Close
Enter your
text here

Miljöperspektiv

Majros under attack
 Majros under attack 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är mitt under artikelskrivandet om propagandafilmen Cowspiracy som jag stannar upp och undrar vad jag håller på med. Det är inte främst det faktum att filmen är en bedräglig soppa av faktafel och märkliga påståenden, jag känner mig mörbultad.

Det känns som om jag sitter och slår mig i huvudet med olika motstridiga forskningsrapporter som jag trålar fram under arbetet med att skriva om kossans miljöpåverkan: ”Ja, vegankost är bättre för klimatet och miljön” ”Nej, det är det inte.” Djurhållningen står för 51, 20, 18,14,5, 10 eller ingen-har-en-aning-procent av de totala utsläppen av växthusgaser. ”Det går åt tusen liter vatten för att producera mjölk, jo men 863 av dessa liter är regnvatten och snö och nötter gör av med nio gånger mer vatten”.
Så där fortsätter det och plötsligt inser jag att det är detta som är problemet med hela debatten som hävdar att kor är ett större miljöproblem än vårt fossila bränsle. Det är detta teknokratiska synsätt som innebär att man enögt tittar på en detalj i taget, i stället för att titta på hela jordbrukssystemet, hela kretsloppet, hela ekosystemet. Det är precis detta som miljörörelsen ofta brukar hävda i sin systemkritik av samhället, oförmågan att se sammanhangen och övertron på enskilda teknikaliteter. Eller åtminstone hävdade. Visionerna och de djupare analyserna inom dagens miljörörelse har bytts ut mot enfrågepolitik. Där också.
Ett typiskt exempel på detta är köttfrågan. Man borde väl ha förstått på en gång varthän det barkade när en av de första reaktionerna på kossa-och-klimat-debatten var att borra hål i magen på kossor för att studera vad som hände med metanbildningen beroende på vad man stoppade i kossan för mat. Detta gjorde forskningen innan man hade klarlagt hur metancykeln ser ut, vilket vi fortfarande inte vet, än mindre hur kossan kommer in i den bilden och hur samspelet mellan henne och betesmarkerna ser ut. Hur mycket kol binds det in? Om kossans koldioxid som hon andas ut, räknas in i kretsloppet, kan metanet också göra det? En kinesisk studie visar exempelvis att avgången av metan påverkas mycket av hur betesmarkerna betas och sköts. Flera andra studier visar dessutom att det finns ett samband mellan konstgödsel och avgång metan, det vill säga mer konstgödsel ger mer metan.
Men vänta nu, nu hamnade jag i forskningsresultatsfällan! Vetenskap är en bedräglig konstform där det finns ett forskningsresultat för alla, beroende på vad vi vill höra. Det finns all anledning att ha en betydligt större ödmjukhet i debatten än vad som hörs idag. Vi måste ändå inse att vi befinner oss i ett ingenmansland där vi inte har en aning om varifrån 20 procent av metanet i atmosfären kommer ifrån.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen men frågan är om inte helhetssynen är det första offret inom vetenskapen? Och i en tid när den grundläggande kunskapen om basala saker som jordbruk och ekosystem är så liten bland folk i allmänhet och vetenskapsjournalister i synnerhet, är det lätt att vaja som ett rö för vinden av forskningsrapporter.
Jag nördar gärna ner mig i detaljer. Det hör till jobbet. Men tittar vi på den vridna köttdebatten inser man att djävulen sannerligen finns i detaljerna. Annars skulle vi inte fortfarande ägna oss åt att jämföra växthusgasutsläpp från morötter och nötkött, när vi näringsmässigt vet att det är två helt olika livsmedel. Vi skulle heller inte översätta köttätandet med hur många mil vi kan köra med bilen och rent av tro att kossan är ett större problem än våra bilar, våra flygresor och vår övriga användning av fossila bränslen.
Och det är där någonstans som man måste ta ett steg tillbaka och fundera på vad som egentligen är nytt under klimatpåverkans sol – är det verkligen idisslarna eller förbrukningen av det fossila bränslet?
Låt oss ta ett steg tillbaka. För snart hundra år sedan hade Sverige sin ko-peak. Då fanns det nästan två miljoner vuxna nötkreatur. Idag är det en fjärdedel, cirka 500 000 vuxna djur som råmar i landet. Inte ens om vi räknar in att vi importerar hälften av vårt kött som vi äter så hamnar vi ens i närheten av 1930-talets hjord av kor. Under samma period har antalet bilar ökat från 50 000 till 4,5 miljoner. Ändå är det korna som anses vara vårt största miljöproblem. Hur har vi kunnat hamna så galet?

Business as usual #2
 Business as usual #2 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)

Dags att syna gentekniken i sömmarna
 Dags att syna gentekniken i sömmarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det är dags att sluta stirra sig blind på gentekniken och i stället titta på hur den används.” Det är budskapet från ett par företrädare inom LRF i en artikel i senaste Land Lantbruk . Artikeln finns tyvärr inte på nätet, men är en av flera intressanta artiklar om GMO i samma nummer.

Och argumentet att inte fokusera på om gentekniken är ”ond” eller inte, utan i stället titta på hur den egentligen används, är en alldeles utmärkt uppmaning. För vad man då ser är att tekniken inte alls har levererat det som förespråkarna utlovade. Det har exempelvis inte blivit några växter som är extremt tåliga mot torka och därför skulle kunna vara räddningen för människor i torra och svältdrabbade områden. Och den har heller inte kunnat ta fram några grödor som ger högre avkastning. Tvärtom har tekniken inom jordbruket främst varit fokuserad på att skapa grödor som antingen är tåliga mot kemiska bekämpningsmedel eller tål vissa angrepp av insekter. Det har i sin tur lett till ökad användning av kemikalier och resistenta ogräsarter. Och det finns givetvis en enkel förklaring till detta, utvecklingen sker framför allt av ett fåtal stora kemiföretag som helt enkelt ser gentekniken som en förlängd arm av verksamheten – bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare.

Men det kan också vara idé att äntligen titta närmare på själva tekniken och vad den egentligen kan åstadkomma, utan att vare sig lova guld och gröna skogar eller se den som djävulens egen experimentlåda. Tekniken är nämligen inte så ung längre och borde därför kunna åstadkomma mera än vad den hittills har gjort, såvida tekniken verkligen är ett effektivt verktyg. Det är 40 år sedan forskarna lärde sig att flytta gener mellan olika organismer och 30 år sedan den första GMO-grödan skapades och Monsanto bestämde sig för för att bli marknadsledande. Den kan alltså inte längre beskyllas för att vara ”ung och lovande”.

Det som verkar bli allt tydligare är att tekniken är betydligt mer trubbig än vad den har utmålats för. Hög avkastning är exempelvis inget ”quick fix” som löses lätt genom att klistra och klippa med några gener. Det finns ingen ”hög-skörd-gen” att laborera med. Det blev uppenbart för några år sedan när amerikanska sojaodlare för ett tag övergav den genmodifierade sojan, helt enkelt för att avkastningen släpade efter den vanliga sojan.

När det nu finns tongångar i Sverige om att återigen tillåta GMO-soja i foder för djuren och att ha en mer tillåtande inställning till gentekniken i framtiden så måste en av läxorna vara att granska tekniken i sig. Vad kan den egentligen åstadkomma och vad är bara våta laboratoriedrömmar?

En obehaglig krydda i maten
 En obehaglig krydda i maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Statistik är som bekant en konstform som är anpassningsbar utifrån syftet. Både DN och ATL har läst rapporten om kemikalier i maten från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, men kommit till helt olika slutsatser. ”Växtskydd i maten riskfritt”har ATL valt som i rubrik i fredagens tidning, medan DN skriver ”Mer kemikalier i vanliga råvaror”. Två helt olika slutsatser från samma rapport, så vem ska man egentligen lita på?

När det gäller ATLs artikel så följer den helt enkelt Efsas egen analys. Efsa har sammanställt 77 000 prover från 500 olika livsmedel som har sålts inom EU, Norge och Island och av dessa prover var det 97,2 procent som innehöll bekämpningsmedelsrester som inte överstiger gränsvärdet för vad som myndigheten anser farligt för oss människor. Likaså konstaterar Efsa att det inte finns någon långsiktig hälsorisk med de livsmedel som faktiskt låg över gränsvärdet. När det gäller den kortsiktiga risken för förgiftning skriver man att 99,6 av proverna inte innebar någon sådan risk. Man kan med andra ord dra den slutsats som ATL gör.

Men därmed inte sagt att DN är ute och cyklar, tvärtom. Börjar man titta närmare på siffrorna, som DN har gjort, så blir bilden nämligen betydligt mer bekymmersam. Hälften av alla proverna som togs under 2010 innehöll bekämpningsmedelsrester och i en fjärdedel av proverna hittades med två eller flera kemikalier. Det sistnämnda gäller framför allt importerad lever, citrusfrukter och jordgubbar. Dessutom har antalet prover som innehåller kemikalierester som ligger över gränsvärdet ökat med 50 procent, jämfört med 2007, vilket gäller bland annat tomater, lök, sallad och havre.

Rester av bekämpningsmedel har vi tidigare mest förknippat med frukt och grönt, särskilt vindruvor, jordgubbar och citrus. Intressant är att man nu för första gången testar spannmål och då också upptäcker rester av bekämpningsmedel, stråförkortningsmedel, som tidigare varit förbjudna i Sverige. Men ännu mer intressant är att man dessutom hittar rester i animalier, inte mindre än 43 olika kemikalier. I tio procent av mjölkproverna fanns exempelvis rester av DDT, sedan länge förbjudet men en kemikalie som har lång livslängd i naturen.

Så hur farligt är det då? Ja Efsa försäkrar att det är ofarligt och den linjen går självfallet också vårt Livsmedelsverk på. Men personligen är jag inte helt säker på att man alltid ska lita på staten, vare sig den svenska eller den europeiska. Det faktum att studier visat att människor som äter ekologisk mat har mindre bekämpningsmedelsrester i sin urin och i sitt blod är trots allt ett tungt vägande skäl. Och även vår svenska myndighet medger att man faktiskt inte vet vad den sammanlagda effekten av kemikalier egentligen innebär för vår hälsa.

Med tanke på att Efsa hittade mätbara rester av 328 olika kemikalier i sin provtagning, känns det som ett cocktailparty man kan tacka nej till.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt
 Man saknar inte kon förrän båset är tomt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Inom några år kommer en tredjedel av landets mjölkbönder att vara borta. Då kommer det bara finnas drygt 3 000 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Det är något som berör oss alla, även vi som inte är mjölkbönder, för det innebär att landskapet växer igen allt snabbare, samtidigt som korna blir allt fler i vissa landskap som redan i dag har problem med övergödning.

I LRFs Lantbruksbarometer säger 34 procent av mjölkbönderna att de inom tre år planerar att sluta eller dra ner sin verksamhet. Och sannolikheten för att det ”bara” rör sig om en minskning är rätt låg. I stället är det troliga att man helt enkelt stänger lagården för gott. Undersökningen kommer inte som någon överraskning. Det finns en rätt stor grupp mjölkbönder som har mindre besättningar och som nu står inför valet att antingen lägga av eller bygga ut. Det handlar då ofta om mycket stora investeringar och med den dåliga lönsamhet som är just nu, med låga mjölkpriser, och bankerna som har blivit allt mer restriktiva i sina kreditprövningar, är det en satsning som många bedömer som omöjlig. Lägg också till att Sveriges mjölkbönder är en åldrande skara och där den yngre generationen tvekar inför att ta över verksamheten.

Utvecklingen är logisk. På en världsmarknad där alltid det lägsta priset är det som styr priserna för all världens bönder, är svenska bönder inga vinnare. De klarar inte av att konkurrera med sina kollegor på exempelvis Nya Zeeland, där gräset alltid är grönt och kostnaderna för att producera mjölk är betydligt lägre. Det är enkel matematik och det borde därför vara självklart att spelplanen inte skulle vara utformad på detta sätt, i alla fall om vi inte helt vill outsourca vår mjölkproduktion till omvärlden.

Men det här är en fråga som inte bara handlar om svenska mjölkbönder och vår mjölk, utan också om landsbygden. Mjölken är motorn i lantbruket och spelar också en stor roll för landsbygdens livskraft. En mjölkbonde ger exempelvis sysselsättning åt ytterligare fem personer. Det är också en fråga för oss som bor i städerna, för när korna försvinner, växer också landskapet igen. Det finns idag 34 kommuner utan kor och Jordbruksverket visade i en studie för något år sedan hur delar av landskapet håller på att växa igen, när mularna inte finns kvar och gör sitt jobb.

Lantbruk är mycket mera än matproduktion. Lantbruk är också vårt viktigaste redskap för att sköta om naturen och landskapet, men det är inget som världsmarknadspriset på mjölkpulver tar någon hänsyn till. Och så länge som politiken inte går in och förändrar spelplanen, får vi leva med detta.

Passa på att resa genom Sverige i sommar och njut av hagmarkerna som finns kvar, i morgon kan det nämligen vara försent.