Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

När mejeriföretaget tystnar
 När mejeriföretaget tystnar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Skånemejerier har tystnat. Den nya kommunikationspolicyn är att inte säga någonting alls som har med företaget att göra. En strategi som ligger helt i linje med den nya ägaren, Lactalis, det franska företaget som gjort sig känt för sin mycket tystlåtna hållning.

Under de senaste åren har Skånemejerier marknadsfört sig som det transparenta mejeriföretaget. Konsumenterna har kunnat se vilken gård som har levererat deras mjölk och till och med ringa och prata med bonden själv. På företagets facebook-sida har det pågått en stundtals livlig diskussion, det har bloggats flitigt och gentemot media har ledningen varit minst sagt frispråkig. Ibland har man fått äta upp denna frispråkighet, inte minst när VD har varit på krigsstigen mot Arla och gjort rubriksättarnas arbete lite väl enkelt.

Men nu är det som sagt helt andra vindar som blåser. När jag ringer runt till mejeriföretagen för att höra hur de ser på marknaden för ekologisk mjölk framöver blir svaret från Skånemejerier att man numera inte uttalar sig om någonting som har med företaget att göra.

VDn själv är belagd med munkavle. Det är helt klart en ny sheriff i stan för den nya ägaren, Lactalis, är inte bara ett av världens största mejeriföretag, det har också gjort sig känt för att vara extremt hemlighetsfullt. Nu kan man ju tycka att det är strunt samma om inte några nyfikna journalister får svar på sina frågor, men tystnaden gäller över hela linjen och kommer inte minst att drabba Skånemejeriers egna mjölkbönder. De som tidigare ägde sitt mejeriföretag men numera bara är leverantörer.

Och det är betydligt allvarligare än att en journalist inte får svar på några enkla frågor.

Kilopriset för regnskogen
 Kilopriset för regnskogen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Säg brasilianskt nötkött och den medvetna konsumenten får direkt bilden av regnskog som skövlas för att ge plats åt betande kor och gigantiska fält med genmodiferad soja, hårt sprutad med tunga bekämpningsmedel. Den bilden är sann, men det finns också en annan.

Brasilien har under de senaste 50 åren genomgått inget annat än ett smärre jordbruksunder, samtidigt som befolkningen under samma tid nästan har fyrdubblats. Landet är nu världens största exportör när det gäller en rad olika jordbruksprodukter, som kyckling, nötkött, etanol och kaffe. Men den mesta maten stannar inom landet. Brasilianarna äter till exempel mer nötkött än vi svenskar.

Reser man genom delstaten Mato Grosso, som jag hade möjligheten att göra i somras, så ser man tydligt spåren av den kraftiga expansionen. Det är här som den mesta sojan och bomullen odlas i landet och cirka 14 procent av köttdjuren föds upp. Mato Grosso är dubbelt så stort som Sverige, men har bara tre miljoner invånare. För 25 år sedan bestod delstaten främst av skog och invånarna av indianer. I dag är två femtedelar av all skog borta och hälften av savannen, cerradon, har blivit jordbruksmark.

Både regnskogen och cerradon är som vi vet, mycket värdefulla naturtyper, inte bara för Brasilien utan för hela världen. Regnskogen kallas inte för inte för ”världens lunga”. Så hur kan det finnas en annan historia än den om förstörelse av viktig natur?

Den andra historien handlar om att Brasilien samtidigt är det land i världen som bevarar mest av sin natur. Mato Grosso har mer än en fjärdedel av sin yta i olika typer av reservat, betydligt mer än vad vi har i Sverige och många andra länder. Lagen säger nämligen att en lantbrukare som köper en fastighet i Amazonas måste bevara hela 80 procent av skogen. Dessutom ska bonden spara en bra bit av naturen kring varje vattendrag, mellan 30 och 500 meter, beroende på hur stort vattnet är.

Och för detta får inte bonden en enda krona, eller real. Säg det till en svensk bonde och han eller hon skulle förmodligen göra revolt inom en halvtimme.

Nu hävdar ingen att alla följer lagarna fullt ut, men regeringen har skärpt till kontrollen och under de senaste åren har exploateringen av ny mark stannat av.

”Är ni i Sverige beredda och betala mera för mitt kött för att jag bevarar skogen?”, undrade lantbrukaren Daniel Wolf i Nova Canaã do Norte.

Han brukar tre gårdar på sammanlagt 12 000 hektar, men hälften av arealen består av skog som han inte får exploatera. (När han köpte gården var lagkravet att 50 procent av skogen skulle bevaras.) Förutom köttdjur och växtodling, odlar han visserligen träd som han avverkar, bland annat teak, men skogen får han som sagt inte röra.

Hans fråga är befogad, är vi beredda att betala mera för kött för att han sparar skogen?

Svaret är väl tyvärr att vi inte ens visste om det.

(Resan gjordes under arbetet med Naturskyddsföreningens årsbok ”Jorden vi äter”, som skrevs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Ann-Helen Meyer von Bremen

Junkfood och funk food
 Junkfood och funk food 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Skriv något om funk food i stället för junk food”, är uppmaningen jag får av bloggaren himself.

Det blir alldeles blankt i huvudet. Junk food har väl alltid varit rock´n roll? Oavsett om man stått på eller framför scenen så har väl hamburgaren varit nästan lika obligatorisk som oblaten till nattvarden? Och kanske också haft samma symbolvärde när både artister och fans förenats i unison tugga, oavsett om burgaren serverats på porslin i logen eller i snålblåsten vid korvmojen efter konserten.

Fett, socker, kött, alkohol och diverse andra stimulantia – se där en diet i populärmusikens anda! Den standarden satte redan Kungen själv som enligt uppgift gärna svullade burgare, brownies, smörstekta mackor med mosad banan och jordnötssmör och sköljde ner med litervis läsk. Med den dieten behöver man inte ens fundera på om han verkligen är död eller inte.

Rock har alltid handlat om att strunta i vad mamma säger och därmed också vägra äta upp grönsakerna på tallriken. Vem brydde sig om att Cliff Richard ratade köttet, när han enligt mitt minne, kom ut som den första vegetariska musikern? Han gillade ju inte sex heller.

Men sedan vet vi ju vad som har hänt. Vi fick en Alex James (Blur)som köpte bondgård och började tillverka prisade ostar, en Alex Kapranos (Franz Ferdinand) som skrev matkrönikor, ja ett antal musiker som visade att de minsann kunde beställa annat på fina krogen än den obligatoriska köttsemlan.

Till och med de riktigt hårda grabbarna, eller numera lite ålderstigna farbröderna, i band som Kiss, AC/DC och Motörhead har övergett Jack Daniels-flaskan och i stället lanserat egna viner.

De enda som på allvar verkar hålla junkmatens flagga högt är flera av de amerikanska hiphopartisterna som gärna ägnar sig åt frosseri och sex och helst på samma gång. Feta rhymes verkar kräva fet diet, något som Fredrik Strage skrev oerhört underhållande om i en DN-krönika för ett år sedan. Men frågan är hur länge de överdimensionerade beatboxande midjemåtten kommer att hålla? Både i Sverige och i USA ser vi hur de nu inte längre så purunga hiphopparna blir allt mer fitnessfokuserade. Kanske var det ingen slump att Kayne Wests fatburger-kedja fick stänga igen sin krog i Chicago för ett år sedan, utan mera ett tecken i tiden?

Bloggtexten publicerades ursprungligen för dahlsidan, en av de bästa musikbloggarna just nu!

 

Inte ett år till!
 Inte ett år till! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jag vet inte om jag klarar ett år till med det här mjölkpriset.”

Vi sitter vid köksbordet och jag tänker att det så ofta är här, över kaffekoppen, när intervjun är slut, som de viktiga sakerna sägs.

För några år sedan byggde familjen ny lagård. Det var antingen det eller lägga ner som gällde. Det handlade inte om någon storsatsning, drygt hundra kor, ungefär vad som krävs för att hänga med i dagens Mjölksverige.

Första året såg bra ut ekonomiskt. Andra året med. Men sedan sänktes mjölkpriset kraftigt, samtidigt som foderpriserna steg och nu sitter han alltså här och bävar inför det nya året. Han vet att om mjölkpriset ligger kvar på samma låga nivå, så kommer flera av hans kollegor att få kasta in handduken. Men kanske också han själv. Då skulle traktens enda mjölkgård vara borta.

Ute är det rejäl vinter, dagarna innan nyår. Här känns det långt till Nya Zeeland, men ändå är avståndet kort när det gäller marknaden. Det är nämligen på auktionerna på mjölkpulver hos mejeriföretaget Fonterra, Nya Zeeland, som världsmarknadspriset i praktiken sätts. Och det är det priset som påverkar vad alla världens mjölkbönder får betalt, även detta familjeföretag. Trots att världshandeln av mejeriprodukter är liten, bara 6 procent av produktionen, och att Sveriges import av mejerivaror fortfarande är liten, så är det ändå priset på världsmarknaden som styr.

Billigast vinner alltid och i den matchen kommer Sverige aldrig att vara vinnare. För det krävs nya regler – en utmaning för politiken under nästa år och ett nyårslöfte som väntar på att infrias.

 

Ettöringens diktatur, julversionen
 Ettöringens diktatur, julversionen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Alldeles strax är det dags att sätta sig ner och njuta av julbordets självklara drottning – skinkan. Julbordet må vara en trendkänslig picknick-filt där ständigt nya rätter kliver in och puttar ut andra, men skinkan sitter fortfarande säker på sin tron. Enligt SCB lär vi äta ett kilo skinka per år och person och det allra mesta just under julen.

Med tanken på alla skriverier som har varit om den ekologiska julskinkan som både har slagit ”försäljningsrekord” och ”hotar att ta slut” så är det lätt att tro att den finns i en ugn nära dig. Men så är det förstås inte. Bara ett par procent av alla svenska julskinkor är ekologiska, mindre än en procent alla svenskt fläskkött är ekologiskt. Och förklaringen till det är förstås priset. Det är mer än dubbelt så dyrt att föda upp en ekologisk gris, jämfört med en industrigris. Och även om butikskedjorna har ägnat sig åt lite ”lockprissättning” på just ekologisk julskinka, så blir ändå priset därefter.

Priset håller oss i ett järngrepp och det gäller även industrigrisarna. Jordbruksverket räknade för något år sedan ut att det svenska djurskyddet kostade 1,40 kronor mer per kg fläskkött, jämfört med exempelvis danska och tyska grisar. En spottstyver kan tyckas, men för grisproducenten som får mellan 10 och 17 kronor per kg slaktad gris, så är det givetvis rätt mycket pengar.

Och tydligen är det också för mycket pengar för oss. Hur ska vi annars förklara att importen av griskött ökar och att nu mer än var tredje gris som äts i Sverige är importerad?

Nej, jag menar inte att vi ska slopa det svenska djurskyddet. Det är visserligen tandlöst om vi verkligen vill se ett gott grisliv, men det är ändå en betydelsefull skillnad mot hur grislivet kan se ut i andra länder. Jag vill bara peka på att denna, till synes löjliga skillnad i pris verkar väga tyngre. Att det alltid är billigast som vinner, så länge vi har ett jordbrukssystem som bara prioriterar volym och pris.Och med den matematiken är det snarare ett under att vi har ett par procent ekoskinkor på julbordet.

Vi konsumenter brukar bli anklagade för att vara disneyfierade i vårt förhållande till djur, att vi gör dem gulligare än de i själva verket är. Men jag skulle vilja påstå att problemet är det motsatta. De flesta av oss har aldrig sett hur grisen beter sig när den får leva sitt liv som den själv vill. För om man har sett hur mycket tid och energi grisar lägger ner på att böka i jorden med sina trynen på jakt efter rötter, maskar och småkryp att äta, eller med vilken stor njutning de badar i gyttja, då glömmer man aldrig den synen. Då förstår man vad en gris är och att det livet måste få kosta. Kanske på ett så enkelt sätt att vi äter bara ett halvt i stället för ett helt kilo, men betydligt godare skinka. Gott för grisen, miljön och för oss själva.

God Jul!