Close
Enter your
text here

Miljöperspektiv

Ingen frisedel för vegoproteiner
 Ingen frisedel för vegoproteiner 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste numret av Allt om Mat tittade jag närmare på några av dagens proteinersättningar. Här kan man se hur det blev.

Det här är en variant på samma text som även tar upp några fler produkter.

Vegetariska proteinprodukter marknadsförs inte sällan mirakulösa genvägar till bättre hälsa och miljö, men det finns all anledning att vara en kritisk konsument även här.

Det finns ett ökat intresse för att äta mer vegetariskt och det har de senaste åren kommit en rad olika helfabrikat. Vi valde att titta närmare på sju av dessa helfabrikat från kända varumärken. Som referens har vi även med vegetarisk proteinråvara (två sorters bönor), tre köttprodukter (köttfärs, kycklingfilé och köttbullar) samt en ost. Vi utgick från en nätbutiks sortiment och prislista.

Bakom flera av varumärkena finns ett antal stora livsmedelsföretag. Brittiska Premier Foods äger Quorn, Anamma ingår tillsammans med en rad andra kända varumärken som Kalles Kaviar, Felix och Abba i norska Orkla, finska Atria äger Tzay, Nestlé äger Hälsans Kök och Findus ägs av det internationella riskkapitalbolaget Nomad Foods osv.

I marknadsföringen påstås vegetariska helfabrikat vara mer klimat- och miljövänliga än motsvarande animaliska motsvarigheter och ibland rent av ett sätt att rädda planeten. Stämmer då detta? Det är inte helt lätt att svara på. För den som tycker att det ur miljösynpunkt är viktigt med ekologiska och svenska råvaror så är utbudet mycket litet. Bland de sju produkterna i jämförelsen var ingen ekologisk, alla bygger till stor del på importerade råvaror och i flera fall sker också tillverkningen i andra länder. Vi vet att odling av baljväxter, ärtor och bönor, generellt är mer resurssnålt och klimatvänligt än uppfödning av kött, men olika odlingssätt samt transport, förädling och tillagning påverkar och det är svårt att veta hur det slutliga ”miljöbetyget” egentligen ser ut.

Flera av produkterna baseras på soja, vilket inte är så konstigt eftersom soja är rikt på protein, har en köttliknande konsistens som en del gillar och kan användas till en rad olika produkter. På senare tid har det skett produktutveckling av sojaproteinet både när det gäller form och smak.

Sojaprodukterna i vår jämförelse är GMO-fri, men inte ekologisk. Odlingen av konventionell soja kritiseras ofta ur miljösynpunkt, främst för kraftig användning av bekämpningsmedel och att den odlas i stora monokulturer, ibland på bekostnad av värdefull natur. Det är en kritik som ofta drabbar sojan som djurfoder, men den gäller i lika hög grad sojan för humankonsumtion. För att omvandla sojabönan till sojaprotein, krävs en omfattande industriell process, i nivå med margarin, och det finns olika åsikter bland forskarna om hur stor klimatpåverkan som denna process har.

Quorn tillverkas av svampproteinet mycoprotein, som jäses i ståltankar och matas med glukos från spannmål samt vitaminer och mineraler. Klimatpåverkan har i tidigare livscykelanalyser ansetts hamna i nivå med kyckling, helt enkelt för att svampen äter samma mat som kyckling. Det är oklart hur den övriga miljöpåverkan ser ut.

Trots sin påstådda resurssnålhet är förvånansvärt många av produkterna rejält mycket dyrare än de animaliska motsvarigheterna. Eftersom dessa produkter framför allt marknadsförs som vegetariska alternativ till animaliskt protein är det relevant att också jämföra priset per kilo protein och då blir prisskillnaden ännu större. Priset varierar från Hälsans Köks Veganbullar på 716 kr/kg protein till Findus Falafel på 1 138 kr/kg protein. Sojaprodukterna Tzay och Oumph! låg båda över 1 000 kr/kg protein. Jämfört med ekologisk nötfärs och färdiga köttbullar, hade alla de vegetariska proteinersättningarna högre proteinkostnad.

Skillnaden i pris blir ännu större när vi jämför med bönorna. Proteinkostnaden sjönk dramatiskt till 364 kr/kg för de torkade vita bönorna från Saltå Kvarn och 553 kr/kg för de färdigkokta svarta bönorna från Zeta. Vi blev dock förvånade över att kycklingfilén från Kronfågel visade sig ha jämförelsens näst billigaste kilopris gällande protein, bara fyra kronor mer än de torkade vita bönorna, 368 kr/kg protein. Då valde vi ändå inte den billigaste importkycklingen.

Vissa av produkterna innehåller överraskande mycket tillsatser, som Veganbullar från Hälsans Kök, Quorn och Jeezly från Astrid och Aporna. Just innehållsdeklarationen för ostsubstitutet Jeezly är särskilt anmärkningsvärd eftersom den inte innehåller något protein alls. Denna produkt som ska vara en vegansk ”ost” består främst av vatten, kokosolja och olika typer av vegetabilisk stärkelse – billiga råvaror som inte märks i kilopriset på 170 kronor. (Proteinpriset går inte att räkna ut eftersom det innehåller något protein.) Oumph! har däremot den kortaste innehållsförteckningen – vatten, sojaprotein och salt.

Det finns många skäl att välja vegetariskt, men det vegetariska valet innebär inte med automatik en frisedel från att vara en aktiv konsument. För den som tycker att miljö, svenskt ursprung, korta transporter, få tillsatser och mindre processad mat är viktigt finns det all anledning att granska även de vegetariska livsmedlen. Trots de sju produkternas påstådda miljövänlighet ställs det i princip inga miljömässiga krav på odlingen och produktionen. De sojabaserade produkterna har visserligen krav på GMO-fri soja, men det är svensk standard även för soja i djurfoder. Atria som äger Tzay köper dessutom sojacertifikat från RTRS (Round Table Responsible Soy) eftersom Atria anser är ett sätt att främja mer hållbar soja. (Certifieringen är dock ifrågasatt av en del miljöorganisationer.)

Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige är utan tvekan ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.

Gunnar Rundgren hjälpte mig att göra en del av researchen och har även skrivit om ämnet här.

Nedanför kan du se två tabeller med produkter, priser, proteinhalt och innehåll.

protein

tillsatser

High Tech Jesus
 High Tech Jesus 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Problemet är inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion.

Inomhusodling i näringslösning och med konstljus är hett just nu. Det påstås bli det nya, miljövänliga sättet att försörja städerna med mat. Stockholm Stad delade i december ut sitt innovationspris till ett företag som odlar basilika i en källarlokal i Hammarbyhöjden med följande motivering: ”Matfrågan är en av de viktigaste globalt och i Sverige behöver vi lära oss mer om hur vi minskar fotavtrycket från vår livsmedelskonsumtion och använder de resurser som finns i våra städer. Genom ett yteffektivt odlingssystem för inomhusbruk har vinnaren i kategorin miljöteknik lyckats förena dessa värden med modern teknik, automation och hydroponisk odling för att lokalt producera örter och grönsaker med målet att revolutionera hur vi konsumerar och producerar mat i staden.”

Stockholms stad sparar inte på krutet, man pratar om en revolution när det gäller städernas livsmedelsförsörjning. Det finns dock några problem med det här odlingssystemet. Det är vare sig energisnålt, klimatvänligt eller yteffektivt. Och det är dessutom svindyrt. Att odla grönsaker inomhus med konstljus, LED-lampor, slukar nämligen mer energi och ger fem gånger mer utsläpp av växthusgaser än om vi skulle odla grönsakerna ute på friland. Enligt Gunnar Rundgren, som ägnat sig åt energiberäkningar i sin bloggtext, går det åt nästan 1 100 kWh per år för att odla en kvadratmeter med konstljus och då har han räknat lågt. Enligt Jordbruksverket ligger energiförbrukningen i ett vanligt växthus på 158 kWh per kvadratmeter och år. Det är alltså nästan en tiondel av inomhusodlingens förbrukning! Räknar man om källarodlingens energiförbrukning i solpaneler, går det tio kvadratmeter solpanel på en kvadratmeter odling. Det rimmar alltså illa med allt snack om att ”spara” utrymme/åkermark genom att odla inomhus på hyllor eller väggar.

Energislukande och riktigt dyrt alltså. Och om Stockholms Stad hade gjort en snabb sökning på nätet hade man hittat den vanligaste grödan bland inomhusodlingar – marijuana – vars odlare har varit trendsättare. Det beror inte enbart på att odlingen är av det mera (dags)ljusskygga slaget, utan också på att den höga prislappen för marijuana gör odlingssystemet ekonomiskt försvarbart. Med priser på dryga hundralappen för ett gram har man råd med höga kostnader.

Hade någon från juryn för innovationspriset brytt sig om att besöka några av de redan existerande lokala växthusföretagen hade man sett några andra saker. Exempelvis att de flesta gurkor, tomater, paprikor, sallader och örtkryddor som odlas i Sverige, sedan länge odlas hydroponiskt, dvs i stenull med näringslösning. Det är en gammal teknik som omnämns redan under 1930-talet i tidningen Times. Med hjälp av trädgårdshistorikern Inger Olausson får jag tillgång till ett nummer av trädgårdstidningen Viola från 1949 där man förstår att nyheten även nått Sverige. Så här skriver man: ” Härvidlag har de jordfria växtodlingarna, som det i år har skrivits spaltmeter efter spaltmeter om, betydande fördelar.” I samma artikel skriver man också om användandet av ”konstgjort ljus”. Inget nytt under solen alltså.

Ett studiebesök i växthusen hade också visat att det inte odlas ris, vete, potatis (annat än i vissa fall den första färskpotatisen som kan ge höga priser) majs och andra grödor som är de som mättar mänskligheten med kalorier. För precis som det inte är kostnadseffektivt att odla något annat än droger i inomhusodlingar, är det inte kostnadseffektivt att odla så mycket annat än dyra grönsaker i växthus. Och om inte de kostnads- och resurseffektiva växthusodlarna kan ”föda världen”, varför skulle då de dyrbara inomhusodlingarna kunna göra det?

Inget av detta är svårt att se eller räkna ut, så varför slukar vi så lätt och så okritiskt alla de luftpastejer som påstås revolutionera vår produktion och konsumtion av mat? En förklaring är eskapism i dubbel bemärkelse – allt färre av oss har tittat in i ett växthus, än mindre vet hur det fungerar det samtidigt som allt fler av oss hoppas på ett mirakel som gör att vi slipper ta itu med betydligt mer jobbiga åtgärder när det gäller att få till en mer rättvis och för planeten sund matproduktion. Problemet är alltså inte att några Söderhipsters odlar lite basilika i en källare för dyra pengar utan att det sprids en idé om att detta är framtidens matproduktion. Att alla dessa Kejsarens Nya Kläder drar både pengar, fokus och engagemang från de områden där det skulle behöva satsas resurser. Vi har ont om tid och vi behöver hushålla med resurser, så varför ska vi ägna oss åt självbedrägeri och späda på vår redan stora okunskap om hur vår mat produceras?

 

Ekognället
 Ekognället 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.” Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är ”den nya miljörörelsen”. I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen ”Svenskt Sigill” som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för ”spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem? Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 

Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3
 Jag är ledsen men detta med kor är inte så enkelt. Del 3 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jordbruket lider av systemfel” är rubriken på en artikel som jag skriver på Dagens Arena. Debattartikeln är ett svar på en tidigare debattartikel som anklagar animalieproduktionen för i stort sett alla de miljöproblem som jordbruket orsakar. Förutom att artikeln är full av faktafel så är analysen felaktig. Det är inte djurens fel, precis som det inte är sojans, kaffets eller oljepalmens fel – tre vegetabilier som står för tung miljöpåverkan, det är sättet som man i det industrialiserade jordbruket föder upp och odlar på som är det verkliga problemet. Och det är i sin tur ett resultat av en råbarkad kapitalism. Det borde vara en självklar analys för alla som placerar sig till vänster på den politiska kartan, men uppenbarligen är det inte så.

Här är repliken:

REPLIK | Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det finns många skäl att kritisera den industriella delen av djurhållningen. Den ger upphov till en rad olika miljöproblem, stort lidande för djuren och ger oss sällan någon gastronomisk upplevelse.

Den industriella uppfödningen av djur drivs av en sak, att ta fram så mycket kött till så låg kostnad som möjligt. Då blir det lönsamt att mata djuren med antibiotika istället för att skapa stallmiljöer som gör djuren mindre sjuka. Av samma skäl blir det mer kostnadseffektivt att inte släppa ut korna på beten och att klippa av grissvansar och kapa hönsnäbbar för att inte djuren ska skada varandra på grund av stress.

Detta är några av alla de avarter som är förbjudna i Sverige, men som hela tiden konkurrerar med det svenska lantbruket. Detta system är också orsaken till att Sverige har lagt igen tusentals hektar åkermark och i stället valt att importera fodersoja från Brasilien. Det blir nämligen billigare så.

Det industriella jordbruket är helt enkelt en av de mer råa varianterna av kapitalism, men det missar Stina Nordback och Ronja Pyyaho i sin debattartikel. De ser inte systemfelet när de i stället pekar ut djuren som orsaken till jordbrukets stora miljöpåverkan. De ser inte att även den växtodling som drivs enligt samma kapitalistiska modell orsakar minst lika stora och ibland större, miljöproblem.

Det är exempelvis främst konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i växtodlingen som förstör världens vatten, inte avfall från djurhållningen.

Det blir också absurt att enbart peka ut animalieproduktionen som skövlare av Brasiliens regnskog, utan att nämna grödor som exempelvis kaffe, bomull, kakao och socker som har betydligt mer skövlad regnskog på sina samveten. Vi pratar trots allt om ett land som under 200 år har ägnat sig åt omfattande skövling för att anlägga enorma plantager av vegetabilier, monokulturer som är tungt beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Ändå föreslår inte debattörerna att vi ska sluta äta choklad eller dricka kaffe. Inte heller föreslår de att vi ska bojkotta palmolja, vars odlingar i princip enbart sker i tidigare regnskog i Indonesien och Malaysia.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett jordbrukssystem som leder till rovdrift av natur, djur och människor, men detta systemfel kommer inte försvinna om vi tar bort djuren från lantbruket och vår kost, snarare riskerar det att förstärkas ytterligare. Ska vi lösa alla de miljöproblem som vår mat orsakar måste vi i stället återigen knyta ihop kretsloppet mellan stad och land och mellan djur och växter.

Det är enbart genom att integrera djuren i jordbrukets ekosystem som vi kan åstadkomma ett hållbart jordbruk där djuren behandlas med värdighet.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist och författare till boken Makten över matkassen

Ann-Helen Meyer von Bremen: Jordbruket lider av systemfel

Undrens tid är inte förbi
 Undrens tid är inte förbi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Han har kallat världsutställningen i Milano för skräpkultur, uppmanat G20-mötet att se till de fattiga och minska marknadens avarter och nu efterlyser han en ”ekologisk omvändelse”. Vem hade trott att påven skulle kliva fram som en av de mest radikala miljökämparna i vår tid?

Alltför länge har innehavaren av den Heliga stolen framstått som en märklig kuriositet med lustig mössa, i bästa fall. I värsta fall har han setts som en blinbling-tyngd, tandlös hycklare som främst har framstått som beskyddare av kyrkans egna pedofiler. Men Franciskus har under sina knappt tre år i Vatikanstaten levererat politisk dynamit, vilket också lett till kritik, både positiv och negativ.
Att kyrkan och dess representanter med jämna mellanrum visar på engagemang för både miljön och världens fattiga är inget nytt, men vad Franciskus gör är att han kopplar samman miljöförstöringen med fattigdomen och menar att dessa problem hänger ihop. ”Idag måste vi inse att ett sant ekologiskt förhållningssätt alltid omfattar ett socialt förhållningssätt”, skriver han bland annat. Redan där börjar det bränna till, men ännu mer kontroversiellt blir det när påven sedan pekar ut orsaken till fattigdom och miljöförstöring – nämligen dagens ekonomiska system som han anser bygger på rovdrift av både människor och miljö. Så långt brukar inte kyrkan gå och så långt går heller inte stora delar av miljörörelsen som istället brukar lyfta fram ”grön” tillväxt som ett sätt att försöka styra över marknaden till att bli mer miljövänlig. Men det tror inte Franciskus alls på. Han vill i stället se ett helt nytt ekonomiskt system och är djupt kritik till allt som luktar ”green washing”. Ett exempel på detta är handeln med utsläppsrätter där länder, företag eller privatpersoner försöker kompenserar sina utsläpp av växthusgaser genom att exempelvis betala för trädplantering i utvecklingsländer. Han menar att det hindrar den nödvändiga radikala förändring som krävs och i stället bara gör det möjligt för rika länder och sektorer att fortsätta sin omåttliga konsumtion. De fattiga länderna bli förlorare även här. Han uppmanar också världens rika nationer att ta ett större ansvar än de fattiga länderna när det gäller klimatarbetet.
Påven skriver med jämna mellanrum olika skrifter som ska fungera som vägledning för katolska kyrkan och flera av resonemangen kommer från hans första encyklika,” Laudato Si”, ett slags religiöst brev, som kom i somras. Där ägnar han 180 sidor åt att diskutera just miljön och fattigdomen och det är en text som är väl värd att läsas. Påven väljer nämligen att inte enbart vända sig till kyrkan eller världens kristna, utan till alla människor.
En påve gör som bekant ingen ekologisk omvändelse, men samtidigt spelar det givetvis roll att en av världens mest inflytelserika personer väljer att bedriva radikal politik. Trots allt är han överhuvud för drygt en miljard katoliker i världen, ytterligare en miljard människor till räknas som kristna, även om påven som sagt har ambitionen att nå alla människor.
Undrens tid är alltså inte helt förbi. God Jul!