Revolution, inte gulle-gull

• februari 19, 2013
• Ann-Helen von Bremen
• 3 comments

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri. Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom. Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.