kritik

Smäll på fingrarna
Smäll på fingrarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så har de danska forskarna på ICROFS gått ut och försökt bringa lite ordning i den svenska debatten om att ekologiskt jordbruk inte gör någon nytta vare sig för miljön eller hälsa. Deras svar kan man läsa här.

Kortfattat kan man säga att en stor del av den svenska pressen, samt radio och tv, får smäll på fingrarna. Ingen orkade kolla om TTs uppgifter stämde, ingen orkade läsa rapporten som låg bakom den så kallade ”kritiken” mot ekojordbruket. En rapport som i grunden är positiv till det ekologiska lantbruket.

ICROFS kommunikatör Ulla Skovsbøl har även lämnat en kommentar på min blogg. Missa inte den sista raden som rymmer en viss humor, apropå mitt förra blogginlägg:

”Internationalt Center for Forskning i Økologisk Jordbrug og Fødevaresystemer, ICROFS har været i lidt af en mediestorm i Sverige, som du beskriver her på bloggen efter at nyhedsbureauet TT har udsendt den omtalte artikel om vores vidensyntese og tager den til indtægt for, at økologi ikke er bedre for hverken sundhed eller miljø.

Det er jo ikke i overensstemmelse med konklusionerne i vidensyntesen.

Tak fordi du har været med til at henlede vores opmærksomhed på, at vidensyntesen på denne måde er blevet fejlfortolket i de svenske medier.

Det har vi nu reageret på med denne artikel på vores hjemmeside:

http://icrofs.dk/aktuelt/nyheder/nyhed/artikel/icrofs-vidensyntese-mistolkes-i-svenske-medier/

Du er velkommen til at dele linket med andre, lige som du er velkommen til at dele det på Facebook:
https://www.facebook.com/icrofs/

… men det er altså på danska – tyvärr. Vi hoppas det går endda.”

 

Revolution, inte gulle-gull
Revolution, inte gulle-gull 150 150 Ann-Helen von Bremen

Imorgon presenteras utvärderingen av Matlandet. Av döma av det som redan har sipprat ut, inte minst i den artikel i DN för några veckor sedan, är kritiken massiv. Ingen verkar ha något gott att säga om satsningen, vare sig dagligvaruhandeln eller livsmedelsindustri. Alla verkar de rörande överens om att det är pengar i sjön!

Kritiken är inte förvånande, betydligt märkligare är det att Matlandet så länge lovprisades, trots att det från början var tydligt att detta bara var ett genialt marknadsföringsdrag av regeringen och Landsbygdsdepartementet. Vem kan tycka illa om politiker och tjänstemän som kramas med mathantverkare och stjärnkockar? Men skälet till att ingen har ropat att kejsaren är naken, beror givetvis på att Sverige trots allt är ett litet matland, så pass litet att de flesta aktörer har kunnat rymmas runt köttgrytorna. Och man biter som bekant inte den hand som stöder en.

Men nu börjar det stå klart att det inte har blivit några 20 000 nya jobb inom lantbruks- och livsmedelskedjan. Kraften från den pågående strukturomvandlingen är betydligt starkare, arbetstillfällena fortsätter att minska. Det börjar också bli uppenbart att det inte blir någon fördubblad matexport. Och börjar man dessutom nagelfara projekten som fått pengar, finns det åtskilligt att höja på ögonbrynen över. Men det ska vi återkomma till i en senare text.

Problemet är att det handlar om alldeles för lite pengar, i praktiken mellan 20 och 40 miljoner kronor per år, beroende på hur man räknar, som verkligen är nya pengar för Matlandet. För den miljard kronor som nämns i DN-artikeln och som även Landsbygdsdepartementet går ut med, merparten av den summan kommer från Landsbygdsprogrammet, en del av EUs jordbruksstöd. Och de pengarna gick även innan Matlandets uppkomst till ungefär samma saker som nu, nämligen till olika utvecklingsprojekt ( läs arbetsmarknadsprojekt) för att kompensera lantbrukets och livsmedelsindustrins svikande konkurrensförmåga.

Det ironiska är nu att departementets propaganda om en miljardsatsning har varit så lyckad att man får klä skott för detta. Det är väl en sak att dutta ut 20-40 miljoner kronor per år till lite trivsamma projekt som åtminstone håller de involverade sysselsatta, men en miljard är en helt summa och därmed en helt annan sak.

Den bittra sanningen är att hela Landsbygdsprogrammet, som omfattar drygt elva miljarder kronor, inte egentligen förmår att bryta den pågående utvecklingen. Lantbruket fortsätter att krympa. Priset och volymen fortsätter att vara det som gäller inom matproduktionen, där skandaler som hästlasagne bara är symtom. Matproduktion är som vilken annan industri som helst där billigast vinner och där någon annan hela tiden får betala priset. Och de lantbrukare och livsmedelsföretag som försöker stå för kvalitet och miljöhänsyn kommer alltid att dra det kortaste strået.

Och då spelar inga gulle-gullprogram någon som helst roll. Det vi behöver är inget annat än en revolution i Matlandet Sverige. Och politiker som på allvar är beredda att ta ansvar för maten.

Men just det är det nog ingen som kommer att säga under morgondagens presskonferens.