Nej, det är ingen stor komplott som ligger bakom Arlas fusion med Milko. Det finns ingen konspiration, regisserad av Arla och Konkurrensverket, som Gunnar Lindstedt låter antyda i dagens  Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Sanningen är betydligt värre än så. Orsaken till att Milko med snaran kring halsen tvingades be Arla att ta över verksamheten, är att Milkos ledning och ägare under lång tid inte har klarat av att sköta ekonomin. Snabba byten i strategier, liksom ett antal VD-byten skvallrar bara något om att Milko har haft problem under lång tid.

Milko-land har heller inte varit något lättskött pastorat. Vi pratar om ett område fyra gånger större än Danmark, med en mjölkvolym på 300 miljoner kg mjölk (hundra miljoner kg mindre än Skånemejerier som ändå verkar inom ett betydligt mer begränsat område) och med en överkapacitet på industrisidan med minst 25 procent.

Eller för att uttrycka det som en dansk Arlabonde sa förra gången som fusionsplanerna mellan Arla och Milko var på tapeten för några år sedan:

-          Hur intressant är det med ett område där det bor fler vargar än människor?

Det kan låta bryskt, men det säger något om svårigheten att få lönsamhet i ett så stort geografiskt område med så lite mjölkvolym som det ändå handlar om. Kanske är det helt enkelt inte möjligt.

För även om det sedan EU-inträdet och den stegvisa avregleringen av mejerimarknaden har rått en alltmer hårdnande konkurrens, inte bara från Arlas sida utan mellan alla mejeriföreningar, går det ändå inte att bortse från faktum: Milkos problem är Milkos egna och det går inte att skylla på Stora Stygga Arla.

Självklart kan man tycka att det är utomordentligt trist att se den pågående utvecklingen med allt färre och större företag, både inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Men för att vända den utvecklingen krävs det en helt annan politik än den som förs i dag och en återreglering av marknaden och det är en åsikt som är politiskt omöjlig i dagens läge.  Frågan är om vi ens önskar oss den gamla tiden tillbaka, om vi tänker efter.

Finns det höger och vänster i matpolitiken? Det är en av frågorna som ikväll ska diskuteras hos “Skafferiet” på Berns i Stockholm, en ny debattscen för mat.

Frågan är bra och inte särskilt lätt att svara på.  Tittar man längst ut på kanterna, hittar man en liten högergrupp som tycker att man bara ska lasta av hela batteriet av GMO, tillväxthormoner och antibiotika så att det äntligen går att producera livsmedel på lika villkor i det här landet. Blickar man i stället åt motsatt håll, så långt vänster ut det går att komma, hittar vi människor som vill stoppa all djurhållning, pläderar för vegansk kost och som dessutom tycker att all livsmedelshandel med andra länder är av ondo. En åsikt som de för övrigt delar med den yttersta högern också.

Men annars får man nog lov att säga att skillnaderna inte är så stora. Mp, S och V är mer positiva till ekologiskt lantbruk och värderar miljöfrågor tyngre, medan man är mer skeptisk till GMO. Alliansregeringen vill generellt se mindre politik och det gäller även inom lantbruk, livsmedel och miljöområdet. Men i det stora hela så finns en tyst överenskommelse om att Sverige inte riktigt lämpar sig för någon industriproduktion enligt exempelvis dansk modell.

Problemet är kanske snarare inte skillnaderna mellan de politiska partierna, utan att så få politiker överhuvudtaget visar något intresse för lantbruket och matproduktionen. Undantagen är väl egentligen bara landsbygdsministern själv,  Eskil Erlandsson (c), och Jens Holm (v) i jordbruksutskottet.

Inte ens Miljöpartiet, som verkligen borde vara på tå när det gäller jordbruket eftersom det påverkar så många miljöfrågor, har någon politiker på riksnivå som är riktigt slipad. Att företrädare för andra partier  kan sitta och humma år ut och år in i jordbruksutskottet utan att förstå särskilt mycket, det må vara en hänt, men för Miljöpartiet borde detta vara en hjärtefråga.

Kanske är det för mycket begärt att det ska finnas tydliga höger-vänster-skillnader inom matpolitiken när Moderaterna i dag är vårt nya “arbetarparti” och allt flyter.

Men lite intresse för en av våra viktigaste frågor – maten – kanske inte vore för mycket begärt?

När åt du senast stekt hund? Eller pensionärsmat?

Jag brukar säga att jag äter i princip all mat, även om jag tycker mer eller mindre om den. Det är naturligtvis ren och skär lögn.

Jag brukar också anse att jag inte  bangar för att smaka på lite mer udda råvaror. Bäver? Javisst! Jak? Ja, tack, kan man få en portion till! Asp? Visst, vi provar! Råka? Absolut, skånska delikatesser får man inte missa! Säl och val? Ja, när man nu har chansen så!

Till exempel.

Men därmed inte sagt att jag verkligen skulle klara av att äta allt som kommer i min väg, inte för att jag tycker att det verkar otäckt utan för att det känns förbjudet. Och just detta handlar kvällens avsnitt av Landet Brunsås om, den förbjudna maten.

Det är lätt att raljera över människor som av kulturella eller religiösa skäl inte äter viss mat som man själv anser som självklar. Men sätter man ett pekfinger i den egna magen, upptäcker man snart att där finns också ett antal tabun som ligger och skvalpar.

Att som i Kina, äta hund, brukar alltid leda till folkstorm i svenska kvällstidningar Och på senare tid har vi också läst om att delar av den växande medelklassen i Kina också protesterar. Och det är inte bara en reaktion mot att uppfödning och slakt inte alltid är så djurvänlig, utan mot att vi bryter mot första budet i Klas Klättermus Hackebackeskogen – man äter inte sina vänner!

Nej, katter, hundar, hamstrar och för rätt många svenskar även hästar och kaniner, de ska vi klappa på men absolut inte koka i grytan, när deras levnadsdagar är över. Ingen som  propagerar  för klimatsmarthet då inte!

Och sedan har vi alla oskrivna livsstilsregler. Jag brukar då och då köpa färdig ärtsoppa i slang, när arbetsdagen har blivit för lång och orken är slut. Tycker det är en av få färdiga rätter som är riktigt lyckad. “Pensionärsmat”, väser mina vänner då. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att det inte i min kundkorg även ligger kalvsylta, risgrynsgröt, rulltårta och blodpudding, för då hade jag väl blivit tvångsintagen på hemmet direkt.

Falukorv, Gorbys, Billys, Findus och Dafgårds ger heller inga som helst lifestyle-poäng. Lösgodis, hämtpizza, Mac Donalds är också något som vi inte gärna skyltar med om vi vill delta i medelklass-racet.  Hur många gånger har man inte hört barnfamiljer sitta och utmattade bekänna att – “jo, det fick bli Mac Donalds i dag” och alla närvarande har nickat besvärat instämmande, ungefär som vid ett AA-möte där någon erkänner ett återfall.

Nej, det är inte tabubelagd mat, men alla som har låtit munnen glappa i fel situation om sina mindre tjusiga matvanor, vet vilket klavertramp det kan vara.

Jag minns den isande tystnad som bredde ut sig när jag som 17-åring under 80-talet berättade för mina nyfunna intellektuella vänster-vänner att jag både ätit falukorv och tittat på Dallas. I samma andetag.

Det var första gången som jag förstod att det finns tabun kring maten och att olika samhällsgrupper äter olika mat.

Jag berättade aldrig att jag också läste Fantomen.

”Jag litar inte riktigt på det ekologiska. Det är som med sopsorteringen, i slutändan tror jag ändå att de bränner allt i samma ugn och att jag blir lurad.”

Vi står vid mejeridisken, fotografen och jag. Vi är ute på reportageresa under några dagar och ska handla frukost. Vi känner varandra sedan länge, men när jag gång på gång korrigerar hans val i mejerihyllan och tycker att vi ska ta eko i stället, blir det kris.

Jag inser att det som är självklara val för mig, är inte det för honom. Och varför skulle jag egentligen bli förvånad, bara 3-4 procent av livsmedelsförsäljningen är ekologisk. Det är jag som är udda, inte han.

Nej, det är inte bara en ”plånboksfråga” som det brukar heta. Det handlar om förtroendet. Min arbetskamrat litar inte riktigt på det ekologiska.

Det moderna ekologiska lantbruket fick brottas hårt med förtroendet när det startade för 25-30 år sedan. Etablerandet av kontrollorganisationen KRAV och bristen på skandaler ändrade till stor del på det – eko var seriöst, eko gick att lita på.  Men en sak glömde man bort, förtroende måste vinnas varje dag.

” Man köper något som kallas för lantkyckling, som man tror är bra, och sedan visar det sig i alla fall inte vara någon skillnad mot hur vanliga kycklingar har det. Så där är det hela tiden”, säger han.

Och jag förstår precis hur han menar. Grön-vaskarna, företagen som vill fräscha upp sina varumärken med lite lagom grön polish, är många. Det är ”naturligt” och det är ”lantligt” och det är ”rena råvaror”. Och trots att ingen vet vad närodlat egentligen betyder så framställs det ibland som mer ekologiskt än det ekologiska själv.

Extra tydligt blir det i den just nu upphaussade matkasse-branschen som flitigt använder sig av eko och närodlat som lockbeten. I många fall handlar det dock mera om att köpa grisen, än eko i säcken. Ett ”stort ekologiskt fokus” som Middagsfrid skriver på sin hemsida, innebär i praktiken bara 25 procent ekovaror. Inte ens Coops Ekokasse eller företaget Ecoviva, är vad de heter – nämligen hundra procent ekologiska.

Men det är inte bara ekosnyltarna som grumlar blicken för oss. När jag och arbetskamraten fortsätter samtalet dagen därpå, säger han att kan känner en osäkerhet på matproduktionen överhuvudtaget.

-          Även om inte eko har drabbats av några direkta skandaler så spiller det på något sätt över. Hur kan jag egentligen vara säker på att det inte också är något fuffens med KRAV?

Och återigen, han är inte ensam om sina misstankar. Solveig Wikström, konsumentprofessor på Stockholms Universitet, visade på det sjunkande förtroendet för livsmedelsproduktionen i en omfattande studie som kom förra året. Tidigare har man sett att konsumtionen visserligen sjunker när vi drabbas av mat-skandaler som ehec, plågade grisar eller galna kor, men efter ett tag är det glömt och vi äter groddar, fläskkotletter och biffstek som aldrig förr. Wikström visade dock att varje skandal på sikt eroderar vårt förtroende för maten och det gäller all livsmedelsproduktion.

Samtidigt som vi har denna gnagande misstanke om att allt inte står rätt till i Matlandet Sverige, så kan skillnaden mellan eko och konventionellt framstå som allt mer akademisk och obegriplig.

” Det finns fyra olika sorters ägg i min butik, jag orkar inte sätta mig in i vad som är bäst. Jag förstår att ekoäggen är bäst, men hur då?” , frågar fotografen uppgivet.

Först vill jag bara ruska om honom och säga att han förbaske mig får anstränga sig lite som konsument. Vem har sagt att det ska vara enkelt att förändra världen? Samtidigt förstår jag honom. Det ska mycket till att vara revolutionär vid middagshandlingen klockan halvsex en tisdag.

Konsumenterna ska välja, heter det. Men hur lätt är det att välja när så få i livsmedelskedjan verkar var intresserade av att ta sitt ansvar?

“Nej, nej, trenden med lakrits kom för några år sedan men lyckades aldrig slå igenom brett.”

Jag hör mig själv, vänligt men bestämt rätta arbetskollegan under jobblunchen. Samtalet handlar om godis, fingodis, vilken choklad som gäller just nu och sedan glider vi som sagt in på lakrits. Och där måste jag återigen bevisa att jag hänger med. Att jag vet vad som är “big no-no” och vad som är”rätt”.

Och jag är inte ensam. Vi är rätt många i den ständigt klättrande och kravlande medelklassen som försöker visa att vi minsann har koll på läget. Vi kan det här med mat. Vi har lämnat de överkokta grönsakernas och brunsåsens land bakom oss för evigt. Vi har visserligen ingen nämnvärd gastronomisk historia att luta oss tillbaka mot, som tyskarna, fransmännen, italienarna eller kineserna, men vi tänker banne mig se till att vara först med det första – nu och i framtiden!

Senaste avsnittet av Landet Brunsås på SVT handlar just om detta, om maten som livsstilsmarkör, där vi är rätt många som drömmer om härliga middagar i solskenet på en brygga vid vattnet i Stockholms skärgård. Och det är inget fel att drömma, men vad vi också gör är att vi inreder ihjäl våra kök och oss själva, samtidigt som vi febrilt bläddrar i de blanka magasinen, naglar fast oss vid matprogrammen i TV – i ständig jakt på att förstå det rätta, det senaste.Och det har egentligen ingenting med god mat att göra.

Vår trend-oro har en poäng. Det är tack vare den som internationella kökstrender når oss, och då främst Stockholm som är trendoroligast av alla svenska städer, snabbast. För några år sedan pratade jag med en svensk kock som jobbade utomlands sedan en tid tillbaka. Han konstaterade att han aldrig skulle orka med att jobba i Stockholm, just på grund av de snabba trendbytena. “Det finns ingen tid för fördjupning.”

Men baksidan är just detta, att ständigt ha ett vått finger uppe i luften och kunna bedöma vad som swischar som hetast just nu. Men inte riktigt kunna se vad som egentligen är kvalitet. Och vad mat handlar om på djupet.

Mat har i och för sig nästan aldrig handlat om bara mat, förutom under perioder av svält. Det har alltid handlat om att berätta om vem du är och vad du står för. Och ju högre upp i samhällshierarkin, desto viktigare.

Men ändå, kan vi inte backa lite nu, strunta lite i det där senaste italienska kaklet, ställa undan tepanyakigrillen och inte bryta ihop för att våra dumplings än en gång blev sega degknyten.

Vad sägs om lite pannkakor?

Det brukar kallas för greenwashing men är bara ett finare namn för lurendrejeri med gröna förtecken.  Fenomenet märks tydligt inom den glödheta matkassebranschen. Här används ekologi flitigt som lockrop men vad som verkligen hamnar i kassen är en helt annan femma.

På kort tid har näthandeln seglat upp som en mindre variant av IT-bubblan. Riskkapitalisterna har klivit in på scenen, media har skrivit spaltmeter och matkasseföretagen har växt som svampar. Det finns nu ett 50-tal matkasseföretag.

Fortfarande rör det sig dock om mycket skrik för lite ull. Näthandeln av mat motsvarade under förra året mindre än en halv procent av den totala dagligvaruhandeln, enligt Svensk Handel. Försäljningen ökade dock 40 procent och prognosen är att ökningstakten håller i sig även under detta år.

Tidsbesparing, gott och näringsriktigt är givetvis huvudargumenten i marknadsföringen men ekologi i är ett ord som förekommer överraskande ofta, ja överraskande eftersom det är lite si och så med hur mycket eko som verkligen kassen rymmer när den landar utanför dörren.

”Middagsfrid”, Sveriges näststörsta matkasseföretag med en omsättning på 100 miljoner kronor, säger i sin marknadsföring att de har ”ett starkt ekologiskt fokus”. I praktiken innebär det 25 procent eko i kassarna.

Företaget Matkassen.se skriver på sin hemsida:  ”Vår mat är naturlig, ekologisk när det är möjligt och rakt igenom bra för hälsan.” Det innebär i verkligheten en ”ambition” att ligga på 50 procent eko, men ännu har man inte nått upp dit.

Just den här typen av formuleringar som att välja eko ”när det är möjligt” används flitigt. Men med tanke på hur snabbt utbudet har växt i de vanliga livsmedelsbutikerna och att vi vanliga dödliga klarar av att proppa kassarna fulla med eko, om vi verkligen vill, framstår det som lite märkligt att dessa professionella matshoppare har så svårt för det.

”Middagskorgen strävar efter att handla så ekologiskt som möjligt men vi styrs så klart också av tillgång och pris.” Så står det på Middagskorgens hemsida och det innebär 30 procent ekologiskt i kassen.

Framtidens Mat arbetar för att ”ge naturliga smaker i maten. En annan aspekt till varför vi väljer många ekologiska livsmedel är den näring som närodlade varor ger ”. Här är halva kassen ekologisk.

Ännu mer absurt blir det när företag eller deras produkter heter eko-någonting, men sedan inte är det. Coops Ekokasse skulle man kunna tro är 100 procent eko och inget annat, men den innehåller bara 78 procent, enligt dem själva.

Ecoviva, som har fått en rad olika utmärkelser, ”levererar prima ekologisk mat till din dörr”. Fast det gäller inte allt i kassen.  Målet är ”minst 75 procent” även om man under det senaste halvåret har kommit upp i 90 procent, enligt företaget.

Man skulle önska att fler företag gjorde som exempelvis Gomiddag.nu, helt enkelt talade om hur stor andel eko som finns i påsen, utan att försöka göra sig grönare än vad man är.

Kalven som får dia kon. Det är en bild som går direkt in i hjärtat och som borde få varje reklambyrå som ska marknadsföra ekologisk mjölk att drömma våta drömmar. Men samtidigt som försäljningen av den ekologiska mjölken sjunker , har KRAV nu bestämt sig för att vattna ur detta argument. Från nästa år får KRAV-kon och kalven bara gå tillsammans under det första dygnet. Istället borde man ha tänkt motvalls och förlängt tiden. Rejält.

KRAVs regler är en kompromiss mellan å ena sidan omsorg om djur, miljö och människor och å andra sidan produktion och pengar. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt, för även den mest inbitne idealist inser att det spelar ingen roll hur hög etisk svansföring man har, om ingen vill betala för den. Den här kompromissen har också genom åren visat sig nyttig och gjort att det ekologiska lantbruket i Sverige inte har svävat ut helt i det blå och låst in sig i hälsokosthyllan. Tvärtom har det handlat om vanlig mat för vanliga människor från vanliga bönder, fast med ekologiska förtecken. Det har varit en framgångsmodell.

Men på senare tid verkar det som att det är pengarna och de stora volymerna som alltid vinner i kompromissen.

Ett sådant exempel är just ändringen av regeln om hur länge kon ska ha sin kalv hos sig. Tidigare har man sagt “råmjölksperioden”, dvs den tid som kon producerar råmjölk efter kalvningen, vilket i praktiken inneburit cirka 3-4 dagar.  Nu har en blivit nerdragen till ett dygn. Anledningen är att efter ett dygn etableras banden mellan kon och kalven och det kan bli en smärtsam separation, både för kon och kalven men också för bonden som tycker det är plågsamt att höra på råmandet. En del bönder har löst detta smidigt, men många har klagat och därför kortas nu tiden.

Jag tror inte att tre-fyra dagar är det mest optimala, men det man kan fråga sig är – varför tänker ingen åt andra hållet? Varför höjs inga röster om att i stället förlänga tiden till ett par veckor eller till och med månader? För det vi vet är att kon och kalven mår bra av att gå tillsammans. Kalvens immunförsvar blir bättre och dessutom lär den sig saker av kon som den har nytta av senare i livet. Kon återhämtar sig snabbare, kommer igång med mjölkningen och får bättre juverhälsa. Bland annat. Professor Bo Algers, en av landets främsta expert på djurvälfärd, har i flera sammanhang propagerat för att kon och kalven ska gå betydligt längre tid tillsammans än tre-fyra dagar, både för djurvälfärden och djurhälsan.

Självklart förlorar man mjölk, men enligt KRAV-reglerna ska kalven ändå dricka komjölk under sina första tolv veckor. Kanske diar kalven lite mera om den får fri tillgång, men framför allt handlar det nog om ett extra arbete för bonden att hantera ko tillsammans med kalv eftersom vare sig stallar eller mjölkproduktionen är anpassade för detta. Å andra sidan borde en förbättrad hälsa hos både ko och kalv och en bättre tillväxt hos kalven också vara värt något.

Det är en sak att de stora etablerade mejerierna inte mäktar med att vara radikala och utveckla ekomjölkens mervärden, men någon där ute i Mjölksverige borde väl vara intresserad av att tänka motvalls?

”Vi har en döende kundkrets”.

Vi står i gryningsljuset ute på åkern, i Gynge på södra Öland. Rune är en av landets 40-talet odlare av bruna bönor och nu är det dags för skörd. Ett arbete som sker i flera moment och tidigt på morgonen, medan daggen fortfarande finns kvar och gör baljan seg och skyddande runt bönan, är det dags att skära upp bönplantorna med rötterna. Tröskningen sker på eftermiddagen, när solen torkat baljan och lätt spricker upp och släpper ut de rara bönorna.

För rara är de, bönorna som bara odlas i Sverige, närmare bestämt på Öland,  i Finland. USA och Kanada.

I Sverige känner vi dem nästan bara som den  sötsura stuvningen i plastkorv som äts i sällskap med stekt fläsk.  Men de som äter denna klassiska husmansrätt, blir allt äldre och allt färre.  De dör helt enkelt av. Därför Runes kommentar, om att konsumenterna långsamt men säkert dör bort. Själv äter han klassiska bruna bönor varannan vecka, minst. Men han är medveten om att rätten försvunnit från skolmatsalarna och militären, som varit en av husmanskostens fanbärare, är som bekant bara en marginell företeelse i dag.

Vi befinner oss på Södra Öland för att göra reportage för tidningen Turist om något av det svenskaste bland råvaror, en böna som borde ha en självklar hedersplats i Matlandet Sverige, men som alltmer hamnat på åldershem.  Men nu ska det bli ändring på det. Går allt som planerat kommer den bruna bönan snart att dyka upp i burk bland all borlotti, kidney, black eyed, soja och vita bönor. Det blir den enda svenskodlade bönan av dessa ”torra” bönor  och man får väl säga ”bättre sent än aldrig”, med tanke på att vi odlat bönan under cirka 600 år.

PS. Under året publiceras ett större reportage om den bruna bönan i tidningen Turist med fantastiska bilder av fotograf Jens Lasthein.

“Förut var det eko som var trenden, nu är det närodlat som gäller.”

Det slår DN fast i sin artikel om närodlat som växande trend. Förutom att man kan ifrågasätta hur stor trenden egentligen är, det här handlar ändå om en livsmedelsförsäljning på marginalen om vi tittar på vår totala livsmedelsmarknad, så är ändå den stora frågan – vad är egentligen närodlat?

I själva begreppet ligger att maten ska vara nära. Men vad är nära? Ja, i delar av Värmland och Jämtland är exempelvis Norge nära, i Skåne är det nära till Danmark och Tyskland, i Haparanda ligger inte Finland så långt bort, osv. Men det är inte det vi menar. Nära är framför allt svenskt. Och det är därför som Scan anser att närproducerat är allt kött som kommer från Sverige. Precis som närodlade grönsaker för det mesta också handlar om Sverige, eller rättare sagt Skåne. Såvida vi inte pratar potatis och bor i Stockholm, för då är det Gotland som gäller.

Närodlat, närproducerat och lokalproducerat är begreppen “für alle” och de används också så. De enda som har fått på tafsen var Doggy när de hävdade att deras enda hundmatsfabrik tillverkade närproducerad hundmat. Det gillade inte marknadsdomstolen.

Men annars är det fritt fram.

De enda som mig veterligen försökt sig på en definition är Bondens Marknad, som sätter 25 mils radie som gräns. Det är ett rätt stort område. För en bondemarknad i Göteborg innebär det att maten kan komma från delar av Skåne, Småland och även Oslo.

Man kan givetvis hävda att nära handlar om något annat än avstånd. Att det handlar om att ha en närhet till matproduktionen, att själv se hur kotletterna och äggen har fötts upp, att känna förtroende för bonden bakom arbetet, färskhet, god smak osv. För olika studier har visat att det är precis detta som vi söker, men att det är ganska oklart om vi verkligen får något av det.

Var och en sitt eget varumärkes lyckas smed, men vi har ett problem om närproducerat per definition presenteras som något allmänt gott, inte minst ur miljöhänseende, utan att vi egentligen har en enda aning om vad det är. Risken finns att det leder till ännu mer misstroende mot en bransch som redan brottas med bristande trovärdighet.

Det finns en grupp växande konsumenter som söker efter något som kanske kan kallas för hederlig mat och även om vi ofta utmålas som korkade, trolösa och plånboksfixerade, så finns det nog ändå en gräns för hur länge vi kan födas med enbart rosa fluff.

Senaste Veckans Affärer pryds av en argsint frustande Arla-ko. “Den köpgalna kon”. Maktspel, fiffel och hot” är några av rubrikerna. Artikeln beskriver den pågående fusionen mellan Milko och Arla som ett riktigt tjyv- och rackarspel. där Arlas och Milkos ledningar har kommit överens om att köra Milko i botten för att Konkurrensverket ska godkänna fusionen. Det finns nämligen en risk att Konkurrensverket säger nej, eftersom Arla då får en alltför stor marknadsandel, men om alternativet är att Milko helt går i kvav, gäller inte den regeln. En marknadsledare får köpa en konkurrent om konkurrenten riskerar att gå i konkurs.

Och vilket är då Milkos motiv? Jo, feta avgångsvederlag för ledningen, enligt artikeln.

Det har förekommit och förekommer intrikata affärsuppgörelser inom mejerivärlden, inget snack om det, men att en VDs längtan efter fetare fallskärm skulle vara det drivande skälet till att fusionera med Arla, känns lite långsökt, för att använda ett understatement. Det är mycket möjligt att det finns pikanta detaljer i överläggningarna mellan Milko och Arla, men det är samtidigt oerhört svårt att förstå vilken substans det finns i alla påståendena, eftersom de kommer från källor som alla har sina personliga skäl att hata Arla. Eller Milko för den delen.

Och oavsett hur svängarna har sett ut under fusionsförhandlingarna går det inte att komma ifrån det faktum att skälet till att förhandlingarna överhuvudtaget har inletts är att Milko tyvärr har drivit sig själva mot ruinens brant. Milkos fall är ännu ett exempel på att jordbruket och deras kooperativa företag inte har klarat av att leva på en mindre reglerad marknad. Nästa mejeri på tur är troligen Skånemejerier som dras med samma problem.

Det finns ett gammalt talesätt inom jordbrukskooperation som lyder: “Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”. Och det säger kanske något om hur svårt det är för dessa företag att klara sig på en friare spelplan, trots att det nu är rätt många år sedan deras marknad var totalt reglerad.

Och visst har Arla konkurrerat på marknaden och visst vill Arla växa sig större och visst har företaget större muskler än de andra, men att måla ut företaget som en maktgalen bov är att inte inse hur marknadsekonomin fungerar. Alla mejeriföretagen har konkurrerat med varandra, med mer eller mindre fina metoder och det är okej, så länge man inte själv drar det kortaste strået. Då blir det annat liv i skällan.

Och utvecklingen är inte svensk, i hela Europa och övriga världen pågår precis samma utveckling, det fusioneras i rask takt. Inom tio år är det inte säkert att vi längre säger Arla Foods, då kanske det heter Arla-Campina, Parmalat eller Danone. Det är en utveckling som inte går att hejda. Samtidigt ger detta utrymme för lokala, regionala uppstickare, men då är det bra om affärsidén inte bygger på hämnd och bitterhet, som så ofta inom denna världen, utan på en genomtänkt idé och affärsintresse.