Close
Enter your
text here

lantbruk

Årets julklapp?
 Årets julklapp? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ja jag vet att jag lovade att skriva om kossans förvandling till fjäderfä, men nu blir det faktiskt ett litet reklaminslag. Det lackar ju mot jul och vem vet – kanske är det här precis det som du ska be Tomten lägga under granen? För oss har i alla fall julen kommit tidigt. Vi är väldigt glada över all positiv respons vi fått. Nedan är ett litet axplock.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner, vilket gör oss väldigt glada.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet – ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan
 Lantbruket och miljörörelsen borde lägga ner stridsyxan 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

De gröna organisationerna har blivit ett rött skynke för många lantbrukare. Det räcker ibland med att bara nämna Naturskyddsföreningen, WWF eller Miljöpartiet för att samtalet helt ska bryta samman. Men lantbruket och miljörörelsen borde inse att man egentligen har samma intresse, vård av naturen. Och att det dessutom finns betydligt starkare krafter som vill exploatera naturen i en omfattning som kommer att hota båda gruppernas intressen.

(Den här artikeln har till stora delar publicerats som ledarstick i ATL.)

Lika illa stället är det inom vissa delar av miljörörelsen som inte ser bönder och skogsägare, utan klimatbovar och miljöförstörare. Lokalt kan konflikterna hårdna ordentligt, som i Dalarna där en grupp miljöaktivister inventerar orkidén knärot för att stoppa avverkningar av gammelskogar. Något som väckt ont blod bland markägarna. 

Men snart kan de båda grupperna tvingas inse att de behöver göra gemensam sak för att möta ett betydligt större hot, nämligen den stora klappjakten på naturresurser och mark som redan startat.

Det är egentligen förbjudet att flytta vilda djur men sedan ett år tillbaka pågår en storskalig flytt av tusentals groddjur och kräldjur från en skog i Torslanda utanför Göteborgs. Northvolts nya batterifabrik ska byggas i anslutning till Volvo Cars fabrik och djuren blir vräkta.

Batterifabriken klassas av länsstyrelsen i Västra Götaland som ”samhällsviktig verksamhet”, men uppenbarligen inte djuren. ”Det kommer att bli vanligare att man gör så här”, säger biologen Claes Andrén i en TT-intervju.

Allmänintresset kommer också att väga tyngre än lokala miljöproblem när det gäller gruvbrytning. Det framkom när EU-kommissionen under våren la sitt förslag till en strategi för brytning av så kallade kritiska mineraler och metaller. Från samiskt håll protesterade man direkt eftersom man anser att gruvnäringen inkräktar på renskötseln.

Alla lantbrukare och skogsägare kan ju fundera på hur högt i kurs som man själv och ens marker kommer att stå, jämfört med ”allmänintresset”. Är man viktigare än tusentals grodor och salamandrar eller får man flytta på sig?

Självklart finns det vissa fall där ”allmänintresset” är berättigat, men när allt mer natur ska tas i anspråk kommer det nog visa sig att det allmänna intresset ser mycket olika ut.

Så länge ingen verkar beredd att minska energiförbrukningen, kommer den gröna omställningen att innebära att vi gör av med mer naturresurser och mark eftersom de fossilfria energikällorna är mindre energitäta än de fossila, med undantag för kärnkraft som har sin problematik.

Gruvor ska anläggas, elproduktionen ska fördubblas och elnätet rustas upp och byggas ut. Det innebär betydligt fler kraftledningar, vindkraftverk och solpaneler, oavsett om man är för eller emot kärnkraft eftersom det energislaget tar tid att bygga ut.

Vägar och järnvägar ska också rustas upp och byggas ut, liksom försvarsmakten som behöver mer utrymme, exempelvis på Revingeheds skjutfält där KC Ranch får flytta på sig. Och även om det just nu verkar som att EU vill förvandla skogen till en enda kolsänka, lär det nog inte dröja länge innan skogarna dammsugs ner till minsta barr.

För markägare kan det kanske kännas som en bra pensionsersättning att upplåta mark till solpaneler eller vindkraftverk, men med tanke på att drygt 40 procent av jordbruksmarken är arrende, borde brukarna oroa sig desto mera.

När staten eller EU pekar med hela handen lär det inte hjälpa att vare sig inventera knärot eller hävda ”äganderätt” eller ”brukanderätt”. Kanske borde därför miljörörelsen och lantbruket inse att man trots allt har ett gemensamt intresse – att vårda naturen.

Inte varandras fiender
 Inte varandras fiender 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Nu ställer de minsann om till konventionellt igen!” Det går inte att ta miste på skadeglädjen hos min granne och hen är inte ensam. Det är inte alla lantbrukare som tycker att det är särskilt tråkigt att den tidigare eko-boomen har kommit av sig och att en del ekologiska lantbrukare nu blir konventionella igen. Frågan är bara hur glada man kommer att vara framöver när även den svenska konsumtionen kommer att minska. Det finns nämligen ett samband mellan ekologiskt och svenskproducerat som eko-kritikerna tenderar att glömma bort.

Ekologisk mat har haft det motigt ett bra tag och vindstyrkan har till­tagit i sam­band med att stigande energi­priser och inflation fått mat­priserna att också stiga. På bara några månader tycks alla tankar på att mat ska produceras på ett hållbart sätt vara som bortblåsta.

Under flera år gullade alla med eko – från media till butikskedjorna. Det var bara en tidsfråga när pendeln skulle slå tillbaka, för så fungerar nämligen livsmedelsdramaturgin, det behövs ständiga nyheter. Eller i varje fall något som kan framstå som att det är nytt och fräscht. Ekomarknaden började bromsa in för fyra, fem år sedan.

En av de första varorna som minskade var kött och chark från KRAV-grisar och märkligt nog var det Coop, som under lång tid varit något av ett lokomotiv för den svenska ekomarknaden, som drog i handbromsen. Coop hade 2016 sagt till de ekologiska grisuppfödarna att efterfrågan var så stark att de ville få fram betydligt fler KRAV-grisar. Producentföreningen Jord på trynet ansträngde sig för att värva nya men även få befintliga producenter att utöka sin uppfödning. Tre år senare, vilket är snabbt när det gäller djuruppfödning, kunde man börja leverera de 10 000 efterfrågade grisar, men då hade Coop ändrat sig och var inte längre intresserade. Man hade hittat något nytt och fräscht – vego.

Det finns flera förklaringar till kräft­gången för eko. En är att butikskedjorna slutade driva eko i sin marknadsföring och istället valde det vegetariska. Vego var betydligt enklare för butikskedjorna att både kommunicera och hantera, jämfört med det ekologiska som kräver betydligt mer kunskap i alla led. Eko hade varit en bra affär för butikerna, men vego visade sig bli en ännu bättre kassako, framför allt när det gällde de vegetabiliska hel- och halvfabrikaten. Det är produkter som till stor del bygger på mycket billiga råvaror och där livsmedelsföretag och butiker kan göra rejäla påslag. Nu har vego peakat och marginalerna har börjat krympa.

Mjölken kom att hamna lite i skott­linjen för den vego- och klimatkritik som riktades mot maten i allmänhet och animalier i synnerhet. Företag som Oatly, som ville säja sin egen havredryck, attackerade mjölken hårt och mejerierna klarade inte alls av att försvara sig. Ekomjölken fick ta första smällen, vilket inte var särskilt konstigt eftersom ekomjölken och de vegetabiliska dryckerna till viss del konkurrerar om samma konsumenter, de som ”vill göra skillnad” för miljön och klimatets skull. När försäljningen av ekomjölken bromsade in, började mejerierna först försöka justera detta genom att minska ekomjölkens prispåslag. Därefter gick Arla och övriga mejerier ut och uppmanade sina ekoproducenter att bli konventionella för att på så sätt minska överskottet på ekomjölk.

Men överskottet handlar inte längre om enbart ekomjölken utan all mjölk. Mejerierna sänker priserna till alla sina leverantörer och Skånemejerier har nyligen uppmanat sina producenter att helt enkelt mjölka mindre. Det nämligen ett samband mellan ekologisk mat och konventionell svenskproducerad mat. För båda gäller att de sägs vara bättre för djur, miljö och människor än annan mat. Det finns alltså andra fler värden än enbart själva matvaran. Den svensk­producerade maten jämförs främst med im­­por­terad mat och argument som eu:s lägsta användning av antibiotika till djur, betande sommarkor och att grisen får ha knorren kvar lyfts fram. Ekos fördelar är ännu bättre djuromsorg, mer biologisk mångfald, giftfria odlingar, inga syntetiska tillsatser, inget konstgödsel med mera. I båda fallen är det vi konsumenter som väljer, inte i första hand utifrån pris, utan av övertygelse. Det här gör att om det går bra för eko, går det också bra för svenskproducerat, blir det motigt för eko, märks det på den svenskproducerade maten också. Antingen så finns det mat som kostar lite mera därför att den har fler värden, eller också gör det inte det. Det vi just nu ser är det senare. Plötsligt verkar hela Sveriges befolkning vara beredd att köpa vilken eländigt producerad mat som helst, bara den är billig. I alla fall om man ska tro rapporteringen i media.

Om utvecklingen kommer vi se betydligt fler ställa om, men då inte enbart från eko till konventionellt, utan även från konventionellt till – ingenting. Den omställningen kommer nog inte ens min granne att gilla.

Är det då lågpris som kommer att gälla framöver? Förmod­ligen inte. Miljöfrågan kommer inte att försvinna. Frågan om biologisk mångfald kommer att växa. Men det finns också en annan sak som talar emot att de röda prislapparna kommer att regera särskilt länge, nämligen butikskedjornas intresse för vinst. Lågpris är inget som ger särskilt bra marginaler för butikskedjorna och det är talande att ICAs VD Eric Lundberg i en stor intervju i Svenska Dagbladet, pratar om minskad lönsamhet och tappade marknadsandelar. Och det är inte bara Lidl och Willys som knaprar på Ica, sedan en tid tillbaka så är det affärskedjor som Jula, ÖB, One Dollar Store med flera, som har plockat åt sig en del av försäljningen som rör produkter inom non-food. Livsmedelshandeln behöver verkligen något ”nytt & fräscht” för i lågpristräsket kommer man inte trivas särskilt länge. Frågan är bara vad det blir och om butikerna kommer att försöka göra affär av miljöfrågan igen. Och i så fall, kommer vi att lita på dem?

En sak att stilla bedja om är att bondekåren och deras företag ska sluta motarbeta varandra. Se de ekologiska lantbrukarna som en spjutspets som driver upp både priset och intresset för bra mat som är producerad på ett schysst sätt. Det kommer även det konventionella svenska lantbruket att tjäna på.

Dags att gräva ner stridsyxorna
 Dags att gräva ner stridsyxorna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Avståndet mellan miljörörelsen och lantbruket ser för närvarande ut att vara större än någonsin. Ändå är ett samarbete nödvändigt för att lösa många av matens miljöproblem, men då kommer det krävas både större ödmjukhet och kunskap från båda sidor.

”Jorden vi äter” var namnet på Naturskyddsföreningens årsbok som gavs ut för tio år sedan och som jag skrev tillsammans med Gunnar Rundgren. Boken handlade om det globala, allt mer industrialiserade livsmedelssystemet och all dess negativa påverkan på djur, natur och människor. Det är en matproduktion som innebär skadlig klimatpåverkan, förlust av biologisk mångfald, rubbade näringscykler, förgiftning av naturen och bedrövliga liv för djuren, för att nämna något av miljöpåverkan. Men också omänskliga arbetsförhållande, utslagna lantbruk, döende landsbygder och mat som gör allt fler överviktiga och felnärda, samtidigt som antalet hungriga i världen fortfarande ligger runt 800 miljoner människor.

För bokens räkning besökte vi bönder i en rad olika länder – fattiga småbrukare i Zambia, stora majs- och sojabönder i det alltmer nergångna och övergivna Mellanvästern, köttuppfödare och agroforestryodlare i skövlade brasilianska regnskogar, svenska och indiska mjölkbönder och holländska växthusodlare – allt för att försöka beskriva varför det ser ut som det gör och vad det är som driver den här utvecklingen. Vår slutsats var att det var en kombination av politiska och ekonomiska beslut i samverkan med teknikutveckling och billig fossil energi.

En av de saker som vi försökte förmedla var att lantbruk och skogsbruk är oerhört viktiga för att minska mycket av dagens negativa miljöpåverkan. Åtminstone 13 av de 16 miljömålen påverkas, vilket inte är särskilt konstigt eftersom jordbrukslandskapen omfattar så stor del av Sveriges och även av världens yta. Lantbruk och skogsbruk är våra viktigaste verktyg för att sköta om den här planeten och vi hoppades att miljörörelsen skulle inse detta och öka sin förståelse för näringen och sitt engagemang. Vi hoppades också att man från lantbrukets sida skulle inse att miljörörelsen med alla sina medlemmar var en viktig samarbetspartner. Här fanns organisationer som ville se en matproduktion som tog större hänsyn till djur, natur och de människor som jobbade med att odla och föda upp maten och som dessutom tyckte att den typen av mat var värd att betala mera för. En rörelse som också kunde trycka på för att bönderna skulle förvalta marken och landskapet på ett långsiktigt sätt och få ersättning för det, och inte behöva vara hänvisade till den kortsiktiga lönsamhetens princip. Vilken lantbrukare kunde säga nej till det i längden?

Vid den här tiden verkade också tiden gynnsam för ett systemskifte. Det rådde återigen ekoboom i Sverige, USA och stora delar av Europa. Kommuner och regioner satsade på ekologisk mat i skolor, dagis och sjukhus. Butikskedjorna var hysteriska för att inte de svenska lantbrukarna ställde om snabbt nog och alla var rörande överens om att det var ekologiskt som skulle rädda världen. Flera bönder ställde också om och det ekologiska lantbruket växte, men även för de bönder som fortsatte att bruka konventionellt, innebar ekoboomen en positiv svallvåg att surfa på. Vad intresset för ekologisk mat nämligen visade var att det fanns andra värden än ett lågt pris på mat och dessa värden ville en växande grupp konsumenter betala mer för. Det här gjorde det också möjligt för det övriga lantbruket att nå ut med de mervärden som även finns inom det konventionella lantbruket, jämfört med en del andra konkurrentländer. Låg användning av antibiotika bland lantbruksdjuren, grisar som slipper få knorren knipsad och sommarbete för korna var några av de mervärden som man lyckades kommunicera framgångsrikt och även öka intresset för svensk mat.

Men efter några år började allt att förändras och i dag kan vi se att lantbruket och miljörörelsen står mycket långt ifrån varandra. Bönderna framställs som varghatande, dieselkörande, skogsskövlande och köttätande klimatbovar. Miljörörelsen å sin sida uppfattas som helt verklighetsfrånvända stadsbor som är emot allt lantbrukande och skogsbrukande, ja som egentligen ifrågasätter själva existensen för landsbygdsborna. Ett närmande mellan de här grupperingarna kan i dag verka helt omöjligt, men jag är fortfarande övertygad om att det är nödvändigt om man vill åstadkomma en omställning värd namnet. Men det kommer kräva ödmjukhet, kunskap och lyhördhet från båda parter.

Henrik Jalalian på tankesmedjan Cogito skrev nyligen en insiktsfull debattartikel  i Svenska Dagbladet om att det var dags för miljörörelsen att rannsaka sig själv. Han menade att rörelsen blivit allt mer teknokratisk i sitt ständiga hänvisande till experter och globala mål, i stället för att göra det som man tidigare varit bra på, jobba med miljöfrågor som engagerar fler människor utanför de egna leden och bygga allianser mellan olika grupper. Han nämner striden om almarna i Kungsträdgården och kampen mot gruvan i Gállok, som gjorde Miljöpartiet till tredje största parti i Jokkmokk. Andra exempel där miljörörelsen gjort gemensam sak med lokalbefolkningen är striden mot hormoslyr, utbyggnaden av vattenkraften i älvarna, protester mot uranbrytning och kampen för Ojnareskogen. I alla de fallen har miljörörelsen varit en del av ett folkligt engagemang. Henrik Jalalian skriver: ”Att skapa folkligt stöd för åtgärderna bör vara ett lika prioriterat mål som omställningen i sig.” Det kan tyckas självklart, att utan ett brett engagemang så kommer det aldrig bli någon förändring, men samtidigt vet vi att detta är långt ifrån givet.

För lantbrukets del kommer det handla om att äntligen genomskåda ett självbedrägeri som pågått under mer än 70 år. Det är ungefär så gammal som den svenska politiken är som handlar om att lantbruket genom att effektivisera, rationalisera och utsättas för allt mer konkurrens ska leverera billig mat. Politiken har varit oerhört framgångsrik i att göra just detta, men samtidigt inneburit ett högt pris för djur, natur och människor. Lantbrukarna själva har slagits ut i en rasande takt och blivit allt mer ensamma i de glesare landsbygderna. Och det är detta som är självbedrägeriet, att hålla fast vid en politisk idé som med nuvarande utveckling innebär att det mesta av svenskt lantbruk till slut kommer läggas ner och maten produceras någon annanstans.

Lantbruket och skogsbruket behöver också inse att de inte i första hand är fabriksägare och råvaruleverantörer, utan viktiga förvaltare och skötare av landskapet. Det innebär inte att jorden och skogen ska sluta brukas, men att vara landskapsskötare och förvaltare vidgar perspektivet. Det finns andra i landskapet som man också behöver ta hänsyn till, andra grupper av människor som vill titta på fåglar, plocka svamp, jaga rådjur, vandra eller som bara råkar leva och bo där och vill ha vackra omgivningar, men också en rad andra djur, växter och organismer. Det krävs också hänsyn för kommande generationer, både mänskliga och icke-mänskliga.

Om en landskapsförvaltning ska fungera är det viktigt att de människor som bor, brukar och lever i landskapet också får en större möjlighet än i dag att vara med och påverka och sköta landskapet. Det här innebär att staten och civilsamhället behöver stötta en sådan skötsel och förvaltning av landskapet, inte minst ekonomiskt. Samtidigt behöver inslaget av experter och statlig byråkrati när det gäller naturskydd och miljövård, att minska. På samma sätt behöver miljörörelsen tänka om när det gäller EUs ökade inflytande över de här områdena. Det är förståeligt att miljörörelsen hoppas på EU i frustration över svenska politikers ovilja att bedriva en miljöpolitik värd namnet, men att öka både det geografiska och mentala avståndet mellan de lokala landskapen och skötseln av dem, vore förödande. Erfarenheterna från EUs jordbrukspolitik, som ytterst få människor överhuvudtaget begriper sig på, borde vara tillräckligt avskräckande.

Precis som lantbruket behöver inse att brukandet av markerna är något som angår oss alla, behöver också miljörörelsen inse att en omställning av lantbruk och skogsbruk även kommer att få stora effekter på det övriga samhället, oavsett om man bor i staden eller på landsbygden. Matpriserna kommer återigen utgöra en stor del av hushållsbudgeten, vilket innebär att vi får betydligt mindre pengar över till annat, något som i sin tur kommer att förändra vår vardag radikalt. Näringen från hushållsavfallen och avloppen behöver cirkulera tillbaka till åkrarna, vilket innebär en mycket stor investering i avloppssystemen. Avveckling av fossil energi kommer också innebära att det behövs betydligt fler människor på landsbygden. För att nämna något. Inget av det här behöver innebära att våra liv blir sämre, tvärtom finns det möjlighet att bygga ett bättre, mänskligare samhälle, men det kommer bli annorlunda än det samhälle vi har i dag. Samtidigt är det väl just detta som vi vill förändra?

Texten har tidigare publicerats hos Grön Opinion.

Rapport från en brittisk landskapsskötare
 Rapport från en brittisk landskapsskötare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det gamla kontraktet mellan lantbrukare och det övriga samhället håller på att brytas. Vi behöver en ny överenskommelse, en ny förståelse, ett nytt system som för samman lantbruk och ekologi.” Så skriver den brittiska lantbrukaren James Rebanks i en av de bättre skildringarna av lantbrukets förändring som jag har lst. Och det är dessutom en ren njutning att läsa hans bok.

Det är lätt att se omvandlingen av regnskogar till betesmarker eller oljepalmsplantager i länder som Brasilien och Indonesien eftersom den utvecklingen har gått så snabbt och vi dessutom kan betrakta skeendet på distans. Förändringen av landskapen i Europa har varit en betydligt långsammare process och inte lika lätt att upptäcka. Den brittiska lantbrukaren James Rebanks beskriver den här förändringen i sin bok English Pastoral – An  Inheritance och pekar just på svårigheten att se den stegvisa förändringen. Det är en bok om ett allvarligt ämne, men som ändå fyller mig med glädje och hopp och den är dessutom vackert skriven och tankeväckande. Som när han skildrar hur alla års flygfoton över gården visar hur murarna, häckarna och dikena försvinner och därmed också livsplatser för många andra varelser, samtidigt som åkrarna blir allt större. Specialiseringen syns tydligt i landskapet. När gårdarnas tidigare blandning av hästar, grisar, höns, får och kor försvinner och det kanske bara är spannmålsodling eller ett enda djurslag kvar, då minskar också antalet grödor som man odlade till de olika djuren och ofta även betesmarkerna.  Kvar blir ett produktivt, effektivt och specialiserat landskap där det inte finns plats för så mycket annat än just produktion.

James Rebanks visar hur flera saker samverkar och förstärker varandra, små steg som först kan tyckas oskyldiga eller rent av fantastiska innovationer, men som i efterhand visar sig ge ett livsmedelssystem som förskräcker. Han pekar också på hur all teknik har minskat det tunga kroppsarbetet, men samtidigt också har en baksida, som att fjärma bonden från att verkligen känna sin mark, sina djur och sina grödor. Han tar som exempel traktorn som visserligen är ett fantastiskt hjälpmedel men som samtidigt gör att när bonden kliver upp i traktorn så tappar hen den sensoriska kontakten med marken. Bonden kan vare sig lukta på den, känna jorden under sina fötter, röra vid den med handen eller ens se den ordentligt på nära håll. Ännu tydligare blir detta inom djuruppfödningen när maskiner utfodrar, skrapar dynga, mjölkar, plockar ägg osv. Tekniken sparar arbete, men förändrar samtidigt bondens förhållande till djuren, naturen och till livet självt. Rebanks menar att i takt med maten har producerats i allt större volymer, allt billigare så förlorar den också sitt värde. Samma sak händer med människorna som jobbar med maten, djuren, jorden, grödorna och själva naturen – allt devalveras när de enbart prissätts i pengar. Han skriver: ”De nuvarande ekonomiska förhållandena inom lantbruket gör det omöjligt att bedriva ett verkligt hållbart jordbruk. Att bruka jorden med hänsyn till naturen är ekonomiskt självmord.”

James Rebanks har ingen universallösning på problemet men han är övertygad om att bönderna återigen måste se sig som långsiktiga förvaltare av landskapet och naturen med allt vad det innebär av närvaro och ofta ett hårt arbete, snarare än att fokusera på den kortsiktiga lönsamheten. Det är dessutom något som behöver ske i samarbete med det övriga samhället, inte minst oss konsumenter. ”Vi ska inte vara främmande för de landskap som föder oss”, säger han. Och det är en uppmaning som gäller oss alla.