Att slakta djur utan bedövning är betydligt vanligare inom EU än vad man hittills har vetat. Det skriver Svenska Dagbladets Henrik Ennart utifrån en rapport från EU-kommissionen. I Sverige är detta förbjudet, medan det är tillåtet i många andra EU-länder. Undersökningen visar att det inte går att skylla på de grupper bland muslimer och judar som av religiösa skäl säger nej till bedövning, slakt utan bedövning är betydligt mer utbredd än så. Den religiösa slakten motsvarar som mest åtta procent i vissa länder, betydligt lägre i andra. Ändå slaktas 75 procent av alla får och nötkreatur utan bedövning i Belgien, 41 procent i Frankrike och 34 procent i Irland. Slakterierna har satt det i system. Det blir mer rationellt så.

Nej, jag är ingen förespråkare för djurplågeri, men jag är heller inte övertygad om att halal- eller kosherslakt är det samma som djurplågeri, förutsatt att den utförs rätt.  Men låt oss lämna den infekterade diskussionen åt sidan. Det som händer på europeiska slakterier har mycket litet med religion att göra. Det är lönsamhetskrav som gör att man hoppar över bedövningen och då finns det alltid en risk att det är djuren som får betala det faktiska priset.

EU vet inte vad man ska göra. Å ena sidan har man inte argumenten för att förbjuda slakt utan bedövning, å andra sidan är man orolig för att den ökade slakten utan bedövning innebär ökad plåga för djuren. Lösningen blir – en märkning! EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslår en märkning som talar om att djuret slaktats utan bedövning. Samma linje går vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson på. Återigen, när det blir lite knivigt, ursäkta ordvitsen, för politiken att fatta beslut, då överlämnas detta med varm hand åt oss.

Märkningar låter alltid bra, men tänker man ett varv till, inser man att det inte är riktigt så enkelt. Simon Cohen, förespråkare för shechita (kosher) slakt i Storbritannien sa  i en artikel i The Telegraph:

“Visst kan man ha en märkning på köttet i butiken som berättar att djuret blev dödat utan bedövning, men låt oss då också ha en märkning som berättar att djuret blev gasat eller fick en elstöt innan det blev dödat.”

Plötsligt låter “bedövning” inte riktigt lika kul.

Här är några fler förslag på märkningar:

“Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men vi använde elpåfösaren flitigt för att få djuret att gå dit vi ville.”

” Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men resan till slakteriet var inte helt kul.”

“Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men om uppfödningen finns ett och annat att säga.”

Och vad säger egentligen Jägareförbundet? För denna märkning måste givetvis sitta på allt viltkött. Inga älgar, rådjur, fasaner eller ripor har bedövats innan de dödades.

Frågan är med rätta knepig, men varför slussa den vidare till oss konsumenter?

Kock söker bonde. Den kontaktannonsen är bland det hetaste inom restaurangvärlden just nu. Men de flesta lantbrukare har ingen anledning att svara. För dem betyder detta ingenting.

Magnus Nilsson på restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland betalar 23 kronor per liter för sin mjölk från Ovikens Mejeri.  Han tycker att det är värt pengarna att få just den mjölk med de kvalitéer som han söker. Eftersom han bara köper 5-6 liter mjölk i veckan blir han inte ruinerad, inte ens med tanke på att busstransporten gör att mjölken landar på 50 kronor litern.

23 kronor litern är ett mjölkpris som övriga landets mjölkbönder inte ens skulle våga drömma om.  De skulle vara glada om de kunde komma över fyra kronor.  Så vad betyder det för dem att det finns en restaurang som är beredd att betala ett så högt pris? I nuläget, ingenting.

Magnus Nilsson hör till de krögare som har ett passionerat engagemang för maten som sträcker sig utanför köksdörren. Inte så många har gått så långt som Fäviken att man till och med har en egen gård, men bland flera av landets bästa krogar växer intresset för matens ursprung och bönderna.

Det borde vara guldläge för lantbruket, men sanningen är tvärtom att man går på knäna. Sanningen är att de flesta bönder nås inte alls av denna uppvaktning från restaurangvärlden. En mjölkbonde med 200 kor befinner sig på en annan planet, såvida det inte också finns nischproduktion som exempelvis ett gårdsmejeri.

Så vad gnäller jag då om, är det inte fantastiskt att det finns restauranger som engagerar sig i råvarorna och sätter strålkastarna på lantbruket? Jovisst, absolut. All heder åt de krogar som, liksom Fäviken, gör detta arbete. Men samtidigt hör de till undantagen. I övriga näringen vet vi hur det är, det är business as usual med irländska biffar, tyska grisar och danska kycklingfiléer som vinner racet.

Nej jag kräver inte att några få några restauranger ska omvända alla sina kollegor.  Jag vill bara ge lite perspektiv. Trenden är här och den kommer förmodligen att leva vidare, men om den ska betyda något, krävs det att den sprider sig – även till kvarterskrogen och lunchrestaurangen.

Likaså krävs det att de restauranger som redan har klivit på tåget, fyller i sina kunskapsluckor.  När kockar säger att de själva kan avgöra om en gård är ekologisk eller inte och struntar i KRAV-märkning, då är man ute på tunn is.  För hur skickliga kockarna än må vara, så är det få av dem som vet hur ett lantbruk fungerar och ännu färre som kan avgöra om en gård verkligen är ekologisk eller inte. Det är då vi får höra saker som : ” Den här potatisen är ekologisk, de sprutar bara bekämpningsmedel när det behövs.” Som om någon potatisodlare skulle spruta när han eller hon anser att det inte behövs!

Jag gillar verkligen seriösa och kunniga kockar som i samarbete med lika kunniga bönder ser till att servera mig de mest fantastiska råvaror. Det är ögonblick som gränsar till lycka. Men jag måste säga att jag egentligen ser ännu mer fram emot nästa steg i utvecklingen, när en bredare grupp av restauranger börjar söka samarbete och utveckling med en större del av lantbruket.  Då kanske det inte handlar om en unik mjölk för 23 kronor litern, utan kanske om en svensk gris där det finns en certifiering som borgar för att grisen inte bara levt ett juste grisliv, utan också ger ett godare kött. Säg en KRAV-gris som också tar hänsyn till smaken i kriterierna.

När restaurangnäringen på allvar börjar bry sig om vad svenska bönder håller på med, då kommer också bönderna att intressera sig för krogköken. Och då kommer det blir riktigt roligt att gå på krogen.

(Krönikan publicerades i senaste numret av Mat & Vänner där jag skriver regelbundet)

“Det är ett utomordentligt gott kött, smakrikt och saftigt”.
Hur många av oss associerar till svenskt griskött när man läser den meningen? Men så står i alla fall i den folder “Gris by Sweden”, som har tagits fram med anledning av att Sverige vill anordna VM i matlagning, Bocuse d’Or 2013.
Svenskt griskött framställs som något helt unikt, inte bara när det gäller djuruppfödning utan även i smak. Det är något helt annat än verklighetens stackars förskrämda kotletter i butikernas kylar.

Nog finns det grisproducenter som föder upp ett utmärkt kött, men de hör till en liten minoritet. När jag pratar med en grisproducent med lång erfarenhet och stor kunskap om hur branschen ser ut, gör han bedömningen att cirka 10 procent av det svenska grisköttet kan sägas hålla en hög kvalitet. Ytterligare 30 procent ligger på en godkänd nivå, men resten, 60 procent, tycker han verkligen inte håller måttet.

- Det stora problemet med grisproduktionen och slakterierna är att man inte skiljer de olika kvalitéerna åt, allt försvinner in i samma svarta hål. Det gör det omöjligt för konsumenterna att kunna välja ett bra kött. Ska man sälja griskött måste det smaka bra, men den parametern är det mycket få som jobbar med i Sverige, säger han.

Personligen tycker han att man kanske i stället för reklamkampanjer borde börja i andra ändan, att se till att kvalitetssortera och att dessutom få fram fler producenter som föder upp grisar som ger ett gott kött.

Nu kan man trösta sig med att det inte krävs så mycket griskött för mästerkockarna och att det därför går att få fram det fantastiska griskött som det pratas om i broschyren “Gris by Sweden”. Men sen då? Säg att man lyckas, Sverige får anordna tävlingen, grisköttet ingår som råvara och får en massa god publicitet, vilket i sin tur leder till ökade exportmöjligheter.

Vad har man då egentligen för kött att sälja?

Vill man vara med om de affärerna, är det dags att börja jobba stenhårt med kvalitén. Nu.

Han och hans fru har varit smågrisuppfödare i snart 20 år och hör dessutom till de duktigaste i landet. Än så länge kan han betala sina räkningar och känner inte konkursen hänga över nacken. Men hela hans vakna tid funderar han på sin ekonomi. Värre är det för hans kollegor, där nu den ena efter den andra lägger ner. Hans granne sa häromdagen att pengarna och fodret till grisarna räcker högst 14 dagar.

Sedan är det slut.Då handlar det inte bara om att byta jobb, utan också ofta om att sälja sitt hem, gårdar som kanske har ägts av släkten under lång tid. Det handlar om att byta liv och hur lätt är egentligen det?

Den tyska dioxinskandalen ledde till att Kina och Ryssland stängde sina marknader för tyska grisar. I stället trycktes de tyska grisarna ut på den europeiska marknaden, däribland den svenska och därmed dök det svenska priset ytterligare. Egentligen borde det vara tvärtom, tyska dioxingrisar borde leda till ökad efterfrågan och stigande priser på svenskt griskött, men denna marknad verkar leva sitt eget liv.

Men egentligen är dioxinskandalen bara droppen. Svenska grisproducenter har fått mindre betalt än sina danska och tyska kollegor sedan hösten 2009, fast lönsamheten har varit dålig betydligt längre än så.

- Det är tio år sedan det gick riktigt bra, säger smågrisproducenten. I dag täcker inte min betalning foderkostnaderna. Det blir så när man befinner sig i en bransch som inte har pratat pris under 15 år.

LRFs förslag att staten ska ge grisproducenterna stöd för de extra kostnader som de har för att följa djurskyddslagen, tycker han är bra. Men han tror att det är politiskt omöjligt.

- Men någonstans måste pengarna komma ifrån. Snart kommer vi inte bara se svingårdar försvinna, utan även slakterier, avelsföretag och rådgivning.

Men han inser att staten inte kan hålla en näring under armarna. I framtiden tror han att grisproducenter måste gå samman och lansera koncept-grisar, griskött som borgar för olika kvalitéer som lokalproducerat, ekologiskt, hög ätkvalitet, högra djuromsorg osv. Därefter gäller det att förhandla fram fasta priser med slakterierna eller slutkunden.

- Det nuvarande systemet med bulkgris som säljs på en marknad där priset varierar vecka från veckan, det tror jag är helt uteslutet. Ett fast pris gör att slakterierna får ta en större smäll när priserna går upp eller ner och det gör också att de anstränger sig mera, säger han.

Fast hur många som kommer att vara med i den framtiden, det vet han inte. Han hoppas att han kommer vara det, men han är långt ifrån säker.

LRF går i dag ut i ett pressmeddelande och kräver att regeringen ska gå in och rädda de hårt krisande grisproducenterna som nu verkar befinna sig i fritt fall. LRF vill att staten ska ge svenska grisproducenter mer betalt, för att de sköter om sina djur bättre än vad deras europeiska kollegor gör.

” Sveriges djurvälfärdsregler, som ligger högst i hela EU, medför ökade produktionskostnader. Om vi ska kunna konkurrera med lågprisimporterat griskött som säljs utan ursprungsmärkning, måste regeringen införa en djurvälfärdsersättning som kompenserar bönderna för deras djurskyddsåtaganden”, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och visst ska lantbrukare som föder upp sina grisar på ett mer djurvänligt sätt också ska få betalt för detta, men då måste det också finnas en tydlig skillnad. Det är därför som de lantbrukare som föder upp KRAV-grisar också får betydligt mer betalat – skillnaden är tydlig!

Däremot kan man inte säga samma sak om den konventionella grisuppfödningen, även om det finns ett fåtal undantag. Det visade 2009 års grisskandal allt för tydligt. Och nej, nu tänker jag inte på alla de otäcka bilderna med skadade, sjuka grisar och grisar som åt på döda grisar, jag tänker på det som de grisproducenterna själva sa, när de ansåg sig orättvist anklagade: Nämligen att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar att strö ut halm till grisarna.  Att det mer är legio än undantag att hålla suggorna fixerade efter födsel, trots att man har marknadsfört att den svenska suggan lever i full frihet. Eller att nästan en tredjedel av de svenska grisarna lever i stall som är från 1960-70-talen! För att nu nämna några saker.  Det blev tydligt att teorin är en sak, praktiken en annan.

Visst har den svenska grisen ett högre djurskydd än andra grisar, på vissa punkter, men inte alltid. Smågrisarna kastreras fortfarande utan bedövning i Sverige, men inte i Storbritannien, Irland, Norge och Australien. Danska slakteritransporter har världens lägsta dödlighet. Och när det gäller hälsa och smittskydd ligger Danmark i nivå med Sverige.

Givetvis är den pågående krisen bland svenska grisuppfödare oerhört allvarlig, när allt fler producenter nu tvingas lägga ner. Självklart ska de har bra betalt, men frågan är – för vad?

Och framför allt – är det vi, staten, som ska stå för betalningen? Borde de inte vara grisproducenternas företags absolut viktigaste uppgift att se till att ta betalt för grisköttet?

Det är dit kraven borde riktas, inte till staten.

I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för  hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara  påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.

-          Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

 Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

-          Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

-          Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

-          Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

-          Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

-          Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.

Så har det hänt igen. En journalist har gjort det jobb som vi journalister som jobbar gentemot lantbrukspressen, borde ha gjort. Det handlar om ännu en rond av grisskandalen som briserade förra året vid den här tiden. Då var det Daniel Öhman på Ekot som återigen visade på missförhållanden i svenska svinstall, denna gång med hjälp av smygtagna filmer av Djurrättsalliansen.

Nu är det Jesús Alcalá som i Svenska Dagbladet har studerat de juridiska turerna närmare i fallet Lars Hultström och en av hans gårdar, Blackstaby. Bilderna från Lars Hulströms gård, där bland annat grisar stod och åt på döda grisar, fick både Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson att reagera mycket kraftigt. Flera av gårdarna, däribland Hultströms, polisanmäldes. Endast i ett fall blev det åtal, vilket resulterade i en friande dom. I Hultströms fall, beslöt åklagaren att lägga ner anmälan.

Alcalá hävdar i sin artikel att det har förekommit jäv, eftersom de veterinärer som på åklagarens uppdrag granskar Djurrättsalliansens film, också har uttalat sig positivt för grisproducenterna. Han visar också att åklagaren ljuger, när han hävdar att han försökt kontakta fristående veterinärer för att göra en mer oberoende granskning. Likaså visar han att det finns stora skillnader mellan hur länsstyrelsen uppfattade de filmade stallen och hur veterinärerna gör det. Där Länsstyrelsen skriver “grisar med grava rörelsestörningar”, ser veterinärerna i stället en gris som “förefaller ha ont” osv. Alcalá ifrågasätter också varför ingen polis eller åklagare har besökt gården och varför inget förhör har skett med Lars Hultström.

Jag kan inte bedöma om Jesús Alcalá har rätt i sin granskning. Men utan tvekan ställer han de rätta frågorna. Hur kunde det komma sig att dessa upprörande bilder av vanvård och som fick hela svenska folket att gå i taket lagom till jul, inte leder till åtal?

Det är en fråga som inte bara grisbranschen borde ha ställt sig, utan även alla vi som jobbar gentemot lantbrukspressen.  Vi är många som inte har gjort vårt jobb.

Man ska inte överdriva elvaåringars trendkänslighet, men när jag sonens och hans klasskamraters skolarbete, så tror jag att de är något på spåret. I samband med valet har klassen fått i uppgift att forma sina egna partier. Där finns bland annat “Värlfärdsdemokraterna”, “Fritidspartiet” och “Världspartiet” och bland vallöftena finns allt från “bättre skolmat”, “fler konstgräsplaner” till “ingen rasism”. Men ett vallöfte finns i nästan alla partier, nämligen omsorgen om djuren och stopp för djuplågeri. Och det är där som trendkänsligheten kommer in.

I flera länder har det under de senaste åren vuxit fram djurrättspartier. Partierna finns i Kanada, Storbritannien, Spanien, Australien, Tyskland och Österrike. I Holland har till och med “Djurens Parti”, Partij voor de Dieren, som världens första, lyckats ta sig in i parlamentet.

I våras la Marit Paulsen (fp) fram ett förslag till gemensam djurskyddslag inom EU. Parlamentet gav sitt bifall och nu återstår troligen många års av tröstlöst malande inom EU-byråkratin, men ändå. Vem hade för tio år sedan trott att man inom EU ens skulle komma på tanken?

Och orsaken är givetvis att konsumenternas omsorg om djuren har visat sig inte vara någon dagslända, utan ett krav som bara växer, både i Sverige och Europa. När mat förvandlas från födointag till upplevelse, måste även grisen ha ett drägligt liv innan den landar som fläskkotlett på din tallrik.

Morgondagens konsumenter kommer med stor sannolikhet inte nöja sig med att i otaliga konsumentundersökningar säga att djuromsorgen är viktig. De kommer förmodligen att i större utsträckning, göra något också.

Vem vet, kanske några av dagens elvaåringar är morgondagens politiker som kämpar för ett bättre liv, även för djuren?

Närproducerat är inte bara på allas läppar, utan även i  mångas plånböcker. Det är fantastiskt ord, fyllt av positiv laddning och så kravlöst att även globala företag kan närma sig köttgrytan. Ett suffléord som kan fyllas med allt och ingenting. Men vad är det egentligen? Det är det ingen som vet.

Nyligen befann jag mig på jobb på Tjörn. Där mitt ute i obygden hade en äggproducent startat ett litet bageri som bakar alldeles lysande maränger. Kan man bli annat än glad?

Så där är det lite varstans numera, små producenter som bestämmer sig för att ta fram en god korv, ost, öl eller varför inte maränger. De är fortfarande i sådan förkrossande minoritet och utgör en så liten del av livsmedelsproduktion, men det är precis detta som vi behöver mera av, om det helt enkelt ska bli roligare att äta i Sverige.

Så all heder åt små, lokala producenter som gör mat av god kvalitet, de kan vi aldrig få för många av.

Men det jag vänder mot är ”närproducerat”, ett ord som egentligen inte säger någonting och som därför kan tas som gisslan av alla som vill tjäna pengar på trenden.  Vi har inte ens någon definition av begreppet, till skillnad mot Storbritannien som satt gränsen inom fem mils radie. Det är därför som i princip alla livsmedelsföretag kan hävda att de är närproducerade, tja, de gör ju “svensk” mat, brukar det heta.  Det är därför som mejerierna nu skjutsar sin mjölk land och rike kring för att vi ska få ”närproducerad” mjölk. Och det var därför som Lantmännenägda Doggy marknadsförde sin hundmat som närproducerad, trots att den bara tillverkas på en enda ort i Sverige.

Men nu börjar begreppet närproducerat att synas lite mer i sömmarna. Doggy fick till exempel backning för sin marknadsföring av Marknadsdomstolen och i början av sommaren anmäldes Svenskt Sigill för vilseledande marknadsföring kring närodlat. Svenska Biodynamiska föreningen, som stod bakom anmälan,  anser att ett livsmedel bara ska ska få kallas närproducerat om hela kedjan också är det och inte bygger på importerat kraftfoder eller konstgödsel.

Jordbruksverket kom också nyligen med en rapport där man sa att det inte alls är säkert att konsumenter får alla de värden som de förknippar med närproducerat, att de faktiskt riskerar att bli lurade. Vi köper nämligen närproducerat av en rad olika skäl. Vi vill ta ansvar för klimatet och miljön, gynna lokala producenter och sysselsättningen på landsbygden, stödja en god djuromsorg och köpa mat med hög kvalitet, god smak och en tydlig avsändare. Men enbart “närproducerat”, så vidlyftigt som begreppet används i dag, ger inga som helst garantier för dessa mervärden.

De småskaliga matproducenterna gör en heroisk insats för att utveckla svensk gastronomi. Ibland blir resultatet lysande, ibland det mindre bra, men bara detta att de strävar att bryta hegemonin i våra butikshyllor är värt allt stöd. Är det något de inte behöver, så är det oseriösa företag som rider på närproducerat-vågen och urholkar begreppet. Det påverkar även de små företagens trovärdighet. Skit har som bekant en förmåga att stänka längre än man tror.

Ann-Helen Meyer von Bremen