Ormens år

Ormens år 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nästa år går vi in i ormens år, ett år som enligt den kinesiska astrologin har egenskaper som intuition och inåtvändhet, men också list och visdom. Och tittar vi på hela vår gastronomiska kedja – från landskapet till tallriken – så kan vi behöva en rejäl dos av framför allt de sistnämnda egenskaperna.

Hur var egentligen matåret 2012? Det beror lite på vilka glasögon som sätts på. Med de positiva bågarna på nästippen ser man ett fortsatt starkt intresse som gränsar till besatthet av maten. Under året som gick tog svenska kockar OS-guld i matlagning i Erfurt. Mat-Tina reste landet runt i Sveriges skönaste gårdar och smakade förtjust på böndernas innovationer som morotspesto och salmbärschutney. Lotta Lundgren och Erik Haag tog oss runt på en historisk matresa i Historieätarna. Ute på krogarna fortsatte det att poppa upp nya och begåvade krogar, samtidigt som kokboksströmmen aldrig verkar vilja sina. Och gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, fortsatte att vara mer än fullsatt. Diverse olika trendspanande företag slog fast samma sak som de sagt under de senaste åren – mat är hett, glödhett!

Tittar vi på andra sidan av det dukade bordet, nämligen på de som producerar maten, så blir dock tongångarna lite mer mollstämda. Antalet lantbrukare fortsatte precis som vanligt att minska och nu finns det exempelvis färre än 5 000 mjölkbönder. Strukturomvandlingen är starkare än regeringens satsning Matlandet Sverige och det krävs ett smärre under för att de utlovade 20 000 nya jobben kommer att bli något annat än just löften. Mångfalden på mejerisidan fortsatte att krympa, Milko gick upp i Arla och Skånemejerier köptes av världens största mejeriföretag, franska Lactalis. Och som svar på det gick Coop och köpte mejeriet i Grådö för att tillverka sin egen mjölk och Ica bestämde sig för att inte vara sämre utan lanserar snart Icamjölk, tillverkad av Arla. Ytterligare ett maktpoäng till handeln och ytterligare ett minus för bönderna. För oss konsumenter innebär det med stor sannolikhet att mjölken blir billigare. Och kanske struntar vi vem som står som avsändare på mjölkpaketen om det handlar om att välja mellan ett stort mejeriföretag eller en stor butikskedja? Det känns som evigheter sedan som mejerierna försökte tävla i att vara mest lokala gentemot oss konsumenter, även om det bara var igår.

Men om spetsen på den gastronomiska pyramiden verkar må bra, spelar det då någon roll om det är lite si och så med basen? Jo det gör ju tyvärr det, för ska vi fortsätta att utveckla den svenska gastronomin så går det inte att blunda för att svenskt lantbruk är en viktig byggsten i detta arbete. Självklart är det inte så att svenskt alltid är bättre, inte heller är det enbart svenska råvaror som bygger ett svenskt kök, trodde vi det skulle vi fortfarande sitta kvar i gröt- och rovträsket, men utan att svenskt lantbruk kan vi inte heller tala om en svensk gastronomi.

Därför hoppas jag att nästa års matdebatt ska fokusera mycket mer på matens villkor. Hur produceras maten? Vilka tjänar och förlorar på dagens globala matsystem? Hur ska vi forma en ny politik som ger oss en mångfald i lantbruket och livsmedelsproduktionen och som också syns på våra tallrikar och märks ute i landskapet? Det är en besvärligare diskussion än att diskutera den exakta tiden för en lågtempad högrev, men just nu känns det samtalet betydligt viktigare än någonsin. För ärligt talat, det är inte bara en fråga om miljö, arbetsmarknadspolitik eller regionalpolitik, det är i allra högsta grad en fråga om gastronomi.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
6 comments
  • Olle Göransson

    Det satsas rätt mycket pengar (Matlandet) på det du skriver inledningsvis om gastronomitrenden. Tyvärr hamnar de pengarna nästan alltid fel. Dvs att få fram produkter som redan från början målat in sig i ett nischhörn. Någon kock hittar en björksavsmarinerad hjortsadel eller så. Dimensionen om att matkonsumtionen påverkar samhället, klimatet, livsförutsättningarna och det sociala livet, har liksom drunknat i getostarna och annat som kanske köps som kuriosa en gång i livet. Kan vi få alla livsmedel 2% “bättre” (hur nu det ska mätas), är det förmodligen viktigare än att få 1 % av livsmedlen perfekta. Men det förhållingssättet är tråkigt, och knappast politisk gångbart. Det blir liksom mer medialt när Eskil får visa upp en korv med Guldmedalj i klassen innovativ perfektion, än om han skulle få tala om att den svenska livsmedelsproduktionen har minskat sin miljöbelastning med 2,73%. Vilken TV-soffa är intresserad av att lyfta sånt? Det är därför din blogg är viktig, som motvikt.

  • ann-helen

    Tack för ditt svar och tack för de värmande orden. Jag håller helt med dig. Visst behövs det även bollfransar och förgyllda ramar kring matproduktionen och visst behövs det Guldmedaljer till fantastiska korvar, men problemet är ju när det stannar vid det. För det lär nog inte bli så stort underlag för medaljregn om själva basen i matproduktionen fortsätter att krympa.

  • Pelle Agorelius, Husmansbord

    Egentligen behöver jag inte kommentera, när föregående talare (läs skribenter) fångat grejen. Tänker på quidditsch-prylen i Harry Potter, Ann Helen och Olle flyger kvast alltså, och fångar grejen. Jag är övertygad om att man ska lyfta det som är bra eller på god väg att bli bra. Men spets utan bredd blir som spelare utan plan, i dubbla bemärkelser. Gott nytt år, 2013 kanske inte blir helt vad vi önskar, men det blir i alla fall garanterat nytt.

  • ann-helen

    Tack detsamma. Ett Gott Nytt År till dig också! Och precis som du skriver, det kanske inte blir vad vi tror, men det blir med all sannolikhet spännande!

  • Hans Naess

    Funderar över det du skriver och känner sympati. Vet bara inte om avsaknad av ett perspektiv behöver minska betydelsen av ett annat. Problemet är inte att vi talar om fantastiska råvaror som förädlas till fulländning av duktiga hantverkare. Eller att vi ger ett antal finkrogar väldigt stor uppmärksamhet. Problemet är att vi inte talar om det andra.

    Vi berättar inte om att det minskade antal mjölkbönder är en kulturell katastrof. Den billiga maten leder till utarmning både av natur och kultur. Vi talar inte om de hårt arbetande nysvenskar som driver ”pizzerian runt hörnet”. Vi talar inte om maten som viktig bärare av kulturella värden mellan generationer. Det är så många aspekter av vårt ätande som vi inte talar om och som är helt avgörande för ett långsiktigt hållbart ätande (och njutande).

    Det är ju fantastiskt att vi talar om mat i så stor omfattning som vi gör idag. Det är ju toppen och en stor möjlighet. Det skapar förutsättning för en förändrad syn på matens roll i samhället. Från lyxig njutning vid få tillfällen till medveten, ansvarsfull njutning vid varje måltid. Men då måste vi gå från ett ytligt synsätt på mat till ett fördjupande samtal om matens betydelse. Utan det så kommer Matlandets miljardsatning bara bli ett tillfälligt ”tomtebloss” och när det slocknar så är vi åter vid den röda prislappen. Den närproducerade maten kommer att produceras allt längre bort.

    Vi alla i matbranschen behöver mötas i dialog som präglas av respekt. Bönderna saknas så oändligt i samtalet om maten. Konsumenten behöver beredas plats vid samma bord som övriga i samtalet. Vi behöver gastronomiska samtal där frågorna om framtidens ansvarsfulla mat formuleras och besvaras av alla de som tycker att vårt ätande är en viktig pusselbit i ett kulturellt rikt och hållbart framtida samhälle.

Leave a Reply

Your email address will not be published.