Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Hundra år på fem minuter
 Hundra år på fem minuter 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sista bloggen om Jorden vi äter hos Naturskyddsföreningen. Läs alla bloggtexter och lyssna på poddarna här!

Bland månglare och dystergökar
 Bland månglare och dystergökar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland känns det lite svårt att fira jul. Tittar på TV en kväll och slås av den imbecilla reklamen som verkar ha reducerats till ett enda skrikande av prislappar. Har alla reklamfirmor drabbats av kollektiv skrumphjärna?

I andra ringhörnan står alla de som vill få mig att få dåligt samvete, för att människor svälter på jorden och för att vår miljö går under. Jag uppmanas att skänka pengar och i vissa fall, inte heller fira så mycket jul alls. Och även om jag blir mer trött på köphysterin, så blir jag också lite matt av de rättfärdiga dystergökarna.

Förstå mig rätt. Vi måste självklart bli bättre på att dela med oss av våra pengar och resurser till dem som har några. Vi vet alla att vi måste dra ner på konsumtionen för att den stora ekvationen ska gå ihop, både när det gäller miljöfrågan och rättvisan i välden. Vi vet också att det aldrig går att shoppa sig lycklig och att när vi fyller det där hålet inom oss med ständigt nya saker, så hinner vi inte riktigt med att fundera över vad som egentligen skulle kunna stilla vår längtan. Så visst, vi har alla anledningar att inte gå på den kommersiella julmyten om att en riktig jul förutsätter ett glödhett kreditkort som vi sedan kommer få ägna hela våren åt att kyla ner.

Så långt är jag med.

Men ibland kan jag tycka att delar av miljörörelsen är som den festförstörande grannen som vill att det ska vara tyst i huset efter kl nio och som ändå ingen lyssnar på, när man uppmanar till alternativ jul. Varför är det just vid de tillfällen när vi har anledning att fira som vi ska dra ner på konsumtionen? Vore det inte vettigare om vi i stället gjorde det under resten av året? Problemet är väl kanske snarare att vi beter oss som om nästan varje dag vore julafton?

Det är bra om vi genomskådar krämarnas lockrop och verkligen inser att inte lyckan sitter i en resa till Thailand eller en ny läsplatta. Men det finns faktiskt ingen anledning att skämmas för om vi några gånger om året bestämmer oss för att fira lite grann. Jul till exempel.

Det är nu det börjar
 Det är nu det börjar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I kvällens program av Historieätarna på SVT har jag förmånen att vara en av de medverkande. Det handlar det om beredskapstiden och egentligen är nu allting börjar, eller kanske snarare, tiden efter kriget. Det är då som startskottet för industrijordbrukets framväxt i Sverige fyras av. Sverige, som klarade sig undan kriget, har äntligen muskler nog att ta ur svälten och armodet. Nu ska det produceras mat till alla, till lågt pris och av livsmedelshygienisk kvalitet. Politiken ska se till att de olönsamma smågårdarna försvinner och i stället sätter fart på industrins hjul. Likaså ska alla de lokala spannmålssorter och djurslag bort och ersättas med andra som ger högre avkastning och lönsamhet. Mekanisering, bekämpningsmedel och konstgödsel är tidens moderna melodi.

Det är ingen slump att konstgödselanvändningen tar fart på allvar efter kriget. Krut innehåller bland annat ammoniumnitrat, som också ingår i konstgödsel, och när kriget var över, gällde det att göra av med överskottet på någon annan marknad. Den enes död, den andres bröd är ett talesätt som passar bra in här.

I dag vet vi hur det gick. Vi fick bort svälten, vi fick en uppsjö av billiga, hygieniska livsmedel, ja vi gjorde maten till den största slit-och-släng-varan som vi har i dag. Vore inte maten för billig skulle vi självklart inte slänga så mycket. Och vi fick också en rad miljöproblem och en så stor framgång i strukturomvandlingen att lantbruket i dag har krympt ihop till en marginell verksamhet. Räknat i heltidstjänster sysselsätter jordbruket drygt en procent av Sveriges befolkning i produktiv ålder. Och med det fick vi också en döende landsbygd.

Den storskaliga planen lyckades. Över förväntan.

 

 

Ormens år
 Ormens år 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nästa år går vi in i ormens år, ett år som enligt den kinesiska astrologin har egenskaper som intuition och inåtvändhet, men också list och visdom. Och tittar vi på hela vår gastronomiska kedja – från landskapet till tallriken – så kan vi behöva en rejäl dos av framför allt de sistnämnda egenskaperna.

Hur var egentligen matåret 2012? Det beror lite på vilka glasögon som sätts på. Med de positiva bågarna på nästippen ser man ett fortsatt starkt intresse som gränsar till besatthet av maten. Under året som gick tog svenska kockar OS-guld i matlagning i Erfurt. Mat-Tina reste landet runt i Sveriges skönaste gårdar och smakade förtjust på böndernas innovationer som morotspesto och salmbärschutney. Lotta Lundgren och Erik Haag tog oss runt på en historisk matresa i Historieätarna. Ute på krogarna fortsatte det att poppa upp nya och begåvade krogar, samtidigt som kokboksströmmen aldrig verkar vilja sina. Och gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, fortsatte att vara mer än fullsatt. Diverse olika trendspanande företag slog fast samma sak som de sagt under de senaste åren – mat är hett, glödhett!

Tittar vi på andra sidan av det dukade bordet, nämligen på de som producerar maten, så blir dock tongångarna lite mer mollstämda. Antalet lantbrukare fortsatte precis som vanligt att minska och nu finns det exempelvis färre än 5 000 mjölkbönder. Strukturomvandlingen är starkare än regeringens satsning Matlandet Sverige och det krävs ett smärre under för att de utlovade 20 000 nya jobben kommer att bli något annat än just löften. Mångfalden på mejerisidan fortsatte att krympa, Milko gick upp i Arla och Skånemejerier köptes av världens största mejeriföretag, franska Lactalis. Och som svar på det gick Coop och köpte mejeriet i Grådö för att tillverka sin egen mjölk och Ica bestämde sig för att inte vara sämre utan lanserar snart Icamjölk, tillverkad av Arla. Ytterligare ett maktpoäng till handeln och ytterligare ett minus för bönderna. För oss konsumenter innebär det med stor sannolikhet att mjölken blir billigare. Och kanske struntar vi vem som står som avsändare på mjölkpaketen om det handlar om att välja mellan ett stort mejeriföretag eller en stor butikskedja? Det känns som evigheter sedan som mejerierna försökte tävla i att vara mest lokala gentemot oss konsumenter, även om det bara var igår.

Men om spetsen på den gastronomiska pyramiden verkar må bra, spelar det då någon roll om det är lite si och så med basen? Jo det gör ju tyvärr det, för ska vi fortsätta att utveckla den svenska gastronomin så går det inte att blunda för att svenskt lantbruk är en viktig byggsten i detta arbete. Självklart är det inte så att svenskt alltid är bättre, inte heller är det enbart svenska råvaror som bygger ett svenskt kök, trodde vi det skulle vi fortfarande sitta kvar i gröt- och rovträsket, men utan att svenskt lantbruk kan vi inte heller tala om en svensk gastronomi.

Därför hoppas jag att nästa års matdebatt ska fokusera mycket mer på matens villkor. Hur produceras maten? Vilka tjänar och förlorar på dagens globala matsystem? Hur ska vi forma en ny politik som ger oss en mångfald i lantbruket och livsmedelsproduktionen och som också syns på våra tallrikar och märks ute i landskapet? Det är en besvärligare diskussion än att diskutera den exakta tiden för en lågtempad högrev, men just nu känns det samtalet betydligt viktigare än någonsin. För ärligt talat, det är inte bara en fråga om miljö, arbetsmarknadspolitik eller regionalpolitik, det är i allra högsta grad en fråga om gastronomi.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)

Ingen har sagt att det ska vara lätt
 Ingen har sagt att det ska vara lätt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dagens ATL skriver man på ledarplats om Naturskyddsföreningens bok Jorden vi äter, som jag och Gunnar Rundgren är författare till. Och även om ledarskribenten Lars Vernersson är tveksam till om verkligen ekologiskt jordbruk klarar av att föda en växande befolkning, så är det en positiv recension. Det viktigaste budskapet går fram – att detta inte är någon skäll-bok på lantbrukare utan en beskrivning av ett systemfel som vi alla deltar i.

ATL är också tveksam till om konsumenterna verkligen kommer vara beredda att betala mer för maten i framtiden, vilket är en förutsättning för en mer hållbar livsmedelsproduktion. Och det kan man naturligtvis vara fundersam till, särskilt som vi nu i jultider pumpas fulla med lågprisbudskap, inte bara på mat utan också på alla prylar. Men personligen har jag nog mer hopp om konsumenterna, att medvetenheten om baksidorna av dagens matproduktion kommer att öka och insikten om vad det innebär för vårt lantbruk, vårt landskap, vår miljö och natur. Och inte minst för vår hälsa.

Däremot är jag mer tveksam till om politikerna förmår att forma en politik som inte i första hand enbart gynnar volym och låga priser på mat, utan även tar hänsyn till lantbrukets naturvård, miljöarbete och en produktion av goda och hälsosamma livsmedel. Konsumentmakt i all ära, men den är begränsad. Ska en verklig förändring till måste politiken förändras radikalt. Och så länge som EUs jordbruksministrar inte klarar av att sitta ner vid samma bord och vår eget landsbygdsdepartement mest är intresserad av terapiarbete i form av Matlandet Sverige i stället för att forma en verklig politik, ja då finns det skäl att vara dyster.

Det är inte lätt att forma en ny lantbrukspolitik som tar maten och jorden på allvar. Men det är ändå det som är politikens uppdrag. Och det är en fråga som är för viktig för att politikerna ska reda ut den själva, vi måste också delta i det arbetet. Inte minst varje dag när vi går och handlar.