Miljöperspektiv

Under hans uppväxt låg DDT-sprutan på spiselkransen, alltid redo att användas som flugsmälla. DDT ansågs harmlöst, som alltid när det gäller bekämpningsmedel. Samma år som Anders Munters blev ekologisk mjölkproducent, fick han diagnosen – lymfatisk leukemi, en typ av blodcancer som är överrepresenterad bland lantbrukare som jobbar med bekämpningsmedel.

I dag sommarpratar han i Radio Dalarna.

Jag hör det ofta, argumenten mot det ekologiska lantbruket, att skillnaderna är så små, att det inte spelar någon roll när det konventionella jordbruket ändå är så miljövänligt. Men även om man struntar i kretslopp, energiförbrukning, djurens välfärd, kväveanvändning och allt det där andra som kan kännas som att ”någon annan” får lösa, så finns det en sak som går direkt under skinnet – kemikalierna. Det är svårt att stå ansikte mot ansikte med en lantbrukare som har blivit allvarligt sjuk av bekämpningsmedel, bara för att jag ska få äta billig mat. Det är en krypande känsla längs ryggraden att se olusten i ögonen hos lantbrukare som gör sig beredda att köra med sprutan på åkrarna.

Och användningen av bekämpningsmedel har inte minskat i Sverige under de senaste 20 åren, tvärtom har de ökat betydligt. Något mål eller någon plan på hur kemikalierna ska minska, finns heller inte. Även här har regeringen lämnat walkover, som alltid när det gäller jordbrukspolitik. De skulle kunna snegla på Danmark, som både har en ambitiös plan och dessutom lyckats minska användningen av bekämpningsmedel under samma tid, men icke.

Anders Munters är en av de som har drabbats, men framför allt är han en av de bönder som uträttar storverk i det tysta. Han gör det som så många av oss inte riktigt orkar med, bedriver ett omfattande miljöarbete i praktiken – på sin gård, som initiativtagare till ett intressant biogasprojekt i Vansbro och som ordförande i Naturskyddsföreningen i Dalarna.

Han är en av de som har förstått att det inte räcker med ord för att åstadkomma verklig förändring, men i dag är det ordens makt han ska bruka. I dag är han sommarpratare i Radio Dalarna. Missa inte! Det kommer bli mycket intressant.

(Anders Munters är också gästbloggare på hungryandangry, vilket jag är mycket glad över.)

Under rubriken ”Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent.

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod.

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara? Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel, för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att ”staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?