Miljöperspektiv

Världen i ditt kylskåp
Världen i ditt kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen

För 20 år sedan var det lätt att äta frukost. Det var smörgås med ost eller leverpastej och en kopp te. I dag ryms hela världen i mitt kylskåp och det börjar också märkas ute i landskapet. Bönderna, gårdarna och djuren blir allt färre.

Lufttorkad skinka från Italien, spansk fårost, norsk hårdost, fransk yoghurt, spanska apelsiner, ananas från Centralamerika, avokado från Chile – ja så där bullar jag upp vissa frukostar. Och jag är inte ensam om det. Vi har hela världen framför våra fötter, oavsett om vi kliver in i en matbutik eller gläntar på den egna kylskåpsdörren. Och i kylskåpet hittar jag länder som jag kanske inte tänker på, som soja från Brasilien oljepalm från Malaysia och Indonesien som har blivit foder för svenska kor, grisar och kycklingar.

Vi har snabbt outsourcat vår matproduktion, utanför Sverige. Det syns i landskapet . 1980 fanns det drygt 40 000 mjölkgårdar och 600 000 mjölkkor. I dag finns det bara 5 000 gårdar kvar och cirka 300 000 kor. Det innebär att det bara är halva styrkan kvar av en av våra viktigaste landskapsvårdare, nämligen kon. I spåren av hennes mule och även hennes dynga frodas många små växter, insekter, daggmaskar, fåglar och andra djur. Det är det där som miljökramarna brukar kalla för biologisk mångfald och som ingen egentligen vad det gör för nytta annat än att det är fint. Ungefär som med landsbygden, bönderna och korna.

Men det finns några poänger med den biologiska mångfalden. Finns det inte tillräckligt med bin och humlor, blir det dåligt med bär och frukt. Finns det inte tillräckligt med insekter och mikroorganismer som bryter ner döda växter, dröjer förmultningen och jorden fylls inte på med ny jord. För att nämna några exempel. Dessutom tror många forskare att just den biologiska mångfalden är det viktigaste verktyget vi har för att kunna parera framtida klimatförändringar, bara en rikedom av liv ger oss möjlighet att anpassa oss till ett varmare klimat.

Och ett kanske ytligt, men sannerligen inte oviktigt argument, är att biologisk mångfald gör Sverige vackrare. Blåklocka, kattfot, gökärt är till exempel örter som trivs bra när kossans mule idisslande har gått förbi.

Det går rasande snabbt. Snart kommer vi bara ha 2 000 mjölkgårdar kvar. Kossan kommer att försvinna från ännu fler platser i Sverige. Måste jag återvända till min tråkiga limpsmörgåsfrukost för att vända den utvecklingen? Nej jag tror inte det, inte minst för att det faktiskt hänt en hel del i det svenska matutbudet också, men däremot ska vi vara medvetna om att våra mattallrikar sätter stora avtryck i landskapet. Vad är det vi väljer egentligen? Och vill vi verkligen ha det?

Kalhyggen? Jajamen!
Kalhyggen? Jajamen! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Den annars så medialt slipade, jovialiske och värnande om det småskaliga och idylliska Sverige, Eskil Erlandsson, visar i dagens DN upp en helt annan sida när skogen kommer på tal. Eskil Erlandsson ser inga problem med kalhyggen, annat än i tätorter och han tycker inte att det finns någon poäng i att ge ekonomiskt bidrag till skogsägare som vill gallra mer försiktigt än att ägna sig åt kalhyggen. Något ytterligare bidrag till naturreservat behövs heller inte.

Intervjun görs som en uppföljning av Maciej Zarembas utmärkta reportageserie “Skogen vi ärvde”. En serie artiklar som har kritiserat skogsbolagens och Skogsstyrelsens härjningar i de svenska skogarna som inte bara leder fram till gigantiska kalhyggen utan också till att skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Trädslag som kortsiktigt inte anses lönsamma, rensas helt enkelt ut.

Eskil Erlandsson betonar äganderätten, varje markägare ska få bruka sin skog som han eller hon själv vill och därför vill han inte göra någon förändring som skulle stimulera mer mångfald i skogarna. Det kanske låter vackert att värna skogsägarens rättigheter, men alla som äger skog vet att det är rent ut sagt rena nyset. En skogsägare kan inte alls bestämma över sin egen skog, det finns en mängd regler kring skötsel, plantering, avverkning osv. Jag kan inte vara ensam om erfarenheten att med andan i halsen stå och planta tvåtusen tallar innan tidsfristen går ut.

Zarembas fall med skogsägaren Holmberg som åtalades för “förberedelse till miljöbrott” när han ville avverka mer skonsamt, visar med all tydlighet att markägaren i stället är maktlös, särskilt om markägaren vägrar att kalhugga.

Erlandsson väljer att ducka för detta, han väljer att låtsas att skogsskötsel är en fråga om valfrihet. Det är det inte och kanske ska det heller inte vara så. En lantbrukare får inte sköta sitt lantbruk hur som helst så varför skulle skogsägaren få göra det, särskilt inte som skogsägarens skog faktiskt delas av oss alla? Däremot kan man ifrågasätta varför det bara är vissa kortsiktiga ekonomiska intressen som ska få härja fritt i skogen.

Avslutningsvis säger Erlandsson i artikeln att han själv kan tänka sig att framöver kalhugga sin egen skog, eller “trakthyggesbruk”, som han använder som term. “Men det är klart att runt husen och byggnaderna är man lite mer försiktig. Jajamen.”

Närskjutet, någon?
Närskjutet, någon? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Inget är så rätt som närodlat och stadsodlat i dessa dagar, men hur är det egentligen med närskjutet? I en tid när allt fler stadsbor vill odla sin egen mat, borde väl även viltet ingå i kostcirkeln? Dags att göra en Runar?

Så här års ser de rätt rara ut när de vykortslikt trampar runt i snön utanför min balkong i Stockholm. Men bara om någon månad eller två kommer rätt många av mina grannar börja hata rådjuren när de likt fyrbenta slåttermaskiner går loss bland krokusar och tulpaner.

Och hatet kommer att spira allt starkare i takt med att den växande grönskan skövlas av bambisarna. Det är då man kan höra hur de mentala revolvrarna osäkras i kolonilottsområdena. Och då brukar alltid någon fälla den årliga kommentaren: ”Man borde göra en Runar!”

Själv har jag också funderat på detta med att göra en Runar, dvs att skjuta ett rådjur direkt från balkongen. Inte för att jag inte står ut med att de mumsar i sig min och mina grannars gemensamma trädgård, jag kan faktiskt bjuda på det, utan för att jag ändå är från det gamla Sverige. Och har man rötterna i landsbygden och i en annan tid, då tycker man att rådjur inte enbart är gulliga, utan att de också är mat. God mat dessutom.

Problemet är bara att jag saknar både bössa och jaktlicens, men däremot inte insikten om att det faktiskt är förbjudet att bedriva jakt från sin balkong, något som även Runar Sörgard fick erfara. Men tanken har ändå levt kvar. Många varma sommarkvällar har jag och mina grannar ägnat åt att diskutera hur man skulle kunna fälla ett rådjur utan gevär. En bra slangbella kanske? En fälla? Ett nät? Pilbåge?

Och efter ett tag har vi börjat fundera på lättare byten. Hararna kanske? De skulle man väl rent av kunna fånga med håv? Och duvorna? Änderna? Och hur smakar egentligen en stekt björktrast?

Än så länge har det inte blivit några viltstekar av något slag. Vi är visserligen flera i min grannport som är ”utsocknes”, men som stadsbor är vi vingklippta som jägare.

Vingklippta är däremot inte rådjuren. De har i stället anpassat sig till ett liv i staden, fullt ut. De vet hur man går över en trafikerad gata, precis som de vet att de inte behöver oroa sig särskilt mycket för människorna bland de höga husen. Ett visst säkerhetsavstånd behövs visserligen, men inte alls samma radie som på landet där människan fortfarande jagar och därför är ett större hot. De har lärt sig att ta sig en andra frukost genom att tilta fågelfröautomaten och att de kan lugnt ligga och sova middag i det höga gräset, även om några människor ligger i närheten och läser bok.

Vi kanske tror att vi har flyttat från naturen, men stora delar av naturen har flyttat med oss in till stan och den verkar dessutom klara sig bättre än vi.

För några år sedan var två av våra rådjuren fulla av skabb, en av dem var så svårt angripen att den mest låg i det höga gräset, mager och eländig. Jag ringde Stockholms Stads jägare. Snabbt, effektivt, tyst och utan att någon märkte det, avlivades de sjuka djuren. En fantastisk insats, men samtidigt kände jag ändå den där vingklippta känslan, det lite absurda i att anlita professionella avlivare. Och med jämna mellanrum ser vi notiser, om hur vildkaniner har skjutits av vid St Görans Sjukhus, eller ett antal duvor har avlivats på något torg i Söderort.

Och det är då man tänker tanken varför denna jakt egentligen inte skulle kunna skötas av olika jaktlag i stadsdelarna? Självklart med genomförd jägarutbildning där stadsjakt är ett obligatoriskt inslag i utbildningen och där jägarlicensen inte räcker livet ut, utan för varje år måste förnyas.

Närodlat och stadsodling är i dag trendiga sysselsättningar, varför inte också närskjutet? Vilt är dessutom det mest klimatvänliga köttet, så vad väntar vi egentligen på? Naturen är här, trots att vi försökte flytta ifrån den.

(Texten har publicerats som krönika i senaste Mat & Vänner)

Med livet som insatsmedel
Med livet som insatsmedel 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat. Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och “safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)

En av de klokaste
En av de klokaste 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under hans uppväxt låg DDT-sprutan på spiselkransen, alltid redo att användas som flugsmälla. DDT ansågs harmlöst, som alltid när det gäller bekämpningsmedel. Samma år som Anders Munters blev ekologisk mjölkproducent, fick han diagnosen – lymfatisk leukemi, en typ av blodcancer som är överrepresenterad bland lantbrukare som jobbar med bekämpningsmedel.

I dag sommarpratar han i Radio Dalarna.

Jag hör det ofta, argumenten mot det ekologiska lantbruket, att skillnaderna är så små, att det inte spelar någon roll när det konventionella jordbruket ändå är så miljövänligt. Men även om man struntar i kretslopp, energiförbrukning, djurens välfärd, kväveanvändning och allt det där andra som kan kännas som att “någon annan” får lösa, så finns det en sak som går direkt under skinnet – kemikalierna. Det är svårt att stå ansikte mot ansikte med en lantbrukare som har blivit allvarligt sjuk av bekämpningsmedel, bara för att jag ska få äta billig mat. Det är en krypande känsla längs ryggraden att se olusten i ögonen hos lantbrukare som gör sig beredda att köra med sprutan på åkrarna.

Och användningen av bekämpningsmedel har inte minskat i Sverige under de senaste 20 åren, tvärtom har de ökat betydligt. Något mål eller någon plan på hur kemikalierna ska minska, finns heller inte. Även här har regeringen lämnat walkover, som alltid när det gäller jordbrukspolitik. De skulle kunna snegla på Danmark, som både har en ambitiös plan och dessutom lyckats minska användningen av bekämpningsmedel under samma tid, men icke.

Anders Munters är en av de som har drabbats, men framför allt är han en av de bönder som uträttar storverk i det tysta. Han gör det som så många av oss inte riktigt orkar med, bedriver ett omfattande miljöarbete i praktiken – på sin gård, som initiativtagare till ett intressant biogasprojekt i Vansbro och som ordförande i Naturskyddsföreningen i Dalarna.

Han är en av de som har förstått att det inte räcker med ord för att åstadkomma verklig förändring, men i dag är det ordens makt han ska bruka. I dag är han sommarpratare i Radio Dalarna. Missa inte! Det kommer bli mycket intressant.

(Anders Munters är också gästbloggare på hungryandangry, vilket jag är mycket glad över.)