livsmedelsföretag

Böndernas priser har sjunkit under de senaste åren, men inte matpriserna ute i butik. Så vem tar egentligen hand om pengarna i livsmedelskedjan?

Det undrar jordbruksministern, Eskil Erlandsson, som nu ska tillsätta en utredning för att titta på detta. Han är inte ensam om att ställa sig den frågan. På EU-nivå är detta också ett ämne som diskuteras flitig. Blanda annat efterlyser man mer ”transparens”, ni vet det där fina ordet som betyder att företagen ska redovisa vad de håller på med och hur pengaflödet ser ut.

Men kan man tvinga företag som Arla, Scan, Ica och Coop att öppet redovisa vilka affärer de gör? Jag är rätt tvivlande till det. Min teori, och den är inte särskilt unik, är nämligen att då skulle vi få se att handeln spelar skjortan av den bondeägda livsmedelsindustrin, samt att det även försvinner en del pengar inom bondekooperationen som bl a har att göra med ineffektivitet och överkapacitet. Jag tror vare sig handeln eller lantbrukskooperationen är så intresserade av att detta kommer fram i ljuset, även om rätt många redan har denna insikt. Och vilka andra branscher skulle man kunna ställa likadana krav på, att öppet redovisa vilka affärer man gör med underleverantörer och kunder?

Men säg att man ändå lyckas med detta, vad ska då politiken göra? Lagstifta om ”rättvisa” affärer? Kräva att bönderna ska få ”tillräckligt” betalt? För även om vi ömmar för bönderna och tycker att det är viktigt att de får betalt för sitt arbete så handlar detta trots allt om affärer, inte om någonvälgörenhet. Och den som gör bäst affärer – vinner! Så ser marknadsekonomin ut och gillar vi inte den så får vi införa ett annat system.

Jag tycker visserligen att det är bra att strålkastaren riktas mot vilka som är vinnare och vilka som är förlorare inom livsmedelskedjan, men jag undrar samtidigt om inte lantbrukarna, som ägare till sina industrier, borde ställa mer krav på affärsmässighet.

Och helt enkelt skaffa sig duktigare säljare.

Av gästkrönikör Anna Sjögren:

Grillkarré i stavform är det nyaste nya från Scan. Inför stundande grillsäsong fick jag och andra matjournalister reda på nyheten via ett pressmeddelande.
Den stavformade grillkarrén är smaksatt och färdig att lägga på grillen. Enligt informationen i pressmeddelandet är den kryddad med en “rubbing” som består av en kryddblandning med bland annat cayennepeppar, paprika och rök.
Jag läser innehållsdeklarationen på företagets hemsida och ser att det också ingår druvsocker, två olika antioxidationsmedel samt nötköttsextrakt i karrébitarna.

Produktchefen som sköter marknadsföringen av stavarna är, enligt pressmeddelandet, stolt över sin nya produkt. Han tycker framförallt att den har en spännande form och att den tar liten plats på tallriken. Han säger ingenting om smaken.

Det är klart att Scan har produktutvecklare som komponerar kryddning och kött så att det blir välsmakande bitar att lägga på grillen. Men pressmeddelandet fick mig att tappa aptiten. Jag upplever att maten från den stora köttproducenten i det här fallet består av enheter som laddas med moderna ord som kommer att sälja produkterna.

Varför ska vi äta rubbade stavar av fläskkarré? Och vem har någonsin önskat sig mat som är utrymmeseffektiv, som tar liten plats på tallriken? Jag tycker att det låter… rubbat.

Under de cirka 10 år som Scan har sålt KRAV-grisar har det alltid hetat att det har varit omöjligt. KRAV-grisarna har legat på en procent av all grisförsäljning, år efter år. Inte ens när ekoboomen startade för några år sedan och vissa butikskedjor formligen skrek efter grisarna, var det möjligt att få fram några fler. Scans lösning blev då att lansera EU-ekologiska grisar, eftersom man ansåg att det var lättare för bönderna att ställa om, när grisarna bara behöver gå på betongplatta i stället för att böka ute på åkrarna.

Problemet var bara att man hade glömt att kolla med handeln, som sa blankt nej. Handeln ville ha KRAV-grisar, ingen eko-lightvariant.

Strax innan jul fick landets KRAV-grisproducenter nog, lämnade Scan och gick över till danska Friland och KLS Ugglarp. När jag nu några månader senare pratar med några av grisproducenterna är de nöjda med uppgörelsen. De har inte bara fått bättre betalt, de känner för första gången att de har fått inflytande och att det finns en vilja hos Friland och KLS Ugglarp att utveckla KRAV-grisproduktionen.

Nu står Scan kvar med enbart 3000 KRAV-grisar och dessutom 9000 EU-ekologiska grisar som ingen egentligen vill ha, medan Friland pratar om att öka KRAV-grisproduktionen. Och även om denna affär är liten, är det ytterligare en affär som Scan har missat.

Men det värsta av allt är kanske att bönderna upplever att de har mer inflytande i ett privat företag än vad de någonsin upplevt att de har haft i Scan, som i dag visserligen till stora delar är finskt, men som en gång för inte så länge sedan var helt och hållet ägt av bönderna själva.