Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Business as usual #2
 Business as usual #2 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Världsutställningen i Milano gav en tydlig bild av vad som pågår just nu på den globala matmarknaden – konkurrens och åter konkurrens. Däremot var intresset lågt för utställningens tema – hur framtidens mat ska produceras på ett rättvist och hållbart sätt.

”Det är precis som Disneyland”, säger en italiensk kamrat som redan hunnit besöka Expo 2015 ett par gånger. Redan utanför grindarna till mässan blir det tydligt vad hon menar. Köerna ringlar sig långsamt fram och väl inne på det nöjesfältsliknande området med sina fantastiska paviljonger, ökar publiktrycket ännu mera. De länder vars paviljonger har fått rykte om sig att vara särskilt intressanta, kräver mycket tid och tålamod för att kunna besökas. Tvåtimmarskön till Brasilien går därför bort och i stället får Sudans utställning en chans. Det visar sig vara en turistshop med souvenirer och vackra bilder från landet, inget fel på det men det känns långt ifrån temat ”föda planeten, energi för livet”. Sudan ska dock visa mera vara regel än undantag. Hos Vitryssland har man kombinerat resebyråbilder med att visa upp sina muskler som framtida livsmedelsexportör och just denna kombination går som en röd tråd genom merparten av världsutställningen. Hållbarheten fladdrar ofta förbi som en liten parantes. Som hos Malaysia där vandringen genom en regnskog avslutas med reklam för palmolja, det största hotet mot landets regnskog. Även från Brasilien, som fått beröm för sin innovativa paviljong och att diskutera hållbarheten, är det främsta budskapet att kränga sig själv som livsmedelsexportör.
Utställningen blev en mycket tydlig bild av vad som just nu upptar många länder när det gäller den framtida matförsörjningen, nämligen hur man ska kunna konkurrera på världsmarknaden och förhindra att de egna bönderna och livsmedelsindustrin ska slås ut.
En av få utställare som tog framtidens matförsörjning på allvar och som även kritiserade dagens globala matsystem var Vatikanstaten. Här pratade man om orättvisan att inte alla kan äta sig mätta och kritiserade den västerländska konsumtionen och girigheten. Det var uppfriskande och befriande, men å andra sidan behöver inte påven bekymra sig om det lilla landets livsmedelsexport.
20 miljoner
Så många människor beräknas besöka Expo 2015 innan utställningen stänger den 31 oktober. Det innebär nästan 110 000 besökare dagligen. Inte konstigt att köerna blir Disneylandslånga.
Sverige
Var inte på plats. Trots delfinansiering från staten och trots att landsbygdsministrar, LRF och livsmedelsbranschen pratar sig varma för ökad export, var intresset från företagen för svalt.

Bondgård på höjden
Vertikalt jordbruk, att odla på höjden i hus eller på väggar, presenterades som framtidslösning av bland annat Israel och USA. Ekonomin undvek man dock att diskutera, eftersom det alltid är dyrare att odla på väggar än på den gamla hederliga marken.

Framtidens butik
Hade en roboten som stod och svängde sina gripkloförsedda armar fram och tillbaka i en rad olika moment, innan den till lyckades lägga ner ett äpple i en kartong. Är detta framtidens butiksbiträde så bör vi skaffa oss tålamod.
Storbritannien
Var en av få utställare som höll sig till temat om framtidens uthålliga mat. Utställningen var uppbyggd kring en av matproduktionens viktigaste medarbetare, nämligen biet, som besökarna fick uppleva på olika sätt. Vackert och innovativt!

(Artikeln publiceras i senaste numret av Allt om Mat)

150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ska vi ha dåligt samvete för att vi inte vet köttbitens ursprung också?”
Jag fick frågan av Lotta Bromé i P4 Extra för några veckor sedan när hon intervjuade mig angående boken ”Makten över matkassen”. Det var en bra fråga. Och svaret är nej, vi ska inte ha dåligt samvete, men väldigt många har just detta.

Matångesten verkar bara breda ut sig. Enligt Livsmedelsföretagen följer fyra av tio en diet. Laktosfritt och vegetariskt ska vara de mest populära dieterna, enligt undersökningen. I söndagens Svenska Dagbladet skriver Isabelle Ståhl om ”Ett ätstört samhälle”. Det är ett bra reportage och det är en mycket obehaglig läsning. Hon berättar om unga män som fastar så att de nästa svimmar eller bygger sin kropp så hård att den ska skydda dem från omvärlden. Om unga kvinnor som inte äter kött, inte om omsorg om djuren eller miljön, utan för att de känner sig smutsiga av att äta en biff eller en köttbulle. Det är en isande kall värld när det som ska vara livgivande, värme, njutning och glädje, nämligen maten, i stället blir motsatsen.

Man kan givetvis avfärda reportaget med att det är en perifer Stockholmsgrej, men även om artikeln nästan inte innehåller några siffror som stöder resonemanget, så vet vi ändå att det är sant. Vi har alla människor runt omkring oss som på olika sätt oroar oss för maten. Är det inte gluten, så är det laktos, sockret, saltet, köttet eller så är det den gamla vanliga bantningen som kläs i LCHF, 5:2, stenålderskost eller vad som nu råkar vara på tapeten. Fyra av tio ägnar sig som sagt åt dieter. Det är alldeles för många för att vara riktigt sunt.

Kanske är vi själva en av dem. En av de oroliga.

Till detta läggs också oron om vi äter rätt – för djurens miljöns, klimatets, de fattiga och svältande i Afrika söder om Saharas, skull. Eller rättare sagt, skuld. Så ja, vi har redan dåligt samvete för att vi inte vet varifrån köttbiten kommer, hur mycket antibiotika som grisen egentligen fick innan den blev kotlett, hur lantarbetarna levnadsvillkor egentligen är på de sydafrikanska vingårdarna eller vilka farliga bekämpningsmedel som kaffeodlarna i Brasilien egentligen använder.

Så vad är då lösningen? Ja, jag tror inte att det är längre innehållsförteckningar på livsmedlen eller fler märkningar, som politikerna brukar ropa efter med jämna mellanrum för att vi ska ”välja rätt” och bli mindre oroliga. Jag vet faktiskt inte riktigt hur lösningen ser ut. Det enklaste att komma till rätta med borde vara någon slags redlighet när det gäller matproduktionen. Att handeln och livsmedelsföretagen helt enkelt slutar att sälja mat som bygger på exploatering av djur, människor och djur. Det är inget som branschen själv kommer att ta tag i, utan kommer att kräva politiska beslut. Självklart är inte detta något enkelt beslut, det är politik som kommer att få långtgående konsekvenser, men det borde ändå vara en självklarhet. Hur kan vi överhuvudtaget sälja mat som odlats under på slavliknande arbetsförhållande eller som kommer från djur som antibiotikapumpats för att överleva den usla hygienen och djuromsorgen?

Den andra rädslan, den som handlar om vår ökade behov av att kontrollera våra kroppar ner till minsta cell, den känner jag mig mer maktlös inför. Precis som jag inte vet hur jag ska hantera det faktum att allt fler uppger ”träning” som det stora fritidsnöjet. Men jag är rädd för att den säger något om vår tid som gör mig illa till mods.

 

För mycket snicke-snacke-snack
 För mycket snicke-snacke-snack 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

För nio år sedan hade landsbygdsminister Sven-Erik Buchts PR-strategi varit genial, nämligen att försöka hålla lantbrukarna nöjda och glada genom fagert tal, men utan att egentligen göra något. Nu är det dock nio år försent eftersom hans företrädare, Eskil Erlandsson, hade exakt samma strategi. Erlandsson valde den gastronomiska vinkeln med Matlandet Sverige, medan Bucht i god sosseanda betonar industrilinjen och pratar om lantbruket och maten som ”det nya stålet”, men i praktiken är resultatet det samma, det vill säga fortsatt kräftgång för lantbruket i ilfart.

Det är till och med möjligt att Bucht hade klarat av mjölkkrisen genom att med jämna mellanrum utbrista i att han ”tror på svensk mjölkproduktion” eller ”det är viktigt att känna sig stolt när man jobbar med svenska livsmedel”. Sådant är ju ändå trevligt att höra. Precis som det var oerhört trevligt att höra Erlandsson utlova att Sverige skulle ta över den gastronomiska ledningen i Europa, 20 000 nya jobb skulle skapas och exporten skulle dubbleras. Löften som alla sprack som såpbubblor. På samma sätt som det blir allt tydligare att det bakom Buchts vackra ord, finns just ingenting. Inte ens löftet om kreditgarantier verkar infrias, vilket givetvis inte är förvånande för vilken bank vill låna ut pengar till företag som befinner sig på konkursens brant?

När nu Bucht blir allt mer trängd, slår han i från sig med att regeringen har en statsskuld att ta hänsyn till eller hänvisar återigen till att det inte är förbjudet för mejerierna att höja ersättningen. Bilden av ännu en maktlös minister växer fram, men där Erlandsson var kringskuren av moderaterna och folkpartiet och deras blinda tro på frihandel, ingår Bucht i en regering som uttryckligen har sagt att lantbruk är viktigt och ekologiskt lantbruk är särskilt viktigt. Här finns miljöpartiet som åtminstone borde anse lantbrukets framtid som en av sina viktigaste frågor eftersom här finns nyckeln till mycket av naturvården och miljöarbetet och utan lantbruk förlorar man den möjligheten. Och här finns socialdemokraterna som en gång gjorde gemensam sak med bondeförbundarna för att att stödja lantbruket, eftersom man insåg att det var en viktig del i samhällsbygget.

Men av detta märks intet! Och när Stefan Löfven som kommentar till mjölkkrisen utbrister att han ”älskar mjölk!” så är det väl fint sagt, men det är långt i från en tidigare partiledares klassiska ord – ”politik är att vilja!” .

I dag borde det vara möjligt att ”vilja” något. I dag när en femtedel av mjölkbönderna har stora ekonomiska problem, enligt LRF. I dag när bönder i större delen av Europa klagar och ifrågasätter det kloka i att mjölken ska vara utsatt för prispress på världsmarknaden. Idag när stora delar av opinionen verkar stå på böndernas sida. Det är ett gyllene tillfälle att börja inleda diskussioner med sina europeiska kollegor om hur framtidens mjölkmarknad bör förändras, eftersom dagens modell uppenbarligen inte fungerar. På hemmaplan borde givetvis regeringen med minister Bucht i spetsen gå in och kraftigt stötta mjölkbönderna.

Men som sagt, då gäller det att det finns någon som vill något.

 

 

 

Makten över matkassen
 Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen

Dags att lyfta blicken
 Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – ”det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. ”En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.