“Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat.  Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och “safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)

Under hans uppväxt låg DDT-sprutan på spiselkransen, alltid redo att användas som flugsmälla. DDT ansågs harmlöst, som alltid när det gäller bekämpningsmedel. Samma år som Anders Munters blev ekologisk mjölkproducent, fick han diagnosen – lymfatisk leukemi, en typ av blodcancer som är överrepresenterad bland lantbrukare som jobbar med bekämpningsmedel.

I dag sommarpratar han i Radio Dalarna.

Jag hör det ofta, argumenten mot det ekologiska lantbruket, att skillnaderna är så små, att det inte spelar någon roll när det konventionella jordbruket ändå är så miljövänligt. Men även om man struntar i kretslopp, energiförbrukning, djurens välfärd, kväveanvändning och allt det där andra som kan kännas som att “någon annan” får lösa, så finns det en sak som går direkt under skinnet – kemikalierna. Det är svårt att stå ansikte mot ansikte med en lantbrukare som har blivit allvarligt sjuk av bekämpningsmedel, bara för att jag ska få äta billig mat. Det är en krypande känsla längs ryggraden att se olusten i ögonen hos lantbrukare som gör sig beredda att  köra med sprutan på åkrarna.

Och användningen av bekämpningsmedel har inte minskat i Sverige under de senaste 20 åren, tvärtom har de ökat betydligt. Något mål eller någon plan på hur kemikalierna ska minska, finns heller inte. Även här har regeringen lämnat walkover, som alltid när det gäller jordbrukspolitik. De skulle kunna snegla på Danmark, som både har en ambitiös plan och dessutom lyckats minska användningen av bekämpningsmedel under samma tid, men icke.

Anders Munters är en av de som har drabbats, men framför allt är han en av de bönder som uträttar storverk i det tysta. Han gör det som så många av oss inte riktigt orkar med, bedriver ett omfattande miljöarbete i praktiken – på sin gård, som initiativtagare till ett intressant biogasprojekt i Vansbro och som ordförande i Naturskyddsföreningen i Dalarna.

Han är en av de som har förstått att det inte räcker med ord för att åstadkomma verklig förändring, men  i dag är det ordens makt han ska bruka. I dag är han sommarpratare i Radio Dalarna. Missa inte! Det kommer bli mycket intressant.

(Anders Munters är också gästbloggare på hungryandangry, vilket jag är mycket glad över.)

Bröd har genom historien visat sig innehålla inte bara mjöl, utan också en viss politisk sprängkraft. Minns bara hur Marie Antoinette fick ångra sin ord om att folket kunde äta bakelser, om de nu inte hade bröd.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att  hans “hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei.  Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar.  Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet.  Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: “Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

Under rubriken “Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent. 

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod. 

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara?  Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel,  för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att “staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med “högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för “grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och “visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att “det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för.  DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.

Av gästkrönikör Anna Sjögren

En helsidesannons i DNs söndagstidning får mig att tappa hakan i frukosttallriken.
Det är Lantmännen som tycker att man ska baka havreflarn, forma dem till korgar och fylla med färska bär och vispat gräddsubstitut som är gjort på havre.

Det är en stor bild på den läckra havreflarnskorgen i annonsen.

I den korta texten förklarar företaget stolt: “Vi vill att bra mat både ska vara god och producerad med miljön i åtanke”.

Den meningen innehåller två fel när den sägs av en person eller ett företag som i samma andetag tycker att människor ska ösa drivor med färska vinbär och hallon på sina efterrätter i Sverige i början av maj.
Första felet handlar om smaken. Den är som bekant delad, men min erfarenhet av importerade färska bär, som finns att köpa i Sverige vid den här tiden på året, är att de inte smakar särskilt mycket i jämförelse med svenska sommarbär. Nästa fel är egentligen allvarligare, för de små plastaskarna med vinbär och hallon som finns i saluhallar och finare matbutiker har åkt långt för att komma hit. Inte speciellt miljövänligt med andra ord.

Om Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.

Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.

Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.

Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.

Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på “Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.