Plankstek & kebabpizza

• januari 15, 2011
• Ann-Helen von Bremen
• 8 comments

” Jag har plankstek som ”guilty pleasure”, säger arbetskamraten.

Det är en grå vintermorgon och vi har nu suttit i samma arbetsrum så pass länge att vi börjar bli vänner. Det är då man kan avslöja hemligheter, som att man gillar plankstek med bränt spritsmos som inramning. Fast man ”bor i Stockholms innerstad och jobbar med media”.

I stället borde vi skrutit om helgens korvstoppning, styckning av det halva lammet eller grisen eller den egenhändigt skjutna, plockade och tillagade ripan. Det är berättelser som ger oss rejält med pluspoäng under förmiddagsfikat på jobbet.

Plankstek ger bara minus.

Det känns som det var länge sedan som matintresset var en fråga om mat, precis som det var mycket länge sedan som intresset för design och inredning, handlade om just detta. För om det nu är så att vi verkligen har ett så djupt och innerligt intresse för dessa verksamheter, varför syns det inte i våra hem och på våra tallrikar?

En allt större grupp lägger ner allt mer pengar på mat och inredning, men trots stora resurser , trots ett ”genuint intresse för mat och design”, ser man sällan någon skillnad. Det räcker med att öppna vilken inredningstidning som helst för att få det bekräftat.

För femton år sedan hörde jag en bekant berätta hur han under några års tid såg flyttlassen avlösa varandra på gatan mitt emot. Det var när Vasastan på allvar ömsade sitt skinn till ett betydligt mer dyrbart sådant. Par i 30-årsåldern flyttade in med sina mattor från Kasthall, sina möbler från Room och Nordiska Galleriet, för att efter något år, väntandes sitt första barn, flytta vidare och avlösas av nästa 30-åriga par med mattor från Kasthall, möbler från Room och Nordiska Galleriet. Berättarens stilla undran var: ”Varför lämnar de inte kvar sina möbler?”

Och nu är det precis det som har hänt. I Sundbyberg har Riksbyggen låtit en inredningsdesigner inreda en våning ner till minsta bestick. Det är bara att ta med sig tandborsten och flytta in. Lars Berge skrev lysande om detta i Svenska Dagbladet och ger som förklaring att vi alla drömmer om att bo på hotell, när allt i våra liv ändå är så tillfälligt.

Jag tror han har en poäng i detta, men jag tror att det också finns ytterligare en förklaring, nämligen vår allt större rädsla för att äta, inreda, göra – helt enkelt vara – fel.

Jag tror att denna rädsla också spelar in när allt fler människor köper hem färdiga matkassar och matlådor, man köper inte bara tid, man köper också trygghet, en förvissning om att maten är näringsmässigt väl sammansatt och recepten hyfsat trendiga. Det är därför som flera av matkasseföretagen kommunicerar att de samarbetar med kockar, dietister, inte använder halvfabrikat och i en del fall, jobbar med ekologiska råvaror.

Det är rädslan som fick oss att blixtsnabbt överge tepåsen och i stället börjat brygga te med äggklocka och termometer, samtidigt som vi för oss själva försökte memorera skillnaden mellan Pu-erh och Oolong. Samma rädsla som har fått oss att testa grappa, olivolja, whisky, choklad, kaffe, champagne och you-name-it i parti och minut.

För även om vi lever i den kanske mest individualiserade tiden någonsin, så vill vi ändå tillhöra flocken, men den rätta flocken. När medelklassen nu är så stor, gäller det hela tiden för den grupp som vill positionera sig högst upp på stegen, att hitta nya attribut. Surdegsbröd är numera standard, nu springs det vidare mot surkålen, korvstoppningen och ölbryggningen.

Skulle detta nu vara något fel, att människor lär sig hantverket bakom riktig mat? Absolut inte, men tro inte bara att det handlar om ett ”genuint intresse för mat” . Det har det aldrig gjort.

Och ibland, när du inte orkar med ekorrhjulet, tänk på att mat faktiskt kan vara något så enkelt som bara gott. Och glöm inte bort dina ”guilty pleasures”. Min heter kebabpizza.

Ann-Helen Meyer von Bremen