Close
Enter your
text here

Kor

När kossan själv får välja
 När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När de första gröna stråna börjar spira, då drar det mycket mera än ett välfyllt foderbord. När korna själva får välja, då är det ett enkelt val, oavsett hur välfyllt foderbordet är.

Mina kor har fått vår-fnatt. Det är likadant varje år. Någon gång så här års, bestämmer sig alla kor för att NU är det vår! I år inföll den dagen den 1 mars. Trots att foderbord och foderhäck är fyllda till bredden av utmärkt gott hö, dessutom av två olika slag, ett lite mer blomrikt och ett lite grövre (ja jag vet att vi curlar dem) så är det ändå så att de där första, ynka små gröna stråna, de har en oerhört stark dragningskraft.

Jag blir lika förvånad varje år. Hur är det överhuvudtaget möjligt att mina kor plötsligt kan börja framtandsbeta? Det ser i alla fall så ut när Sprita, Bologna, Spira och Borta dammsuger fram över markerna för att få i sig det ytterst lilla korta gröna. Kors vanliga sätt att beta är genom att dra av gräs med hjälp av sin starka tunga, men det finns det ingen möjlighet att göra nu. Jag vet inte hur de bär sig åt men de har växlat över till något slags gnagande.

Åkertistel, som annars hör till de tistlar som inte betas under sommaren (ett par andra sorter äter man gärna) blir plötsligt intressant så här års. Jag ser Villa ge sig i kast med en övervintrad rosett, och hur hon kämpar med taggarna. Men det är tydligen ändå mödan värt, trots det uppenbart stickiga obehaget. På ett annat ställe står Bogart och äter mossa! Först tror jag att jag ser fel, men jodå, det tuggas små, små bitar av mossa.

Man skulle kunna tro att våra kor är undernärda, men det är precis tvärtom. Det är några stadiga välnärda madammer och en monsieur. Det är det där spirande gröna som är så oerhört eftertraktat.

Jag tänker på de högljudda röster som hävdar att det inte spelar någon roll för korna att gå ut och beta. Jag tänker på utfodringen av de flesta mjölkkor och köttkor som går ut på att de ska få ett foder som i första hand gör att de mjölkar eller växer så fort som möjligt. Jag tänker på foderföretag som i sin reklam pratar om ”varje tugga, likadan”, att det bästa är om det aldrig är några förändringar i kosten. Och jag tänker på LRFs och rådgivningsföretaget Växas forskningsförsök där man stängde in 1 500 för att studera deras välfärd. (Ett försök som jag fortfarande inte sett någon redovisning av.)

Och jag tänker på att detta är så fjärran ifrån hur mina kor ser på saken.

Eller som den ekologiska mjölkbonden Elin Torstensson sa i en intervju: ”Jag behöver bara fråga min kor – ska ni gå ut? Och då tittar alla på mig och börjar råma”.

En klimatskröna
 En klimatskröna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

-Så det här kosttillskottet ska alltså vara lösningen, påstår ni?

Ordförande i Miljömålsberedningen höll upp provröret med det bruna pulvret och skakade det fram och tillbaka, samtidigt som han tänkte att det skulle i så fall vara en skänk från ovan. Tänk att få slippa allt käbbel som hade präglat utredningens arbete, för att inte tala om den kakafoni av kritik som skulle komma när man väl presenterade sina resultat. Fördröja avverkning av skog med 5-20 år för att rent teoretiskt binda in mer kol, i relation till det tusenårsperspektiv som nedbrytningen av koldioxid handlar om, Herregud var det någon i Sverige som skulle gå på det? Och det var ändå ett av de skarpaste förslag som de hade att komma med.

Det var klimatministern som hade samlat dem under mellandagarna i det alldeles för lilla konferensrummet för att träffa på den här besynnerliga, kortväxta grå mannen som satt mitt emot dem. Hon var desperat. Alla siffror pekade åt helt jävla fel håll och alla skällde på henne. Inte hade hennes utspel om att stoppa kinesiska lågpriskläder fullproppade med kemikalier, fått den positiva effekt som hon hade hoppats. De övriga partierna var än så länge milt sagt svala till hennes förslag och menade att det var upp till EU att besluta sådant. Men allra värst var att hon hade blivit åthutad av sina egna.

-Ska du starta en kemikaliehysteri!!! Är du galen! Det kommer sprida sig som en löpeld till andra områden också. Vi har ju redan PFAS som ligger där och bubblar hela tiden, tänk om media börjar dra i detta med kemikalierna i jordbruket igen, tänk om E-ORDET BÖRJAR ANVÄNDAS IGEN!!!

Hennes partiledare hade frustat fram det där sista på sitt valrossmannamässiga sätt. Att ens andas om ekologisk mat var nämligen helt förbjudet och inte bara inom hennes eget parti. Det var marknaden som skulle sköta om det, brukade det heta. Klimatministern hade inget emot marknad, men just lantbruk var ju inte direkt känt för att vara särskilt marknadsanpassat och varför då en viss gren av lantbruket skulle vara det, begrep hon helt enkelt inte.

Men det var ingen diskussion hon tänkte ta, vare sig internt eller offentligt.

Däremot insåg hon att hennes ständigt flåsande partiledare hade en liten poäng, även om han nog inte insåg det själv. Det fanns en risk att de skulle få se början till en kemikaliehysteri. Hon var visserligen en varm anhängare av köttskatt, även om hon insett rätt tidigt att det inte skulle bli något sådant inom en överskådlig framtid eftersom det fanns alldeles för många köttfrossare inom regeringen och sd, men nu hade det hela tagit en ny vändning. En kemisk sådan. Under en längre tid hade det gjorts framstötar från olika håll om att man på kemisk väg skulle förvandla korna till grisar genom att utfodra dem med något som minskade deras metanrapande. Detta något hade visat sig heta Bovaer och användes nu i flera länder. Danska staten hade till och med lovat att gå in och sponsra fodertillskottet för det var inte direkt billigt. Men nu hade det kommit smolk mjölkbägaren eller fodertråget, beroende på hur man såg på saken. Hösten hade inneburit högljudda protester i Storbritannien när mejeriprodukter från Arlas kemikaliematade kor nådde brittiska mejerihyllor. Uppretade britter hällde ut Arlas mjölk i vasken och konspirationsteorierna stod som spön i backen. För klimatministern blev det tydligt vilken skitstorm som sannolikt var i annalkande om Sverige också slog in på kemivägen och den skulle ha sitt epicentrum kring henne.

Hon orkade bara inte med det också.

När hon så hade blivit uppringd av den lågmälda mannen, hade hon gripit efter det sista halmstrået och direkt börjat ringa runt till strategiskt utvalda. Hon började med honom som var lättast – landsbygdsministern.

Först hörde hon inte vad han svarade, för han hade munnen full med mat, som alltid. Säkert en massa kött, kött, kött, han var förbanne mig galen i kött, den mannen. Till slut lyckades hon urskilja:

– Gôrbra!

Jo, han skulle vara på plats i morgon. Och lovade i sin tur ringa näringslivsministern, som ju påpassligt nog kom från hans eget parti och finansministern. Statsministern gick inte att nå. Han hade tidigt deklarerat att enbart ett världskrig skulle få honom att lämna styrketräningsrummet och löpbandet. Vaderna behövde få sig en uppryckning! Klimatministern lyckades dock trumma ihop några andra lämpliga. Nu satt de alla där i konferensrummet och trängdes och svettades.

– Det stämmer, svarade den lille mannen med det långa grå skägget på frågan från Miljövårdsberedningens ordförande. Det här kan lösa klimatkrisen.

Inte något färgglad jultröja där inte, tänkte landsbygdsministern. Otroligt grå figur det här, fortsatte han för sig själv.

– Nu finns det ju redan en tillskott som kommer att bidra till en lösning på klimatfrågan, sa han. Men det ska ju ges till kor, inte till människor, fortsatte ministern. Och det här är alltså tänkt att ges till människor?

– Det stämmer, sa mannen igen.

– Det vore ju i och för sig väldigt skönt att slippa den där högljudda gruppen av bakåtsträvande gnällspikar bland bönderna. Det blir alltid så trist publicitet, sa landsbygdsministern.

-Ska det ges till människor, då behöver vi testa det, sa generaldirektören från Livsmedelsverket.

– Jag kan försäkra att det inte på något sätt är skadligt för hälsan. Innehållet består av ett välkänt livsmedel som ätits under många hundra år, sa den gråe mannen.

– Bara för att något är naturligt så behöver det inte vara ofarligt, tvärtom. Industriellt processade produkter borgar oftast för en högre säkerhet. Naturen däremot, den är lite lurig den. Nej vad jag tänkte på var mera nutritionen och om det är gluten- och laktosfritt och…

Klimatministern avbröt generaldirektören, väl medveten om att detta extrainkallade möte annars aldrig skulle ta slut.

– Kan du dra det hela en gång till. Om jag förstod det hela rätt skulle det här pulvret få befolkningen att frivilligt dra ner på sin konsumtion och på det viset minska klimatpåverkan. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt fasa ut fossila bränslen utan att gula västar skulle gå bazookas.

Alla hajade till och tittade på klimatministern. Bazookas? Hade hon redan börjat tulla på nyårscavan?

Hon fortsatte:

– Vi, eller snarare befolkningen, skulle resa mindre, köpa mindre prylar för att det här pulvret skulle göra dem… mer harmoniska? De skulle inte behöva köpa sig lyckliga?

– Ja det stämmer. Gladare. Och snällare, sa den grå mannen.

– Och då skulle vi inte ha behov av allt det där andra?

– Nej just det, sa den grå.

Näringsministern var högröd i ansiktet och hade inte sagt något på hela tiden men utbrast nu:

– Hur ska det då gå med tillväxten och näringslivet? Va!? Har du tittat för mycket på Karl Bertil Johnsson eller vad är det frågan?

Ingen sa någonting. Inte ens mannen med det långa skägget.

– Bettan, häng med här nu och sluta netflixa. Det kommer bli mindre skatteintäkter, för-i-helvete Bettan!

Näringsministern la till den där svordomen på slutet för då visste hon att finansministern äntligen skulle vakna till och släppa det eviga skärmtittandet. Lite svavel och helveteseder, det var så man fick fart på de frireligiösa!

-Va, inga skatter!? Nej det går ju inte. Det är vi på Finansen helt emot. Vi är dessutom för arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta och då måste man ju också göra av med pengarna man jobbat ihop på något, sa finansministern.

Sedan tillade hon och log sitt allra illmarigaste leende:

-Vems ärenden går du egentligen?

-Jag är hitskickad av dem i stallet, sa mannen och sträckte över sitt visitkort.

Där stod det T. Omtén.

-I stallet? Ekade landsbygdsministern, som kände att det här var nog något som låg nära hans ansvarsområde.

-Ja, sa mannen.

Näringsministern tog ny sats:

-Tala ur skägget, människa. Vilket stall då?

-Alla stall. Jag jobbar med dem som finns i stallen. Jag ser till dem. Och nu har de skickat mig hit för att be er att göra något åt grundproblemet i stället för att ge korna dem kemikalier.

-Jag fattar ingenting, sa finansministern. Vad är det vi pratar om?

Klimatministern insåg att hon var tvungen att rycka in. Hon förklarade snabbt det som mannen fåordigt hade sagt på telefon, nämligen att korna inte var särskilt pigga på att få kosttillskott med kemikalier. De tyckte att man i stället kunde utfodra människorna med något som gjorde dem mindre benägna att hela tiden skaffa nya grejer. Att bromsa uttaget av råvaror från naturen.

– Om man nu på allvar verkligen VILL göra något åt klimatpåverkan.

-Jaha, korna har skickat dig alltså. Är du en sån där cow-whisperer, eller vad det kan tänkas heta? Näringsministern log sitt mest djävulska leende, så kd hon än var.

– Ja det kan man säga, sa mannen.

– Så det här kosttillskottet skulle alltså rent av kunna skapa fred på jorden, det vore väl fint så här i juletid? Fortsatte näringsminstern.

– Jo tror man bara tillräckligt, så kan det det, sa mannen.

-Tro, det gör man i kyrkan det, gnäggade näringsministern.

– Jaha det är någon slags placebo alltså, sa generaldirektören för Läkemedelsverket, som också var på plats.

Livsmedelsverkets chef flikade in:

-Om det är så himla naturligt, det här kosttillskottet för människor. Varför är det i pulverform och inte i sin livsmedelsform?

-För att ni verkar ha lättare att acceptera näring i form av tabletter eller pulver, snarare än i form av mat, svarade mannen.

Nu hade både finansministern och näringsministern börjat flippra med sina telefoner. Finansminstern smsade till klimatministern:

VARFÖR HAR DU TAGIT HIT OSS FÖR ATT TRÄFFA EN GALNING!!!???

Näringsministern sa i stället rakt ut:

-Jag vet inte hur det är för er andra, men jag har faktiskt lite shopping som behöver göras inför nyåret så vi kanske kan avrunda det här nu.

Alla reste sig upp och började diskutera öppettider på systembolaget, var den billigaste löjrommen fanns, om det skulle bli någon fyrverkeritårta eller inte och finansministern tipsade om årets bästa Netflix-serier (för vilken gång i ordningen var det ingen som längre kom ihåg.) Klimatministern försökte överrösta sorlet men insåg att loppet var kört. Den grå mannen hade obemärkt slunkit ut genom dörren.

Miljömålsberedningens ordförande skruvade av locket på plaströret och hällde ut lite av det bruna pulvret i handen.

-Ha, det smakar ju precis som pepparkakor, sa han.

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
 Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?

Elefanter är större än kor
 Elefanter är större än kor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kor är stora djur, men elefanter är ännu större. Trots det så är det sällan som elefanterna nämns i den annars så heta diskussionen om korna ska få beta eller inte, trots att de står där mitt i rummet, fullt synliga. För det är inte kornas bete som gör att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Det är inte kornas grundläggande behov, att i all anspråkslöshet få beta gräset när det växer. Det är politiken i sällskap med marknaden som driver på för fortsatt konkurrens och utslagning. Men på detta är det ingen som klagar. Alla sjunger den internationella konkurrensens lovsång.           

Det har varit många turer kring kornas rätt att gå ut och beta och det är svårt att påstå att det alltid har rört sig om en intellektuellt hederlig debatt. Några av bottennappen har handlat om att kor har det bättre inomhus, att fler kor skulle komma ut på bete om lagen tas bort, att det blir lättare att ta betalt för mervärdet betande kor om lagen tas bort eller att allt egentligen handlar om att konsumenterna inte fattar att Emil i Lönneberga inte bor här längre.

En del argumenterar för en mer flexibel lagstiftning, som Joakim Borgs, mjölkbonde och styrelseledamot i LRF, i SVTs inslag. Precis som Borgs säger så låter det ju vettigt att bonden själv ska få avgöra om en ko ska få stanna inne om det är storm eller regnar, men riktigt så stelbent är inte beteslagen. Mjölkbonden får bland annat hålla sina djur inomhus om det är allvarliga insektsangrepp, fara för rovdjursangrepp, för att skydda djur och mark från skador om det exempelvis kommer skyfall eller andra onormala väderleksförhållandena, om djuren måste skötas, vårdas eller behandlas på ett sätt som inte är lämpligt utomhus, om kvigor ska semineras eller om djur ska slaktas innan 15 juni. Allt enligt Greppa Näringens information. Det finns med andra ord redan flexibilitet.

En av de få som har tagit bladet från munnen och sagt vad det egentligen handlar om är Anders Birgersson på gården Vikingstad utanför Linköping och det ska han ha all heder för. Han är mjölkproducent och har 1 000 mjölkande kor och ett antal hundra kvigor, så kallad ”rekrytering”. Det här är alltså en av de allra största mjölkgårdarna i Sverige och Birgersson har tidigare sagt att han vill bli ännu större. Han siktar på 2 000 mjölkande kor framöver.  Han säger rent ut att det inte går att följa lagen om bete om man har så många kor som han har och han menar att det gäller för alla de större gårdarna

– Jag vet att jag sticker ut hakan där. Men i min värld är det så att alla vet beteskravet är något som inte fungerar för oss. Det betyder inte att jag är för ett betesförbud, men kravet är svårt att förena med en rationell och effektiv mjölkproduktion, säger han till tidningen ATL.

Och detta har han förmodligen alldeles rätt i.

Ett skäl till att det i debatten ofta framhålls att korna har det lika bra när de kan gå fritt inne i de stora stallarna och bli mjölkade av robotarna, är att flera av de större gårdarna har rationaliserat bort betet till att bli ett ”motionsbete”, dvs en plätt i närheten av stallet där det knappt finns något gräs kvar att beta. Visserligen definierar Jordbruksverkets föreskrifter bete som att ”växterna ska finnas i sådan mängd och ha sådan kvalitet att det är möjligt för alla djuren att kunna beta samtidigt på ett naturligt sätt.” Det handlar alltså inte om att de ska kunna gå ut och lufta sig lite. Korna ska kunna beta gräs.  (KRAVs regler går ännu längre och anger hur stor del av kossans dagliga mat som ska bestå av gräs som hon betat själv.)

Därmed inte sagt att det är enkelt att sköta betet så att alla blir nöjda. Även om vi på vår lilla gård Sunnansjö har dikor och inte högavkastande mjölkkor som kräver stora mängder energirikt foder, så är det även för oss ett visst pyssel att se till att korna har gott om mat, att inte parasittrycket blir för stort och att korna samtidigt betar och naturvårdar även de områden av naturbetesmarken där de inte tycker att gräset är så smakligt och att de samtidigt inte betar andra områden där de gillar gräset extra mycket, alldeles för hårt. Eftersom vi också har blöta marker, vilket innebär att vi på våren och hösten får jobba en del med att stängsla tillfälliga beten på torrare områden, så blir det ett visst jobb. Och då pratar vi om endast 13 djur, inklusive kalvar och låne-tjuren från granngården.

Utifrån den egna erfarenheten vet jag alltså att betet inte är gratis. Själva gräset är ju visserligen det, men det är flyttandet  och stängslandet som tar tid och alltså kostar pengar. Och även om korna enbart skulle beta åkerbeten, vilket ofta är betydligt mer rationellt och tidsbesparande, så tar det också tid. Och för en gård med flera hundra kor, eller dryga tusen som På Vikingstad, blir det en väldigt stor apparat, inte minst att överhuvudtaget ha tillgång till betesmarker i närheten av stallet (korna ska ju ett par gånger om dagen gå in och bli mjölkade i mjölkningsroboten). För att inte tala om det jobb som behöver läggas ner på ordentliga drivgångar som håller för både regnväder och klövtramp av tusen kor. Därtill kommer också att se till att de får i sig tillräckligt näringsrikt foder så att de inte tappar i produktion. Vikingstads kor mjölkar i snitt hela 13 000 kg per år.

– När det handlar om holstein och mjölkproduktion är det mikromanagement som gäller. Jag säger inte att det skulle vara helt omöjligt att få det att fungera men det skulle innebära djävulska kostnader. Och vem ska ta dem? Konsumenterna? Knappast! säger Anders Birgersson till ATL. 

Det är svårt att veta hur det är med konsumenterna och deras betalningsvilja eftersom det trots allt inte är de som sätter priserna. Det gör istället Arla som i sin tur påverkar de andra mejeriernas pris, i egenskap av marknadsledare. Arla, som har verksamhet i flera andra länder, styrs i sin tur av världsmarknadspriset och jobbar inte med något särskilt ”svenskt” pris till bönderna. Det spelar alltså ingen som helst roll ifall svenska bönder och svenska konsumenter är världsbäst. Det är ändå världsmarknadspriset som styr. (Enskilda gårdar kan givetvis nischa in sig gentemot vissa konsumentgrupper, men då jobbar man också på en helt annan marknad.)

Anders Birgersson och de andra mjölkbönderna som har bestämt sig för att konkurrera på den internationella marknaden, de vet vad som gäller där. Då handlar det enbart om att producera så mycket mjölk som möjligt till lägsta möjliga pris. Inget annat. Det är den industriella logiken och det är samma logik som gör att amerikanska mjölkbönder använder tillväxthormoner för att få korna att mjölka mer och som får danska mjölkbönder att slå ihjäl tjurkalvarna direkt vid födseln. Och som nu får en del svenska mjölkbönder att vilja ta bort det kanske allra mest grundläggande behovet för korna, nämligen detta att gå ut och beta.

Det märkliga är att ingenstans i debatten om kornas bete har jag hört någon argumentera mot det egentliga problemet, den internationella konkurrensen som oundvikligen leder till allt färre och större gårdar, eller snarare mjölkindustrier. Jag hör ingen som efterlyser en annan politik som i stället för utslagning, främjar framväxten av fler mjölkgårdar. Inte ens nu när det diskuteras livsmedelsberedskap och där nog mjölken får sägas ha en mycket viktig roll som allsidigt livsmedel, förs detta fram.  Inte heller har jag i samband med betesdiskussionen hört någon kritisera Arlas affärsidé och prispolitik, inte heller det faktum att en stor andel av mejeriimporten kommer från danska Arla. Däremot har jag hört många bönder klaga på de svenska konsumenterna, att de inte köper svenskt i tillräckligt stor utsträckning. Att sälja danska mejerivaror går alltså bra, men inte att köpa? I stället fortsätter man att ordinera mer av samma medicin – nämligen ökad konkurrenskraft. Det var ju också detta som var anledningen till att regeringen startade utredningen om djurskyddsbestämmelserna och dess påverkan på konkurrenskraften, vilket snurrade igång den här omgångens debatt om betet.

Kommer svensk mjölkproduktion att räddas kvar och växa ifall beteslagen tas bort, vilket LRF hävdar? Knappast. Snarare kommer det att få strukturrationaliseringen att rulla på ännu snabbare. Om korna får stängas in på heltid, kommer de stora gårdarna att bli ännu mer konkurrenskraftiga gentemot de små gårdarna, mjölkpriset kommer att sjunka, nya gårdar slås ut och så kommer det fortsätta. Det ingen bortre gräns. Det slutar inte förrän den sista svenska mjölkgården ligger i Danmark.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.