Kock söker bonde

Kock söker bonde 150 150 Ann-Helen von Bremen

Kock söker bonde. Den kontaktannonsen är bland det hetaste inom restaurangvärlden just nu. Men de flesta lantbrukare har ingen anledning att svara. För dem betyder detta ingenting.

Magnus Nilsson på restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland betalar 23 kronor per liter för sin mjölk från Ovikens Mejeri. Han tycker att det är värt pengarna att få just den mjölk med de kvalitéer som han söker. Eftersom han bara köper 5-6 liter mjölk i veckan blir han inte ruinerad, inte ens med tanke på att busstransporten gör att mjölken landar på 50 kronor litern.

23 kronor litern är ett mjölkpris som övriga landets mjölkbönder inte ens skulle våga drömma om. De skulle vara glada om de kunde komma över fyra kronor. Så vad betyder det för dem att det finns en restaurang som är beredd att betala ett så högt pris? I nuläget, ingenting.

Magnus Nilsson hör till de krögare som har ett passionerat engagemang för maten som sträcker sig utanför köksdörren. Inte så många har gått så långt som Fäviken att man till och med har en egen gård, men bland flera av landets bästa krogar växer intresset för matens ursprung och bönderna.

Det borde vara guldläge för lantbruket, men sanningen är tvärtom att man går på knäna. Sanningen är att de flesta bönder nås inte alls av denna uppvaktning från restaurangvärlden. En mjölkbonde med 200 kor befinner sig på en annan planet, såvida det inte också finns nischproduktion som exempelvis ett gårdsmejeri.

Så vad gnäller jag då om, är det inte fantastiskt att det finns restauranger som engagerar sig i råvarorna och sätter strålkastarna på lantbruket? Jovisst, absolut. All heder åt de krogar som, liksom Fäviken, gör detta arbete. Men samtidigt hör de till undantagen. I övriga näringen vet vi hur det är, det är business as usual med irländska biffar, tyska grisar och danska kycklingfiléer som vinner racet.

Nej jag kräver inte att några få några restauranger ska omvända alla sina kollegor. Jag vill bara ge lite perspektiv. Trenden är här och den kommer förmodligen att leva vidare, men om den ska betyda något, krävs det att den sprider sig – även till kvarterskrogen och lunchrestaurangen.

Likaså krävs det att de restauranger som redan har klivit på tåget, fyller i sina kunskapsluckor. När kockar säger att de själva kan avgöra om en gård är ekologisk eller inte och struntar i KRAV-märkning, då är man ute på tunn is. För hur skickliga kockarna än må vara, så är det få av dem som vet hur ett lantbruk fungerar och ännu färre som kan avgöra om en gård verkligen är ekologisk eller inte. Det är då vi får höra saker som : ” Den här potatisen är ekologisk, de sprutar bara bekämpningsmedel när det behövs.” Som om någon potatisodlare skulle spruta när han eller hon anser att det inte behövs!

Jag gillar verkligen seriösa och kunniga kockar som i samarbete med lika kunniga bönder ser till att servera mig de mest fantastiska råvaror. Det är ögonblick som gränsar till lycka. Men jag måste säga att jag egentligen ser ännu mer fram emot nästa steg i utvecklingen, när en bredare grupp av restauranger börjar söka samarbete och utveckling med en större del av lantbruket. Då kanske det inte handlar om en unik mjölk för 23 kronor litern, utan kanske om en svensk gris där det finns en certifiering som borgar för att grisen inte bara levt ett juste grisliv, utan också ger ett godare kött. Säg en KRAV-gris som också tar hänsyn till smaken i kriterierna.

När restaurangnäringen på allvar börjar bry sig om vad svenska bönder håller på med, då kommer också bönderna att intressera sig för krogköken. Och då kommer det blir riktigt roligt att gå på krogen.

(Krönikan publicerades i senaste numret av Mat & Vänner där jag skriver regelbundet)

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
2 comments
  • Svante Kaijser

    Ett fantastiskt inlägg i debatten! I vårt företag vänder vi oss till en hel del restauranger. Där finns tyvärr en stor skilland mellan de vackra ambitionerna och orden och deras handlande i vardagen (som hos oss alla förståss =). Vi har försökt att på olika sätt bjuda ut krögare med personal till vår verksamhet på gården, men vardagsbestyren i restaurangen kommer oftast emellan. Det är så mycket enklare att ta med alla varorna i samma beställning från någon av restauranggrossisterna. Och de har i sin tur inte varit lätta att göra affärer med för ett litet företag som oss. De har som grundidé att ha så anonym råvara som möjligt för att snabbt kunna byta ut leverantörer om priset inte hålls nere. Dessutom vill de oftast bara göra affärer med leverantörer som har volym nog att täcka “hela landet kampanjer”. Då försvinner en del av incitamenten för både oss och krögarna. Vi vill i båda dessa led gärna profilerar oss med att vara “en utvald” leverantör respektive restaurang som är del i en restauranggästs gastronomiska upplevelse.

  • ann-helen

    Ursäkta sent svar, tack för ditt inlägg. Intressant det du skriver, men sorgligt att det ska vara så. Jag har tyvärr hört denna historia förr. Viljan finns, men krögarna förstår inte att de måste tänka nytt när de ska göra något nytt. Givetvis finns det kockar som förstår att om de ska köpa exempelvis kött direkt från en bonde, så måste de jobba med hela djuret, inte bara plocka ut biffarna och filén, men det är tyvärr fortfarande rätt ont om dessa.

Leave a Reply

Your email address will not be published.