Dec 22 2015

Majros under attack

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?


Nov 3 2015

Business as usual #2

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)


May 14 2013

Dags att syna gentekniken i sömmarna

“Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste  Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är “ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg.  Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara “ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget “quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen “hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?


Mar 20 2013

En obehaglig krydda i maten

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. “Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver “Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester  i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.


Mar 19 2013

Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Inom några år kommer en tredjedel av landets mjölkbönder att vara borta. Då kommer det bara finnas drygt 3 000 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Det är något som berör oss alla, även vi som inte är mjölkbönder, för det innebär att landskapet växer igen allt snabbare, samtidigt som korna blir allt fler i vissa landskap som redan i dag har problem med övergödning.

I LRFs Lantbruksbarometer säger 34 procent av mjölkbönderna att de inom tre år planerar att sluta eller dra ner sin verksamhet. Och sannolikheten för att det “bara” rör sig om en minskning är rätt låg. I stället är det troliga att man helt enkelt stänger lagården för gott. Undersökningen kommer inte som någon överraskning. Det finns en rätt stor grupp mjölkbönder som har mindre besättningar och som nu står inför valet att antingen lägga av eller bygga ut. Det handlar då ofta om mycket stora investeringar och med den dåliga lönsamhet som är just nu, med låga mjölkpriser, och bankerna som har blivit allt mer restriktiva i sina kreditprövningar, är det en satsning som många bedömer som omöjlig. Lägg också till att Sveriges mjölkbönder är en åldrande skara och där den yngre generationen tvekar inför att ta över verksamheten.

Utvecklingen är logisk. På en världsmarknad där alltid det lägsta priset är det som styr priserna för all världens bönder, är svenska bönder inga vinnare. De klarar inte av att konkurrera med sina kollegor på exempelvis Nya Zeeland, där gräset alltid är grönt och kostnaderna för att producera mjölk är betydligt lägre. Det är enkel matematik och det borde därför vara självklart att spelplanen inte skulle vara utformad på detta sätt, i alla fall om vi inte helt vill outsourca vår mjölkproduktion till omvärlden.

Men det här är en fråga som inte bara handlar om svenska mjölkbönder och vår mjölk, utan också om landsbygden. Mjölken är motorn i lantbruket och spelar också en stor roll för landsbygdens livskraft. En mjölkbonde ger exempelvis sysselsättning åt ytterligare fem personer. Det är också en fråga för oss som bor i städerna, för när korna försvinner, växer också landskapet igen. Det finns idag 34 kommuner utan kor och Jordbruksverket visade i en studie för något år sedan hur delar av landskapet håller på att växa igen, när mularna inte finns kvar och gör sitt jobb.

Lantbruk är mycket mera än matproduktion. Lantbruk är också vårt viktigaste redskap för att sköta om naturen och landskapet, men det är inget som världsmarknadspriset på mjölkpulver tar någon hänsyn till. Och så länge som politiken inte går in och förändrar spelplanen, får vi leva med detta.

Passa på att resa genom Sverige i sommar och njut av hagmarkerna som finns kvar, i morgon kan det nämligen vara försent.

 


Dec 22 2012

Bland månglare och dystergökar

Ibland känns det lite svårt att fira jul. Tittar på TV en kväll och slås av den imbecilla reklamen som  verkar ha reducerats till ett enda skrikande av prislappar. Har alla reklamfirmor drabbats av kollektiv skrumphjärna?

I andra ringhörnan står alla de som vill få mig att få dåligt samvete, för att människor svälter på jorden och för att vår miljö går under. Jag uppmanas att skänka pengar och i vissa fall, inte heller fira så mycket jul alls. Och även om jag blir mer trött på köphysterin, så blir jag också lite matt av de rättfärdiga dystergökarna.

Förstå mig rätt. Vi måste självklart bli bättre på att dela med oss av våra pengar och resurser till dem som har några. Vi vet alla att vi måste dra ner på konsumtionen för att den stora ekvationen ska gå ihop, både när det gäller miljöfrågan och rättvisan i välden. Vi vet också att det aldrig går att shoppa sig lycklig och att när vi fyller det där hålet inom oss med ständigt nya saker, så hinner vi inte riktigt med att fundera över vad som egentligen skulle kunna stilla vår längtan. Så visst, vi har alla anledningar att inte gå på den kommersiella julmyten om att en riktig jul förutsätter ett glödhett kreditkort som vi sedan kommer få ägna hela våren åt att kyla ner.

Så långt är jag med.

Men ibland kan jag tycka att delar av miljörörelsen är som den festförstörande grannen som vill att det ska vara tyst i huset efter kl nio och som ändå ingen lyssnar på, när man uppmanar till alternativ jul. Varför är det just vid de tillfällen när vi har anledning att fira som vi ska dra ner på konsumtionen? Vore det inte vettigare om vi i stället gjorde det under resten av året? Problemet är väl kanske snarare att vi beter oss som om nästan varje dag vore julafton?

Det är bra om vi genomskådar krämarnas lockrop och verkligen inser att inte lyckan sitter i en resa till Thailand eller en ny läsplatta. Men det finns faktiskt ingen anledning att skämmas för om vi några gånger om året bestämmer oss för att fira lite grann. Jul till exempel.


May 25 2012

Världen i ditt kylskåp

För 20 år sedan var det lätt att äta frukost. Det var smörgås med ost eller leverpastej och en kopp te. I dag ryms hela världen i mitt kylskåp och det börjar också märkas ute i landskapet. Bönderna, gårdarna och djuren blir allt färre.

Lufttorkad skinka från Italien, spansk fårost, norsk hårdost, fransk yoghurt, spanska apelsiner, ananas från Centralamerika, avokado från Chile – ja så där bullar jag upp vissa frukostar. Och jag är inte ensam om det. Vi har hela världen framför våra fötter, oavsett om vi kliver in i en matbutik eller gläntar på den egna kylskåpsdörren.  Och i kylskåpet hittar jag länder som jag kanske inte tänker på, som soja från Brasilien oljepalm från Malaysia och Indonesien som har blivit foder för svenska kor, grisar och kycklingar.

Vi har snabbt outsourcat vår matproduktion, utanför Sverige. Det syns i landskapet . 1980 fanns det drygt 40 000 mjölkgårdar och 600 000 mjölkkor.  I dag finns det bara 5 000 gårdar kvar och cirka 300 000 kor. Det innebär att det bara är halva styrkan kvar av en av våra viktigaste landskapsvårdare, nämligen kon. I spåren av hennes mule och även hennes dynga frodas många små växter, insekter, daggmaskar, fåglar och andra djur. Det är det där som miljökramarna brukar kalla för biologisk mångfald och som ingen egentligen vad det gör för nytta annat än att det är fint. Ungefär som med landsbygden, bönderna och korna.

Men det finns några poänger med den biologiska mångfalden. Finns det inte tillräckligt med bin och humlor, blir det dåligt med bär och frukt. Finns det inte tillräckligt med insekter och mikroorganismer som bryter ner döda växter, dröjer förmultningen och jorden fylls inte på med ny jord. För att nämna några exempel. Dessutom tror många forskare att just den biologiska mångfalden är det viktigaste verktyget vi har för att kunna parera framtida klimatförändringar, bara en rikedom av liv ger oss möjlighet att anpassa oss till ett varmare klimat.

Och ett kanske ytligt, men sannerligen inte oviktigt argument, är att biologisk mångfald gör Sverige vackrare. Blåklocka, kattfot, gökärt är till exempel örter som trivs bra när kossans mule idisslande har gått förbi.

Det går rasande snabbt. Snart kommer vi bara ha 2 000 mjölkgårdar kvar. Kossan kommer att försvinna från ännu fler platser i Sverige. Måste jag återvända till min tråkiga limpsmörgåsfrukost för att vända den utvecklingen? Nej jag tror inte det, inte minst för att det faktiskt hänt en hel del i det svenska matutbudet också, men däremot ska vi vara medvetna om att våra mattallrikar sätter stora avtryck i landskapet. Vad är det vi väljer egentligen? Och vill vi verkligen ha det?


May 24 2012

Kalhyggen? Jajamen!

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie “Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för “förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller “trakthyggesbruk”, som han använder som term. “Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”


Mar 21 2012

Närskjutet, någon?

Inget är så rätt som närodlat och stadsodlat i dessa dagar, men hur är det egentligen med närskjutet? I en tid när allt fler stadsbor vill odla sin egen mat, borde väl även viltet ingå i kostcirkeln? Dags att göra en Runar?

Så här års ser de rätt rara ut när de  vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena.  Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara.  Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)


Jan 13 2012

Med livet som insatsmedel

“Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat.  Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och “safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)