Revolution, inte gulle-gull

Revolution, inte gulle-gull 150 150 Ann-Helen von Bremen

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri. Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom. Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.

 

 

 

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
3 comments
  • Jonas Olsson

    “Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset.” Men det finns väl en hel del exempel där bäst, och inte billigast, “vinner”? Är det omöjligt att tänka sig för svensk matproduktion?

  • Olle Göransson

    Tänk om någon vågade kräva full spårbarhet i alla livsmedel som säljs. Dvs att varje köttbit i lasagnen ska varumärkesägaren (ingen annan, nota bene) kunna upplysa om vilken äng djuret betat på. För moroten i morotsjuicen ska morotsfältet vara identifierbart. Och alla led däremellan. Då skulle vi få se på konkurrensfördelar för de små företagen som redan har den transparansen. Jaja, jag vaknade sen, men det var en trevlig dröm.

  • Helena Ullmark

    Äntligen! Tack Anne Helene för att du formulerat vad vi alla som jobbar med människorna (de småskaliga företagarna, bönderna, charkuterierna, kockarna, bagarna, mejeristerna, whiskeydestillatörerna)som bygger Matlandet också frågat oss de senaste veckorna under “granskningen” av Matlandet. Att räkna ihop alla Landsbygdspengar till Matlandet är obegripligt. Landsbygdsporogrammet startade år 2007, Matlandet lanserades 2008. Och gällde de de 20-40 Mkr per år som du nämner. Som plockades från andra åtgärder (mervärdesförsäljning för ekoproducenter bland annat). Siffrorna på resultat som redovisas i Landsbygdsdepartementets pressmeddelande idag ser ju postitiva ut, men de finns inte på länsnivå (enligt twittersvar från Landsbygdsdepartementet som jag just fick). Vilket känns lite konstigt eftersom medlen distribueras och redovisas av landets Länsstyrelser. Något att gräva mer i…

Leave a Reply

Your email address will not be published.