Close
Enter your
text here

lantbruk

Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar
 Industrijordbruk, Bullerbyn och skenbara naturlagar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ska vi gå tillbaka hundra år i tiden? Och vad menas egentligen med industrijordbruk? Och kommer några konsumenter att vara beredda att betala för den betydligt dyrare maten om jordbruket blir mer hållbart? Det är några av reflektionerna på den kulturartikel i Aftonbladet som jag, Tobias Nilsson och Gunnar Rundgren skrev för någon vecka sedan.

Till att börja med vill jag tacka för alla reaktioner. Många har varit positiva, några har med ryggmärgsreflex dragit svältkortet och andra har varit kritiska men haft relevanta frågor och reflektioner. Det är till dem jag skriver nu.

Varför Bullerbyn som tema? Alla matproducenter som på olika sätt försöker jobba på något annat sätt än enligt den breda motorvägen, möts ofta av påståenden som att de är naiva bakåtsträvare och att deras brukande enbart leder till svält. Det spelar ingen roll om det handlar om stora, specialiserade ekologiska gårdar eller småskuttar som vi på Sunnansjö, vi är alla ändå ett resultat av romantiska ”Bullerbydrömmar”. Detta var också temat för sommarens traditionella ekokritiska debattartikel hos DN. För en gångs skull bestämde vi oss för att ta Bullerby-anklagelsen på allvar. Hur såg jordbruket ut då för 100 år sedan? Var det så fruktansvärt? Led alla av svält och undernäring? Vi visste ju att detta inte var en sann bild men att det är vanlig retorik att lyfta fram det som var ”förr” som något fruktansvärt för att kunna försvara det som pågår nu. Därmed inte sagt att vi tycker att man ska ”backa tillbaka” hundra år i tid eller att vi ens tycker att Lantbrukssverige 1926 var ett paradis, absolut inte. Men det var inte det mörker som det ofta påstås som och det hade många fördelar som det finns anledning inspireras av, inte minst när det gäller en levande landsbygd och ett hållbart lantbruk.

Men vi ville också prata om den kultur som Bullerbytidens lantbruk innebär och framför allt, vilken kultur vi får om vi fortsätter utveckla industrijordbruket. Vi menar nämligen att den kulturen är förödande, inte bara för jordbruket, lantbrukarna, maten och landskapet, utan för hela samhället.

Därmed kom vi in på industrijordbruket och det är ett känsligt begrepp. Många bönder värjer sig mot detta och flera efterlyste en exakt definition av industrijordbruk. Inom lantbruket svänger man sig med rätt många begrepp som aldrig definieras, som ”lönsamhet” (vilken lön, hur många procent avkastning på kapitalet pratar vi då egentligen om?), ”familjejordbruk”, ”konkurrenskraft” eller ”konkurrera på lika villkor”. Så, vad menar jag då med industrilantbruk? Jo, ett lantbruk som allt mindre utgår från platsens resurser och har kopplat bort sig från sitt lokala kretslopp. I stället är köps en rad olika produkter och tjänster in för att lantbruket ska kunna bedrivas. Det handlar om utsäde, avelsmaterial, gödning, bekämpningsmedel, rådgivning, personal, foder, drivmedel, energi, teknik och maskiner med mera, och mycket av detta kommer inte ens från närområdet eller ens Sverige. Lantbruken liknar därmed allt mer andra industrier där man köper in olika komponenter från underleverantörer för att sedan kunna producera sina varor, i det här fallet mjölk, vete, ägg, kyckling, kött eller vad det nu är frågan om.  

Det här förhållandet gör att lantbruket är oerhört sårbart vid en större kris, särskilt produktionen av kyckling, ägg, gris och stora delar av mjölken, där man inte kommer att klara av att hålla igång produktionen, utan får koncentrera sig på att hålla liv i avelsdjur för att kunna öka produktionen igen när krisen är över. Även spannmålsproduktionen kommer att få stora problem, inte minst för att det finns så få kvarnar i landet.  Men allt detta är inte bara ett problem om det sker någon större störning, det är ett problem varje dag, eftersom detta är en resurskrävande och ohållbar matproduktion.

Industrialiseringen innebär också specialisering i antingen växtodling (vete) eller ett djurslag. Inom djurslagen förekommer också specialisering under en viss levnadstid – man föder upp bara smågrisar eller bara slaktsvin, bara mjölkkor eller bara kalvar från mjölkkorna som föds upp till tjurar för slakt och så vidare. Industrialiseringen driver också storlek. Gårdarna, åkrarna, antalet djur – allt blir större eftersom det finns en komparativ fördel i detta. Stora volymer gäller även i den övriga kedjan. Kan du skicka ett ”helt lass” med grisar eller kor på slakt, så får du ett bättre pris från slakteriet. Därmed inte sagt att alla större gårdar ska klassas som industrier. Det finns exempel på stora gårdar som medvetet försöker ha en mångsidig verksamhet och som strävar efter att utveckla sin hållbarhet, men de får lite grann kämpa mot sin egen inneboende storlekslogik.

Det här innebär att en stor del den svenska maten produceras av industrijordbruket, där kyckling, värphöns och slaktsvin är mest industrialiserade, medan nötkött, med undantag för uppfödningen av tjurar på stall, och lamm är minst industrialiserade. Mjölken har på rätt kort tid blivit allt mer industrialiserat. Industrialiseringen gäller även för många ekologiska gårdar, även om många av KRAV-reglerna samtidigt innebär en viss broms i den utvecklingen.

Markus Hoffman, hållbarhetsansvarig på LRF, skrev ett mycket intressant blogginlägg där han faktiskt gav oss rätt, jordbruket har blivit industrialiserat och precis som Gunnar Rundgren och jag brukar både skriva och hålla föredrag om, så har det under 80 år varit en uttalat politiskt idé. Jordbruket ska producera så billig mat som möjligt. Det gällde då och det gäller även nu inom EU. Markus Hoffman menar att det därför är historielöst att säga att det är bönderna som har gjort fel. Det har vi aldrig påstått. Politiken har ett stort ansvar och man får nog säga att böndernas organisationer och företag också har ett rätt stort ansvar för utvecklingen eftersom man så helhjärtat har ställt upp på industrijordbrukets sida. Ständigt lyfter man volymproduktionen och sällan några andra kvalitéer. Och jag kan nog tycka att även lantbrukaren har ett visst ansvar. Åtminstone att någon gång, lyfta blicken, titta framåt och fundera över vilken framtid man är på väg mot.

Utvecklingen inom dagens lantbruk och livsmedelsproduktion beskrivs ofta som oundviklig, även av många av dem som vill se en annan utveckling. Det är hopplöst och omöjligt att tänka sig något annat. Markus Hoffman skriver att strukturrationaliseringen nästan verkar vara en naturlag. Men det är självklart inte så. Dagens politik kan förändras. Lantbruket och matproduktionen kan förändras.  Ett mer hållbart lantbruk kommer innebära att maten blir betydligt dyrare, att en mindre andel kan läggas på annan konsumtion, men kanske framför allt den stora stötestenen – att inte så stor andel av hushållens intäkter kan läggas på boende som idag. Förenklat kan man säga att kostnaderna för mat och boende storleksmässigt har bytt plats under de senaste 50-60 åren och detta har förstärkts med ränteavdrag, ROT och RUT.

Precis som dagens lantbruk uppstod genom en stor förändring av samhället, kommer samma sak att krävas för att forma ett annat och bättre lantbruk. Det kommer inte vara enkelt och inte gå i en handvändning, men det är svårt att tänka sig ett viktigare och mer stimulerande arbete för att forma en bättre värld att leva i.

Omogen debatt om djuretik
 Omogen debatt om djuretik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Frågan om hur vi människor beter oss mot andra djur stannar så ofta vid tallriken och lyfter sällan upp alla de andra områden där vi påverkar djurens liv. Det är mycket sällan som vattenkraften, motorvägarna, gruvorna, bilismen, byggnation av bostäder, kontor och industri, skogsbruket och allt annat vi ägnar oss åt som begränsar och skadar djurens liv, tas upp i de djuretiska diskussionerna. Förra torsdagens ”Skavlan och Sverige” var inget undantag.

Merparten av diskussionen uppehöll sig kring om det var rätt eller fel att äta kött. Bitvis var programmet intressant, men Fredrik Skavlan hade uppenbara problem att leda diskussionen och då tänker jag inte främst på den rätt tröttsamma artisten och veganen Patrik Arve som Skavlan till slut fick säga till att det var han och inte Arve som var programledare.

Snarare tänker jag på att man gärna blandar ihop olika frågor när djuretik ska diskuteras – är det alltid fel att döda djur eller är det snarare den industriella djuruppfödningen och slakten som är problemet? Den distinktionen gjordes aldrig. Inte heller skilde man på ren vanvård med den bristande djurvälfärd som den industriella uppfödningen innebär. Ändå fanns det möjlighet att diskutera sättet som vi föder upp djur. När landsbygdsminister Peter Kullgren försvarade köttätande med att ”vi alltid har gjort det”, menade djuretiker Helena Röcklingsberg att det argumentet inte håller eftersom dagens djuruppfödning inte allt ser ut som gårdagens, då det fanns betydligt fler bönder som hade betydligt färre djur. Och det har ju Röcklingsberg helt rätt i, men där kunde Skavlan ha borrat lite mera i just den industriella modellen. Nu fick man intrycket att all djurhållning för livsmedel är helt fel. Det hade varit intressant om exempelvis en Märta Jansdotter Aguirre från Gröna Gårdar, som just står för en alternativ modell, hade fått dyka upp som gäst. Då hade programmet inte bara fått med en representant som så ofta saknas i dessa debatter, nämligen en bonde. Det är ironiskt att det är så många teoretiker som sitter och pratar om dessa frågor. Hon hade också kunnat berätta om vilken viktig roll som djuren kan spela i ekosystemet, om vi låter dem göra det. Det hade varit ett betydligt tyngre argument än Peter Kullgrens hänvisning till att vi alltid har ätit kött.

Samtidigt så berörde Kullgren något väsentligt. Det finns ett skäl till att animalier har varit en viktig del av vår kost i den här delen av världen. Att som den brittiska djurrättsaktivisten Ed Winters hävda att vi inte måste äta kött, utan att vi enbart gör det för att vi vill, saknar helt förståelse för de ekologiska förutsättningarna. För närvarande kan vi i den här delen av världen äta precis vad vi vill av det enkla faktum att vi har råd, på grund av billiga fossila bränslen och för att det är några andra som får betala de verkliga kostnaderna, (människor, djur och natur), ofta i något annat land. En kost som utgår från radikalt mindre negativ påverkan på klimat och miljö kommer i större utsträckning utgå från de lokala förutsättningarna som finns för att producera mat och i ett land som Sverige innebär det gräsuppfödda animalier. (Nej, jag menar inte att veganer ska tvingas äta animalier, jag tycker folk får äta vad de vill, men på systemnivå blir veganism ohållbar i ett kargt land som Sverige och framför allt är det en illusion att vi kan ”välja vad vi äter”, som Ed Winters lägger fram.)

Valet att ersätta en vegan med en annan, var ett misstag och åstadkom egentligen inget nytt i programmet. Ed Winters gick direkt i klinch med Peter Kullgren och kritiserade att Sverige (liksom Storbritannien) tillåter att de större slakterierna gasar grisarna med koldioxid, något som forskning har visat är plågsamt för grisarna. Det finns all anledning att ifrågasätta och debattera detta, men det kräver nästan sitt eget program eftersom det är en större fråga som stora delar av Skavlanpubliken är okunnig om. Nu blev det i stället bara ett sätt för Winters att plocka poäng när han upprepade gånger frågade Kullgren om han tänkte sätta stopp för ”gaskamrarna” eller inte.

Peter Kullgren har efteråt kritiserats för att han inte riktigt klarade av att ta debatten. Även om jag ofta har klagat på regeringens jordbrukspolitik och ministerns agerande, tycker jag att kritiken i det här fallet är lite orättvist. Jag tyckte snarare att han klarade sig förvånansvärt bra. Däremot undvek han att diskutera just etiken, vilket är lite förvånande. Vid det här laget borde man som ansvarig politiker ha reflekterat och drillats betydligt mer i de djuretiska frågorna och kunna svara på frågor om det är rätt eller fel att äta kött. Än mer överraskande var det att Johan Jureskog som gjort sig känd som hela Sveriges kött-kock, aldrig verkade ens ha reflekterat kring de här frågorna. Han gjorde i det närmaste ett yrvaket och förvånat intryck.    

Däremot framstod Ana Wahlström, vice VD för Skansenakvariet, som en person som hade konfronterats med djuretiken och även reflekterat och kunde svara för sig. Det hade varit intressant om gruppen hade bestått av fler människor av samma intellektuella kaliber. Även här missade Fredrik Skavlan att spela den självklara bollen – vad är det egentligen för skillnad mellan att hålla djur i fångenskap i en djurpark och som sällskapsdjur, med alla de begränsningar som det innebär? Särskilt som influencern Alexandra Nilsson precis hade berättat att hon lagt ut en halv miljon kronor på att hålla två gamla hundar vid liv. Där fanns mycket som hade kunnat diskuteras. Men eftersom alla runt bordet var hundägare, eller nyss hade varit det, så kanske man inte riktigt såg den bjälken i de egna ögonen. För om både lantbruksdjuren och sällskapsdjuren hålls på ett bra sätt (merparten av alla anmälningar och omhändertaganden som rör vanvård, handlar om sällskapsdjur) vad är då skillnaden? Att lantbrukaren bestämmer att grisen, kossan eller fåret ska dö en dag? Men detsamma gäller ju även för hunden, katten och hästen. Det är trots allt människan som även för de djuren avgör när det är dags att dö. Är det just detta att vi äter lantbruksdjuren som är problemet?

Jag kan utan att tveka säga att en ko hos oss får betydligt större utlopp för sina naturliga behov än vad en hund skulle få. Hunden skulle inte få gå ut själv som den vill, inte välja sin mat vilket korna kan göra under åtminstone ett halvår, inte få para sig en gång om året, inte leva tillsammans med andra djur av sin egen art med mera.

Just nu föds våra kalvar i hagen. Det är en glädjens tid. Det är en tid att fundera över liv och död. Jag har bland annat gjort det i en OBS-essä som man kan lyssna på här.

Hur vi beter oss mot andra levande varelser är en i allra högsta grad viktig och relevant fråga. Jag och Gunnar Rundgren har ägnat två böcker åt detta, både Kornas planet (här finns lite argument för både Kullgren och Jureskog gällande om det är okej med djurhållning) och särskilt i Det levande. Och hur vi behandlar djuren som vi äter är en mycket viktig fråga, men veganer har tyvärr inget fripass här. Precis som jag skrev inledningsvis så påverkar, skadar, begränsar och dödar vi andra djur genom en rad olika ingrepp när vi formar vårt samhälle. Det finns minst lika stor anledning att reflektera över detta, men ingenstans hör vi någon säga att den ska dra ner på elen eller vägrar vattenkraften därför att den vill rädda ålarna eller laxarna? Inga röster höjs för att dra ner på bilismen och viltstängslen, för djurens skull. Skogsbruket är ifrågasatt, men hur många uppmanar oss att ”vägra pappkartonger” för att skogarna ska brukas på ett annat sätt och ge plats åt fler djur? Hur många protesterar mot granarna, som inte älgen kan beta?

Så där kan vi fortsätta. Min invändning är att allt vi människor gör, påverkar och att det finns anledning att reflektera och i slutändan också försöka minska den här negativa påverkan. (Påverka andra arter kommer vi alltid att göra, precis som bävern, vargen, myggan, sorken och alla de andra djuren också påverkar. Men vi har lite för stora resurser (billig energi) som gör att våra avtryck blir alltför stora.

Min andra invändning handlar om att det någon gång också skulle vara intressant om den etiska diskussionen om vår matproduktion handlar om något annat än kött. När ska vi på allvar prata etik när det gäller den storskaliga spannmålsodlingen, grönsaksodlingen, användningen av kemiska bekämpningsmedel, konstgödseln, nedläggningen av lantbruken, urbaniseringen, formande av landskapet och vem som egentligen ska bestämma om det?

Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?
 Kan vi sluta nudga och börja jobba nu? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

  • Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

  • Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

  • När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

  • Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

  • Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.

Staten odlar blommor i stället för eko
 Staten odlar blommor i stället för eko 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Eko i bakvattnet. Del 1

Årets nya generösa stöd för att odla blommor på åkrarna har blivit en succé bland bönderna, däremot är effekten tveksam när det gäller den biologiska mångfalden. Om staten på allvar vill främja mångfalden, vore det bättre att lägga pengarna på att höja den ekologiska arealen. Då skulle man även få mat för pengarna.

För några veckor sedan skrev jag i ETC Nyhetsmagasin en artikel om de nya generösa stöden för att odla blommor på åkrarna. Blommor på åkrarna är inget nytt. Tidigare var det obligatoriskt för bönderna att ha en viss ”miljöyta”, för att få gårdsstöd och blomremsor var en av flera åtgärder som bönderna kunde välja. Från och med i år är blomodlingen frivillig men den stora förändringen är att den är riktigt bra betald, särskilt för bönder i de södra slättbygderna som kan få upp till 729 euro per hektar.  Det har gjort att arealen blommande åkrar ökade nästan fyra gånger i år, från 4 000 till 14 500 hektar. Under en period tog till och med blomfröerna slut.

– Kalkylen för blommande åker slår både vårkorn och grynhavre, vilket är de grödor jag annars hade haft på fälten i år, sa lantbrukaren Martin Krokstorp i nordvästra Skåne till tidningen ATL.

Han sådde blommor inte bara på fältkanterna, utan på hela 120 hektar, dryga fjärdedelen av sin odlingsmark. Och gjorde därmed som flera andra bönder, valde att odla blommor istället för spannmål.

Syftet med det nya stödet var enligt Jordbruksverket att ”bevara och förstärka förutsättningarna för främst insekter och fåglar, vilket är särskilt viktigt i landskap med mycket åkermark.” Petter Halldén, rådgivare för biologisk mångfald på Jordbruksverket, var till och med så entusiastisk över det nya blomsterbidraget att han i en intervju i Värmlands Folkblad sa att blomremsor till och med kan bidra till att Sverige uppfyller sina mål när det gäller EU:s naturrestaureringslag.

Men det är sannolikt en viss överdrift.

Professor Henrik Smith på Centrum för miljö- och klimatvetenskap på Lunds universitet anser att blomremsor inte alls räcker.

– I slättbygder där mycket av naturbetesmarkerna har försvunnit så kan blommande fältkanter på kort sikt gynna vissa pollinatörer och fåglar, men det är ingen lösning för att främja hela mångfalden. Då pratar vi istället om ett batteri av åtgärder och många av dessa nämns också i naturrestaureringslagen, säger han. 

Henrik Smith bedriver forskning inom biologisk mångfald, med fokus på klimatförändringar och jordbrukslandskapet. 

– Vill man ha en mångfald i jordbrukslandskapet handlar det om att skapa en mängd olika miljöer. Blomsterremsor ska ses som en av flera åtgärder och det är också viktigt att det finns en variation så att det inte bara växer honungsfacelia överallt.

Henrik Smith sa också i min intervju att det sannolikt spelar spelar en negativ roll för vissa pollinatörer om blommornas sås på stora arealer i stället för kantremsor.

– Det saknas forskning på detta, men det finns en del som tyder på att det främst är de mest mobila pollinatörerna som gynnas av stora sammanhängande fält, medan mindre rörliga arter missgynnas. Det riskerar att ändra sammansättningen av bi-arterna.

Något av kritiken verkar kanske ha nått Jordbruksverket för idag föreslår man en begränsning för 2026 när det gäller hur många hektar blommor som får odlas. Fortfarande är det dock generösa arealer. Lantbrukare får söka ersättning för 10 hektar och har hen större mark, dessutom 20 procent av resterande areal. För Martin Krokstorps del skulle det innebära att han nästa år kan odla blommor på 96 hektar i stället för årets 120. En viss neddragning alltså, men fortfarande en stor yta.

Samtidigt som intresset för att odla blommor har ökat bland lantbrukarna, fortsätter den ekologiska arealen att minska. Detta trots att det finns mycket forskning (ytterligare ett exempel här) som visar att ekologiskt lantbruk gynnar den biologiska mångfalden. Förklaringarna till detta är flera, som att ekologiskt lantbruk inte använder kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, ofta har en mer varierad produktion där djur och växter blandas och även att man ofta har mer ogräs, vilket är negativt för den som vill ha höga skördar, men faktiskt positivt för den biologiska mångfalden. I en brittisk studie såg man att åkertistel, stånds och vägtistel drog dubbelt så många pollinatörer, både i antal och arter, än vad de 14 vanligaste blommorna som brukar sås i åkerkanterna gjorde. Anledningen är att ogräsen producerar mycket och flera olika sorters pollen och nektar som uppskattas av många olika insekter

– Det finns positiva effekter av blomsterremsor, men dessa ersätter inte effekterna av ett ekologiskt lantbruk som har mycket bredare målsättning. Som att avstå syntetiska bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket i sin tur leder till mer komplexa växtföljder och mer blommande växter i vallar och åkrar som gynnar pollinatörer och andra djur, säger Henrik Smith.

Sedan 2019 har ekoarealen minskat med 19 procent och antalet gårdar har minskat med 30 procent. Sannolikt hade utvecklingen sett helt olika ut om ekolantbruket hade haft lika generösa bidrag som blomsterodlingen, inte bara för ekoarealen utan även för den biologiska mångfalden.

Vill du läsa mer om lantbruket och dess påverkan på biologisk mångfald kan du läsa Naturskyddsföreningens rapport där jag och Gunnar Rundgren har gjort en stor del av underlaget.

Detta är den första av tre texter om bakslaget för eko.

Öppna faktaruta
Gris-sminkning
 Gris-sminkning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Presskonferensen om Livsmedelsstrategin 2.0 måste vara årets antiklimax. Så många som har hoppats så mycket. Och fick så lite!

Peter Kullgren var märkbart nervös, trots att han hade fått till en rätt bra line up med utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och miljö- och klimatminister Romina Pormokhtari. Och så Martin Kinnunen, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som bjöd på ofrivillig underhållning när han konstaterade att en stor brist i den förra versionen av livsmedelsstrategin var att inte sd var med i diskussionerna.

Men nervositeten var kanske inte så konstig eftersom man, som väntat, inte hade något att komma med.

Den heliga treenigheten inom jordbrukspolitiken – ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet – upprepades flitigt, utan att det framgick hur detta ska uppnås. Och framför allt framgick det inte hur detta ska leda till ett mer robust livsmedelssystem, även om det upprepades flera gånger. Pourmokhtari verkade också ha köpt branschens mantra om att klimatpåverkan kommer att minska om den inhemska matproduktionen ökar. Men hur detta då går ihop med regeringens kommande exportsatsning av svenska livsmedel, var inget som diskuterades.

Benjamin Dousa försökte  göra en Erlandsson och prata om all fantastisk mat som finns i Sverige, men där Eskil Erlandsson åtminstone verkade ha ett genuint matintresse, var Benjamin Dousa ute på betydligt tunnare is: ”Det ska vara lika självklart för en japan eller en amerikan att dra på Kalles kaviar på knäckemackan, som att dra igång ABBA på karaokekvällen”, sa han. Lyckligt ovetande om att Kalles och torskrommen som kaviaren innehåller, är norsk… Överhuvudtaget kan vi tacka Norge för den ökande livsmedelsexporten där den största produkten är distribution av norsk lax.

Trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, så har den inte direkt räddat svenskt lantbruk från att fortsätta läggas ner. En förklaring till detta är att mycket av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, det mesta av cidern och en hel del annat, inte alls bygger på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. En ny liten satsning på exporten kommer inte heller nu rädda lantbruket, även om man döper om exportorganisationen för femtioelfte gången. Denna gång blir namnet Food Export Center.

Underhållning bjöd också landsbygdsministern på när han fick frågan vilken åtgärd som inte redan har kommunicerats, som är ny och som anses viktigast. Peter Kullgrens svar blev att det var uppdraget till Jordbruksverket att nu börja mäta och sätta mål för den svenska livsmedelsproduktionen för att kunna se om den ökar eller minskar. Det hela verkar lite besynnerligt, med tanke på den omfattande statistik som redan finns hos Jordbruksverket och målen – det måste väl ändå vara politikens uppgift att sätta?

Det fanns gott om ofrivillig komik i denna presskonferens, men skrattet fastnar lite i halsen om man vet hur allvarligt läget är för lantbruket, där gårdarna fortsätter att läggas ner. Allt färre gårdar, allt färre livsmedelsindustrier är motsatsen till en robust livsmedelskedja, som det pratades så mycket om. Och trots att man på presskonferensen nämnde pandemi, störningar i den globala handelskedjan, extremväder och krig i Ukraina som ytterligare påfrestningar, så var det som att man själv inte förstått allvaret och vidden av hur sårbar dagens livsmedelssystem är. För om kvartetten hade haft insikten, hade förslagen haft en helt annan kaliber.

Enda trösten för regeringen med stödpartiet sd, är att riksmedia saknar intresse och kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion. Därför avrapporterades bara budskapen från kvartetten utan någon analys eller besvärliga frågor. Den enda fråga som på allvar får upp det mediala intresset när det gäller lantbruket, det är som bekant hur många köttbullar som ska ätas eller inte ätas. Men den här gången handlade det ju om lantbrukets framtid.