För vem är Arla till för?

• oktober 10, 2023
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

När en majoritet av Arlas ägare, mjölkbönderna, ifrågasätter den pågående industrialiseringen, kamouflerad till ett hållbarhetsprogram, så blir man idiotförklarad av ledningen. Hur känns det egentligen? Och framför allt, för vem är Arla egentligen till för?

Det har funnits perioder i historien när bönder har skällts för att vara dumma i huvudet av andra grupper i samhället och det är säkert något som förekommer även i dag, när debatterna hettar till.  Men hur känns det egentligen att vara lantbrukare och bli dumförklarad av sina egna? För det är precis så som Arlas ledning nu beter sig mot en majoritet av deras ägare ifrågasätter det nya så kallade hållbarhetsprogrammet som i pengar premierar en mer intensiv uppfödning.

I början av sommaren skrev lantbrukstidningarna om att 14 av 17 av Arlas kretsar ställde sig bakom en motion som kritiserade det nya sk hållbarhetsprogrammet. (De tre återstående kretsarna antog också motionen, men i något förändrad form). Till programmet är det kopplat en ersättning där de mer poäng ger mer betalt. Kritiken från en majoritet av Arlas bönder har handlat om att programmet (och ersättningen) missgynnar de gårdar som utfodrar sina kor med mycket gräs i form av hö, ensilage och bete, medan de gårdar som ger korna mer kraftfoder, tjänar på detta. Likaså premierar programmet den som använder så lite mark som möjligt för att få fram en liter mjölk, vilket innebär att den bonde som låter sina djur beta naturbetesmarker eller befinner sig i skogs- och mellanbygder där skörden är lägre än i de södra slättbygderna, också får sämre betalt. Biologisk mångfald och kolinbindning kan ge åtta poäng som mest. Effektivitet när det gäller markanvändning, foder, kväve och protein ger 49 poäng (mer än hälften av de totalt 80 poängen) medan biologisk mångfald och kolinbindning bara ger 8 poäng.

Från Arlas sida medger man att biologisk mångfald och kolinbindning har en mindre betydelse i programmet.

”Vi har ju vision kring biologisk mångfald, men den finns inte på den nivån som klimatmålet”, säger Gustav Kämpe, styrelseledamot i Arla Foods till ATL. Han säger också att det varit enklare att mäta kolinlagring och biologisk mångfald om en standard redan fanns.

Självklart hade det varit enklare om det gick att sätta siffror på den biologiska mångfalden, men det kanske finns ett skäl till att det inte finns sådana siffror. Det kanske inte riktigt är ett ämne för matematiken. Det är ganska anmärkningsvärt att ett företag som jobbar med en biologisk verksamhet och som borde vara väl medvetet om hur komplext detta är, ändå verkar längta efter att fler biologiska processer ska förenklas ner på ett sådant sätt at resultaten blir missvisande. Det är ju precis det som har hänt med klimatkalkylerande på livsmedel.

Länge försökte svenska mejerier, med Arla i spetsen, att göra två helt motsatta saker –  utåt sett  kommunicerades betande kor i blommande sommarhagar (minns Bregottreklamen) medan den interna kommunikationen istället handlade om fortsatt strukturrationalisering med allt färre gårdar, med allt fler kor som mjölkar allt mer till en allt lägre kostnad per liter mjölk. Å ena sidan hagmarker och biologisk mångfald. Å andra sidan mjölkfabriker. Två bilder som helt enkelt inte går ihop.

På senare tid har det blivit allt tydligare att målbilden är fabriken. Arlas ledning har återkommande lyft fram den intensiva danska mjölkproduktionen som en förebild för Sverige och propagerat för en fortsatt stark nedläggning av gårdar i Sverige. Husdjursföreningen Växas och LRFs  sk forskningsstudie för att undersöka om man kan stänga in mjölkkorna året runt, är ytterligare i led i detta. Och även om det är ironiskt, så är det inte särskilt förvånande att man i sitt miljö- och klimatprogram väljer att betona fodereffektivitet och låg markanvändning. Ironiskt, eftersom den tankevärlden bygger på att det bästa vore om kossan förvandlades till en slaktkyckling som kunde födas upp på liten yta med enbart spannmål och kraftfoder. Ironiskt, därför att den typen av klimatberäkningar inte tar hänsyn till kons potential och starka sidor. Men samtidigt ett självklart val, eftersom det ligger helt i linje med det industriella synsättet. Klimatkalkylerandet där man omvandlar de tre växthusgaserna till koldioxidekvivalenter, är också en produkt, sprungen ur industrins värld och har mycket litet att göra med den biologiska världen.

Man kan givetvis fråga sig varför det dröjt så länge innan det blivit någon reaktion från mjölkböndernas sida eftersom den här utvecklingen som sagt pågått ett bra tag. Kanske är det för att det nu blir så tydligt i kronor och ören. Kanske är det för att det också blir så tydligt att värden som landskapsvård, biologisk mångfald, djuromsorg och riktigt god mjölk inte längre betyder något, och det finns trots allt mjölkbönder som fortfarande ägnar sig åt just de här värdena.

Eller så är det kanske för att man visste vad man skulle få för reaktion  – nämligen ett idiotförklarande? För det återkommande mantrat från ledningen och även en del förtroendevalda på högre nivå, har varit att man ska förklara det hela bättre för de kritiska medlemmarna och som ”måste se till helheten”.

• Det hålls hela tiden nya möten för att ”förklara” för oss som är kritiska, säger en mjölkproducent.

Men problemet är snarare att Arlas bönder mycket väl har förstått vad det handlar om. Motionens författare, Marianne Schönning, är inte bara ekologisk mjölkbonde i Holmsveden, hon har också under många år varit aktiv föreningsbonde med fokus på mjölkfrågor. Hon har jobbat inom Arla Sverige men även internationellt, exempelvis inom IFOAMs EU-grupp. Och har man suttit och tragglat, diskuterat och förhandlat EUs ekologiskt djurregler, då är man inte direkt någon dumskalle. Att påstå att hon inte förstår Arlas hållbarhetsprogram är med andra ord snudd på oförskämt.

Arla har struntat i kritiken och från augusti har man börjat Arla betala ut den nya hållbarhetsersättningen. Och därmed riktas ljuset mot en annan fråga, nämligen varför man inte lyssnar på sina ägares kritik?

– Det är mycket bra att Arla vill arbeta med hållbarhetsfrågorna, men ett stort problem när inte demokratin funkar i en kooperation som har två tredjedelar av den svenska mjölkmarknaden, sa Marianne Schönning i en intervju i ATL under sommaren.

Det kan man lugnt hålla med om. För vilka är egentligen Arla till för?

Det finns en risk att det hela kommer sluta som det så ofta har gjort, nämligen att någon av bönderna säger det som alltid brukar avsluta alla interna diskussioner – ”vem ska hämta vår mjölk om inte Arla gör det?” Budskapet är att man ska vara tacksam över att Arla hämtar mjölken, för alternativet kunde vara att ingen gör det, och att man ska förlita sig på att ledningen gör det som är bäst för alla.

Men svaret på frågan skulle lika gärna kunna vara: NNP, Milko, Värmlandsmejerier, Dalarnas Mejeriförening, Södra Hälsningslands Mejeriförening, Gefleortens Mejeriförening, Gotlands läns mejeriförening, Örebroortens Mejeriförening, Sydöstmejerier. Bara för att nämna några av alla de mejeriföreningar som en gång var och som sedan har uppgått i Arla.

Den här texten har handlat om Arla, men den kunde lika gärna handlat om Norrmejerier eller Skånemejerier, som ägnar sig åt en precis likadan utveckling.