Rapport från en brittisk landskapsskötare

• december 1, 2022
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

”Det gamla kontraktet mellan lantbrukare och det övriga samhället håller på att brytas. Vi behöver en ny överenskommelse, en ny förståelse, ett nytt system som för samman lantbruk och ekologi.” Så skriver den brittiska lantbrukaren James Rebanks i en av de bättre skildringarna av lantbrukets förändring som jag har lst. Och det är dessutom en ren njutning att läsa hans bok.

Det är lätt att se omvandlingen av regnskogar till betesmarker eller oljepalmsplantager i länder som Brasilien och Indonesien eftersom den utvecklingen har gått så snabbt och vi dessutom kan betrakta skeendet på distans. Förändringen av landskapen i Europa har varit en betydligt långsammare process och inte lika lätt att upptäcka. Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver den här förändringen i sin bok English Pastoral – An  Inheritance och pekar just på svårigheten att se den stegvisa förändringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå fyller mig med glädje och hopp och den är dessutom vackert skriven och tankeväckande. Som när han skildrar hur alla års flygfoton över gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för många andra varelser, samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i landskapet. När gårdarnas tidigare blandning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spannmålsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som man odlade till de olika djuren och ofta även betesmarkerna.  Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket annat än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som först kan tyckas oskyldiga eller rent av fantastiska innovationer, men som i efterhand visar sig ge ett livsmedelssystem som förskräcker. Han pekar också på hur all teknik har minskat det tunga kroppsarbetet, men samtidigt också har en baksida, som att fjärma bonden från att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel traktorn som visserligen är ett fantastiskt hjälpmedel men som samtidigt gör att när bonden kliver upp i traktorn så tappar hen den sensoriska kontakten med marken. Bonden kan vare sig lukta på den, känna jorden under sina fötter, röra vid den med handen eller ens se den ordentligt på nära håll. Ännu tydligare blir detta inom djuruppfödningen när maskiner utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg osv. Tekniken sparar arbete, men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. Rebanks menar att i takt med maten har producerats i allt större volymer, allt billigare så förlorar den också sitt värde. Samma sak händer med människorna som jobbar med maten, djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universallösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste se sig som långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och ofta ett hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Det är dessutom något som behöver ske i samarbete med det övriga samhället, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger han. Och det är en uppmaning som gäller oss alla.