Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Köttmånglarna
 Köttmånglarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har hackats en hel del på de korkade och giriga konsumenterna som lät sig luras av färgad fläskfilé, när de egentligen trodde att de gjorde värsta oxfilé-klippet. Visst, vi konsumenter har tränats under mycket lång tid att det viktigaste med maten är priset och det gör att vi lätt låter oss luras, gång på gång.

Men i detta fall är min stilla undran är – vilka är det egentligen som ska stå i skamvrån? Butikerna, grossisten, importören som köpte in fusk-köttet, tydligen också under lång tid, – trodde de också att de gjorde en fantastisk affär? Kunde de heller inte se skillnad på röd fläskfilé och oxfilé trots att det faktiskt är deras jobb? Eller bestämde de sig helt enkelt för att lura skjortan av sina kunder?

Oavsett vilket, så kan inte skuggan den här gången falla på extraprisfanatiska konsumenter. Det är ju faktiskt inte så att försäljningen har skett på Sergels Torg klockan två på natten, den har skett i livsmedelsbutiker som vi trots allt har rätt mycket förtroende för.

Mjölk – nu med extra allt!
 Mjölk – nu med extra allt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det fanns en tid när det räckte med att mjölk var mjölk. Mjölk var inte bara ett naturligt livsmedel, det var också nyttigt. Budskapet om att ”mjölk innehåller 18 av de 22 näringsämnen som människan behöver”, har inte bara trumpetats ut, det har satt sig i våra medvetanden.

Men det var då. På senare tid har både Skånemejerier och Arla lanserat mjölk som företagen påstår ska vara extra hälsosamma, vilket bland annat Sydsvenskan skriver om i sin artikel. Både Arla och Skånemejerier lanserar mjölk med extra mycket protein och Arla har dessutom en mjölk som är kalciumberikad. Ja, ni läste rätt, protein och kalcium, två ämnen som mjölk inte direkt lider någon brist på, snarare tvärtom. Men slogans med innebörden ”nu med extra mycket av allt” är som bekant ett välkänt trix för att öka försäljningen och kanske fungerar det även denna gång.

Däremot kan man fundera på hur detta påverkar för vår syn på mjölk som en nyttigt livsmedel. Om inte mejerierna själva anser att proteinhalten eller kalciumhalten räcker till, eller för den delen vitaminerna (Arla har också kommit med en mjölk som är berikad med vitaminer och bakterier) så kanske vi också börja tvivla? Det kan rent av vara så att detta ger mer ammunition åt de grupper som i grunden är kritiska till mjölk som ett hälsosamt livsmedel.

Personligen kan jag inte heller låta bli att fnissa lite åt de tramsiga namnen på de nya mjölksorterna. Arlas ”Bone health” och ”Immune”, känns inte det väldigt daterat? Och Skånemejeriers ”Starkmjölk”, har man tänkt att ta upp kampen vid bardiskerna?

 

 

Ettöringarnas diktatur
 Ettöringarnas diktatur 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om man vill veta vad som egentligen styr dagens lantbruk, inte bara i Sverige utan i hela världen, behöver man i dag bara öppna Land Lantbruk. Där säger LRFs ordförande Helena Johnsson att det kan vara dags att omvärdera svenska mjölkbönders beslut att inte ge sina kor GMO-foder. Hon får understöd av Gunnar Pleijert, ordförande för mejeriernas branschorganisation Svensk Mjölk.

Mjölkbönderna var tidigt ute och sa nej till GMO-foder, till skillnad mot köttbranschen som kom betydligt senare med sitt beslut. Anledningarna var flera, ett motstånd från bönderna själva men också att man insåg att konsumenterna var skeptiska till GMO. Att nu frågan tas upp till diskussion igen, beror på det pressade ekonomiska läget för mjölkbönder, deras mjölkpriser har sjunkit rejält under senare tid. I ett sådant läge måste man förstås titta på kostnaderna men det är rätt häpnadsväckande att det är just denna kostnad som man lyfter upp. GMO-fritt foder beräknas nämligen kosta ett öre mer per kg mjölk.

För en ettöring är man alltså beredd att schackra med en oerhört laddad konsumentfråga. Det kanske inte är att sälja ut sin själ, men snudd på. Varför överhuvudtaget fundera på detta, när man i stället skulle kunna ta tag i överutfodringen av mjölkkor som enligt en beräkning från Lantbruksuniversitetet kostar mellan 2 och 7 öre per kg mjölk? Det är förmodligen lågt räknat eftersom man inte har räknat in miljökostnaderna. En licentiatavhandling av Maria Nordquist på Lantbruksuniversitet, som publicerades i somras, kom fram till att svenska kor årligen får 1 800 ton fosfor för mycket. Fosfor är inte bara en ändlig resurs utan påverkar också övergödningen. Så nog finns det all anledning att fokusera på överutfodringen i stället för att riskera att hamna i en bad will-storm.

Men egentligen är det inget som förvånar. Det är nämligen dessa små pengabeslut som styr jordbruket, inte bara i Sverige utan i hela världen. Små, små beslut och små, små pengar som när man tittar i backspegeln har lett till en utveckling som man kanske aldrig hade tänkt sig.

Det är ettöringarna som styr, inte politiken och det är inget annat än en tragedi.

 

Ko på vägen
 Ko på vägen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det står en ko och betar lugnt i den grönskande refugen, samtidigt som bilarna dånar förbi på ömse sidor på den nya motorvägen mellan Delhi och Mumbai.

Hon är inte ensam, det är fler kor som har kommit på samma idé för i Indien och i delstaten Gujarat som vi kör igenom, måste en ko vara ett födgeni. Det är nämligen ont om mark och därmed också ont om mat för korna. Och även om den indiska mjölkproduktionen genomgår en strukturrationalisering precis som i den övriga världen, är det ändå fortfarande så att de flesta mjölkbönder bara har en eller två kor/ bufflar och oftast väldigt lite eller ingen mark alls.

Småbönder utan mark tvingas i stället ofta köpa färdigt foder av restprodukter från åkrarna, eller så betalar de för att få slå lite gräs hos grannen. Men finns inte ens de pengarna handlar det om att hitta gräs, åkerstubb eller löv som är gratis. Eller så släpper man helt enkelt ut kon och låter henne hitta sin mat själv under dagen. Det kan bli en sophög, lite dikesbetning eller så vill någon göra en god andlig gärning och ger kon lite mat. Det har sina poänger med att vara en helig ko.

Men kon på den grönskande refugen har givetvis gjort en riktig fullträff.

Indien är världens största mjölkproducent och nu skruvar man upp farten ytterligare ett snäpp, precis som den nya motorvägen har fått bilarna att höja hastigheten rejält. Om tio är det tänkt att Indien nästan ska ha fördubblat sin mjölkproduktion och Gujarat, som är en av de riktigt stora mjölkstaterna, väntas stå för en stor del av mjölkfloden. Besättningarna växer, de marklösa bönderna kommer tvingas sluta. Här i Gujarat har också de traditionella koraserna blivit allt färre. I stället har den indiska kon korsats med antingen Holstein eller Jesey, koraser som mjölkar mera, men som är betydligt känsligare mot sjukdomar, det tropiska klimatet och som kräver mer och bättre foder, från mark som inte finns.

Bilisterna på motorvägen verkar uppenbarligen njuta av den nya motorvägen och möjligheten till höga hastigheter. Trafikreglerna kommer dock i andra hand. Kan man inte köra om på rätt sida, gör man det på fel sida. Slalomåkning är vad som gäller, men korna aktar man sig för att köra på.

Nu återstår att se om den indiska mjölkproduktionen och bönderna blir lika fartblinda som bilisterna. Kossan gillar i alla fall motorvägen. Där finns ju fullt med mat att äta.

(Resan till Indien ingår i arbetet med Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)

Okunskapens välsignelse
 Okunskapens välsignelse 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland är okunskap en förutsättning för att det ska bli något gjort överhuvudtaget. Jag tänker på det när vi kör i mörkret på dammiga, smala grusvägar med stora hål i vägen och får möte med dånande timmerbilar som tvingar ut oss på den yttersta bräckliga vägkanten som ser ut att kunna rasa samman och också har gjort det på några ställen. Hade jag innan resan till Brasilien vetat att vi skulle köra Sveriges längd och lite till i snudd på väglöst land och att jag skulle sitta bakom ratten den mesta tiden av denna resa, då hade jag nog helt enkelt backat ur.

Frågan är vad Maria och Luiz i Nova Esperanza, norr om Juruena i Mato Grosso, hade gjort om de hade vetat vad som väntade dem när de flydde fattigdomen i nordöstra Brasilien för drygt 20 år sedan för ett nytt liv? Hade de verkligen gjort den långa resan?

Jag tänker på det när jag ser Maria, hon är 56 år gammal men ser ut att vara minst 20 år äldre. Hon lider av diabetes och har ett otäckt sår på benet som ser ut dra mot blodförgiftning och i munnen finns bara tre tänder kvar. Nio barn har hon fött, tre har dött. På det andra benet finns ett kraftigt ärr, ett minne av skogsavverkningen när de kom till Nova Esperanza och började röja sin mark. Hon berättar att hon fick hjälp av några indianer att stilla blodflödet med växter. Det var långt till läkaren, då som nu. Under den värsta delen är man fortfarande isolerad från omvärlden. Då förvandlas den usla vägen till gyttja.

När Maria, Luiz och de andra första nybyggarna slog sig ner här för drygt 20 år sedan fanns här i princip bara skog och indianer. De hade hörsammat regeringens erbjudande om att få ta mark i besittning, det var politiskt enklare än att genomföra en jordreform och hamna i konflikt med de mäktiga jordägarna. Samtidigt kunde en gammal politisk dröm förverkligas, nämligen att erövra inlandet.

Maria och Luiz var några av pionjärerna och de överlevde. Flertalet av de andra 200 familjerna som anlände samtidigt, dog i malaria. Fortfarande är livet hårt och fattigt, men i dag har de ett enkelt hus, lite strömförsörjning i form av solpanel, köttdjur, fiskodling och ett skogsjordbruk med en blandning av träd och buskar som bär frukt som mango, papaya, bananer, kaffe och kakao och träd som kan säljas som timmer. De har åstadkommit mycket under sina två decennier, men priset har varit högt.

Vårt pris för att skumpa på dåliga vägar är däremot lågt. En kraschad rygg, nerver på helspänn, trötthet, damm, en tappad registreringsskylt och en lös kofångare. Löjliga bagateller jämfört med nybyggarnas umbärande, men ändå en viss tur att vi inte visste vad som väntade oss för då kanske vi aldrig hade mött Maria och Luiz.

(Resan ingår i arbetet med boken ”Med örat mot jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Gunnar Rundgren.)