Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Makten över matkassen
 Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det här är en bok om mat, eller rättare sagt om matens ursprung.

Intresset för vad vi äter är större än någonsin. Samtidigt är kunskapen om hur maten blir till alarmerande låg, aldrig har vi varit så distanserade från matproduktionen. Under tiden vi pratar om surdegar, närodlat och småskaligt, pågår en helt annan utveckling ute på åkrarna, i Sverige och i världen. Det är en verklighet där det är lönsamt att amputera grisens knorr och proppa den full med antibiotika. Det är en vardag där den som orsakar stora miljöproblem, har usla arbetsvillkor, dålig djuromsorg och livsmedelskvalitet ändå kan stå som vinnare på matens världsmarknad. Men hur ska vi då kunna välja vår mat, när vi inte vet vad vi väljer och någon annan redan har gjort valet åt oss? Har vi tappat makten över vår matkasse? Det enkla svaret är ja. Makten har flyttat till några få stora livsmedelskoncerner långt ifrån de bönder som står för själva grundarbetet, nämligen att odla och föda upp det som ska bli en färdig middag eller en frukost till våra familjer.

I Makten över matkassen beskriver författarna lättillgängligt en komplex problematik mellan lokalt och globalt där ekonomi, politik och teknisk utveckling avgör både vad som hamnar på matbordet och förändrar vårt landskap. Men författarna pekar också på förändringar som pyr under ytan. När vi frågar efter en gris som haft knorr och mjölk från kor på bete är det tecken på att någonting har hänt.

Författarna:
Anders Ingvarsson är journalist med lång bakgrund som reporter på Land Lantbruk. Han har bland annat fått motta Skogs- och Lantbruksjournalisternas pris för bästa lantbruksreportage. Tillsammans med fotografen Lars Ardarve har Anders Ingvarsson tidigare skrivit boken
Mjölkresan.

Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist med inriktning på lantbruk, livsmedel och mat. Hon har tidigare skrivit Jorden vi äter tillsammans med Gunnar Rundgren och erhållit bland annat Änglamarkspriset för sin miljö- och konsumentjournalistik. Ann-Helen Meyer von Bremen driver bloggen hungryandangry.se.

Makten över matkassen
Text: Anders Ingvarsson och Ann-Helen Meyer von Bremen
184 sidor | 170 x 240 mm
Mjukband | Utgivning: 15 september 2015
ISBN: 978-91-7843-475-6

I fel sällskap
 I fel sällskap 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Delar av miljörörelsen går ovetandes industrijordbrukets ärenden när man målar ut kossan som klimatets värsta fiende och förespråkar intensivt uppfödda animalier eller enbart vegetarisk kost. Men den vägen leder inte till någon hållbar matproduktion.

Musikfestivalen Way Out West , som startar i dag, serverar inte kött och med årets sponsor, Oatly, åkte också mjölken ut. Allt för att rädda miljön och klimatet. Liknande tankar har Stockholms stad som under försommaren lanserade sin klimatkokbok som är tänkt att inspirera stockholmarna. Av klimatskäl innehåller den inte ett enda recept som innehåller nötkött. Däremot finns gris, kyckling och insekter – vår just nu mest överhypade råvara – representerade. I våras föreslog Naturskydds­föreningen en köttskatt där en viss procentsats skulle läggas på kött från olika djurslag, oavsett hur djuren fötts upp. Även där hamnade nötköttet i ett sämre läge än fläsk och kyckling. Visserligen fick det lägre prispåslag än kycklingen, men eftersom nötkött redan är så mycket dyrare, blir en prisökning på det mer kännbar.

Att snabbt producerat kött innebär mindre utsläpp av växthusgaser är ett argument som fått stort genomslag. En förklaring till resonemanget är att det passar den intensiva köttindustrin som hand i handske. Icke-ekologiskt uppfödd kyckling och gris är just detta – industriprodukter utan någon som helst koppling till landskapet. Djuren tillbringar sina liv inlåsta i stallar, ätandes spannmål och andra vegetabilier som kan vara odlade någon helt annanstans. Ivrigt stärkta av klimatargumentet argumenterar också industrin för att det är dags för korna att gå samma väg – ”stäng in dem och föd upp dem så fort som möjligt på enbart spannmål och soja!” Vi har redan en viss sådan uppfödning av ungtjurar i Sverige. Det nu så omhuldade amerikanska köttet som säljs på krog och i butik, kommer för det mesta från djur som fötts upp i trånga inhägnader, enbart på majs och soja. Det är givetvis en djuruppfödning som är ovärdig både människa och djur och som enbart förstärker de miljöproblem som ett allt mer specialiserat och industrialiserat jordbruk medför. Men se då halar man fram det dubiösa klimatargumentet!

Den andra anti-ko-linjen brukar handla om att vi bör äta grönsaker, enbart grönsaker. Och även om vi utan tvekan behöver öka vårt gröna intag, så leder även det resonemanget till ett icke hållbart jordbruk. Ett ekologiskt jordbruk behöver sina djur, och framför allt sina kor. Inte bara för gödselns skull utan också för att kornas traditionella mat, gräset eller vallen som det kallas, är oerhört viktig i växtföljden för att hålla ogräset i schack och ge näring till jorden. En stark orsak till användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel är just att jordbruket till stor del delats upp i djurgårdar och växtodlingsgårdar. Sverige är också ett land vars klimatmässiga förutsättningar handlar mycket om gräs, vilket gör stora delar av vår yta mer lämplig för betande djur än för odling av vegetabilier.
Självfallet behöver vi minska vår köttkonsumtion, men vi behöver börja i rätt ände och förändra sättet vi föder upp våra djur på. Att behandla djur med respekt kommer också märkas på prislappen och därmed radikalt påverka vår konsumtion. Och delar av miljörörelsen måste skaffa sig mer kunskap och inte låta sig luras så lätt av de som tjänar på djurfabrikernas framväxt.

 

Från Florence till badboy
 Från Florence till badboy 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nedanstående text har publicerats i tidningen Husdjur. Den är lite längre än texterna här brukar vara, men å andra sidan är det sommar och kanske tid för lite längre texter? Den handlar om hur mejerierna hade ett kommunikativt guldläge, som man tappade bort

Mjölken har på kort tid ömsat skinn från den vita riddaren till en riktig badboy. Attackerna duggar tätt från flera håll och nu inser mejerierna att det är dags att satsa på mjölkfrämjande kommunikation igen. Men tre års tystnad har orsakat stor skada och frågan är hur mycket som kan repareras?

Det var en gång för inte alls särskilt länge sedan som alla bara älskade mjölk. Politikerna ställde glatt upp i mjölkreklamen. Kockarna verkade aldrig få för mycket smör eller grädde i sina grytor. Livsmedelsverket, barnavårdscentraler och kostrådgivare var som en enda nationell talkör för mjölkens väl. Till och med Fantomen drack mjölk! I dag pekas kossan och mejeriprodukter ut som klimatbovar av statliga verk. Årets Kock, mejeriernas största sponsring av Krogsverige, har sålts till Restaurangakademin. Och nu skanderas det inte ”mjölk ger starka ben!” ute på gatorna, utan snarare ”wow – no cow!” eller ”Skäms på er LRF Mjölk!” Frågan är om ens Fantomen fortfarande dricker mjölk.
Vad är det egentligen som har hänt? Varför har mjölkens tidigare så vita image blivit så solkigt? En del menar på att kommunikationen kring mjölken inte har hängt med sin tid, men sanningen är nog snarare att den helt enkelt har upphört. Först försvann de generiska annonskampanjerna för mjölk och sedan också successivt det övriga mjölkfrämjande arbetet. Själva Mjölkfrämjandet gick i graven 2012.
– Vi har haft uppdraget att inte göra något som helst främjande sedan vi 2013 blev en del av LRF, säger Karin Hallgren, kommunikationschef på LRF Mjölk.
Siffrorna talar också sitt tydliga språk. För femton år sedan var Svensk Mjölks omsättning 341 miljoner kronor och antalet anställda 246 personer. En dryg tredjedel av den omsättningen kom från dotterbolag som Kemikalia AB och analysföretag MSAB, som numera är sålda. Tio år senare har sparbetingens piska vint genom luften och omsättningen krympt till 182 miljoner kronor och personalstyrkan till 89 anställda. Idag omsätter man 35 miljoner kronor och personalen uppgår till arton personer.
I dagens budget ingår inte de tidigare husdjursföreningarnas verksamhet och pengar. Utan tvekan fanns det också säkert pengar att spara inom Svensk Mjölk, men bakom siffrorna finns också en nästan ofattbar reträtt från en unik position. Det började redan på 1920-talet i och med föreningen Mjölkpropagandan som med pengar från bönder, mejeriföretag och staten skulle bli ett tidigt exempel på avancerad konsumentpåverkan. Tanken var att svenskarna skulle ersätta brännvinet och kaffet med den betydligt nyttigare mjölken och därmed skulle både folkhälsan och böndernas ekonomi bli bättre. Två flugor i samma handslag. Mjölken lanserades som ett av våra allra nyttigaste livsmedel med ”18 av 20 viktiga mineraler och vitaminer”. Mjölkpropagandan drog i gång ett PR-maskineri av en kaliber som dagens reklambyråer bara kan drömma om. Skolan, forskare, politiker och läkare alla ställde de upp för mjölken! Det hela förstärktes av krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, nuvarande Centern, på 1930-talet, den så kallade ”kohandeln”. Bondeförbundarna gick med på socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik och socialdemokraterna stöttade bönderna, vilket blev starten till den reglerade jordbrukspolitiken och bondekooperationens framväxt.
Mjölkpropagandan blev Mjölkfrämjandet och Svensk Mjölk och kommunikationen lyckades gång på gång framstå som både modern och som seriös samhällsinformation. Svensk Mjölk finansierade en omfattande forskning av mjölkens näringsinnehåll och miljöpåverkan. Via Mjölkfrämjandet påverkade man kostrådgivare på skolor, förskolor och sjukvård och ökade bland annat mjölken på förskolorna under 1990-talet, från 27 procent till 85 procent. Likaså lyckades man efter två olika kaffe-kampanjer, café au lait och senare kaffe latte, få mer än dubbelt så många svenskar att hälla mjölk i kaffet. Med hjälp av Årets Kock byggde man upp Krogsverige och som kocken Melker Andersson har sagt: ”De har varit med och utvecklat den svenska gastronomin.” I gengäld fick man en kockelit som var mycket välvilligt inställd till mejeriprodukter.
Mjölken hade inget annat än ett guldläge. Och detta gav man upp.
– Analysen blev att mjölken hade en stark position och därför kunde man spara på arbetet med attityderna till mjölken som livsmedel, säger Karin Hallgren.
Bakgrunden var att konkurrensen mellan mejeriföretagen skärptes efter EU-inträdet och mejerierna blev mindre intresserade av gemensamma satsningar och ville i stället marknadsföra sina egna varumärken. Dessutom ökade det ekonomiska trycket på bönderna och det höjdes många röster om att spara på kostnaderna i Svensk Mjölk. Skånemejerier hotade också några gånger med att gå ur.
– Det är alltid lättast att spara på det som ligger långt bort. LRF Mjölks uppgift blev att endast försvara mjölken vid kriser, medan mejerierna skulle ta ett större ansvar den positiva kommunikationen kring mjölken. Mejerierna gör ett bra jobb, men i en del sammanhang är det svårt för kommersiella företag att ha samma trovärdighet.
Våren 2011 skrev jag och kollegan Sven-Olov Lööv en artikel där vi slog fast att den gamla dragkampen mellan LRF och Svensk Mjölk om vem som skulle representera mjölkbönderna var historia. Alla mejerier sa sig vara hyfsat nöjda med Svensk Mjölk och LRF verkade ha lagt ner sina tidigare ambitioner. Sällan har vi haft så fel. Året därpå var den tidigare så mäktiga mejeriorganisationen en spillra och LRF kunde infria sin gamla önskan med motivet att mjölkbönderna skulle få en starkare ställning. Snart skulle det dock storma alltmer kring mjölken och LRF Mjölk fick allt svårare att uppfylla sitt löfte om att ”skydda mjölkens position som omtyckt livsmedel.”
– Det visade sig att avvecklingen av Mjölkfrämjandets verksamhet har lämnat ett tomrum efter sig. Denna insikt har nu ramlat ner efter höstens tuffa debatt, säger hon.
Därför har mejeriföretagen fattat beslut att återuppta kommunikationen via LRF Mjölk, dels gentemot kostrådgivare inom offentlig sektor, dels via media mot allmänheten. Karin Hallgren kan inte säga hur stor budgeten är, men att det rör sig om ”en långsiktig satsning”. Nu väntar hon bara på klartecken för att få sätta igång.
Det finns utan tvekan mycket att göra. På kort tid har mjölk blivit onyttigare än läsk. Mjölk är farligt, för både hälsan och klimatet. Till och med staten, naturvårdsverket och livsmedelsverket, pekar idag ut kossan som den stora klimatboven. Och efter att livsmedelsverket under alla år hållit fast vid att vi bör dricka minst en halvliter mjölk per dag, ändrade man sig nyligen till 2-5 dl per dag.
– Kossan blir en väldigt enkel symbol att ta till när vi vill hitta enkla lösningar och inte orkar ta till oss den komplexa bilden med klimat, biologisk mångfald och bindning av kol i betesmarker. Livsmedelsverket är också osäker på hur man ska hantera dessa frågor på miljöområdet och verkar sakna den kompetensen. På samma sätt saknar naturvårdsverket kompetensen kring livsmedel. Samtidigt är detta frågor som får stor medial uppmärksamhet och där pressen ökar på att myndigheterna ska agera, säger Karin Hallgren.
För att förändra bilden av mjölkkossan och mjölken, inte minst som stor klimatskurk, kommer det krävas ett långsiktigt opinionsarbete på bred front. I slutändan handlar det om mjölkböndernas ekonomi och om en sjunkande mjölkkonsumtion som visserligen kan ha många orsaker, men som lär påverkas av att mjölken framställs som ett alltmer tveksamt livsmedel. Mjölkbönderna har sparat ett antal miljoner på att lägga kommunikationen på hyllan, men frågan är vad det har kostat?

Panka, lönnfeta och miljövidriga
 Panka, lönnfeta och miljövidriga 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

EN chokladbit och inte tre? När de väl ligger där i handväskan så vet jag hur det kommer att gå, tre chokladbitar slinker ner lika lätt som en.
”Två till priset av en”, ”boka nu och få 20 procents rabatt”, ”få poäng på alla dina köp”, ”handla för 500 kronor och få en vas på köpet” – erbjudandena är hur många som helst. Ständigt hör vi den mässande kören: ”Köp och köp mer!” Och i den kören finns det inte ens minsta viskning som ifrågasätter om ”shop til you drop” verkligen är en bra livsstrategi?

Det är först senare som vi får moraliskt pisk, ungefär samtidigt som det obehagliga kontokortsutdraget dimper ner. Det är då som vi återigen påminns av att vår shoppingraid har rivit upp ett rejält moln av växthusgaser och annan miljöförstöring. Och att en förutsättning för våra ”fynd” är usla arbetsförhållanden för människor i utvecklingsländer. Inte nog med det, vi blir också påminda om att vi har ätit alldeles för mycket, alldeles fel saker och som grädden på moset – slängt en massa mat.

Vi är inte bara panka, lönnfeta och miljövidriga, vi är riktigt dåliga människor.
Ändå har vi bara gjort precis det som förväntas av oss – vi har konsumerat! För ska hjulen snurra och tillväxten öka så är det bara en sak som gäller – ännu mera shopping! Och köper vi mer mat, mer kläder, fler bilar, fler flygresor och tre chokladbitar i stället för en, ja då är det kanske inte så konstigt att det blir vissa bieffekter. Men den som skulle andas något om att det kanske är ett systemfel inbyggt i vårt samhälle, att vi eventuellt skulle fundera på en annan modell, blir givetvis utpekad direkt som kommunisttaliban.

Lösningen blir i stället att läxa upp dem som ”hamnar snett”, det vill säga, blir för feta eller för fattiga. Det är de som ska skärpa till sig och börja sockerbanta, koldioxidbanta och hålla ordning på sina pengar. Funkar inte det, kan de åtminstone vara med i någon realitysåpa som varnande exempel.

Luften är full av klimatsmarta råd, varenda kommun med självaktning har någon klimatstrateg eller liknande, men det är ett spel för gallerierna. Vare sig företagen eller majoriteten av våra ledande politiker vill att vi på allvar ska följa dessa råd, börja leva hållbart och därmed minska konsumtionen – och tillväxten! Ta bara en sådan sak som matsvinnet, om vi minskade det så vore det snudd på katastrof för livsmedelsindustrin.

Vi har alla ett ansvar för våra handlingar och det gäller även vår konsumtion, men om den stora Finlandsbåten styr åt ett håll, spelar det inte så stor roll att vi sitter i jollen baktill och försöker ro åt andra hållet. Klimatsmarta råd i all ära, men om ökad konsumtionen kommer att vara den första och viktigaste regeln även i fortsättningen, kommer det inte att ske någon verklig förändring.

Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat

Det är faktiskt inte vårt fel!
 Det är faktiskt inte vårt fel! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Idag fick jag sista numret av Äkta Mat i brevlådan. Där finns också denna krönika:

Konsumenten är syndabocken för dagen. Det är vårt fel att svenskt lantbruk slås ut, klimatet går åt skogen och att antibiotikaresistensen sprider sig som en löpeld genom världen. För att nämna något. Men allt snack om konsumentmakt är bara en dålig ursäkt för främst politikerna att inte sköta sitt jobb.

Du kanske inte riktigt vet om det, men det är ditt fel att korna kanske gör sin sista sommar på grönbete i år, i alla fall om de inte är ekologiskt uppfödda. På samma sätt är det ditt fel att svenska suggor snart kan vara fastlåsta med stålgrindar när de har fött sina kultingar, inte lika många dagar som de danska eller tyska grismammorna, men ändå fastlåsta.
Båda exemplen innebär rätt feta tummande på vår djurskyddslag som försöker utgå från att även våra lantbruksdjur ska ha möjligt att få bete sig naturligt. Men vill det sig illa kan det bli precis tvärtom, gris i bur och ko instängd i lagården.
Så vad är det då som har hänt, har bönderna blivit galna? Snarare är det ett uttryck för att många bönder i dag har det oerhört tufft ekonomiskt och inte klarar av konkurrensen från sina kollegor i omvärlden. Att låsa in korna i lagården och grisarna i burar är nämligen något som sparar pengar för bonden och ska man konkurrera på världsmarknaden är det bara en sak som gäller – priset!
Det ironiska är dock att man är beredd att skrota det som har gjort svenskt lantbruk särskilt, nämligen en djurskyddslag som tar större hänsyn till djuren än vad man gör i många andra länder. Och vän av ordning kan givetvis undra lite vad svenskt lantbruk då ska konkurrera med?
Allt detta är som sagt ditt fel, eftersom varannan ost och biff som vi äter, liksom 30 procent av grisköttet, är importerat! Det är du som inte har förstått att det är du som har ansvar för svenskt lantbruks överlevnad, klimatet, Östersjön och i princip hela världen, varje gång som du ska handla din middagsmat! Enligt landsbygdsministern spelar ditt matval större roll än vad han som högsta ansvarig politiker i Sverige beslutar.
Självklart har vi alla ett individuellt ansvar, men det papegojartade tjatandet från alla håll om ”konsumentmakt” och ”konsumentens val”, är mera ett uttryck för att de som verkligen har makten vill slippa undan ansvaret. För det är givetvis handeln, livsmedelsindustrin, politikerna och ibland även bönderna som har betydligt större muskler än vi enskilda konsumenter. När handeln exempelvis bestämde sig för att inte sälja ägg från höns i inredda burar, tja då försvann helt enkelt de äggen från butikerna. På samma sätt får givetvis ett politiskt förbud mot särskilt farliga bekämpningsmedel i jordbruket eller tillsatser i livsmedel en omedelbar effekt, i stället för om vi konsumenter ska hålla på att ”välja”.
Visst kan vi påverka som konsumenter, men det vi gör får sällan starkt genomslag. Ta exempelvis grisarna. Det har länge hetat att svenska konsumenter inte är beredda att betala för ett bättre grisliv, att vi hellre väljer det utländska köttet, men detta är inte riktigt sant. Visserligen har vi varit lite svaga för den danska, ofta tokbilliga fläskfilén, men annars är vi för det mesta trogna det svenska dyrare köttet och det gäller även nötköttet. Till och med slakterichefer kan erkänna att inga konsumenter i Europa är beredda att betala så mycket för sitt griskött som just vi svenskar. Merparten av vårt importerade kött hittar vi därför lite ”undangömt” i korven, färdigmaten eller på krogtallriken. Och vem kan egentligen klandra oss för att vi inte orkar leka konsumentpoliser även då? Ligger inte det ansvaret på livsmedelsindustrin, butikskedjan eller krogen som köpte in det importerade köttet?
Visst ska vi dra vårt strå till stacken, men det finns andra som har betydligt större hemläxa att göra. Och landsbygdsministern kan börja med sin!