Kemin vi inte slipper undan
Kemin vi inte slipper undan https://www.hungryandangry.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Ann-Helen von Bremen https://secure.gravatar.com/avatar/88255445418f62883f7b3c40f969232d?s=96&d=mm&r=gOm Stefan Jarls film, Underkastelsen, kan man säga mycket. Man kan säga att filmaren väljer att bara visa en bild av kemikalierna som finns i vår mat, luft, vatten, jord och i oss själva. Att han enbart låter forskare komma till tals som stärker hans tes om det kemiska gehenna som väntar oss. Att det inte finns några motröster och heller inte någon väg ut. Filmen hade lika gärna kunnat heta Undergången, om inte det nu redan var en känd filmtitel.
Man kan säga att han väljer att skrämma skiten ur oss.
Men även om man tycker allt detta, så är Stefan Jarls film angelägen att se. Jag tror nämligen inte att det är konstnärens uppgift att presentera en balanserad bild och att föreslå lösningar. Själv ser jag filmen som ännu en påminnelse om att debatten om kemikalierna kommer att tillta framöver. Vi har redan haft några vågor av detta, men diskussionen om bekämpningsmedlen i maten har än så länge inte blossat upp på allvar. När vi är klara med tillsatserna, är jag övertygad om att fokus flyttas hit och då gäller det att lantbruket och livsmedelsindustrin inte återigen blir tagna på sängen.
Stefan Jarl väljer ett genialt grepp. Han visar inte främst hur naturen eller djuren drabbas av kemikalierna, även om detta finns med, han använder sig egen kropp. När han låter tappa rör efter rör av sitt eget blod för provtagning i laboratoriet, visar han med obehaglig tydlighet hur ingen av oss kommer undan. Det handlar inte längre om några döende pilgrimsfalkar, eller hotade fiskbestånd som vi ändå till viss del kan skjuta ifrån oss.
Det handlar om oss själva. Och om vad som finns i vårt blod.
2 comments
-
-
ann-helen
När jag läser vad du skriver så reser sig håren på armarna. Jag vet ju detta, men ändå, det är alltid lika ruggigt.
Jag har träffat många bönder som inte ser någon annan lösning än att köra ut med bekämpningssprutan. Men jag har aldrig träffat någon som tycker att just det arbetsmomentet känns särskilt lustfyllt.
Anders Munters
Som drabbad av kemiindustrin iver att tjäna pengar till sina aktieägare (malingt mantelcellslymfom) tycker jag att det aldrig kan påminnas tillräckligt i den här frågan. Vi är ca 50 000 människor i det här landet som får besked om någon form av cancer varje år,137 om dagen eller 5,7 personer i timmen.
Visst är det väl konstigt att det inte tas krafttag mot denna sjukdom. Man forskar mycket på att bota den för då finns det pengar att tjäna på mediciner. Är övertygad att samhället med lätthet skulle kunna spara in motsvarande summor om det satsades på att ”möta Olle i grind”
I min barndom, på 40-talet användes det cirka 1 miljon ton kemikalier i världen, idag är motsvarande siffra 500 miljoner ton.
Det kan man kalla utveckling.