livsmedelsföretag

När plånboken styr
När plånboken styr 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenskheten är något av lantbrukets och livsmedelsindustrins teddybjörn. Det gäller att värna det svenska – att äta svenskt kött, dricka svensk mjölk, se till de svenska bönderna, djuren och landskapet. Och visst, jag gör det gärna. Jag tycker det är värdefullt på många sätt att ha en matproduktion som inte ligger allt för långt bort,inte minst för att det ger oss en större möjlighet till insyn och kontroll. Men med jämna mellanrum ser vi att företagen själva har lite svårt att hålla kvar vid sin teddybjörn, när de upptäcker en ny, roligare leksak.

Senaste exemplet är Skånemejerier som under flera år har skällt på Den Store Elake Dansken, dvs Arla, och i stället lyft fram sig själva som det svenskaste av det svenska. Inte minst har de tongångarna hörts under Arlas övertagande av Milko. Men bara ett andetag senare kom beskedet förra veckan – Skånemejerier är beredda att sälja sig till franska Lactalis.

Mejeriföretaget är inte vilket som helst, det är efter uppköpet av italienska Parmalat, världens största mejeriföretag. Det är dessutom privatägt, till skillnad mot våra kooperativa mejeriföretag där varje medlem har en röst. Inget fel i det, men det är nog lite väl naivt av Skånemejerier att tro att en affär med Lactalis kommer att borga för att Skånemejeriers varumärken bevaras, det kommer helt att avgöras av vilken affärsstrategi Lactalis väljer och hur lönsamheten ser ut för de olika varumärkena. Vad Skånemejeriers bönder tycker kommer inte spela den minsta roll.

Det är mycket möjligt att Skånemejerier inte har något annat att välja på. Efter att ha sålt ut sitt verkliga kapital, guldkalven Pro Viva, och därefter gjort en rad vildvuxna satsningar på allt från diverse lokala mjölklinjer till att investera i Lindahls Mejeri, så är pengarna snart slut. Det är bara ironiskt att detta företag som så hårt har poängterat sin svenskhet, alldeles snart ingår i världens största globala mejeriföretag.

Vi konsumenter brukar anklagas för att vara styrda av plånboken när vi väljer något annat än svenskt. Vi kanske kan slippa det gnället nu?

Tristare än konspirationsidéer
Tristare än konspirationsidéer 150 150 Ann-Helen von Bremen

Nej, det är ingen stor komplott som ligger bakom Arlas fusion med Milko. Det finns ingen konspiration, regisserad av Arla och Konkurrensverket, som Gunnar Lindstedt låter antyda i dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Sanningen är betydligt värre än så. Orsaken till att Milko med snaran kring halsen tvingades be Arla att ta över verksamheten, är att Milkos ledning och ägare under lång tid inte har klarat av att sköta ekonomin. Snabba byten i strategier, liksom ett antal VD-byten skvallrar bara något om att Milko har haft problem under lång tid.

Milko-land har heller inte varit något lättskött pastorat. Vi pratar om ett område fyra gånger större än Danmark, med en mjölkvolym på 300 miljoner kg mjölk (hundra miljoner kg mindre än Skånemejerier som ändå verkar inom ett betydligt mer begränsat område) och med en överkapacitet på industrisidan med minst 25 procent.

Eller för att uttrycka det som en dansk Arlabonde sa förra gången som fusionsplanerna mellan Arla och Milko var på tapeten för några år sedan:

– Hur intressant är det med ett område där det bor fler vargar än människor?

Det kan låta bryskt, men det säger något om svårigheten att få lönsamhet i ett så stort geografiskt område med så lite mjölkvolym som det ändå handlar om. Kanske är det helt enkelt inte möjligt.

För även om det sedan EU-inträdet och den stegvisa avregleringen av mejerimarknaden har rått en alltmer hårdnande konkurrens, inte bara från Arlas sida utan mellan alla mejeriföreningar, går det ändå inte att bortse från faktum: Milkos problem är Milkos egna och det går inte att skylla på Stora Stygga Arla.

Självklart kan man tycka att det är utomordentligt trist att se den pågående utvecklingen med allt färre och större företag, både inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Men för att vända den utvecklingen krävs det en helt annan politik än den som förs i dag och en återreglering av marknaden och det är en åsikt som är politiskt omöjlig i dagens läge. Frågan är om vi ens önskar oss den gamla tiden tillbaka, om vi tänker efter.

”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”
”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig” 150 150 Ann-Helen von Bremen

Senaste Veckans Affärer pryds av en argsint frustande Arla-ko. ”Den köpgalna kon”. Maktspel, fiffel och hot” är några av rubrikerna. Artikeln beskriver den pågående fusionen mellan Milko och Arla som ett riktigt tjyv- och rackarspel. där Arlas och Milkos ledningar har kommit överens om att köra Milko i botten för att Konkurrensverket ska godkänna fusionen. Det finns nämligen en risk att Konkurrensverket säger nej, eftersom Arla då får en alltför stor marknadsandel, men om alternativet är att Milko helt går i kvav, gäller inte den regeln. En marknadsledare får köpa en konkurrent om konkurrenten riskerar att gå i konkurs.

Och vilket är då Milkos motiv? Jo, feta avgångsvederlag för ledningen, enligt artikeln.

Det har förekommit och förekommer intrikata affärsuppgörelser inom mejerivärlden, inget snack om det, men att en VDs längtan efter fetare fallskärm skulle vara det drivande skälet till att fusionera med Arla, känns lite långsökt, för att använda ett understatement. Det är mycket möjligt att det finns pikanta detaljer i överläggningarna mellan Milko och Arla, men det är samtidigt oerhört svårt att förstå vilken substans det finns i alla påståendena, eftersom de kommer från källor som alla har sina personliga skäl att hata Arla. Eller Milko för den delen.

Och oavsett hur svängarna har sett ut under fusionsförhandlingarna går det inte att komma ifrån det faktum att skälet till att förhandlingarna överhuvudtaget har inletts är att Milko tyvärr har drivit sig själva mot ruinens brant. Milkos fall är ännu ett exempel på att jordbruket och deras kooperativa företag inte har klarat av att leva på en mindre reglerad marknad. Nästa mejeri på tur är troligen Skånemejerier som dras med samma problem.

Det finns ett gammalt talesätt inom jordbrukskooperation som lyder: ”Gärna konkurrens, bara den inte blir skadlig”. Och det säger kanske något om hur svårt det är för dessa företag att klara sig på en friare spelplan, trots att det nu är rätt många år sedan deras marknad var totalt reglerad.

Och visst har Arla konkurrerat på marknaden och visst vill Arla växa sig större och visst har företaget större muskler än de andra, men att måla ut företaget som en maktgalen bov är att inte inse hur marknadsekonomin fungerar. Alla mejeriföretagen har konkurrerat med varandra, med mer eller mindre fina metoder och det är okej, så länge man inte själv drar det kortaste strået. Då blir det annat liv i skällan.

Och utvecklingen är inte svensk, i hela Europa och övriga världen pågår precis samma utveckling, det fusioneras i rask takt. Inom tio år är det inte säkert att vi längre säger Arla Foods, då kanske det heter Arla-Campina, Parmalat eller Danone. Det är en utveckling som inte går att hejda. Samtidigt ger detta utrymme för lokala, regionala uppstickare, men då är det bra om affärsidén inte bygger på hämnd och bitterhet, som så ofta inom denna världen, utan på en genomtänkt idé och affärsintresse.

Hitte-på-märkningar
Hitte-på-märkningar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ett grönt löv med texten ”Bara mat och inget annat”, pryder numera Findus livsmedel. Jag lägger märke till det i samband med ett jobb. Vi ska shoppa ekologiska matkassar och jämföra priserna för tidningen Sveriges Natur. Tidningens praktikant ser märkningen först, reagerar på att det är ett grönt löv och tror först att det är ett nytt eko-märke. Men Findus gröna löv har inget med eko eller miljö att göra. Om sanningen ska fram så betyder det här märket absolut ingenting.

Det är inte ens en märkning. Det finns inga regelverk som är kontrollerade av en tredje part. Det här är bara något som Findus har hittat på alldeles själv, ett led marknadsföringen för att framstå som ett bättre företag än vad man faktiskt är.

Förra året fick Findus backning av Livsmedelsverket när man körde med märkningar av typen: ”Utan onödiga tillsatser”. Nu har man alltså hittat på sitt gröna löv i stället.

Men inte ett företag få tala om när de har gjort något bra, som i Findus fall, tagit bort sina tillsatser och nu enbart jobbar med ”bara mat”?

Jovisst, om det vore sant. För jag vet inte hur ni brukar göra, men när jag gör schnitzel är den inte en pressad produkt bestående av mald skinka och nötkött som läggs i min stekpanna. Jag brukar inte heller krydda den med kryddextrakt eller citronarom och min bearnaisesås klarar sig utan två sorters förtjockningsmedel.

”Bara mat och inget annat”? Nej, skulle inte riktigt tro det.

Vi översköljs av ”hitte-på-märkningar” och ”nästan- bra-koncept. Ett exempel på det sistnämnda är Terra Vitis, en sammanslutning av 400 franska vinproducenter. I början av året anordnades i Stockholm en vinprovardag tillsammans med Franska Ambassaden. Budskapet som trumpetades ut var att Terra Vitis tar ett större miljöansvar än de ekologiska producenterna.

Rent nys. Vad det handlar om är konventionella odlare som ägnar sig åt det som brukar kallas för integrerad produktion, IP. Det innebär att odlarna håller koll på hur mycket de sprutar och gödslar och att de också förbinder sig att inte använda kemikalier förrän det är risk för skadeangrepp. Det handlar alltså om konventionell odling, men med en viss kontroll och återhållsamhet. Alla producenterna kontrolleras också av en tredje part. (Den svenska IP-märkningen heter Svensk Sigill, den finns visserligen inte på vin men på en rad andra livsmedel.)

Det här är naturligtvis bra, men ekologiskt, det är det inte. Och mer uthålligt än ekologiskt är det heller inte. Det har Svenskt Sigill förstått, som hederligt nog väljer att inte marknadsföra sig som ”nästan-eko”, men den insikten saknas hos Terra Vitis. En annan skillnad är att Svenskt Sigill redovisar sitt regelverk på sin hemsida, till skillnad mot Terra Vitis, trots att fransoserna propagerar för öppenhet och transparens.

Upp flyga orden, tanken stilla stå.

Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset
Engvalls – värdiga vinnare till Änglamarkspriset 150 150 Ann-Helen von Bremen

Jag önskar att Djurrättsalliansen hade besökt Anders och Maria Engvalls smågrisuppfödning på Forsa Gård i Säter. Även om djurrättsorganisationen principiellt tycker all djuruppfödning är fel, så tror jag ändå att man hade sänkt kameran och i stället sett sig förundrad omkring.

Nej, Engvalls grisuppfödning är inget Astrid Lindgren-land eller månskenssysselsättning, det här är handlar om företagsekonomiska kalkyler och en produktion av drygt 3 000 smågrisar per år, men det är samtidigt ett bevis för att modern grisproduktion också kan ta hänsyn till grisen själv. Engvalls har nämligen valt att föda upp KRAV-grisar, inte för att det gör arbetet enklare, utan för att det helt enkelt blir roligare, både för dem och för grisarna.

Det är ett nämligen ett visst bestyr att låta grisarna gå utomhus året runt. Grisar rymmer, betet tar slut, det regnar för mycket, det regnar för lite och grisar måste flyttas och fångas in.

Men detta vet inte alla de 10 000 människor som varje år besöker Forsa Gård (som numera är Säters största turistattraktion). De ser bara grisar som leker, badar i gyttjepölar, ligger och slöar eller bökar efter maskar och tro mig – det är en syn som skulle kunna få den mest svårmodiga djurskyddsaktivist att dra på munnen. Och det borde vara en reklampelare för hela Sveriges grisproduktion som skulle slå all Bregottsfabriksreklam med hästlängder. Och dessutom – den är totalt sann.

I dag vann Engvalls Coops Änglamarkspris för god djuromsorg. Det var de sannerligen värda!

Grattis!

Att så visst handlar det om grisproduktion, men samtidigt är deras gård ett levande bevis för att det går att