Nov 27 2017

Shop til you drop

Om min mamma hade levat, hade hon älskat Black Friday. Hon hade hoppats på klippet, att äntligen kunna köpa sådant hon aldrig hade råd med och samtidigt ”tjäna pengar”. Reor ger nämligen den dubbla positiva känslan av att dels dra vinstlotten, dels framstå som ekonomiskt förståndig på grund av rabatten.

I båda fallen är det givetvis lögn, om inte reor vore en bra affär för butikerna skulle de aldrig förekomma. Vi vet också allt detta, även min mamma visste det, men vi väljer att gå på det ändå.

Min mamma skulle ha kommit hem med ett antal inköp, inte det hon hade tänkt sig eller drömt om, det hade ändå inte pengarna räckt till och det är ju så rean för det mesta fungerar, att priset mycket sällan sänks på det som vi verkligen vill ha eller behöver. Men hon hade ändå ansett att hon gjort några riktiga fynd och säkert ringt mig och berättat glatt om dem. Hon hade med stor sannolikhet också köpt ett antal julklappar. Återigen, kanske inte riktigt det hon hade tänkt från början, men i alla fall. ”Det var billigt.”

Mamma skulle ha känt sig nöjd. En liten stund. Men ganska snart hade hon börjat våndas över att hon gjort av med mer pengar än vad hon hade råd med. Det skulle påverka henne i flera månader, såvida hon inte återigen tog ett lån på sin lilla jordbruksfastighet, till saftig ränta.

Flera av inköpen var inte av särskilt bra kvalitet. Mamma hade nästan aldrig råd att köpa något som var gjort för att hålla ett tag. I stället för att köpa sig ett par bra stövlar till vintern, fick hon nöja sig att med att köpa ett par halvdana som snabbt gick sönder så att hon tvingades köpa ytterligare ett par.

Det är dyrt att vara fattig, brukar det heta, och min mamma visste allt om det.

Min mamma var inte dum, tvärtom. Hon blev ändå lurad gång på gång på gång – av reorna, kundklubbarna, postorderkontona, extrapriserna och rabattkupongerna. Allt det där som får oss att tro att det är vi som är kungarna och drottningarna i shoppingcentren, inte att det är några andra som håller i tyglarna. En del av oss har råd att ägna oss åt självbedrägeri, att förköpa oss, att ”unna oss”. Andra har inte den möjligheten och det är de som riskerar att förlora mest. Meningen med reorna är ju att vi ska köpa mera än vi annars skulle ha gjort och för den som har liten marginal kan det bli rena katastrofen. Reor är inte till för de fattiga, utan för de som har råd att köpa för mycket.

På samma sätt förhåller det sig med maten. Alltför ofta har jag hört människor propagera för att den billiga skitmaten måste finnas kvar för de fattiga. Men de fattiga får alltid betala mest. De får betala dyrt för den billiga maten, antingen i form av en sämre hälsa eller via skattsedeln när samhället tvingas betala för de miljökostnaderna som den billiga maten orsakar. Precis som de människor som i andra länder jobbar med att producera billig mat till oss i Sverige, får betala ett högt pris för detta.

Lika stor förståelse som jag har för alla som liksom min mamma ibland vill försöka skaffa sig lite guldkant på tillvaron, lika kritisk är jag mot Black Friday och andra typer av reor som bara går ut på en enda sak – att sno mera av folks pengar. Särskilt av dem som inga har.

I slutet av 1800-talet startades nykterhetsrörelsen i Sverige för att försöka få bukt med det hejdlösa supandet. Spriten var de fattigas tröst och ofta också de fattigas lön, men nu gick det inte längre, ansåg rätt många grupperingar i samhället, det var uppenbart att spriten krävde för stora offer. Alkoholismen är fortfarande ett problem, men inte av samma dimension som under 1800-talet. Och i dag hörs ingen som menar att de fattiga behöver sin dagliga ranson sprit för att kunna stå ut.

Shoppingen har kanske blivit vår mest utbredda drog, ett missbruk som genomsyrar hela vår tillvaro och alla våra relationer, till saker, människor, djur och natur. Som jag ser det skulle vi behöva en ny tillnyktringsrörelse när det gäller konsumtionen och den handlar inte om att i första hand shoppa begagnat, utan om att shoppa mindre.

Det här är den första texten på temat konsumtionen av vad den gör med oss människor.


Dec 9 2014

Klipp och klistra

Sedan länge gnälls det och klagas mycket inom media. Det påstås att journalistiken i allmänhet har gjort sitt och att papperstidningen i synnerhet inte har något att hämta i framtiden. Ironiskt nog verkar en del förlag vara nog så ivriga att hjälpa till i grävandet av sin egen grav. Ett sådant exempel är LRF Media.

Förra veckan kom beskedet att LRF Media lägger ner sin verksamhet i Malmö och flyttar den i stället till Stockholm. I praktiken innebär detta början på slutet för lantbrukstidningen ATL och i värsta fall, även för hela förlaget. ATL är inte bara en lantbrukstidning med anor, det är dessutom en av få publikationer inom förlaget som också går med vinst. Under många år har ATL varit något av en mjölkkossa och i Malmö har det alltid mellan skål och vägg hetat att “så länge vi genererar pengar, så länge får vi vara i fred för Stockholm”. ATL har nämligen inte bara varit en lönsam affär, det har också varit en frispråkig tidning som ibland har vågat sig på att inte ha exakt samma inställning som ägaren LRF. Frispråkigheten märktes kanske mera förr, men fortfarande är det ändå en viss skillnad att ATL inte är LRFs medlemstidning. Och den skillnaden ska inte underskattas.

Beslutet visar också på förlagets syn på journalistik, eller kanske snarare, brist på insikt om vad journalistik egentligen är. En redaktions kapital är dess medarbetare. De är inte oersätterliga men att ersätta alla på en och samma gång är inget annat än rysk roulette.Från LRF Medias sida sida hävdar man att ATL alls inte ska läggas ner, verksamheten ska bara flyttas till Stockholm och alla anställda i Malmö kommer erbjudas att flyttas med. Men det säger sig självt att den som har familj och hela sitt sociala livs i Skåne, inte i särskilt lättvindigt kan tänka sig att flytta 60 mil. Beslutet innebär i praktiken att stora delar, kanske hela redaktionen byts ut. Dessutom kommer förlaget än en gång försöka omorganisera en stor del av sin personalstyrka i en “pool” som ska jobba med de olika lantbrukstidningarna. Det här innebär att de olika tidningarnas identitet och profil riskerar att totalt suddas ut, vilket är ännu allvarligare i det här fallet då Land Lantbruk ses som LRFs medlemstidning, medan ATL anses som den mer självständiga uppstickaren. konsekvenser för mjölkbönderna i ATL. Det här innebär också att LRF MEdia gör ett avsteg från något som varit mer eller mindre uttalat i tidningsvärlden, man jobbar inte för konkurrerande tidningar. Så har det även varit inom ATL och Land Lantbruk. Tidigare kunde en frilansare inte regelbundet skriva för båda tidningarna, det vet jag själv av egen erfarenhet, och det är en princip som är viktig. I alla fall om en tidning vill behålla sin integritet och själv.

Ett liknande försök med redaktionell pool gjordes i mindre skala bland en del av personalen i Stockholm för ett antal år sedan. Det avbröts då det visade sig inte fungera.

Om man tror att journalistik handlar om lite klippa och klistra, lite rita och kludda, då går det alldeles utmärkt att organisera arbetet på det viset. Men inte om man tror att journalistik är en verksamhet som väger lite tyngre än så.

 

 

 


Aug 28 2013

Ska inte bönderna tjäna pengar?

 

Sverige har inte längre råd att ha ett lantbruk med hög omsorg om djuren och miljön. Det är budskapet från Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centern i en debattartikel i  fredagens ATL. Och visst har han rätt i att Sveriges lagstiftning på dessa områden innebär en högre kostnad för de svenska bönderna, även om det också finns en rad andra faktorer som spelar in, som höga byggkostnader, foderkostnader och en industri som inte alltid har varit eller är på alerten när det gäller strukturanpassning och försäljning.

Men visst, djurskydd och miljöomsorg kostar pengar och på en global marknad som främst prioriterar lågt pris, så är förstås varje krona och varje öre en fråga om överlevnad. Frågan är dock – är det verkligen ett minskat djurskydd och mindre miljövård som vi vill se? Vill vi ha korna instängda i lagårdarna, suggorna fixerade, fler bekämpningsmedel tillåtna, foder som innehåller genmodifierad soja, högre antibiotika-användning, ökat kväveläckage, mindre biologisk mångfald ute i hagarna osv?

Vi betalar redan ett pris för vår billiga mat i form av en rad miljöproblem som jordbruket orsakar, en kostnad som inte står på prislappen utan som regleras via skattemedel eller skjuts på framtiden. Djuren och bönderna själva betalar också ett högt pris i form av ohälsa i olika former. Är det den prislappen vi vill öka ytterligare för att kunna köpa billigare fläskkotletter?

Jag delar helt Staffan Danielssons åsikt att det behövs nya riksdagsmål och en utredning om den framtida politiken för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den åsikten har jag själv fört fram i olika debattinlägg. Däremot har jag svårt att svälja att lösningen är att skåpa ut det som ändå utmärker svenskt lantbruk, nämligen en förhållandevis hög nivå av djur- och miljöomsorg. Slopar man detta har man verkligen gjort sig av med ett starkt argument för att köpa svenska råvaror.

Lika lite förstår jag mig på Danielsson utfall mot den ekologiska produktionen. Han verkar se vissa andra partiers önskemål om att fördubbla den ekologiska produktionen som ett stort hot och pekar bland annat på att maten skulle bli 30-60 procent dyrare. Det är till att börja med en generalisering som med stor sannolikhet inte håller, eftersom ett starkt skäl till att ekomaten är dyrare i dag är att det i handlar om så små volymer.

Men visst, det är ”dyrare” i ett kort perspektiv att ha en matproduktion som tar hänsyn till djur, miljö och människor, så länge vi skjuter upp kostnaderna för kväveläckage, urlakning av jorden, förlust av biologisk mångfald mm på framtiden eller låter något annat konto ta kostnaden.

Danielsson ser ekoodlingen som en viktig nisch, men han ser det inte som en framtida möjlighet och verkar orolig för att politikerna skulle vara beredda att satsa mer på den här inriktningen av lantbruket. Och detta trots att lönsamheten generellt är bättre inom det ekologiska lantbruket.

Vill inte Staffan Danielsson att bönderna ska tjäna pengar?


Apr 28 2010

Ica trollar

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Häromdagen fick jag veta att Joe Labero underhållit när Ica Viksjö firade 25 år. Han åkte taxi från Paris eftersom det var aska i luften. Jag har ingen aning om vad Joe Labero tar betalt för att komma och trolla i Viksjö och jag behöver inte lägga mig i hur en lönsam Ica-butik firar sitt 25-års jubileum. Jag kanske bara är avundsjuk. Men jag kan inte sluta tänka på att samtidigt som många av dem som producerar mat har svårt att få sina små företag och jordbruk att gå runt,  finns det andra längs matens väg mellan åker och köksbord som verkar dra in väldigt mycket pengar.

Och kan skicka Joe Labero i taxi från Paris.