Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Ekognället
 Ekognället 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är rötmånad och alltså dags igen för den återkommande attacken på ekologiskt lantbruk. Denna gång är det SLU-professorn Torbjörn Fagerström, eskorterad av kollega Jens Sundström som skåpar ut det ekologiska lantbruket på DN Debatt. Fagerström hör till det mer eller mindre pensionerade gänget av SLU-professorer som under de senaste 20 åren har gjort sig mer kända som eko-kritiker än som forskare.

Det är alltså inget nytt under solen. Det märkliga är snarare att media gång på gång bereder plats för dessa kritiker som med papegojors envishet upprepar samma budskap. Men som sagt, det är rötmånad.

Fagerström & Sundström hävdar att det ekologiska jordbruket inte gör någon nytta, vare sig för miljön eller för hälsan. Det utfallet har andra bemött alldeles utmärkt här och här, och det det har dessutom debatterats så många gånger att jag inte ser någon anledning för mig att gå in på detta. Men det finns en sak som är intressant i Fagerströms & Sundströms utfall, nämligen deras uppmaning om att ta fram en mätmetod och en märkning för hållbar lantbruk som inte är ekologiskt. De skriver: ” I stället behövs mätbara, vetenskapligt baserade kriterier på miljömässig hållbarhet, i termer av vilka negativa miljöeffekter som är tolerabla, respektive vilka positiva som är eftersträvansvärda.” Det är ett alldeles utmärkt förslag och det är precis den frågan som vi borde ställa när det gäller hela vårt lantbruk, vilka positiva miljöeffekter vill vi ha och vilka vill vi inte ha?

Fagerström & Sundström får det dock att låta som att detta är någon form av nytt tänkande, men LRF startade ett sådant arbete för 30 år sedan som man kallade ”På väg mot världens renaste lantbruk”. Det var på den tiden som LRF gjorde saker och inte bara snackade om att man är ”den nya miljörörelsen”. I det arbetet ingick att både praktiskt och mentalt städa upp en hel gammalt skräp. Det var miljöhusesyn, djuromsorgsprogram, förbud mot antibiotika i förebyggande syfte och mycket. Ett resultat av detta arbete blev certifieringen ”Svenskt Sigill” som från början var tänkt att vara för de lantbrukare som inte odlade ekologiskt, men som ändå ville ligga i framkanten när det gällde miljöarbete och djuromsorg. Det skulle vara en spjutspets.

Turerna har dock varit många med Svenskt Sigill. Man gick från att vara en märkning för ”spjutspetsen”, till att bli en märkning för nästan alla, till att i dag försökt gå tillbaka till spjutspetsen, men i praktiken för den en ganska anonym tillvaro. Inte många konsumenter har nog särskilt mycket koll på vad Sigill-märkningen står för.

Det finns säkert flera orsaker till att denna märkning inte riktigt har blivit någon succé och en stark förklaring är nog tyvärr att man inom bondekooperationen alltid har haft lite svårt att låta en grupp bönder gå före, man har helt enkelt varit rädd för att säga att någon är bättre än någon annan. Oavsett vilken orsaken är, Fagerström & Sundström måste ändå vara medvetna om detta arbete och man kan undra varför de för länge sedan inte har engagerat sig i detta. Och om de inte ser det redan etablerade arbetet som en möjlig plattform, så kan de ju skapa en egen. Vem är det egentligen som hindrar dem? Integrerad produktion eller IP, som den del av jordbruket brukar kallas för som vill vara lite bättre än mittfåran av den konventionella jordbruket, är ju inte direkt någon nyhet. Den varianten finns ju i de flesta länder, även som sagt i Sverige.

Eller handlar det inte alls om detta? Handlar det bara om att få gnälla lite? En gång till.

 

Det handlar ju bara om maten
 Det handlar ju bara om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Just nu pågår energiöverläggningarna. Det är ett politiskt arbete på hög nivå. Diskussionerna sker mellan partiledarna och media rapporterar flitigt. För närvarande är nyheten att liberalerna har lämnat samtalen. När det gäller en annan minst lika viktig politisk fråga, maten, är situationen den helt omvända.

Under ett års tid har näringsdepartementet tragglat land och rike kring med sin livsmedelsstrategi. ”Dialogmöten” har hållits på olika platser i landet, allt för att visa att man värdesätter delaktighet och att man är en lyssnande regering som dessutom förstår att detta med jordbruk och mat trots allt är något som sker utanför tullarna.

Jag skriver ”tragglat” med vilje, för det är den bilden man får av arbetet. Trots att vår mat är en minst lika basal och viktig politisk fråga som energin, kanske rent av viktigare eftersom maten och jordbruket griper tag i så många av våra stora framtidsfrågor, så har detta främst varit en intern angelägenhet. Enbart för branschen och mediebevakningen har varit därefter. Det är främst lantbrukstidningarna som har skrivit om detta. Det är inte många som känner till att det pågår ett arbete för att forma matpolitiken för de närmaste 15 åren och det borde vara precis tvärtom. Det borde pågå debatter i TV och radio, skrivas spaltmeter om det i tidningarna, hållas seminarium och diskussioner på olika platser i landet och bedrivas studiecirklar. Och vi borde alla vara involverade på något sätt, om inte annat så borde vi åtminstone sitta och beklaga oss på fikarasterna på jobbet över sådant som vi tycker att livsmedelsstrategin borde eller inte borde innehålla.

Men icke. Det råder en för makten behaglig tystnad eftersom folket helt enkelt inte känner till att detta pågår. Behagligt därför att då behöver heller inte livsmedelsstrategin innehålla något väsentligt eftersom det heller inte finns något tryck från allmänheten.

I dag har branschen fått ”smygtitta” på ett första utkast av livsmedelsstrategin, nådigt utdelat av näringsdepartementet. Några anteckningar eller protokoll kommer dock inte att föras från mötet, vilket är en intressant hantering av offentlighetsprincipen. In i det sista hålls strategin sluten för branschen, men alla vi som äter mat, vi har inget med detta att göra. Dessutom är en inte särskilt vågad gissning att livsmedelsstrategin inte kommer att innehålla något som på allvar kommer att betyda något för jordbruket, maten, miljön, landsbygden, naturvården, kretsloppet mellan stad och land, gastronomin eller någon av de andra frågorna som jordbruket griper tag i.

Och det värsta är att det är enbart för att detta handlar om jordbruk och om mat som man kan hantera frågan på detta sätt. Med ointresse och brist på engagemang. Därför att regeringen, trots sina stora ord om att satsa på svenskt jordbruk i regeringsförklaringen, så har man inte förstått att jordbruket nyckeln till flera av våra stora framtidsfrågor. Och det är endast på grund av att det handlar om jordbruksfrågor som inte Sven-Erik Bucht har fått söka sig ett nytt jobb. Ingen annan politisk fråga skulle kunna hanteras på detta taffliga sätt utan att den ansvariga skulle kallas in till rakning.

Det är pinsamt och det är oförskämt, inte bara mot alla bönder utan mot alla oss som äter mat!

Tillägg: Mötet den 3 juni mellan den sk ”dialoggruppen”, dvs olika representanter från livsmedelskedjan, och näringsdepartementet ställdes in. Ett nytt möte är utlovat ”innan midsommar”. Eftersom strategin ska vara klar ”under juni” , så börjar det bli lite bråttom.

Den nya miljörörelsen
 Den nya miljörörelsen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den gångna veckans mest humoristiska händelse måste vara LRFs ordförande Helena Jonssons utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen. Inspirationen hämtade hon från moderaterna och deras remake när de utropade sig till de ”nya”. Tja, det funkade alldeles utmärkt under några år men i dag känns moderaterna äldre än någonsin.

Helena Jonsson och LRFs spinndoktorer glömde också en viktig detalj – moderaterna ägnade sig inte bara åt retorik, de förändrade också innehållet i sin politik och gick mera åt mitten än vad man hade gjort tidigare. Bland annat tog man tydlig ställning för kollektivavtal och arbetsmarknadslagstiftning och betonade styrkan i att både arbetstagare och arbetsgivare var välorganiserade och starka. LRF har inte gjort någon sådan förändring eller analys av sin samtid. Man lyckas inte ens retoriskt framstå som att man på något vis har blivit ”nya” och framför allt inte någon miljörörelse.

I sitt öppningstal på LRF-stämman var nämligen Helena Jonsson, och därmed LRFs ledning, tydligare än vad man har varit på länge, när hon sa att livsmedelsproduktionen ska väga tyngre än andra samhällsmål, särskilt miljömålen. Organisationen har länge velat både äta kakan och ha den kvar, det vill säga, man har gärna pratat om att Sverige har världens renaste och djurvänligaste jordbruk, samtidigt som man har propagerat för att alla de regler som gör just svenskt jordbruk unikt på dessa områden, ska tas bort. Då kallas detta för ”konkurrenshämmande särregler” och kornas självklara sommarbete förvandlas till ”betestvång” , eftersom de fördyrar produktionen. Helena Jonsson sa också att ”alla krav och åtagande som går utöver EU-nivån bör ligga på branschen att leverera”. Tydligare än så kan det inte bli, LRF vill helt enkelt att all lagstiftning som ligger utöver EUs ska tas bort. Hon underströk det hela med att lyfta fram att det är böndernas skötsel som garanterar djurvälfärden, inte lagstiftningen,vilket måste vara något av de mer populistiska som en LRF-ordförande har sagt sedan Dockereds dagar. Visst är det bönderna som i det dagliga arbetet ser till att verkställa djurvälfärden, men om vår lagstiftning och våra djurskyddsföreskrifter såg ut på ett annat sätt, eller rent av saknades som i USA, så skulle också djurskötseln se annorlunda ut. Det är bara att se sig om i världen, eller att titta bakåt i tiden i Sverige, innan vi fick den gällande djurskyddslagen.

Om vi tar bort de delar av lagstiftningen som har högre krav än EUs lagstiftning, varför skulle då inte svenska bönder göra precis som sina europeiska kollegor för att spara pengar och kunna konkurrera? Varför skulle de inte stänga in korna i lagårdarna under somrarna, klippa knorrar av grisar och näbbar av fjäderfän och låsa in suggor i burar under stora delar av deras liv?

Förutom att ta bort den svenska lagstiftningen som rör miljö- och djurskydd, vad kan mer ”den nya miljörörelsen” tänkas ta strid för? Jonsson påminde om detta genom att nämna en av LRFs stridsfrågor under våren, Kemikalieinspektionen stopp för bekämpningsmedlet stomp i lökodling. Medlet skadar vattenlevande organismer och efter fem års dispenser, ansåg myndigheten att det fick räcka, vilket fått LRF att rasa. Bondeorganisationen LRF har även kämpat emot Kemikalieinspektionens beslut om att stoppa att neonikotinoider , ett bekämpningsmedel som används i vårraps och som dödar vilda bin. Organisationen ska nog vara evigt tacksam för att inte media har blåst upp den mediala mumsbiten – Stora Stygga Bönder som vill spruta GIFT som dödar vår just nu mest mediaomhuldade insekt – biet – vore inte så bra publicitet. Framför allt vore det en tråkig start för en spirande miljörörelse.

Det hela vore enbart skrattretande om inte läget för svenska bönder vore så allvarligt. I sitt tal sätter Helena Jonsson fingret på den viktigaste frågan när hon säger: ”Grundfrågan i (livsmedels-)strategin måste vara hur vi ska forma den svenska modellen. Och samtidigt göra den lönsam så att vi inte tappar mer marknadsandelar.” Precis detta borde vara den stora frågan idag, för LRF och för näringsdepartementets arbete med livsmedelsstrategin, inte att slänga den svenska modellen överbord.

Hon har delvis svaret på frågan själv när hon avslutningsvis säger att ”närproducerade svenska morötter av högsta kvalitet – inte piskor – som kommer att ta Sverige in i framtiden”. Se där är en verklig miljöfråga som LRF skulle kunna driva, en utveckling som vänder det stora beroendet av långväga insatsmedel i form av foder, diesel, konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial osv. och på allvar gör svensk mat mer närproducerad. Det skulle innebära att man i större utsträckning tog vara på de lokala och regionala förutsättningarna och på det viset också minskade sin miljöpåverkan. En sådan utveckling skulle visserligen kräva att Sverige höjde sin ribba när det gäller importen av mat och ställde samma krav på djurskydd och miljö som gäller för den svenska maten, men verkar det inte viktigare att lägga politiskt lobbyarbete på att utveckla den svenska modellen än att avveckla den?

Då skulle man också kunna bli den ”nya miljörörelse” som Helena Jonsson efterlyser, precis som Sveriges bönder lyfte sig när man i slutet av 1980-talet startade sitt arbete ”på väg mot världens renaste jordbruk”. Bo Dockered, som då höll i LRFs roder, var en citat-maskin av Guds nåde, men även han visste också att man kommer ingenstans om det inte också finns något innehåll bakom pratet.

Harmoniskt på landet?
 Harmoniskt på landet? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

En redaktör ringer och frågar hur det är ”här på landet”, om man blir mer harmonisk och mindre stressad? Mer i samklang med naturen? Just när hon ringer så befinner jag mig väldigt långt från harmoni och mindfulness, i stället är hjärnan fylld av allt som måste göras NU, NU NU! Om jag tycker att våren och försommaren var lite körig när jag bodde i stan, så är det inget mot livet på landet.

Men egentligen är denna bloggtext bara en enda lång ursäkt för att jag inte har bloggat på ett bra tag. Jag har helt enkelt varit upptagen med livet utanför bloggen och när jag inte har varit det, så har jag helt enkelt varit för trött. Förutom att det har varit full fart i växthus och trädgårdsland med sådd, plantering, ogräsrensning och jordbearbetning, så håller vi också på att förvandla 10 hektar slyskogsträsk till strandängar, jag och Gunnar Rundgren. Ja vi gör det inte helt på egen hand utan har även lejt in skogsföretag, men rätt mycket röjsåg och motorsåg har vi ägnat oss åt. Liksom att dra ris och elda ris. Och nu är det snart dags att börja sätta upp stängsel för senast i slutet av juli ska korna vara på plats, låne-korna från Åloppe som ska se till att hålla slyn stången.

Det blir fantastiskt vackert, men det är ett omfattande jobb. Och dessutom har man sitt vanliga jobb att sköta, det där skrivandet och pratande som gör att man drar in sina pengar. Jag har haft förmånen att få resa både till Mongoliet och till Härjedalen för att lära mig mera om nomadkulturer. Fantastisk möjlighet förstås, men som sagt, så mycket tid och framför allt, ork, till bloggande har det inte varit.

Blir det bot och bättring nu då? Tveksamt. Sommaren kommer fortsätta vara fylld av arbete, men säkert blir det lite ryckvis bloggande också, ämnen saknas som bekant inte, framför allt när livsmedelsstrategin snart ska lanseras.

Harmoniskt och lugnt på landet? Nej, skulle inte riktigt tro det. Men å andra sidan är det ganska skoj! Harmoni är för övrigt överskattat. Det blir inte särskilt mycket gjort då.

 

 

KvartalsFindus
 KvartalsFindus 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles nyss var den gröna, frysta ärtan från Findus den bästa i hela världen. Det var där, längs den 56e breddgraden som de odlingsmässiga förutsättningarna påstods vara som bäst. I kvartalsekonomin väger dock sådant lätt. Nu ligger Bjuv helt enkelt för långt från övriga Europa.

Det verkar som om det återigen är Findus som ska ge oss en lektion i vad den globaliserade matproduktionen innebär. Förra gången var det hästlasagnen som avslöjade att trots företagets försäkran om att arbeta med ”utvalda råvaror”, så hade man ingen som helst koll på innehållet. En fabrik i Luxemburg tillverkade lasagne åt halva Europas varumärken och jobbade enligt samma princip som alla andra industrier, att köpa in lasagnens delar från den underleverantör som var billigast för stunden. Det råkade vara ett parti hästkött från ett holländskt skojarföretag. Denna gång har 450 anställda i Bjuv och cirka 500 lantbrukare fått lära sig att alla vackra ord om kvalitet, terroir, hållbarhet och effektivitet väger lätt för en riskkapitalist på Europamarknaden. Bland Findus varor har de frysta ärtorna framstått som ett stolt flaggskepp. Under många år har företaget ägnat sig åt att marknadsföra Bjuv med omnejd som den gröna ärtans sanna terroir. Vi har fått lära oss att ärtans breddgrad är den femtiosjätte och att det bara dröjde tre timmar från fält till frys, nästan nyskördat alltså! Dessutom fick vi veta att Ebba var den mjällaste och finaste ärtsorten som gick att uppbringa, rart nog döpt efter odlingsexperten Rolfs egen fru. Jodå, PR-människorna på Findus visste hur de skulle göra sina frysta ärtor lockande, de årliga ärtsafari var rena folkfesterna. Så sent som förra sommaren spände Findus musklerna ytterligare och invigde norra Europas största frysanläggning. Ungefär samtidigt proklamerade man att Bjuv skulle förvandlas till matens Silicon Valley eller ”Food Valley of Bjuv”, som Findus själv uttryckte det. Orten skulle bli en mötesplats för alla livsmedelsföretag som var innovativa, hållbara, lokala, klimatsmarta – kort sagt, allt som är bra. Nu blir det inget av med detta. Beskedet från den nya ägare Nomad Foods är att man har överkapacitet och att Bjuv ligger för långt bort. Alltså ska det hela flyttas till Tyskland. Vad kan man då lära sig av detta? Jo, att allt snack om varumärken, hög kvalitet, odlingsmässiga förutsättningar, effektivitet, klimatsmart och hållbart väger lätt i en kvartalsekonomi. Inte ens en lönsam verksamhet eller nyligen gigantiska investeringar spelar så stor roll för en riskkapitalist med säte i skatteparadiset Brittiska Jungfruöarna. Har man överkapacitet på ett ställe och ett bra varumärke på ett annat, så kan man helt enkelt bara flytta varumärket, strunt samma att det har kopplats till en lokal plats, varumärken kan man fylla med så mycket olika saker. Välkommen till den globala marknaden, varsågod och skölj!