenter av animalier, började konsumera grönsaker i samma mängd som svensken.  De två ytterligheterna i kost, Indien och  Mongoliet, är i båda fallen ett resultat av en ekologisk  anpassning till sina respektive förutsättningar.

Är det då bara lugnt att som svensk och fortsätta sätta i sig kycklingsallad efter kycklingsallad till lunchen? Nej verkligen inte. Vi behöver också i större utsträckning anpassa vår livsmedelsproduktion efter våra ekologiska förutsättningar, vilket i sin tur kommer att påverka kosten. Det innebär en kraftig minskning av spannmålsuppfödda animalier men självklart också en förändring på den vegetabiliska sidan

Tanken på en globaliserad mattallrik kommer givetvis också från ett annat håll, från de företag som vill se en fortsatt industrialisering av jordbruket. Vi ser redan i dag hur råvaror som  vete, majs, soja, socker, palmolja och  kyckling tar en allt större andel av våra kalorier, oavsett var i världen vi bor.  Bara en fjärdedel av all global livsmedelshandel sker av produkter som inte det importerande landet kan producera självt.

Men finns det då inte matproduktion som är mer miljövänlig och klimatsnål och därför skulle göra världen bättre om den också exporterades? Ja de tankarna finns i regeringens livsmedelsstrategi och hörs även från LRFs ledning, där man menar att svenskt jordbruk är så bra att det borde producera mat även åt andra länder. Det är ett resonemang som inte bara är rejält självgott utan även haltar betänkligt. För det första: Om nu den svenska matproduktionen är så överlägsen borde den vill att börja med se till att de fylla den svenska konsumtionen så att vi exempelvis inte importerar en stor del av våra animalier? För det andra: Varför gäller inte samma resonemang varven, textilindustrin, tillverkningen av elektroniska komponenter, leksaker och allt annan produktion som numera sker utanför Sverige?

Men återigen, om vi menar allvar med hållbarhet och att försöka att återigen koppla ihop matens kretslopp, då måste vi börja äta mat som är lokal på riktigt, som utgår från platsens resurser och som inte bygger på en rad inköpta, ofta långväga, insatsmedel. Det är först då vi också på allvar kan börja prata om terroir, att platsen ger smak, och inte ägna oss åt fluffig storytelling utan substans.  Att äta och producera den mesta av vår mat som utgår från vår trakts möjligheter kommer alltid vara mer hållbart än att köpa in maten någon annanstans ifrån.

 


Apr 13 2017

Ingen frisedel för vegoproteiner

I senaste numret av Allt om Mat tittade jag närmare på några av dagens proteinersättningar. Här kan man se hur det blev.

Det här är en variant på samma text som även tar upp några fler produkter.

Vegetariska proteinprodukter marknadsförs inte sällan mirakulösa genvägar till bättre hälsa och miljö, men det finns all anledning att vara en kritisk konsument även här.

Det finns ett ökat intresse för att äta mer vegetariskt och det har de senaste åren kommit en rad olika helfabrikat. Vi valde att titta närmare på sju av dessa helfabrikat från kända varumärken. Som referens har vi även med vegetarisk proteinråvara (två sorters bönor), tre köttprodukter (köttfärs, kycklingfilé och köttbullar) samt en ost. Vi utgick från en nätbutiks sortiment och prislista.

Bakom flera av varumärkena finns ett antal stora livsmedelsföretag. Brittiska Premier Foods äger Quorn, Anamma ingår tillsammans med en rad andra kända varumärken som Kalles Kaviar, Felix och Abba i norska Orkla, finska Atria äger Tzay, Nestlé äger Hälsans Kök och Findus ägs av det internationella riskkapitalbolaget Nomad Foods osv.

I marknadsföringen påstås vegetariska helfabrikat vara mer klimat- och miljövänliga än motsvarande animaliska motsvarigheter och ibland rent av ett sätt att rädda planeten. Stämmer då detta? Det är inte helt lätt att svara på. För den som tycker att det ur miljösynpunkt är viktigt med ekologiska och svenska råvaror så är utbudet mycket litet. Bland de sju produkterna i jämförelsen var ingen ekologisk, alla bygger till stor del på importerade råvaror och i flera fall sker också tillverkningen i andra länder. Vi vet att odling av baljväxter, ärtor och bönor, generellt är mer resurssnålt och klimatvänligt än uppfödning av kött, men olika odlingssätt samt transport, förädling och tillagning påverkar och det är svårt att veta hur det slutliga ”miljöbetyget” egentligen ser ut.

Flera av produkterna baseras på soja, vilket inte är så konstigt eftersom soja är rikt på protein, har en köttliknande konsistens som en del gillar och kan användas till en rad olika produkter. På senare tid har det skett produktutveckling av sojaproteinet både när det gäller form och smak.

Sojaprodukterna i vår jämförelse är GMO-fri, men inte ekologisk. Odlingen av konventionell soja kritiseras ofta ur miljösynpunkt, främst för kraftig användning av bekämpningsmedel och att den odlas i stora monokulturer, ibland på bekostnad av värdefull natur. Det är en kritik som ofta drabbar sojan som djurfoder, men den gäller i lika hög grad sojan för humankonsumtion. För att omvandla sojabönan till sojaprotein, krävs en omfattande industriell process, i nivå med margarin, och det finns olika åsikter bland forskarna om hur stor klimatpåverkan som denna process har.

Quorn tillverkas av svampproteinet mycoprotein, som jäses i ståltankar och matas med glukos från spannmål samt vitaminer och mineraler. Klimatpåverkan har i tidigare livscykelanalyser ansetts hamna i nivå med kyckling, helt enkelt för att svampen äter samma mat som kyckling. Det är oklart hur den övriga miljöpåverkan ser ut.

Trots sin påstådda resurssnålhet är förvånansvärt många av produkterna rejält mycket dyrare än de animaliska motsvarigheterna. Eftersom dessa produkter framför allt marknadsförs som vegetariska alternativ till animaliskt protein är det relevant att också jämföra priset per kilo protein och då blir prisskillnaden ännu större. Priset varierar från Hälsans Köks Veganbullar på 716 kr/kg protein till Findus Falafel på 1 138 kr/kg protein. Sojaprodukterna Tzay och Oumph! låg båda över 1 000 kr/kg protein.  Jämfört med ekologisk nötfärs och färdiga köttbullar, hade alla de vegetariska proteinersättningarna högre proteinkostnad.

Skillnaden i pris blir ännu större när vi jämför med bönorna. Proteinkostnaden sjönk dramatiskt till 364 kr/kg för de torkade vita bönorna från Saltå Kvarn och 553 kr/kg för de färdigkokta svarta bönorna från Zeta. Vi blev dock förvånade över att kycklingfilén från Kronfågel visade sig ha jämförelsens näst billigaste kilopris gällande protein, bara fyra kronor mer än de torkade vita bönorna, 368 kr/kg protein. Då valde vi ändå inte den billigaste importkycklingen.

Vissa av produkterna innehåller överraskande mycket tillsatser, som Veganbullar från Hälsans Kök, Quorn och Jeezly från Astrid och Aporna. Just innehållsdeklarationen för ostsubstitutet Jeezly är särskilt anmärkningsvärd eftersom den inte innehåller något protein alls. Denna produkt som ska vara en vegansk ”ost” består främst av vatten, kokosolja och olika typer av vegetabilisk stärkelse – billiga råvaror som inte märks i kilopriset på 170 kronor. (Proteinpriset går inte att räkna ut eftersom det innehåller något protein.) Oumph! har däremot den kortaste innehållsförteckningen – vatten, sojaprotein och salt.

Det finns många skäl att välja vegetariskt, men det vegetariska valet innebär inte med automatik en frisedel från att vara en aktiv konsument. För den som tycker att miljö, svenskt ursprung, korta transporter, få tillsatser och mindre processad mat är viktigt finns det all anledning att granska även de vegetariska livsmedlen. Trots de sju produkternas påstådda miljövänlighet ställs det i princip inga miljömässiga krav på odlingen och produktionen. De sojabaserade produkterna har visserligen krav på GMO-fri soja, men det är svensk standard även för soja i djurfoder. Atria som äger Tzay köper dessutom sojacertifikat från RTRS (Round Table Responsible Soy) eftersom Atria anser är ett sätt att främja mer hållbar soja. (Certifieringen är dock ifrågasatt av en del miljöorganisationer.)

Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige är utan tvekan ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade  konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.

Gunnar Rundgren hjälpte mig att göra en del av researchen och har även skrivit om ämnet här.

Nedanför  kan du se två tabeller med produkter, priser, proteinhalt och innehåll.

protein

tillsatser


Jan 12 2017

High Tech Jesus

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. 

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren,  som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att “spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen  Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan  ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 


Jul 18 2016

Ekognället

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.”  Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade “På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är “den nya miljörörelsen”.  I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen “Svenskt Sigill”  som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för “spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem?  Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 


Apr 1 2016

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3

“Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på  som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

http://www.dagensarena.se/opinion/ann-helen-meyer-von-bremen-jordbruket-lider-av-systemfel/


Dec 23 2015

Undrens tid är inte förbi

Han har kallat världsutställningen i Milano för skräpkultur, uppmanat G20-mötet att se till de fattiga och minska marknadens avarter och nu efterlyser han en ”ekologisk omvändelse”. Vem hade trott att påven skulle kliva fram som en av de mest radikala miljökämparna i vår tid?

Alltför länge har innehavaren av den Heliga stolen framstått som en märklig kuriositet med lustig mössa, i bästa fall. I värsta fall har han setts som en blinbling-tyngd, tandlös hycklare som främst har framstått som beskyddare av kyrkans egna pedofiler. Men Franciskus har under sina knappt tre år i Vatikanstaten levererat politisk dynamit, vilket också lett till kritik, både positiv och negativ.
Att kyrkan och dess representanter med jämna mellanrum visar på engagemang för både miljön och världens fattiga är inget nytt, men vad Franciskus gör är att han kopplar samman miljöförstöringen med fattigdomen och menar att dessa problem hänger ihop. ”Idag måste vi inse att ett sant ekologiskt förhållningssätt alltid omfattar ett socialt förhållningssätt”, skriver han bland annat. Redan där börjar det bränna till, men ännu mer kontroversiellt blir det när påven sedan pekar ut orsaken till fattigdom och miljöförstöring – nämligen dagens ekonomiska system som han anser bygger på rovdrift av både människor och miljö. Så långt brukar inte kyrkan gå och så långt går heller inte stora delar av miljörörelsen som istället brukar lyfta fram ”grön” tillväxt som ett sätt att försöka styra över marknaden till att bli mer miljövänlig. Men det tror inte Franciskus alls på. Han vill i stället se ett helt nytt ekonomiskt system och är djupt kritik till allt som luktar ”green washing”. Ett exempel på detta är handeln med utsläppsrätter där länder, företag eller privatpersoner försöker kompenserar sina utsläpp av växthusgaser genom att exempelvis betala för trädplantering i utvecklingsländer. Han menar att det hindrar den nödvändiga radikala förändring som krävs och i stället bara gör det möjligt för rika länder och sektorer att fortsätta sin omåttliga konsumtion. De fattiga länderna bli förlorare även här. Han uppmanar också världens rika nationer att ta ett större ansvar än de fattiga länderna när det gäller klimatarbetet.
Påven skriver med jämna mellanrum olika skrifter som ska fungera som vägledning för katolska kyrkan och flera av resonemangen kommer från hans första encyklika,” Laudato Si”, ett slags religiöst brev, som kom i somras. Där ägnar han 180 sidor åt att diskutera just miljön och fattigdomen och det är en text som är väl värd att läsas. Påven väljer nämligen att inte enbart vända sig till kyrkan eller världens kristna, utan till alla människor.
En påve gör som bekant ingen ekologisk omvändelse, men samtidigt spelar det givetvis roll att en av världens mest inflytelserika personer väljer att bedriva radikal politik. Trots allt är han överhuvud för drygt en miljard katoliker i världen, ytterligare en miljard människor till räknas som kristna, även om påven som sagt har ambitionen att nå alla människor.
Undrens tid är alltså inte helt förbi. God Jul!