Miljöperspektiv

Politiskt brödbråk
Politiskt brödbråk 150 150 Ann-Helen von Bremen

Bröd har genom historien visat sig innehålla inte bara mjöl, utan också en viss politisk sprängkraft. Minns bara hur Marie Antoinette fick ångra sin ord om att folket kunde äta bakelser, om de nu inte hade bröd.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att hans ”hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei. Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar. Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet. Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: ”Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

Klipp och klistra med Jordbruksverket
Klipp och klistra med Jordbruksverket 150 150 Ann-Helen von Bremen

Under rubriken ”Vetenskap & Poltik” skrev jag för ett tag sedan om forskningsrapporten som Jordbruksverket bestämde sig för inte redovisa, trots att den innehöll mycket intressanta siffror. I rapporten visar klimatforskaren Christel Cederberg bland annat att det är en stor skillnad i klimatpåverkan mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk.

Cederbergs rapport var, enligt både hon själv och en av författarna till Jordbruksvekets slutrapport, tänkt att publiceras i sin helhet. Men en kvalitetssäkringsgrupp på Jordbruksverket grep in och bestämde sig för att enbart referera till vissa valda delar. Dock utan att nämna några av de intressanta siffrorna, nämligen att omläggningen till eko fram till 2006 hade minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent.

I stället satte Jordbruksverket igång att klippa och klistra tills man hade fått det resultat som man vile ha, nämligen att det inte är så stor skillnad i klimatpåverkan mellan de olika odlingsformerna.

Den stora skillnaden i usläpp av växthusgaser beror enligt Cederberg på produktionen och användningen av konstgödsel. I Jordbruksverkets rapport använder man sig också av Cederbergs formulering och skriver att utsläppen under den studerade perioden, 2006-2008, ökade inom det konventionella jordbruket, eftersom användningen av konstgödsel också steg.

Men sedan lägger Jordbruksverket till en helt egen mening,. Där hävdar man att usläppen egentligen inte alls ökade, eftersom det nu finns teknik att ta fram konstgödsel som bara orsakar 4 kg koldioxidekvivalenter per kg kväve, mot de sju kg som Cederberg har räknat med.

Men den mer klimatsnåla tekniken existerade inte under denna period, ingen vet ens i dag hur mycket konstgödsel i Sverige som är producerad med denna metod.

I nästa nummer av tidningen Ekologiskt Lantbruk som kommer ut innan midsommar, kan man läsa om Jordbruksverkets pudel i frågan. Men varför Jordbruksverket ansåg det så viktigt att inte redovisa positiva siffror för ekologiskt lantbruk, utan i stället drog en rövare, den frågan hänger fortfarande i luften.

Behöver vi en grön planekonomi?
Behöver vi en grön planekonomi? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Innan detta årets slut ska 20 procent av åkermarken och 25 procent av matkonsumtionen inom offentliga sektor vara ekologisk. Det har riksdagen beslutat.

Men så kommer det inte att bli. I stället landar man runt 10 procent för både produktionen och konsumtionen. Misslyckande eller framgång? Det beror lite på vem man frågar. På ett sätt är det ett misslyckande eftersom man man inte når det politiskt beslutade målet. Å andra sidan är det nog ingen kvalificerad gissning att det statliga målet har betytt en hel del för att driva utvecklingen inom de offentliga storhushållen, jämför med den privata konsumtionen i handeln som bara ligger på cirka tre procent.

Men den fråga man kan ställa sig är om staten verkligen ska ställa upp den här typen av mål? Även om syftet är gott och grönt, så luktar det ändå planekonomi, även i en näsa som är positiv till ekologiskt lantbruk.

Sverige har sedan tidigare satt upp miljömål och många av dem berör omfattar jordbruket. Alltså är det egentligen inte konstigt att man ställer krav på hur jordbruket ska se ut, särskilt inte som det hittills har funnits en politisk majoritet för att ekologiskt lantbruk ger vissa miljövinster och bidrar till att uppfylla målen.

Men ska verkligen staten bestämma hur stort ekojordbruket ska vara? Borde inte politiken i stället i större utsträckning ha utnyttjat andra styrmedel, som exempelvis högre skatter på handelsgödsel och bekämpningsmedel, för att uppfylla miljömålen? För sanningen är ju den att trots att det ekologiska jordbruket har ökat, har ändå användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel ökat. Staten skulle ha kunnat valt att använda andra piskor och morötter för att öka det ekologiska lantbruket, inte minst genom att satsa betydligt mera pengar på forskning & utveckling och rådgivning.

För att nu nämna något.

När det gäller den offentliga konsumtionen är det lite en annan sak, där faller det sig ändå mer naturligt att ”staten” i form av kommuner, landsting osv försöker uppfylla de miljömål som man har satt upp.

Men produktionen måste vara en fråga för marknaden. Att sedan marknadskrafterna inte fungerar, att lantbruket och livsmedelsindustrin har varit sega på att svara på efterfrågan och att vi idag importerar hälften av ekomaten, är en annan fråga. Men fortsätter vi att tänka planekonomiskt, kommer vi aldrig komma ur startblocket på marknaden.

Vetenskap och politik
Vetenskap och politik 150 150 Ann-Helen von Bremen

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk skriver Peter Einarsson om forskningsresultaten som Jordbruksverket har valt att inte publicera. Det handlar om en studie, gjord av Sveriges kanske främste expert på livsmedelsproduktionens påverkan på klimatet, Christel Cederberg. Resultaten från Cederbergs arbete är minst sagt intressanta, de visar nämligen att ekologiskt lantbruk har minskat jordbrukets totala klimatpåverkan med tre procent och det stora huvudskälet till detta är att man inte använder handelsgödsel.

Resultaten är osäkra, beroende på att det saknas tillförlitliga grunddata, men Cederberg har tydligt visat vilken osäkerhet som finns och har även försökt gardera för denna, genom att bland annat räkna med mycket lägre användning av handelsgödsel inom det konventionella jordbruket, än vad som enligt SCB faktiskt används. Så även om vi inte inte kan veta de exakta siffrorna så är ändå tendensen tydlig – ekologiskt lantbruk minskar utsläppen av klimatgaser väsentligt.

Ändå har Jordbruksverket valt att inte publicera studien, den är visserligen offentlig och går att begära ut från verket, men det föresätter givetvis att man vet att den överhuvudtaget existerar, vilket Einarsson påpekar. Men det är inte så att verket själv anser att studien är så otillförlitlig att direkt skulle slängas i papperskorgen. I Jordbrukverkets rapport om ekoersättningens effekter, ägnar man nämligen rätt mycket utrymme mot att argumentera emot denna studie, som man alltså valt att inte publicera.

Låter det snurrigt? Ja, det är det också. Men allra mest beklämmande är att det fortfarande ägnas så mycket energi åt att motarbeta ett av flera sätt att bruka jorden.

Vad är det som är så farligt?

Dieselkramarna
Dieselkramarna 150 150 Ann-Helen von Bremen

I ett pressmeddelande från LRF, dundrar man mot den föreslagna rödgröna politiken.

Det får man gärna göra, för det finns mycket man kan bli upprörd över där. Framför allt avsaknaden av en idé om hur man vill forma det framtida samhället och den gamla förkärleken från socialdemokraternas sida att enbart ägna sig åt procentsatser, plånboksfrågor och att skrämmas med ”högern”.

Men LRFs kritik är mest beklämmande. De rasar över förslaget om höjd dieselskatt och återinförande av skatt på handelsgödsel och kallar detta för ”grönsminkade skatteförslag”. Jag skulle nog vilja säga att det här inte bara handlar om smink utan om faktisk grön politik. Sedan kan man tycka att den är bra eller dålig.

Nog förstår jag om LRF skär tänder när det gäller båda dessa förslag, men om man samtidigt vill profilera sig som en yrkeskår som tar miljöansvar, ska lösa klimatfrågan och ”visar vägen”, då kanske man får hantera den här typen av klagovisor lite mer diskret. Jag kan förstå att LRF gärna vill fungera som valarbetare åt den borgerliga alliansen, men i dagens läge kanske man borde tänka mer på sin egen image och att putsa på sitt eget varumärke.

Vill man verkligen fortsätta att framstå som dieselkramare och övergödningsanhängare? För även om LRFs ordförande, Lars-Göran Pettersson, bedyrar att ”det finns ingen bonde som vill gödsla mer än vad grödorna behöver”, så kvarstår ändå faktum, att bönderna har ökat sin användning av konstgödsel.

Och det finns många möjligheter att angripa de rödgröna, utan att själv framstå som en fossil-ivrare. En sådan sak är att kritisera oppositionen för att inte lansera någon samlad livsmedelsstrategi, som en del socialdemokrater har argumenterat för. DET är sannerligen en brist och det hade varit en berättigad kritik som hade kunnat göra debatten intressant.

Men om detta skriver man bara två rader. Längst ner i pressmeddelandet.