Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Snillen spekulerar
 Snillen spekulerar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Samtidigt som Coop går ut och uppmanar sina kunder att köpa mindre kött, kommer KF, Kooperativa Förbundet, ut med en rapport där man oroar sig över bristen på svenskt och ekologiskt kött. Den ena handen vet inte vad den andra gör, eller rättare sagt, dialogen mellan Coop och dess huvudägare verkar lite bristfällig.

KF är inte alls med på Coops tåg när det gäller att propagera för att vi ska äta mindre kött, tvärtom. I sin rapport ”Konkurrensen i den svenska livsmedelsbranschen” som tittar på nöt, gris och kyckling, kommer man i stället fram till att det råder brist på svenskt kött och att det här begränsar konsumentens inflytande och valmöjligheter. Därför föreslår man en rad olika insatser för att höja produktionen av svenskt kött. Det är alltså helt andra tongångar än i Coops PR-kampanj.

Tyvärr inger dock själva rapporten känslan av att många äro kallade, men få äro utvalda, det vill säga det finns många som vill försöka sig på analyser om jordbruket och matmarknaden utan att egentligen ha någon djupare insikt om branschen. KFs rapport, gjord av ekonomiska konsultfirman PWC, är ytterligare ett sådant exempel. Rapporten konstaterar som sagt att det är brist på den sortens kött som svenska konsumenter efterfrågar i alla tre köttslagen, nämligen svenskt och gärna ekologiskt kött. Även om man nämner att lönsamheten har varit dålig för mjölk- och köttbönderna, är det framför allt koncentrationen inom slakten som pekas ut som det stora problemet. Man kan tycka mycket om slakten men att detta skulle vara huvudorsaken till bristen på svenskt kött och inte den dåliga lönsamheten och priskonkurrensen från utländskt kött, är en väldigt märklig slutsats. Särskilt som slakteriföretagen snarare har blivit fler än färre under de senaste 20 åren. Scan har ju bland annat förlorat sin tidigare nästan monopolliknande ställning.

Bland förslagen nämner man visserligen att lönsamheten i primärledet behöver förbättras, men det man verkligen trycker på i olika varianter är att märkningen av kött och charkvaror måste bli bättre så att konsumenten kan göra aktiva val. Men vänta hur var det nu, var det inte brist på svenskt kött? Är det inte så att svenska konsumenter redan gör sina aktiva val?

Men det finns en sak som är riktigt positivt bland förslagen, nämligen att dagligvaruhandeln bör använda sina egna märkesvaror för att stärka de svenska köttbönderna. Med andra ord, att slut importera kött och köttråvara korvar, pastejer, färdigmat med mera under de ägna varumärkena. Se där, ett förslag som verkligen skulle spela roll, men hur sannolikt är det att få med sig inte vara sitt egna Coop utan även de andra butikskedjorna på en sådan satsning? För skälet till att butikskedjorna importerar kött i olika form är ju inte att de är ”tvingade”, vilket rapporten antyder, utan för att de helt enkelt vill ha billigare kött och en prispress neråt.

Nej, det här är inte någon tung analys av sakernas tillstånd inom animalieproduktionen eller köttmarknaden, men det råder inget tvivel om att KF verkar tycka att svenska animalieproduktion är viktigt att värna om. Nu återstår det att se om man även kan övertyga sin egen butikskedja om detta.

Kappvändarna
 Kappvändarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I sin senaste kampanj för att vi ska äta mindre kött verkar Coop ha slängt ut alla sina bebisar med badvattnet. Borta är traditionen av saklig konsumentinformation liksom den tidigare gedigna kunskapen om lantbruk, ekosystem och miljö. Istället får vi en tendentiös och slafsigt hopsnickrad PR-kampanj som har mycket litet att göra med den hållbarhet man säger sig värna.

Coops senaste kampanj ”den nya vardagsmaten”, som uppmanar oss att äta mindre kött är en pinsam och tendentiös historia. Det är ett resultat av vad som händer när ett företag vill visa att ”man hänger med i debatten” och snabbt rafsar ihop lite uppgifter utan att förstå eller reflektera över innebörden.För det är svårt att se Coops kampanj som något annat än populism. Det är exempelvis bara ett år sedan som år sedan som Coop lanserade sitt kött från Australien och den dåvarande hållbarhetschefen Louise König stod och försvarade importen i media. Då lät det så här i marknadsföringen: ”Australiens nötkött är oerhört saftigt och smakrikt, hållbart producerat med stor omsorg om djuren, helt i enighet med de djurhållningsregler som finns i Europa.”

Då var det trenden med importerade, spannmålsuppfödda möra biffar på krogen som man ville haka på. Nu har vinden och kapporna vänt.

Att företag ägnar sig åt att ikläda sin miljömässigt mer eller mindre tveksamma verksamhet i hållbarhetsfluff är är något som händer dagligdags. Men i Coops fall blir det extra anmärkningsvärt för detta är ändå ett företag som under lång tid har haft personer med en gedigen kunskap om matens påverkan på miljön och som bland annat har betytt mycket för att utveckla den ekologiska marknaden. Det är också ett företag som har en lång tradition av saklig konsumentinformation, som vill att konsumenterna ska vara upplysta och kunniga om mat och miljö. Eller åtminstone har velat, för nu sviker man definitivt sina kunder/medlemmar och det är betydligt allvarligare än att man dragit på sig böndernas ilska. För i den växande oro som alltfler människor känner när det gäller maten och dess påverkan på hälsan och miljön, sällar sig Coop till de som gärna grumlar sikten och spär på osäkerheten, i stället för att försöka förstå de ekologiska sambanden och förklara dem.

I filmen ”Kära köttbit” så blandas både bildgrepp och faktafel som påminner om propagandafilmen Cowspiracy. Skövlad regnskog blandas med svenska beteshagar. Coops motivation är att köttkonsumtionen är en global historia, liksom klimatpåverkan och därmed är det alltså sammanblandningen relevant. Men om nu Coop skulle vilja göra något åt just importerade köttkonsumtionen, kan man ju undra varför ingen på företaget har funderat på att sluta importera kött? Det är ju trots allt Coop som avgör vad Coops kunder kan konsumera, inte kunderna.

Coop bygger sin kampanj på tre påståenden:

– ”35 kilo mer växthusgaser”. Coop hävdar att det går åt 35 kilo mer växthusgaser att äta kött jämfört med växtprotein. Det man jämför med är baljväxter som är ett bra och resurssnålt livsmedel, men Coop propagerar inte enbart för baljväxter, utan för grönsaker i stort och där finns det stora skillnader i klimatpåverkan. Jämförelsen gäller också torkade baljväxter som ingen av oss kan äta. Vi äter dem tillagade, ofta i sällskap med en massa andra råvaror så jämförelsen blir också där haltande. När man jämför växthusgasutsläpp, gäller jämförelsen enbart vad som sker inom jordbruket. Livsmedelsförädling, transporter, kyla, tillagning, svinn osv – inget av detta räknas in. Det är exempelvis en mycket stor skillnad på en rå morot och en pressad morotsjuice när det gäller klimatpåverkan. På samma sätt är det skillnad på hur mycket växthusgaser som nötköttet har orsakat beroende på hur djuret har fötts upp och på vilka marker, något som inte heller tas hänsyn till. Att jämföra livsmedel på detta vis ger alltså inte hela bilden.

– ”10 gånger mer mark”. Coop hävdar att det går åt tio gånger mer mark för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo växtprotein. Coop nämner dock inget om att många av världens marker som har betande djur inte är lämpade för att odla växter överhuvudtaget. Det är för kallt, för torrt eller för mager jord för att det ska kunna växa något annat gräs. Detta gäller även stora delar av Sverige som har ett klimat och många marker som lämpar sig bättre för betande djur än för odling.

”6 gånger mer vatten”. Coop påstår också att det går åt 6 gånger mer vatten för att producera nötkött jämfört med växtprotein. Siffrorna man använder bygger på det så kallade vattenfotavtrycket som är en omdiskuterad mätmetod, inte minst för att den också inkluderar regnvatten, som utgör den stora posten. Räknar man däremot bort regnvattnet så blir skillnaden däremot inte så stor mellan kött och spannmål. Då går det åt 5 liter vatten per gram protein för att odla spannmål och 7 liter vatten per gram nötköttsprotein. Läs Gunnar Rundgrens utmärkta bloggpost om vattenfotavtryck här.

Men inte nog med detta, Coop förmår inte ens att tillämpa sina egna källor när man glatt tipsar om receptet på tacos på cashewnötter. Det är nämligen så att nötter har mer än dubbelt så hög vattenförbrukning än nötkött, om vi räknar som Coop, nämligen inkluderar regnvattnet. Och räknar vi på ett mer relevant sätt, dvs enbart det vatten som går åt, så kräver nötter hela 4 gånger högre vattenförbrukning än nötkött per gram protein.

Vi kanske inte ska döma Coop för hårt. Kanske kommer nötterna i en egen kampanj i vår? Eller så kanske det blir kaffet, palmoljan, avocadon, sojan, kakaon eller… Det finns gott om råvaror att ifrågasätta, men hur skulle det vara om Coop istället på allvar ställde krav på HUR maten har producerats som man säljer i sina butiker? Det finns ju en gedigen historia att knyta an till.

 

 

 

 

Det handlar om pengar
 Det handlar om pengar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRFs ordförande Helena Jonsson uppmanar oss att ”lita på bönderna” när vi ifrågasätter LRFs lobbying för att ta bort svensk lagstiftning när det gäller djurskydd och miljö. Men det handlar inte om förtroende, det handlar om pengar.

Regeringens arbete med den nationella livsmedelsstrategin håller på att utveckla sig till ett skämt. Inte ens LRF, som tidigare har sagt att man har haft regeringens öra, verkar längre tro på att det verkligen blir något med denna strategi.

Även om strategin till slut dyker upp, finns det inget som tyder på att den kommer att innehålla något som på allvar vänder nermonteringen av svenskt lantbruk. Det finns vare sig pengar eller politiska mandat för att den skulle resultera i en matpolitik som verkligen gör skillnad. I höstbudgeten blev det extra tydligt, det handlar om de nålpengar som regeringen alltid har att leka med och som brukar fördelas lite olika mellan eko, småskaligt och livsmedelsteknisk forskning – SIK brukar vara en stor mottagare av dessa pengar. Det blir också en liten summa för exportfrämjande insatser och lite konsumentinformation. Dekoration i stället för politik.

Men det finns också anledning att titta på LRFs argumentation gentemot regeringen, vilket jag och Gunnar Rundgren också ifrågasatte i en debattartikel i Land Lantbruk. Linjen från LRF har varit att de miljö- och djurskyddskrav som går utöver EUs och som kostar pengar för svenska lantbrukare, ska tas bort. I stället ska dessa ”mervärden” tas ut av bönderna på frivillig väg, på marknaden. Vi vände oss mot det resonemanget som vi tyckte var förenklat. Lagkrav kan visst rendera i merbetalning, vilket vi inte minst har sett på nötköttspriserna i butik, men på senare tid även på gris. Sigill-märkningen är tvärtemot ett exempel på ett frivilligt åtagande och märkning där det har varit svårt att få ut ett högre pris.

I ett svar skriver Helena Jonsson att det är dags att släppa de stelbenta lagkraven och att konsumenterna ska lita på att Sveriges bönder levererar det vi vill ha. Men detta handlar inte om förtroende, utan om pengar, det är ju bland annat därför som vissa röststarka grupper har tryckt på LRF för att lobba mot bland annat beteslagen. Varför skulle då dessa bönder ändå släppa ut korna på beten om det blev frivilligt?

Diskussionen visar på LRFs ständiga dilemma – att försöka göra alla glada. Genom att kämpa för att ta bort lagkraven gör man de bönder nöjda som tycker att dessa mervärden mest är ekonomiska hinder. Och genom att propagera för frivillighet, visar man samtidigt att man stöder de grupper av bönder som format eller formar en produktion som bygger på dessa mervärden och ibland mer därtill.

Det är en dålig kompromiss och framför allt bäddar en sådan lösning för en konsumentstorm av Guds Nåde. ”Bönderna låser in korna!” Det är inte sådant som ökar viljan till merbetalning för svenskt lantbruk.

I debatten som har följt, har en del påpekat att det från LRFs sida kan handla om en ”tredje väg”, nämligen att det skulle vara möjligt att få statlig kompensation om inte mervärdena är lagstiftade. Men enligt experter på området kan inte EUs jordbruksstöd användas för åtgärder som har varit praxis under de senaste tio åren, även om lagen tas bort. Och några nationella jordbruksstöd av betydelse verkar för närvarande uteslutet.

Regeringen kommer att få bakläxa på sin strategi, men det är kanske ännu mer allvarligt att bonderörelsen saknar en egentlig plan för hur svenskt lantbruk ska överleva.

Ljuset kommer från norr!
 Ljuset kommer från norr! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ännu en lokal livsmedelsstrategi har sett dagens ljus. Igår var det Norrbotten som gjorde det som regeringen inte förmår – att presentera en strategi för att det ska bli mer nära mat i Norrbotten.

Det var imponerande att se uppslutningen, att höra hur representanter för landsting, högskola, länsstyrelse, kommuner, LRF, Hushållningssällskap, Handelskammare med flera på olika sätt sa sig vara beredda för att öka den norrbottniska matproduktionen.

– Det här skulle inte vara något LRF-projekt, sa Håkan Stenmark inledningsvis, som jobbar just på LRF Norrbotten.

Och det verkar det heller inte ha varit. Styrgruppen för arbetet har förutom Stenmark bestått av folk från länsstyrelsen, kommunerna och landstinget. Dialogen har varit bred och inkluderat hela livsmedelskedjan, politiker, offentlig sektor, rådgivning , ja till och med det röda skynket för många bönder – Naturskyddsföreningen! Likaså har man involverat rennäringen och fisket i arbetet.

Resultatet är uppfriskande fritt från traditionella LRF-klyschor. Här gnälls det inte på beteslagen eller andra mervärden i djurskyddslagen eller miljölagstiftningen som fördyrar. Däremot oroar man sig med rätta för konkurrensen. På 20 år har länets självförsörjningsgrad gått från 50 till 25 procent. Det finns all anledning att oroa sig för Norrbotten som har den lägsta matproduktionen i landet, men samtidigt några av Sveriges mest imponerande råvaror som Kalix löjrom, ren, röding, öring och sik, bären och mandelpotatisen. För att nämna något.

Likaså undviker man ett annat typiskt LRF-argument, nämligen att inte propagera för tt man ska vara med och föda världen. I stället frågar man sig om det inte vore klokare att försöka mätta en större andel av de norrbottniska magarna. Det är klokt att fokusera på rätt saker om man vill åstadkomma förändringar.

Jag hade förmånen att få vara gästföreläsare och det var imponerande att se att det viktigaste redan hade hänt – nämligen en bred insikt om att Norrbottens framtida matproduktion är en fråga för alla som äter mat i Norrbotten, inte en utpräglad bondefråga. Och att maten griper in i så många av samhällets stora frågor som stad-land, miljö, klimat, naturvård, gastronomi, hälsa, landskap, ett gott liv osv.

Det är givetvis nu som arbetet på allvar börjar. Men det känns hoppfullt att alla involverade verkar ha bestämt sig för att det är ett brett folkbildningsarbete som det är frågan om.

Lyckas man dessutom ingjuta mod i sina lokala politiker att våga ta beslut som gynnar den egna maten, kan detta bli hur bra som helst.

Grattis Norrbotten!

 

 

 

 

Nya matupproret
 Nya matupproret 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag och Gunnar Rundgren skriver i en debattartikel i dagens Näringsliv/Svenska Dagbladet om att regeringen borde satsa på att stödja alla de krafter som vill förändra dagens matproduktion i stället för att fortsätta i gamla hjulspår. Dagens jordbrukspolitik ger vare sig levande landsbygd, ett livskraftigt lantbruk eller en juste producerad mat. Det är dags att tänka om.

 

Här är artikeln:

”Ge nya matupproret kraftfullt politiskt stöd”

Det pågår ett matuppror där alltfler människor söker nya vägar för att äta bra mat. Gårdsbutiker, andelsjordbruk, stadsodling och småskaligt mathantverk är några exempel på företeelser som växer. Regeringen verkar dock vilja fortsätta med en matpolitik som stöder en helt motsatt utveckling, skriver debattörerna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

En växande skara människor väljer att handla mat direkt från bonden eller den lilla mathantverkaren och det finns nu cirka 1 200 gårdsbutiker i Sverige. Även andra typer av direktförsäljning till konsument sprider sig snabbt. Mest långt­gående är andelsjordbruk, där konsumenter och jordbrukare går samman för att odla eller föda upp sin egen mat tillsammans. I de populära stadsodlingarna väljer man att smälta samman rollerna som producent och konsument. Under de senaste åren har det startats en rad nya småskaliga mejerier, charkuterier, bryggerier och bagerier. Försäljningen av ekologisk mat fortsätter öka och uppgår nu till drygt 7 procent av den totala livsmedelsförsäljningen. Intres­set för maten tar sig också uttryck i att folk avstår från livsmedel med tillsatser eller annat de anser vara onyttigt och vegetarisk mat ökar motiverad av etik, hälsa och miljöhänsyn.Även inom den offentliga sektorn pågår en stor förändring. Staten, landsting och kommuner har satt mål för att köpa in viss andel ekologisk mat. Den tidigare utvecklingen av centrallagad portionsmat för skolor och vårdinrättningar håller stegvis på att vridas tillbaka. Kreativiteten flödar för att hitta sätt att runda upphandlingsregler för att kunna köpa in lokal mat. Vissa kommuner startar också egna jordbruk för landskapsvård och för att få fram lokal mat av god kvalitet. Allt detta är på ett eller annat sätt ett uttryck för en önskan om en annan mat och ett annat jordbruk.

Utvecklingen drivs främst av de olika människor som antingen bygger upp dessa olika alternativ eller frågar efter dem. Men det är inte främst konsumenterna som bestämmer hur jordbruket bedrivs och hur maten produceras. Det är inte konsumenterna som har bett bönderna att använda konstgödsel, ­kemiska bekämpningsmedel eller bygga kyckling­stallar för hundratusentals djur. Ett fåtal stora livsmedelsföretag, snabbmats- och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra konsumtionen till ­industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, i stället för råvaror som vi lagar hemma.

Det är främst industrin, politiken och den ständigt ökande konkurrensen som bestämmer vilken teknik och produktionssätt som jordbrukarna kommer att använda. Det har lett till att antalet mjölkgårdar nu är en hundradel så många som för åttiofem år sedan, att landskapet växer igen, att kväve och fosfor övergöder vattendrag och att många växter, insekter och fåglar minskar starkt. Den kraftigt minskande bio­logiska mångfalden leder samtidigt till en mindre gastronomisk mångfald, där allt färre djurraser och växtsorter står för huvuddelen av maten. Sårbarheten i livsmedelssystemet är mycket stor och vi saknar helt krisberedskap på livsmedelsområdet.

Konsumentmakten fungerar som en bekväm ursäkt för politikerna att inte fatta beslut. Av någon anledning anses det inte viktigt vilken mat vi äter, hur våra djur och vår planet sköts om, hur landskapet formas och vilket jordbruk som bedrivs.

Inom kort ska regeringen presentera sin nationella livsmedelsstrategi, den politik som ska forma vårt jordbruk och vår mat under de kommande åren. Mycket tyder på att regeringen kommer att fortsätta i tidigare politiska hjulspår och betona internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling med allt färre och större gårdar med ensidigare produktion. Regeringen verkar inte inse att den förda politiken leder till en matproduktion som många människor inte vill ha.

Matupproret pågår till stor del utanför de etablerade kanalerna, utanför Coop, Icas, Axfoods köplador, utanför Findus, Dafgårds och Arlas fabriker. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht verkar främst ta intryck av aktörerna inom livsmedelskedjan. Lantbrukets största intresseorganisation, LRF, vill helst ta bort alla regler för miljö och djurskydd som går utöver EU-nivån. Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist anser att miljöfrågorna inte har i livs­medels­strategin att göra och sade i februari: ”Inget ont om att värna om djur och natur men det har ­ganska lite att göra med hur man ska utveckla en livskraftig livsmedelsindustri i det här landet.”

I stället borde strategin bejaka det nya matupproret och ge det ett kraftfullt politiskt stöd. Framtiden för det svenska jordbruket och maten finns i att producera god, säker och etisk mat, skydda miljön, vårda matjord, vatten och landskap och se till att de som arbetar har bra arbetsförhållanden.

Ann-Helen Meyer von Bremen

journalist och författare

Gunnar Rundgren

jordbrukare, konsult och författare