Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Bilar-grodor 1-0
 Bilar-grodor 1-0 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Min sommarstugegranne är lite trött. Det är inte hennes dryga 80 år som spökar, utan att hon ägnade föregående kväll åt att rädda kärleks­kranka grodor från att bli överkörda av bilar i ett bostadsområde i Uppsala. Under några vårveckor vandrar alla grodor och paddor i väg till något vattendrag för att para sig, och det gäller även amfibier bosatta i Uppsala. Ibland korsar deras väg en bilväg och då finns det stor risk att alla kärleksstunder ställs in för gott. Grodor och bilar är en dålig kombination. Min granne och de övriga engagerade människorna i kvarteret bär därför grodorna över vägen i hinkar. De har vädjat till kommunen att stänga av biltrafiken på gatan eftersom det bara handlar om några kvällstimmar under ett par veckor. Men det är omöjligt, enligt kommunen.

Samtidigt pågår en betydligt större flytt i Torslanda utanför Göteborg. Där flyttas, eller snarare vräks, flera tusen grodor, paddor, ormar och ödlor av avlönade experter. Precis som i Uppsala handlar det om djur som är fridlysta, vilket även gäller deras miljö som är fredad och alltså inte får förändras. Men det finns undantag, som den batterifabrik som Volvo Cars ska bygga och som länsstyrelsen anser vara ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Artskyddsförordningen kan sättas ur spel. Samma sak sker nu även i Mariestad, där det också ska byggas en batterifabrik.

Detta kallas för ekologisk kompensation och innebär att om man förstör naturen på ett ställe, kan man kompensera det på en annan plats. Eller snarare, om naturen är i vägen, kan vi flytta på den. Det är i alla fall teorin. Vad som i praktiken händer med den befintliga naturen när det kommer tusentals nya invånare eller hur enkelt det är att skapa en miljö som liknar den som ödelades är en annan sak.

I valet mellan grodor och trafik verkar det som om bilarna alltid vinner.

Exemplen visar också att vanliga ­människors kärlek till sin vardagsnatur sällan väger särskilt tungt. Om naturen ska ­prioriteras framför en väg, en parkeringsplats eller en byggnad krävs det en expert som upptäckt en utrotningshotad art. Och anses samhällsintresset väga tyngre kan samma expert helt enkelt flytta på naturen, eller i alla fall delar av den. Kvar blir människor som får allt längre avstånd till sin vardagsnatur och som inser att deras omsorg inte räknas. Naturen blir något som ska skötas om av särskilt utbildad personal, inte av dig och mig. Ändå är det just du och jag som behövs om vi ska ta hand om naturen bättre än vi gör i dag. Och en av de bästa utgångspunkterna för det arbetet är kärleken till vår vardagsnatur. Det är då som vi försiktigt och varligt hjälper grodor över vägen under vårkvällarna.

(Krönikan har publicerats i ”Publikt”

Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse?
 Solpaneler på åkrarna – An offer you can´t refuse? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Intresset för att sätta upp solpaneler på jordbruksmark har ökat kraftigt under de senaste åren. Och fler anläggningar lär det sannolikt bli. Att hyra ut sin mark för elproduktion innebär flera gånger mer lönsamt än att odla spannmål på den, även om det rör sig om den bördigaste marken.

I veckans Land Lantbruk har man kartlagt de senaste årens utveckling när det gäller solcellsanläggningar på mark. Sammanställningen visar att intresset har ”exploderat”, som man själv skriver. Och det är ingen överdrift. Land Lantbruk har tittat på de anmälningar om samråd gällande solcellsparker som kommit in till länsstyrelserna mellan 2020 och 2023, en ökning med nästa 1 400 procent. Samråd krävs enligt miljöbalken eftersom en solcellsanläggning innebär en” väsentlig förändring av naturmiljön”.

Totalt handlar det om nästan 27 000 hektar mark, varav 39 procent är på jordbruksmark, 44 procent på skogsmark och 17 procent är ”övrig mark” som kan vara grustäkter, nedlagda flygfält, golfbanor, torvtäkter, industrimark mm.

Tidningen intervjuar också en lantbrukare utanför Kristianstad som hyr ut 50 hektar av sin mark under 50 år till ett solenergiföretag. Han har medvetet valt att hyra ut sin mest lågproducerande mark.

– Jag har inte räknat på det men det här är bra mycket bättre eftersom det här är lågproducerande mark så för min del känns det bra, säger han till tidningen.

Nej, man behöver nog inte sätta sig ner och räkna för att se att det här är en oerhört bra affär.  Byggs anläggningen kommer han att få minst 17 000 kronor per hektar (avtalet följer hela tiden KPI, Konsumentprisindex). Plus rörlig ränta. Det finns ingen spannmålsodling som kan konkurrera med det, inte ens på de bördigaste markerna och inte ens när vetepriserna är höga.

 Med sådana intäkter är det inte så konstigt att intresset för solcellsanläggningar hittills har varit störst i södra Sverige, främst bördiga län som Skåne, Kalmar, Västra Götaland men även Kronoberg. Nu börjar även intresset sprida sig till mellersta och norra Sverige.

Med tanke på att lönsamheten i lantbruket är fortsatt usel så är sannolikt detta bara början på en fortsatt kraftig expansion av att producera energi i stället för mat på åkrarna och solel i stället för gran i skogarna.

Är det bra eller dåligt? Givetvis är det positivt att produktionen av fossilfri energi ökar, men när solcellsanläggningarna flyttar från taken till mark, så finns det anledning att inte öppna stora famnen för utvecklingen. Allra minst bland lantbrukarna själva. 

Att hyra ut sin mark under 50 år är en mycket lång tid och under den tiden kan saker förändras radikalt. Mark som tidigare ansågs olönsam kan komma att ses som värdefull för matproduktion av olika slag eller för naturvård. För att inte tala om den estetiska förändring av landskapet som en solcellspark innebär. Redan i dag finns det gott om protester mot sådana av olika skäl och de lär sannolikt inte bli färre i takt med att anläggningarna breder ut sig.

Missunnar jag då lantbrukarna att äntligen tjäna lite pengar? Nej, det gör jag verkligen inte, men man ska komma ihåg att det inte är lantbrukaren i första hand som får intäkten, det är markägaren och det är inte alltid samma personer. I dag är cirka 40 procent av jordbruksmarken arrenderad. Det här kan innebära att den arrenderande lantbrukaren helt enkelt blir av med sitt arrende om markägaren vill öka sin avkastning på marken. Ökade intäkter för marken kommer givetvis också att ytterligare driva upp kapitaliseringen i markpriser och arrenden. Det blir ännu dyrare att bruka marken och att genomföra generationsskiften.

Hittills är det främst frågan om minskad mark för matproduktion och den estetiska påverkan på landskapet som har diskuterats, men utvecklingen av markpriser och arrendepriser borde kanske stå ännu högre på agendan. I alla fall inom lantbruket. Från LRFs sida är man positiv till solcellsanläggningar så länge det inte rör sig om att matjorden schaktas bort. Däremot nämner man inte alls frågan om höjda markpriser i sin rapport om solcellsanläggningar.

Enstaka lantbrukare, som Peter Borring, har varnat för att lantbruket behöver följa frågan betydligt mer noggrant. Han skriver bland annat att det är ”synd och skam att matproduktion avkastar så lite jämförelsevis, men å andra sidan om livsmedelsproduktion kunde avkasta så mycket som solenergikalkylerna skulle jag inte våga tänka på hur mycket vi bönder då skulle behöva betala för marken…” Han pekar också på att solenergin håller på att gå åt samma håll som vindkraften, nämligen att enskilda mindre anläggningar som tidigare kunde ses som ett bra komplement på gården, inte längre är konkurrenskraftiga. I stället handlar det om stora internationella företag som anlägger mycket stora anläggningar som påverkar hela bygden. ”Där LRFs medlemmar inte sällan är de som påverkas negativt.”

Fiskegalningar
 Fiskegalningar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som fyra-femåring stod jag bredvid mammas pojkvän och fiskade. Han hade kastspö. Jag hade en dragg i ett rep som jag kastade någon meter och sedan drog in. Jag var naturligtvis ett elände för den stackars fiskande mannen, där jag stod och skrämde bort varenda fisk som eventuellt hade tänkt att nappa. Mannen sa inte åt mig att sluta utan stod godmodigt och kastade och småpratade trevligt med mig. Kanske tänkte han att någonstans måste även en fyraåring börja sin fiskeresa. Eller så var det inte främst för fiskets skull som han hade kommit på besök.

Mitt fiskande har blivit något bättre sedan dess, men jag är fortfarande en amatör. Jag får bottennapp, trasslar lina, sätter drag i trädtoppar och i kläder (dock i princip aldrig i mig själv eller andra människor) drar av linor och mycket annat. Jag är framför allt en enkel insjöfiskare och då främst mete, dragrodd, kastspö och nät. Någon enstaka gång har jag varit ute på hav eller vid en älv. Jag har aldrig ägnat mig åt den ädlaste tekniken, flugfisket. Det har alltid känts som en överkurs som inte är lämpad för en genuint fumlig människa som jag.

Mikael Engström och jag är lika gamla, men där slutar alla jämförelser. Han är ett både teoretiskt och praktiskt proffs. Han har fiskat lika många år som jag, men han började inte med dragg så vitt jag vet, och han har även skrivit om fisket i en rad olika tidningar. Men han är mer än så, han är besatt av fiske. När jag läser hans nya bok ”Den ofulländade fiskaren” så kommer jag tänka på min barndoms bästa kamrat, Ove. Vi fiskade mycket tillsammans, men han fiskade nog dubbelt, kanske tre gånger så mycket som jag gjorde, trots att det var jag som bodde bredvid sjön och inte han. När jag hade tröttnat, tyckte att det var för sent, för regnigt, för kallt, ville äta, sova eller göra något annat – då fiskade Ove. Och han fick rejält med fisk också. Sådär verkar Engström vara också. Han fiskar. Mycket. Ofta.

När människor är väldigt mycket duktigare på någonting än man själv, så kan man lätt bli lite avskräckt. Man får bekräftat att man är just den amatör som man är. Men Engströms bok har precis den motsatta effekten på mig. Jag blir helt enkelt väldigt sugen på att fiska! Och detta trots att en del av hans fiske i allra högsta grad är en materialsport. Det är en massa olika beten, drag, linor, spön, paravaner, flugor och Gudvetallt! Själv har jag aldrig riktigt orkat uppbåda intresset för just utrustningen. Visst, jag vill ha ett spö som funkar och en lina som funkar för rätt fiske och jag är lite barnsligt förtjust i att köpa nya drag och visst kan jag skilja på vobbler, jiggar, skeddrag, spinnare och sätta på en tafs. Men det är väl ungefär det. Trots att detta är en fiskare som verkligen kan detta med utrustning så är det inte det som han förmedlar, det är lusten. Passionen för fiske.

Men det är också något annat. Han beskriver hur han lär känna ett vatten, oavsett om det är en älv eller en del av ett hav. Han studerar sjökort, GPS-plotter, läser vattenytan och så fiskar, fiskar, fiskar han tills han kan vartenda skrymsle och vrå av vattendraget. Och detta, att känna sitt vatten, är något som väger betydligt tyngre än alla avancerade beten, spön, ekolod och annat. Det skriver han själv.

På ett sätt påminner han mig om när jag träffat på äldre jägare som har tillbringat mycket tid i skogen och kan läsa den. De vet var viltväxlarna går, var älgarna betar sly, kan se var rådjursbockarna fejat sina horn, ugglorna har sina bon och mycket annat. Mikael Engström beskriver hur han efter ett antal dagars fiske vid en älv, får ingivelser när det är dags att gå ner och fiska. Han kan inte förklara varför han plötsligt får för sig att det kommer att nappa och att det ofta också stämmer. Det är nästan något övernaturligt, men jag tolkar det som att han just läser av älven och den övriga naturen. ”Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen.”

Det finns också en novell, för det här är en välskriven novellsamling som råkar ha fiske som tema och ingen träig fiskehandbok, som verkligen griper mig. Det är när Mikael Engström och hans tonåriga son vandrar genom Trängslet i Älvdalen, ”den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven.” Innan älven dämdes upp och blev vattenkraft.  Nu är det fem kilometer torrfåra. Engström har studerat generalstabskartor och läst äldre böcker som skildrar hur älven var när den var levande. Han sörjer alla gamla torra forsarna, vars namn är borta från dagens kartor. Utifrån det han läst och genom att vandra i fåran så kan han se framför sig, inte bara hur vattnet forsade och flöt fram utan också var fisken vilade sig, var den kämpade sig fram genom strömmen och var den troligen hade nappat. Engström skriver fram en sorgesång över älven och det drabbar mig på betydligt tyngre än vad alla larmrapporter om fiskdöden hittills har förmått.

Han ifrågasätter sin egen nostalgi, sin längtan efter den levande forsen och häcklar sig själv genom att fråga sig om han förväntar sig att ”…Jesus kommer förbi med sin gyllene Abumatic 153 – och med ett kast så kommer vattnet åter med ett dundrande brus. Är jag så enfaldig?” Och sedan skriver han: ”Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är bara att hacka i sig. Med en rysning.”

Av en slump ska jag någon vecka senare läsa Jannete Hentatis bok ”Älven i mig” som skildrar uppdämningen av Lule Älv och vilka konsekvenser det fick och fortfarande får för många människor och för den övriga naturen.  Det är också en mycket bra bok, men berättelsen om fiskaren som sörjer den döda forsen och den försvunna, döda laxen, fastnar verkligen som en tagg i sinnet.

Det är fantastiskt med el från vattenkraft, men precis som alla andra energikällor så är den inte gratis. Det är många som har betalat ett oerhört högt pris för den. Det ovärderliga är borta och det kan inte mätas i pengar, oavsett hur stor den högen är.

Solen skiner nu om dagarna och isen ligger tjock och fin. Snart ska jag ut och pimpla och sedan hoppas jag på några riktigt fina fisketurer i sommar, både hemma och kanske lite längre bort. Förhoppningsvis någon fiskestund med sonen, som har blivit en mer passionerad fiskare än jag. Och som gav mig den här boken. Tack Karl!

Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi
 Mjölkbranschens kiss-i-byxorna-strategi 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I förra inlägget skrev jag om att antalet kor i Sverige inte har varit så lågt sedan 1700-talet och att det också innebär att kornas utandning av metan har minskat radikalt. Det här innebär att metanet från dagens ko-hjord inte bidrar till någon ytterligare uppvärmning. Frågan som jag ställde då var, varför använder inte mjölk- och köttbranschen detta som ett argument i debatten om kornas/mjölkens/nötköttets klimatpåverkan? Om jag ska gissa, så tror jag att det korta svaret lyder – det är för jobbigt. Men låt mig utveckla ett något längre svar lite senare i texten.

Som jag tidigare skrivit så finns det flera skäl till att ifrågasätta just ko-metanets klimatpåverkan. För det första om det verkligen är relevant att jämföra biogent metan (från kor, risodlingar och våtmarker) med fossilt metan. Det är det fossila metanet som vi borde åtgärda och första prioritet borde vara att täppa till alla metanläckor som sker i samband med utvinning av naturgas.

Uppdelningen i antropogent eller ”naturligt” metan är också minst sagt märklig. Extra tydligt blir det i uppdelningen av metan från tama djur (antropogent) och från vilda djur som älgar, hjortar, rådjur som klassas som naturliga. Men även de vilda djuren är i allra högsta grad reglerade av människan, genom jakt, skogsbruk, trafik med mera.

Metanet, som utgör mer än hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan enligt LCA-beräkningar, har till skillnad mot koldioxiden en mycket kort livslängd. Medan dagens koldioxidutsläpp kommer att bidra till uppvärmningen under mycket långt tid, upp till tusen år, bryts metanet ner efter 10-12 år. Det här innebär att om antalet kor är desamma, så kommer metanet från deras utandning inte heller att bidra till någon uppvärmning efter 10-12 år. Har antalet kor minskat, är det detsamma som ett negativt utsläpp. Och som jag skrev i det tidigare inlägget, har alltså antalet kor halverats under de senaste hundra åren.

Trots detta så fortsätter mejerierna, med Arla i spetsen, att helt fokusera på metanet. Det testas och diskuteras fodertillskott som ska minska kornas metanavgång, trots att det finns en hel del frågetecken kring dessa, framför allt att man ger sig i kast med att förändra kons matsmältning och försöka göra henne mer lik en gris. En av kossans absolut starkaste kort är ju att hon kan omvandla gräs till högkvalitativa livsmedel, hur har detta kunna bli en nackdel? Och vad tycker egentligen konsumenterna om att man förändrar kossans metabolism på det här sättet? Och vem ska egentligen betala för dessa kosttillskott som trots allt kostar en hel del?

Metanet väger också tungt i Arlas nya hållbarhetsersättning, som har kritiserats kraftigt av medlemmarna själva. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Norrmejerier och Skånemejerier verkar inte kunna fatta några egna självständiga beslut, utan följer i samma spår. LRF Mjölk, lydig vovve som går i Arlas koppel, hänger förstås på. Och alla upprepar de samma mantra – Science-based Targets – som om man därmed har uträttat någon form av storverk. Det handlar om vetenskapligt definierade mål för att minska klimatpåverkan och det låter kanske bra, men ger en del märkliga effekter. En av de allvarligaste är att man inte väger in annan miljöpåverkan än just klimatpåverkan och att man inte skiljer på de olika växthusgasernas egenskaper.

Att sätta upp mål för att minska metanet är bekvämt för mejerierna. Då kan man fortsatt prata om fodereffektivitet, att ytterligare öka kornas mjölkproduktion, ge korna fodertillskott som förändrar deras matsmältning och minskar metanet eller att helt enkelt stänga in dem på heltid i lagårdarna och ta hand om metanet genom ”avgasrening”. Så länge man har metanet i fokus, behöver man inte närma sig det som är betydligt känsligare, nämligen de växthusgaser som uppstår av konstgödseln, foderimporten, alla transporter och som ligger inbäddad i all teknik och utrustning. Skulle man börja prata om lustgasen och koldioxiden, då skulle det också störa den fortsatta intensifieringen och industrialiseringen av mjölkgårdarna, och det vill man sannerligen inte.

Så, även om det är ett tjänstefel att fortsätta påstå att kornas utandningsluft är ett problem för klimatet, så är det så mycket skönare än att ta tag i de verkliga problemen.

En äkta kiss-i-byxan-lösning.

Branschen missar öppet metan-mål
 Branschen missar öppet metan-mål 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Svenska kors metanutsläpp bidrar inte till någon uppvärmning av klimatet. Jo du läste rätt. Det här beror inte på att svenska kor är av någon unik ras eller äter något magiskt foder, utan på att de under de senaste hundra åren har blivit hälften så många och att deras sammanlagda metanutsläpp har minskat med 35 procent. Det borde vara ett fantastiskt argument för mjölk- och nötköttsbranschen, men så är det inte. 

För ett tag sedan skrev jag om mjölkbranschens forskningsseminarium om den hållbara mjölken i ett inlägg. Flera av föredragshållarna lyfte bekymret att man hittills fokuserat alltför mycket på mjölkens klimatpåverkan och då missat en rad andra viktiga aspekter när det gäller hållbarhet. Eftersom drygt hälften av mjölkens och nötköttets klimatpåverkan utgörs av metan om man använder sig av livscykelanalys som metod, så har mycket av klimatdiskussionerna handlat just om metanet. Det är heller ingen avancerad gissning att kornas metan kommer att diskuteras en hel del under det kommande året. Det är en sk lågt hängande frukt som många intressen bekvämt kan enas kring, istället för att göra något åt det verkliga problemet, användningen av fossila bränslen och inte minst den metan som läcker vid utvinningen av naturgas.

Jag har tidigare skrivit i flera sammanhang att just kornas metan inte borde vara något problem ur ett svenskt perspektiv. Jag har bland annat skrivit om det här. Jag och Gunnar Rundgren skrev om det i vår bok Kornas planet. För tidningen Husdjurs räkning gjorde jag en serie om kornas klimatpåverkan och intervjuade bland annat Astrid Kander, professor på Ekonomiskhistoriska institutionen vid Lunds universitet, som var en av de första att räkna historiska kor och metanutsläpp och jämföra dem med dagens. Så här sa hon i intervjun:

– Vi hade runt 1,5 miljoner nötkreatur 1870 och ytterligare en miljon, det vill säga 2,6 miljoner djur, vid 1930. Vid 2000 var vi tillbaka på 1870-talets nivåer, säger Astrid Kander.

Utifrån dessa siffror räknade hon ut att vid Sveriges ko-peak 1930 släpptes det ut 130 000 ton metan, medan svenska kor vid milleniets början släppte ut 93 000 ton metan.

– Som synes i studien så var också dessa utsläpp ganska begränsade i förhållande till utsläpp från förändrad markanvändning och skogsbruk, säger hon.

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning. För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte ska bidra till fortsatt temperaturökning. Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte tempe­raturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka.

Astrid Kanders beräkningar visade på att metanutsläppen hade minskat med 39 procent. Det innebär att metanutsläppen från dagens hjord av svenska kor, inte bidrar till uppvärmningen.

I somras kom en studie som styrker Astrid Kanders resonemang. Rebecca Danielsson, forskare vid institutionen för husdjurens utfodring och vård på SLU, jämförde antalet kor och metanutsläpp mellan 1937 och 2019 i en rapport gjord på uppdrag åt WWF. Hon kommer precis som Astrid Kander fram till att dagens metanutsläpp ligger på samma nivå som på 1870-talet. Jämfört med 1937 har utsläppen minskat med 35 procent, enligt Danielsson.

Antalet kor (både mjölkkor och köttdjur) har minskat dramatiskt. Under det senaste århundrandet har varannan kossa försvunnit. Man får gå tillbaka till 1700-talet för att hitta en lika liten population kor som vi har i dag. Samtidigt har den totala mjölkproduktionen i Sverige nästan halverats (från 4,9 miljoner ton 1937 till 2,7 miljoner ton 2019).

Tjugohundratalets högmjölkande kossa kräver förstås betydligt mer energi och insatsmedel. Dagens ensilage är mellan 30-65 procent mer energirikt än det hö som kossan åt 1937. Då fick de flesta kor inte heller särskilt mycket kraftfoder jämfört med idag. Bara i kossans mat finns det mycket fossila bränslen inbäddat, inte bara som drivmedel för att skörda fodret, utan främst som konstgödsel. Lägg sedan till alla byggnader i stål och betong, all teknik, de alltmer långväga transporterna när oerhört många mejerier har försvunnit och summan av energi, mycket i form av fossila bränslen, blir rätt stor.

Det finns alltså mycket för mjölk- och köttbranschen att åtgärda om man vill göra sin produktion mer klimatvänlig och hållbar ur fler aspekter. Men kossans metan borde inte vara ett av huvudspåren. Ändå verkar inte branschen själv ha förstått detta. Går man in på LRF Mjölk och söker på ”metan och kor”, får man tvärtom intrycket att metanet fortfarande är ett stort problem och under rubriken ”Går det att minska mängden metan som bildas i kon?” handlar tre av fyra punkter om fodertillskott som ska minska kossans metanbildning. Ingenstans står det att metanet från svenska kor inte bidrar till någon uppvärmning av klimatet.

I nästa inlägg tänker jag tjejgissa lite kring varför mjölkbranschen är så ointresserade av att rulla in bollen i öppet mål när det gäller den här frågan.

Under tiden kan du också läsa Gunnar Rundgrens debattartikel som han skrev innan jul (om du inte redan har gjort det) om metankampanjen av Greenpeace här.