Dec 26 2015

Konsten att resa till Indien utan att se en ko

Alltför mycket av debatten som rör mat, jordbruk och miljö präglas av förenklingar som ibland nästan gränsar till dumhet.  Ett av flera exempel var DNs artikel innan jul, som lyfte fram indiernas vegetariska kost som klimatsmart. Problemet var bara att man inte nämnde att landet samtidigt är världens största exportör av nötkött, världens största mjölkproducent och har flest kor i världen.

Alla som någon gång har besökt eller på något annat sätt har intresserat sig för Indien, vet att det är ett land fullt av motsägelser. Och detta gäller även ko-frågan. Indien är det land som har flest vegetarianer i världen. Köttkonsumtionen ligger på blygsamma 5 kilo om året och hör till en av de absolut lägsta i världen. Men alla som någon gång har stiftat bekantskap med Indien vet också att det finns kor nästan överallt i detta världens korikaste land. Så hur går detta ihop – alla dess kor som inte äts upp av indierna själva, trots att landet har flest hungriga människor i världen, cirka 200 miljoner?

Det enkla svaret är Indiens gamla religiösa tabu mot att äta den heliga kon. Även i dag är det i stora delar av Indien förbjudet att slakta kor. I vissa delstater är det även förbjudet att servera eller ens “inneha” nötkött. Men det religiösa tabut har troligen rätt praktiska orsaker, eller rättare sagt, det handlar om en ekologiska anpassning. I ett land som länge har varit mycket fattigt och rymt en stor hungrig befolkning skulle köttätande inte ha fungerat. I stället för att äta upp henne, har man i stället sett till att använda henne under längre tid och på en rad olika sätt. Hon har använts som dragdjur, hennes gödsel som bränsle och byggnadsmaterial och framför allt har man sett till att ta hand om hennes mjölk. Att vara vegetarian i Indien är nämligen att dricka mjölk och äta andra mejerivaror, rätt mycket dessutom. Kon har spelat och spelar fortfarande en mycket stor roll i det indiska samhället, inte minst för de fattiga. Den indiska kossan är nämligen slitstark, minst sagt. Hon är tåligt mot sjukdomar och kan överleva både på sophögar och halmstubben ute på åkrarna.

För inte så länge sedan såg även vi i Sverige till att utnyttja kossans resurser mera än i dag och det finns mycket av det indiska synsättet som vi kan lära av. Men att lyfta fram Indien som en klimatsmart nation därför att det inte äter kött, blir i det indiska fallet minst sagt löjligt. Ännu mer absurt blir det om man vet att Indien dessutom är världens största exportör av av nötkött, landet körde om Brasilien för några år sedan. ( För även om indierna inte själva anser sig kunna äta köttet, så är det okej att exportera det till andra köttätare.)

Hur man kan resa till Indien utan att träffa på en ko, är minst sagt förbryllande. Hur man kan äta indisk mat utan att fundera över om det kan vara en ko inblandad i mjölken i chai-teet, färskosten paneer, yoghurten i lassi eller den klarade smöret ghee,  är en ännu större gåta.

 


Aug 12 2013

Aftonbladet Debatt 23 juli

Större skördar kräver en mer utvecklad marknad

Debattörerna: Utveckling av marknaden är viktigare än de satsningar som nu sker

DEBATTEN: Jordbruket är nyckeln till Afrikas tillväxt. Stora satsningar görs nu på en strukturomvandling och industrialisering. Dagens debattörer frågar sig om satsningen på konstgödsel är den rätta när det skulle vara billigare med ekologisk odling. Samtidigt undrar de hur den ökande produktionen ska säljas när det saknas marknad.

Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Moçambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter.

I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring.

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, så kallad landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniebyarna. AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även av svenskt bistånd på drygt 300 miljoner kronor. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FN:s generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom västvärldens jordbruk.

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt.

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring och så vidare.

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande.

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

författare till ”Jorden vi äter”

Publicerad 23 juli, Aftonbladet Debatt


Jul 2 2013

Skärp er och tänk positivt!

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – “Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh  och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 


May 10 2013

För fattig? Eller helt enkelt mer affärsmässig?

 

Det är konstgödselreceptet som gäller för det afrikanska jordbruket. Under en dryg vecka reser jag runt i Tanzania för att titta närmare på två satsningar för att kickstarta det afrikanska jordbruket och därmed också minska hungern och fattigdomen.

Det ena projektet går under namnet Milleniebyarna, initierat av Jeffrey Sachs, megastjärnan inom biståndsvärlden som bland annat varit med och formulerat FNs Milleniemål och som är rådgivare till FNs generalsekreterare. Det andra är AGRA, Alliance for a Green Revolution Africa, med ingen mindre än Kofi Annan som ordförande och pengar från Bill och Melinda Gates. Båda projekten pratar om ett uthålligt jordbruk och om att använda miljövänliga metoder för att öka skördarna. Men i praktiken handlar det främst om att subventionera konstgödsel, vilket också Tanzanias regering praktiserar.

Ganska snart upptäcker vi att det inte är de fattigaste bönderna som nås av subventionerna, även om de är målgruppen. Även om konstgödseln är kraftig rabatterad, ska ändå bönderna stå för en del av kostnaden själva och det är då de fattigaste trillar ifrån. I stället är det de bönder som redan är lite mer avancerade, har lite större gårdar och lite bättre ekonomi som främst verkar få del av stöden.  Och ibland för att de helt enkelt råkar vara släkt eller känna rätt personer som gör att de får subventionen. Korruption är ett utbrett problem när det gäller den tanzaniska statens konstgödselsubventioner, det erkänner även jordbruksministeriets egna tjänstemän.

Men det handlar inte bara om korruption och om att de fattigaste inte anser sig ha råd. Efter ett tag förstår vi att det ibland är en rationell kalkyl från böndernas sida som ligger bakom beslutet. Den subventionerade konstgödseln gäller främst majs och majsmarknaden i Tanzania är delikat. Majpriserna svänger kraftigt och bönderna kan aldrig veta vad de egentligen kommer att få betalt. Dessutom kan regeringen rätt som det är lägga sig i och reglera priset på marknaden. Att satsa pengar på konstgödsel, när man inte vet om man kommer att få igen kostnaden, är därför väldigt osäkert. Särskilt om det inte kommer något regn. Då hjälpen ingen konstgödsel i världen.

Bönder världen över brukar ibland beskyllas för att vara tröga och inte vilja anpassa sig till marknaden och det epitetet gäller särskilt fattiga bönder i tredje världen. Men kanske är det precis tvärtom, att de helt enkelt har suttit och räknat och kommit fram till att investeringen riskerar att inte bli lönsam? Kanske har helt enkelt bönderna bättre koll på marknaden än alla de godhjärtade skrivbordsbyråkraterna?


Jun 8 2012

Komponenter till en biff

-          Var min mjölk kommer ifrån? Hell, I have no idea!

Vi befinner oss i köket hemma hos Sandra, en mycket trevlig dam i 60-årsåldern som driver ett minst lika trevligt Bed & Breakfast i det lilla samhället Dodson, utanför Malta i Montana. Hon har ett stort intresse för mat och även för jordbruk men hon har aldrig reflekterat över var mjölken kommer ifrån. Något som hon inte direkt är ensam om.

När hon får reda på att vi skriver en bok om globalt jordbruk blir hon genast intresserad och samtalet kommer in på lantbruk och mat. Hon äger själv lite mark som hon arrenderar ut till en ekologisk lantbrukare och matintresset har hon efter sin mor. Hon lagar utmärkt husmanskost.  Frukostens omelett med lök, svamp, paprika och krämig ost är ett välkommet avbrott till alla trista köttbitar och sorgliga hamburger som fyller vår väg genom reportageresan i USA. En kväll bjuder hon på ljuvliga pajer på körsbär och rabarber, som tagna ur en amerikansk film från 50-talet.

Men hon vet som sagt inte varifrån hennes mjölk kommer. Hennes kylskåp rymmer mycket mat, men förutom honung, ägg och några grönsaker, kommer inget från trakten, inte ens från Montana.

Det är lite förvånande, för Montana , som är något av mytbilden av den amerikanska vilda västern, känt från böcker och film, borde ha ett blytungt varumärke när det gäller livsmedel, men Montana ligger som bekant i USA och här har kanske lantbrukets utveckling till en industri drivits allra längst.

För även om området är fullt av betande köttdjur i ett landskapspanorama som vida övertriumfar alla Bregottreklamsvyer, skickas ändå merparten av alla djur på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas. Där tillbringar de sin sista levnadstid på feedlots  för att slutgödas på majs innan det är dags för slakt. Helt gräsuppfött är nämligen inget starkt argument för de amerikanska konsumenterna,  en bra biff ska komma från en ko som ätit sin sista måltid på majs. Därför finns det av förklarliga skäl heller inte något större slakteri i området.

Och majsen, ja den kan komma från stater som Illinois, som vi just besökt, där köttdjuren har försvunnit för att ge plats åt de enorma majs- och sojaodlingarna som vuxit fram under de senaste decennierna.

Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Ja, även om man inte gärna tar ordet terroir i sin mun, eftersom vinmakarna har lite av monopol på termen, så är det ändå det man försöker uttrycka – att platsen spelar roll och därför kan inte livsmedelsproduktionen outsourcas hur som helst.

Men tittar man på det vanliga jordbruket i USA så är det precis vad man är, en industri där varje delstat, varje region, producerar just den komponenten som man anser sig bäst lämpad för. Och i slutändan sätts allt ihop till en biff.

Sandras två olika mjölksorter kom från övrigt från Idaho och Texas.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)


Apr 10 2011

Våren är i tid

Av gästkrönikör Anders Munters

När de här raderna skrivs är det snart mitten av mars. Vintern behåller fortfarande greppet, snön faller ymnigt och den annalkande våren verkar vara långt borta.

Jag vet att många kanske inte gillar vintern, i synnerhet som den varit i år, lång, kall och snörik. Vi har under en ganska lång följd av år haft milda, ja nästan obefintliga vintrar.

Vet inte hur många gånger i vinter jag har hört uttryck som att det här med att klimatförändringar bara är något som miljömuppar tror på. Är det bara så att både makthavare och ”Svensson” inte kan skilja på klimat och väder.

Som fyrtiotalist är det inte utan att minnena från barndomsvintrarna gör sig påminda, de så kallade krigsvintrarna.

Då var förhållandena snarlika, sträng kyla och mycket snö.

Den stora skillnaden då var att vi i vår familj och hela samhället var förberedda på att vintern skulle kunna vara jobbig.

Visst frös vi men vi klädde oss ordentligt både inne och när vi var ute. Det var inte helt vanligt med centralvärme i hus på landet. Vi stängde av vissa rum på vintern för att spara energi.

Trots eller kanske ”tack vare” ett lägre tempo fungerade samhället ändå. Tågen gick om än långsammare.

Årstiderna här innebär stora variationer och visst känns det som längtan efter våren är starkare efter den vinter som snart är förbi. Vi behöver kanske vara längtansfulla för att uppskatta den eller det som kommer.

Om någon eller några veckor smälter snön bort och då har vi en helt annan situation och naturen vaknar.

Flyttfåglarna börjar komma och växtligheten vaknar till liv. Blåsippan är som alltid beredd att vara först att visa upp sig i sin enkelhet. När värmen kommer reser sig den skira stängeln upp, och blomman slår genast ut. Sedan följer alla andra växter slag i slag.

Då är våren här! Naturen vaknar till liv.

Det som finns kvar av den starkt hotade biologiska mångfalden kommer tillbaka till oss här i snöiga Nord.

Visst vill de flesta av oss att vi också i framtiden skall få fortsätta att uppleva att njuta av det här.

Visst är det underbart att få gå och vänta på att det här ska ske?

I dagens samhälle när allt skall ske i så snabb takt att naturen inte hinner med måste frågan ställas, när vi i det som många tycker smarta högteknologiska samhället inte klarar av en ganska normal, kanske lite sträng vinter. Frågan är varför vi inte lyckas klara av att hålla igång kollektivtrafik och vägnät på ett tillfredställande sätt.

Eller kan det vara ingenjörsvetenskapskonsten som tar på sig mer än vad de har kapacitet till?

Har vi för bråttom i dagens samhälle? Skall vi eller naturen bestämma takten?

Ladusvalan som har funnits på vår gård sedan urminnes tider följer sin tidtabell ”punktligt”, och anländer som de alltid gjort emellan den sjunde och trettonde maj.

Med tanke på deras långa resväg, från södra Afrika till Dala-Järna och med hänsyn till växlande väderförhållanden år från år är deras punktlighet betydligt större än våra moderna planerade resplaner och tidtabeller.

Anders Munters


Oct 4 2010

Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för?

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj “Världens tuffaste jobb”.  Jag har den stora äran att få fungera som konferencier.  Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.