Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Jordgubbar till midsommar? Kanske inte.
 Jordgubbar till midsommar? Kanske inte. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om du inte vill få midsommaren förstörd så ska du sluta läsa här, för nu blir det lite tråkig läsning om det kanske finaste och midsomrigaste vi har – jordgubben. Bäret är en av de allra mest besprutade grödor du kan stoppa i munnen. Och i dina barns munnar.

”Jordgubbstårtan som alla pratar om” är rubriken på ett mejl i min inkorg. Det är en tidning som gör reklam för sitt recept på en klassisk variant av tårtan. Inget fel på receptet men jag tycker kanske snarare att vi borde prata om själva jordgubbarna.

Det finns nästan 40 olika kemikalier som är tillåtna att använda inom icke-ekologisk jordgubbsodling. Enligt Livsmedelsverket innehöll 72 procent av de svenska jordgubbarna rester av kemikalier i de stickprovskontroller som myndigheten gjorde 2022 och 2023, vilket är den senaste rapporten där resultaten redovisas.

Inget av proven överskred Livs­medels­verkets gränsvärden som gäller för när halterna av kemikalierna anses farliga. Samtidigt vet vi att uppfattningen om vad som är farligt och ofarligt när det gäller kemikalier ofta förändras med tiden. En gång i världen var DDT så ofarligt att lantbrukare hade en spruta i köket för att ta kål på flugorna. Glyfosat, världens vanligaste ogräsmedel, påstods först brytas ner så snabbt att det bara skulle vara vattenånga kvar. Numera vet vi att det inte stämde och att kemikalien hittas i allt från våra vattendrag där den är skadlig för vattenlevande organismer, till vårt eget blod. I de svenska jordgubbarna finns det rester av två svampmedel som klassas som hormonstörande av EFSA, den europeiska motsvarigheten till Livsmedelsverket.

”Om man ska använda försiktighetsprincipen vill man inte ha någon av de här kemikalierna på sina jordgubbar”, sa Joëlle Rüegg, professor i miljötoxikologi i en artikel i tidningen Syre.

Ännu en kemikalie som används i jord­gubbsodling är acetamiprid, en neo­ni­kotinoid som anses mindre giftig för bin och däggdjur än andra medel i samma kemikaliegrupp, men studier visar på risk för bröstcancer och hjärn­­skador på foster och små barn. Det euro­pe­iska nätverket mot bekämpningsmedel, PAN Europe, vill se ett totalförbud. I Sverige är ämnet förbjudet i hemmaträdgårdar och parker, men tillåtet i kommersiella jordgubbs­odlingar.

Resultaten från den svenska jordgubbskontrollen är få. Under de båda åren togs 74 respektive 57 prover på frukt och bär. Totalt togs mellan 200 och 300 stickprover på livsmedel. Det här gör att Sverige tillsammans med Italien är sämst inom EU på att ta stick­provskontroller av kemiska bekämpningsmedelsrester i livsmedel. Sverige tog inte ens hälften så många prover under 2024, 422 stycken, som EFSA efterfrågade och det europeiska livsmedelsmyndigheten har också kritiserat Sverige för detta. Danmark uppfyllde däremot sitt beting, dubbelt upp. Detta har bland annat Gunnar Rundgren uppmärksammat i sin blogg och även DN.

Trots de få svenska proverna innehåller ändå så många av jordgubbarna ämnen som, oavsett hur farliga vi tycker att de är, helt enkelt inte ska vara där.

Hittar du inga ekologiska gubbar, så kan det vara dags att börja odla några plantor själv. Eller så kan du se på de besprutade bären som på cigaretter, att du förmodligen inte dör om du unnar dig dem en gång om året. Även om det i det senare fallet är en del andra varelser som stryker med.

Eller så kan du göra en helt annan tårta i år.

Motigt för mångfalden
 Motigt för mångfalden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är så vackert, denna biologiska mångfaldens dag. Vår närmaste vildapel blommar i ett överdåd som vi inte tidigare sett under våra tolv år på Sunnansjö gård. Många av de tama äppelträden håller också på att slå ut, i all sin prakt. I fonden alla dessa nyanser av grönt, innan alla bladen hunnit slå ut helt, både i form och färg. Morgonens promenad ackompanjeras av fågelsymfoniorkestern där större hackspett, gök och gröngöling som vanligt utmärker sig. Grågåsfamiljerna tuffar in i vår vik för att börja beta. Tranorna lyfter ljudlöst från fälten när de tycker att jag kommer för nära, två rådjur sticker också iväg med stora skutt och jag ser svansen på mamma räv som sannolikt har fångat morgonens första sork till ungarna. Lite längre bort är pappa kärrhök ute i samma ärende, ständigt cirklande, ständigt sökande efter mat till familjen. Paret slaguggla har dock inte fått några ungar än, som det verkar, men arbete pågår. Pappa slaguggla flyger ut och gör en markering när jag går förbi. Mamma slaguggla sitter orörlig, med blicken låst på mig.

Sådana här morgnar fyller mig med en oerhörd tacksamhet över att jag får arbeta och leva tillsammans med alla dessa varelser. Men jag känner också en sorg och en ilska över att det som kallas för utveckling, anser att den här typen av landskap med alla dess invånare inte är tillräckligt effektivt, lönsamhet och ekonomiskt intressant. Trots allt prat om biologisk mångfald, massutdöende, naturrestaureringslag med mera, så går utvecklingen åt fel håll. Politiken för lantbruket och skogen fokuserar på ökad bulkproduktion, i praktiken främst vete och pappersmassa. När målet endast är billig mat och hög produktion, får det konsekvenser. Då ökar exempelvis kraven på att korna måste gå samma väg som de konventionellt uppfödda tjurarna, kycklingarna, värphönsen och grisarna – nämligen att stängas in på heltid. Mularnas mångfald väger lätt, jämfört med mjölkfloden.

Produktionen väger också tyngre än kemikalierna, trots den ökade uppmärksamheten kring dessa, inte minst PFAS-kemikalierna och trots att många av kemikalierna har en negativ påverkan på mångfalden. När Danmark bestämmer sig för att införa förbud mot användande av PFAS i bekämpningsmedel, då gör Sverige ingenting. Tvärtom hör Sverige tillsammans med Italien till de två länder som inte ens orkar ta tillräckligt många stickprov på livsmedel när det gäller kemikalierester, enligt en rapport från EFSA. Sverige tog bara 40 procent av de prover som krävdes. Danmark tog två gånger fler.  

Resultatet blir ett allt mer ensidigt landskap där mångfalden trängs undan, både den vilda och den tama. Vi talar sällan om förlusten av den tama mångfalden, som också är oerhörd, när färre grödor, färre sorter och färre raser odlas och föds upp, vilket ger oss en mer enfaldig mat på tallriken.

Den minskande mångfalden drabbar också människorna. Politiken handlar efter 70 år fortfarande om att bönderna ska konkurrera ihjäl varandra, med resultatet att gårdarna hela tiden blir allt färre, och större. Det kallas för marknadsekonomi, men utvecklingen känns mera som en karikatyr av en sovjetisk utveckling där slutresultatet blir ett fåtal gigantiska företag. För en sak ska vi vara på det klara med, i det nuvarande politiska och ekonomiska läget finns det ingen gräns för hur få gårdarna och livsmedelsindustrierna kan bli. Av de lantbrukare som i dag bygger ut för stora pengar, i hopp om att höra till framtidens vinnare, kommer inte många vara kvar i morgon. Det är konkurrensens logik.

Ingenting kommer att förändras förrän vi är många som säger att den här utvecklingen inte kan fortsätta. Det innebär samtidigt att vi har alla möjligheter att förändra.

Men i dag ska vi fira mångfaldens dag. Gå ut i naturen, oavsett om det är en lite park, en skog, till sjön, till havet, ut i beteshagen eller bara en stund i trädgården. Och ät något passande. Som ett bröd bakat på gamla kulturspannmål, mjölk från en fjällko, rödkulla eller SRB, ägg från lantraser, linsgryta på Gotlandslinser eller några skojiga potatissorter.

Omogen debatt om djuretik
 Omogen debatt om djuretik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Frågan om hur vi människor beter oss mot andra djur stannar så ofta vid tallriken och lyfter sällan upp alla de andra områden där vi påverkar djurens liv. Det är mycket sällan som vattenkraften, motorvägarna, gruvorna, bilismen, byggnation av bostäder, kontor och industri, skogsbruket och allt annat vi ägnar oss åt som begränsar och skadar djurens liv, tas upp i de djuretiska diskussionerna. Förra torsdagens ”Skavlan och Sverige” var inget undantag.

Merparten av diskussionen uppehöll sig kring om det var rätt eller fel att äta kött. Bitvis var programmet intressant, men Fredrik Skavlan hade uppenbara problem att leda diskussionen och då tänker jag inte främst på den rätt tröttsamma artisten och veganen Patrik Arve som Skavlan till slut fick säga till att det var han och inte Arve som var programledare.

Snarare tänker jag på att man gärna blandar ihop olika frågor när djuretik ska diskuteras – är det alltid fel att döda djur eller är det snarare den industriella djuruppfödningen och slakten som är problemet? Den distinktionen gjordes aldrig. Inte heller skilde man på ren vanvård med den bristande djurvälfärd som den industriella uppfödningen innebär. Ändå fanns det möjlighet att diskutera sättet som vi föder upp djur. När landsbygdsminister Peter Kullgren försvarade köttätande med att ”vi alltid har gjort det”, menade djuretiker Helena Röcklingsberg att det argumentet inte håller eftersom dagens djuruppfödning inte allt ser ut som gårdagens, då det fanns betydligt fler bönder som hade betydligt färre djur. Och det har ju Röcklingsberg helt rätt i, men där kunde Skavlan ha borrat lite mera i just den industriella modellen. Nu fick man intrycket att all djurhållning för livsmedel är helt fel. Det hade varit intressant om exempelvis en Märta Jansdotter Aguirre från Gröna Gårdar, som just står för en alternativ modell, hade fått dyka upp som gäst. Då hade programmet inte bara fått med en representant som så ofta saknas i dessa debatter, nämligen en bonde. Det är ironiskt att det är så många teoretiker som sitter och pratar om dessa frågor. Hon hade också kunnat berätta om vilken viktig roll som djuren kan spela i ekosystemet, om vi låter dem göra det. Det hade varit ett betydligt tyngre argument än Peter Kullgrens hänvisning till att vi alltid har ätit kött.

Samtidigt så berörde Kullgren något väsentligt. Det finns ett skäl till att animalier har varit en viktig del av vår kost i den här delen av världen. Att som den brittiska djurrättsaktivisten Ed Winters hävda att vi inte måste äta kött, utan att vi enbart gör det för att vi vill, saknar helt förståelse för de ekologiska förutsättningarna. För närvarande kan vi i den här delen av världen äta precis vad vi vill av det enkla faktum att vi har råd, på grund av billiga fossila bränslen och för att det är några andra som får betala de verkliga kostnaderna, (människor, djur och natur), ofta i något annat land. En kost som utgår från radikalt mindre negativ påverkan på klimat och miljö kommer i större utsträckning utgå från de lokala förutsättningarna som finns för att producera mat och i ett land som Sverige innebär det gräsuppfödda animalier. (Nej, jag menar inte att veganer ska tvingas äta animalier, jag tycker folk får äta vad de vill, men på systemnivå blir veganism ohållbar i ett kargt land som Sverige och framför allt är det en illusion att vi kan ”välja vad vi äter”, som Ed Winters lägger fram.)

Valet att ersätta en vegan med en annan, var ett misstag och åstadkom egentligen inget nytt i programmet. Ed Winters gick direkt i klinch med Peter Kullgren och kritiserade att Sverige (liksom Storbritannien) tillåter att de större slakterierna gasar grisarna med koldioxid, något som forskning har visat är plågsamt för grisarna. Det finns all anledning att ifrågasätta och debattera detta, men det kräver nästan sitt eget program eftersom det är en större fråga som stora delar av Skavlanpubliken är okunnig om. Nu blev det i stället bara ett sätt för Winters att plocka poäng när han upprepade gånger frågade Kullgren om han tänkte sätta stopp för ”gaskamrarna” eller inte.

Peter Kullgren har efteråt kritiserats för att han inte riktigt klarade av att ta debatten. Även om jag ofta har klagat på regeringens jordbrukspolitik och ministerns agerande, tycker jag att kritiken i det här fallet är lite orättvist. Jag tyckte snarare att han klarade sig förvånansvärt bra. Däremot undvek han att diskutera just etiken, vilket är lite förvånande. Vid det här laget borde man som ansvarig politiker ha reflekterat och drillats betydligt mer i de djuretiska frågorna och kunna svara på frågor om det är rätt eller fel att äta kött. Än mer överraskande var det att Johan Jureskog som gjort sig känd som hela Sveriges kött-kock, aldrig verkade ens ha reflekterat kring de här frågorna. Han gjorde i det närmaste ett yrvaket och förvånat intryck.    

Däremot framstod Ana Wahlström, vice VD för Skansenakvariet, som en person som hade konfronterats med djuretiken och även reflekterat och kunde svara för sig. Det hade varit intressant om gruppen hade bestått av fler människor av samma intellektuella kaliber. Även här missade Fredrik Skavlan att spela den självklara bollen – vad är det egentligen för skillnad mellan att hålla djur i fångenskap i en djurpark och som sällskapsdjur, med alla de begränsningar som det innebär? Särskilt som influencern Alexandra Nilsson precis hade berättat att hon lagt ut en halv miljon kronor på att hålla två gamla hundar vid liv. Där fanns mycket som hade kunnat diskuteras. Men eftersom alla runt bordet var hundägare, eller nyss hade varit det, så kanske man inte riktigt såg den bjälken i de egna ögonen. För om både lantbruksdjuren och sällskapsdjuren hålls på ett bra sätt (merparten av alla anmälningar och omhändertaganden som rör vanvård, handlar om sällskapsdjur) vad är då skillnaden? Att lantbrukaren bestämmer att grisen, kossan eller fåret ska dö en dag? Men detsamma gäller ju även för hunden, katten och hästen. Det är trots allt människan som även för de djuren avgör när det är dags att dö. Är det just detta att vi äter lantbruksdjuren som är problemet?

Jag kan utan att tveka säga att en ko hos oss får betydligt större utlopp för sina naturliga behov än vad en hund skulle få. Hunden skulle inte få gå ut själv som den vill, inte välja sin mat vilket korna kan göra under åtminstone ett halvår, inte få para sig en gång om året, inte leva tillsammans med andra djur av sin egen art med mera.

Just nu föds våra kalvar i hagen. Det är en glädjens tid. Det är en tid att fundera över liv och död. Jag har bland annat gjort det i en OBS-essä som man kan lyssna på här.

Hur vi beter oss mot andra levande varelser är en i allra högsta grad viktig och relevant fråga. Jag och Gunnar Rundgren har ägnat två böcker åt detta, både Kornas planet (här finns lite argument för både Kullgren och Jureskog gällande om det är okej med djurhållning) och särskilt i Det levande. Och hur vi behandlar djuren som vi äter är en mycket viktig fråga, men veganer har tyvärr inget fripass här. Precis som jag skrev inledningsvis så påverkar, skadar, begränsar och dödar vi andra djur genom en rad olika ingrepp när vi formar vårt samhälle. Det finns minst lika stor anledning att reflektera över detta, men ingenstans hör vi någon säga att den ska dra ner på elen eller vägrar vattenkraften därför att den vill rädda ålarna eller laxarna? Inga röster höjs för att dra ner på bilismen och viltstängslen, för djurens skull. Skogsbruket är ifrågasatt, men hur många uppmanar oss att ”vägra pappkartonger” för att skogarna ska brukas på ett annat sätt och ge plats åt fler djur? Hur många protesterar mot granarna, som inte älgen kan beta?

Så där kan vi fortsätta. Min invändning är att allt vi människor gör, påverkar och att det finns anledning att reflektera och i slutändan också försöka minska den här negativa påverkan. (Påverka andra arter kommer vi alltid att göra, precis som bävern, vargen, myggan, sorken och alla de andra djuren också påverkar. Men vi har lite för stora resurser (billig energi) som gör att våra avtryck blir alltför stora.

Min andra invändning handlar om att det någon gång också skulle vara intressant om den etiska diskussionen om vår matproduktion handlar om något annat än kött. När ska vi på allvar prata etik när det gäller den storskaliga spannmålsodlingen, grönsaksodlingen, användningen av kemiska bekämpningsmedel, konstgödseln, nedläggningen av lantbruken, urbaniseringen, formande av landskapet och vem som egentligen ska bestämma om det?

Högre oljepriser ställer om maten
 Högre oljepriser ställer om maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Höj bensinpriset så att bara jag har råd att köra!” Det sa en kamrat till mig för många år sedan när vi satt fast i en bilkö. Han sa det på skämt, men samtidigt är det ju så att prisförändringar på fossila bränslen, oavsett om det är uppåt eller neråt, ger direkt effekt på hur mycket vi använder dem.

Högre priser på bensin och diesel får direkt många att börja intressera sig kollektivtrafikens tidtabeller. Förstå mig rätt, jag vet att detta kan göra livet mycket mer komplicerat och jobbigt för dem som inte har särskilt fungerande allmänna kommunikationer. Själv har jag sex kilometer till min busshållplats och det känns för det mesta alldeles för långt för att cykla. Fram tills i år, då vi köpte en begagnad elbil, har jag för det mesta kört dieselbilen till busshållplatsen.

Samtidigt måste vi sluta blunda för det faktum att om vi verkligen vill minska klimatpåverkan så är det utfasningen av de fossila bränslena som det handlar om. Skälet till att inte det sker, är ju som alla vet, att oljan driver hela vårt samhälle och då pratar jag inte bara om Sverige, utan globalt. Orsaken till detta är enkel, priset. Trots allt är fossila bränslen oerhört flexibla i sin användning och – billiga!

Detta kommer att ändra sig i takt med att det blir allt dyrare att utvinna oljan. Men det kan också ändra sig av andra skäl, som exempelvis dagens krig i Mellanöstern. Sedan USA och Israel anföll Iran har dieselpriset i Sverige stigit med mer än fyra kronor. Bensinpriset har också stigit, fast inte riktigt lika mycket. Priset på naturgas ökar också och därmed kommer även priserna på konstgödsel att stiga. Det har redan fått media över hela världen att oroa sig över hur det ska gå med matproduktionen. Detta gäller även för svenska bönder och då framför allt spannmålsproduktionen, som en artikel i Land Lantbruk skriver om.

Återigen, precis som höjda drivmedelspriser kan få väldigt jobbiga konsekvenser för enskilda personer, innebär detta starka påfrestningar på många lantbrukare som redan sitter i en tajt ekonomisk situation. Men samtidigt så innebär höjda priser på fossila bränslen en direkt signal till oss alla att det är faktiskt är hög tid att ställa om vårt samhälle, på riktigt.

Det finns många skäl till att vi bör fasa ut konstgödseln och jag ska bara nämna några här. Tillverkning och användning av konstgödsel är jordbrukets största utsläpp av växthusgaser, näst efter utsläppen från organogena jordar (dikade torvjordar). Användningen av konstgödsel spelar också en stor roll i den rubbade kvävecykeln, som bland annat innebär att vi har en rad olika läckage av kväve i hela livsmedelssystemet, inte minst i form av övergödning. Konstgödseln har också spelat en stor roll för att separera växtodling och djurhållning ute på gårdarna, producera ett överskott av spannmål och med hjälp av denna billiga spannmål kunna föda upp kyckling, gris, tjurar och även hålla många mjölkkor på ett mycket intensivt sätt, dvs mycket input i form av fossila bränslen i direkt eller indirekt form. Man kan se våra kycklingfabriker med 100 000 djur som befjädrad billig naturgas, för det är till stor del denna som gör dessa anläggningar möjliga.

Ordet ”oljeberoende” är ett passande ord, för det beskriver verkligen hur det står till med oss alla, inte bara lantbrukare, och då har ändå Sverige ett bättre utgångsläge jämfört med många andra länder, på grund av vår vattenkraft och vårt bränsle från skogen (ved, pellets, flis osv). Ett beroende innebär också att man är sårbar, även detta gammal kunskap. Ett flertal rapporter, som denna, har visat det som vi redan vet, uppstår en allvarlig störning när det gäller tillgången på fossila bränslen för lantbruket, går det inte att hålla igång intensiv och energikrävande produktion som kyckling, gris, ägg och större delen av mjölkproduktionen. Då får man koncentrera sig på att hålla liv i föräldradjur och även att bedriva uppfödningen mer extensivt. Spannmålsproduktion i sin nuvarande form, kommer inte heller vara aktuell.

Själv tror jag att det till viss del går att ersätta dieseln med fossilfria drivmedel. Man kan också tänka sig att det finns kvar en liten del av ransonerade fossila bränslen för vissa utryckningsfordon, militär men även traktorer i lantbruket. I båda fallen kommer det att vara dyra bränslen. Därför kommer det i stor utsträckning handla om ett ökat inslag av muskelenergi, från människor och djur.

Personligen tror jag att konstgödselberoendet är lättare att lösa. Visst är det tekniskt möjligt med fossilfri konstgödsel, men återigen, den kommer att vara betydligt dyrare. Oavsett vad som får priserna att stiga kraftigt och de dessutom stannar där ett tag, kommer lantbrukarna snabbt att ställa om. eftersom konstgödsel är en stor utgiftspost för en konventionell spannmålsbonde. De kommer att behöva hitta andra lösningar än att köpa in gödning. Vi kommer se varierade växtföljder (fler grödor än enbart vete, och mer vall på tidigare ensidiga spannmålsgårdar) vilket också kommer att vara bra för att minska förekomsten av ogräs,urlakning av näring, kolbindning mm. Nästa steg blir att integrera växtodling och djurhållning, antingen på den egna gården eller samarbeta med grannen. Intensiv djurproduktion kommer försvinna. I stället ökar betande djur som får, kor och getter.

Det kommer bli ett annat samhälle, som har möjligheten att bli ett bättre samhälle än dagens, även om det säkert kommer ha sina problem och baksidor. Ingen Edens lustgård alltså. Särskilt möjligt att forma ett bättre samhälle är det om omställningen kan ske i lite ordnade former och inte genom en total kollaps. Högre priser på fossila bränslen innebär trots allt en sådan möjlighet att göra just en omställning och inte en kaosartad reträtt.

Därmed inte sagt att jag på något vis tycker att kriget i Mellanöstern är bra, lika lite som jag tycker att kriget i Ukraina (som också påverkar energipriserna) är bra. Tvärtom. Även om jag tacksamt nog aldrig har upplevt ett krig, har jag tillräckligt mycket fantasi för att föreställa mig hur fasansfullt det är. Inte ens i den historiska backspegeln blir sällan krigen ädlare eller mer rättfärdiga eller vilka ord man väljer för att försvara det som i princip alltid är oförsvarbart.

Uppåt för eko. Kanske
 Uppåt för eko. Kanske 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag lovade att återkomma med en tredje text om utvecklingen inom eko och varför jag tror att det finns en del tecken som tyder på att det kan komma att vända uppåt. Alltför mycket annat skrivande har dock kommit i vägen. Men när en av mina bästa kompisar på Västkusten beklagade sig över att det knappt går att köpa några ekologiska grönsaker längre, insåg jag att det var dags.

Jag störde mig rätt rejält på Bjäre Fågels reklam ”Ekologisk kyckling? Nej tack”. Där framställdes de egna fåglar som mer ”ekologiskt hållbara” än ekokycklingen. Reklamen lyfte fram att de konventionella Bjärefåglarna inte får fiskmjöl i sitt foder, vilket ekokycklingarna får. Däremot nämnde man inte att anledningen till denna skillnad är att de egna fåglarna får syntetiska aminosyror, vilket inte är tillåtet inom ekologisk produktion eftersom man vill begränsa mängden tillsatser. Det andra argumentet handlade om att Bjärefåglarna inte behöver gå ute i det ”svenska, oberäkneliga klimatet”, något som vi känner igen från den grupp mjölkbönder som vill sätta stopp för kornas sommarbete. Alla som har kor, höns och kycklingar vet hur oerhört viktigt utevistelse är för djuren, särskilt om de har tillgång till ett ordentligt bete.

Sen tänker jag ett varv till och inser att reklamen bara är ytterligare ett tecken på att det under 2026 kommer att vända uppåt för eko. För om det ännu en gång är intressant för ett företag att racka ner på det ekologiska och framställa sig som bättre, tyder det på att det finns pengar att tjäna.

Marknaden visar också på detta. Under året har det konventionella mjölkpriset till bönderna sänkts gång på gång, medan priset på ekomjölk har legat fast. Nu är skillnaden drygt 2 kronor och det är mycket i de här sammanhangen. Trots en hög skörd har inte heller den ekologiska spannmålen sett samma kraftiga prisdipp som den konventionella spannmålen. Efterfrågan är med andra ord högre än tillgången på eko.

Det finns även andra trender som lutar åt ekot.

  • Energin. Oavsett vilket energislag som det satsas på framöver, så kommer den att bli dyrare. Det här driver upp priserna i livsmedelskedjan på allt från konstgödsel till transporter. Redan nästa år blir konstgödseln dyrare, dels på grund av EU:s nya koldioxidtull, dels på grund av ökad begränsning i importen av rysk naturgas och konstgödsel. Det kommer att bli ekonomiskt intressant för bönderna att jobba med gröngödsling, varierade växtföljder, stallgödsel osv, allt det där som ekobönderna redan gör.
  • Beredskap. Ökar intresset för matproduktion som i större utsträckning bygger på lokala resurser, vilket är huvudtanken inom eko.
  • Ultraprocessad mat. Kommer sannolikt vara en fortsatt het fråga även under nästa år och även där ligger eko bra till, inte minst för att man är restriktiv när det gäller livsmedelstillsatser, något som det finns gott om i den ultraprocessade maten.
  • Kemikalierna. Den ökade medvetenheten kring PFAS-kemikalierna kan sannolikt leda till en större diskussion om kemikalieanvändningen inom jordbruket och då inte enbart om PFAS, som används i många bekämpningsmedel.
  • Sverige borde påverkas av att ekomarknaden växer i andra länder som Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien och Frankrike.

Samtidigt ska man vara medveten om att förändringen inte kommer att ske i en handvändning. Försäljningen i handeln fortsatte att minska, visserligen bara med 0,2 procent mellan 2024 och 2025, men ändå. Alla som försöker köpa ekomat i butik, märker tydligt det minskade sortimentet. I vissa delar av landet och i vissa butiker har sortimentet krympt ihop kraftigt.  

Samtidigt är jag övertygad om att butikskedjorna inte kan fortsätta att visa fortsatt ointresse för allt annat än pris och volym. Beroende på vilka av de mer långsiktiga trenderna som jag nämnde tidigare i texten som slår igenom först, kommer handeln tvingas att reagera på detta.

Ett annat orosmoln är givetvis också politiken. Det finns idag inget politiskt intresse att förändra lantbruket eller matproduktionen. Den första versionen av Livsmedelsstrategin (vår matpolitik) skrevs under av alla partier utom sd. Den uppdaterade versionen, som i princip inte skiljer sig från den förra, har även det partiets stöd. Ökad produktion av billig mat och fortsatt strukturutveckling som ger färre och större gårdar, är fortfarande den politiska linje som gäller i grunden.

Kommer ett valår att ändra på detta? Bara om vi ser ett ökat intresse eller en oro för energipriserna, kemikalierna, det sårbara matsystemet, livsmedelsberedskapen eller matkvalitén.