Close
Enter your
text here

Mjölkmarknaden

När plånboken styr
 När plånboken styr 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Svenskheten är något av lantbrukets och livsmedelsindustrins teddybjörn. Det gäller att värna det svenska – att äta svenskt kött, dricka svensk mjölk, se till de svenska bönderna, djuren och landskapet. Och visst, jag gör det gärna. Jag tycker det är värdefullt på många sätt att ha en matproduktion som inte ligger allt för långt bort,inte minst för att det ger oss en större möjlighet till insyn och kontroll. Men med jämna mellanrum ser vi att företagen själva har lite svårt att hålla kvar vid sin teddybjörn, när de upptäcker en ny, roligare leksak.

Senaste exemplet är Skånemejerier som under flera år har skällt på Den Store Elake Dansken, dvs Arla, och i stället lyft fram sig själva som det svenskaste av det svenska. Inte minst har de tongångarna hörts under Arlas övertagande av Milko. Men bara ett andetag senare kom beskedet förra veckan – Skånemejerier är beredda att sälja sig till franska Lactalis.

Mejeriföretaget är inte vilket som helst, det är efter uppköpet av italienska Parmalat, världens största mejeriföretag. Det är dessutom privatägt, till skillnad mot våra kooperativa mejeriföretag där varje medlem har en röst. Inget fel i det, men det är nog lite väl naivt av Skånemejerier att tro att en affär med Lactalis kommer att borga för att Skånemejeriers varumärken bevaras, det kommer helt att avgöras av vilken affärsstrategi Lactalis väljer och hur lönsamheten ser ut för de olika varumärkena. Vad Skånemejeriers bönder tycker kommer inte spela den minsta roll.

Det är mycket möjligt att Skånemejerier inte har något annat att välja på. Efter att ha sålt ut sitt verkliga kapital, guldkalven Pro Viva, och därefter gjort en rad vildvuxna satsningar på allt från diverse lokala mjölklinjer till att investera i Lindahls Mejeri, så är pengarna snart slut. Det är bara ironiskt att detta företag som så hårt har poängterat sin svenskhet, alldeles snart ingår i världens största globala mejeriföretag.

Vi konsumenter brukar anklagas för att vara styrda av plånboken när vi väljer något annat än svenskt. Vi kanske kan slippa det gnället nu?

Drevet har kommit till lagården
 Drevet har kommit till lagården 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har dröjt, men nu har nyhetsdrevet även klivit in i kornas lagårdar. I alla de skandaler som har rört lantbruket och deras djur har alltid korna varit oantastliga. Mjölk är fint, kor är fint och mjölkbönder är fina, till skillnad mot alla de där otäcka bönderna som ägnar sig åt att producera grisar, ägg eller kycklingar. Och visst, något ligger det väl i detta, eftersom mjölken nog får sägas vara den sektor inom lantbruket som fortfarande är minst industrialiserad.

Men därmed inte sagt att mjölken har sina svaga punkter, akilleshälar som media kan sticka hål på, vilket nu har skett i radions Studio Ett. Svenska kor mjölkar bäst i världen och brukar också framhållas som de mest hälsosamma, men höga mjölkmängden har förstås ett pris, ett pris i form av infektioner och skador på juvren, kalvningsförlamningar, diverse sjukdomar i magen, klövröta (mycket mat in, mycket bajs ut) och en kort livslängd. En vanlig mjölkko lever bara fem år, då skickas hon till slakt för att hon blivit sjuk, inte mjölkar lika bra eller helt enkelt inte får kalvar (vilket är det vanligaste skälet). Och utan kalvar – ingen mjölk.

Det här är ett problem som hela näringen är väl medveten om och det är också en fråga som stötts och blötts, men hittills har man kört med samma förebyggande krishantering som tidigare, helt enkelt hoppats på att ingen inom media upptäcker det.

Frågan är naturligtvis inte lätt och handlar inte bara om djuretik. Här ryms också miljö- och klimatfrågan – hur hållbart är det exempelvis med en kort livslängd på kor och att mata dem med importerad soja som vi vet orsakar en rad miljöproblem i de länder där den odlas?

Det heter att det är ekonomin som styr, men personligen är jag inte helt säker på det. För ett par år sedan visade en undersökning av Hallands Husdjur att SRB (de röda korna) är precis lika lönsamma som de Svensk Holstein, tidigare SRB (de svartvita). De mjölkade visserligen mindre, men de var friskare och åt mindre foder. Likaså vet de rådgivare som arbetar med utfodring, att de flesta mjölkkor faktiskt får för mycket kraftfoder, helt enkelt för att bonden vill höja mjölkproduktionen. Den här toppningen av fodret hamnar inte bara som minuspost på mjölkens klimatkonto, utan även i bondens bokföring. Det kostar nämligen mer än det smakar.

Är bönderna och deras företag dumma? Nej, men de är fast i en lång tids tänkande där produktion och hög produktion är det som belönas, men nu gäller det att börja titta på prislappen också.

Lokalt tillhygge i mjölkkriget
 Lokalt tillhygge i mjölkkriget 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Vi bönder har en förmåga att springa åt samma håll, och sedan dumpar vi priserna för varandra.”

Det säger en mjölkproducent när vi pratar om förändringarna på mejerimarknaden. Han är en av de bönder som under de senaste åren har gått samman och startat eget mejeri och som nu bekymrat ser hur även de betydligt större mejerierna hakar på trenden för ”lokalt” och ”närproducerat”.

Först ut var Milko med sin landskapsmjölk. Därefter har även Skånemejerier och Arla hakat på. I det upptrappade mjölkkriget mellan främst de etablerade mejeriföretagen, används nu lokaltrenden som ytterligare ett tilhygge. Skånemejerier har lyckats locka till sig ett antal Arla-leverantörer från främst Småland, för att kunna lansera sin nya lokala mjölk. Arla svarar nu med sin ”Skånemjölk”, för att återigen göra ett rejält intåg i Skåne. Skåningarna har ju nämligen visat sig lojala med sina skånska bönder och fick bl a Coop att backa, efter att man hade bestämt att Arla skulle ersätta Skånemejerier som huvudleverantör i sina butiker.

Men låt de stora killarna hålla med sitt fäktande, inte rör det väl de små mejerierna som är allt detta som de stora vill utge sig för, både lokala och småskaliga? Nja, jag tror att det finns skäl för mjölkbonden i andra änden av telefonledningen att vara bekymrad när det kommer in företag med helt andra marknadsmuskler och alla ger sig ut för att vara lokala.

Ett intressant exempel är Gefleortens Mejeri, ett mejeri som nog får anses kvala in i lokal-ligan redan i befintligt skick, men som nu lanserat en ”Upplandsmjölk”. Och detta trots att man är delägare i det lilla nystartade mejeriet Sju Gårdar och processar deras mjölk. Det är sådant som i andra branscher skulle kallas för konkurrerande verksamhet och leda till juridisk process. Men Sju Gårdar håller god min i elakt spel och ser Upplandsmjölken som ”ett komplement”. Vad annat kan de göra, de är ju beroende av Gefleortens och även Milkos (som är andra delägare) goda vilja.

För enbart ett, Emåmejeriet, är egentligen helt fristående av de nystartade mejerierna. Alla de andra, Hjordnära, Östgötamjölk, Wapnö och Sju Gårdar, har samarbetsavtal och flera av dem är också medlemmar hos eller delägda av de etablerade mejerierna. Frågan är hur många av dem som skulle existera om de inte hade detta samarbete?

Jag önskar verkligen att det ska gå bra för de nya mejerierna, inte minst för att mejerihyllorna på sina håll i landet har blivit betydligt mer underhållande och för att det har blivit intressant att dricka mjölk igen. De lokala mejerierna har nämligen visat att det går att göra mjölk som inte smakar likadant, oavsett tid på året och plats i landet.

Men jag förstår att mjölkbonden oroar sig över att de bredaxlade pojkarna har slängt sig på lokal-tåget. Hittills har flera av de nya mejerierna lyckats ta ut ett högre pris för sin mjölk, men det kommer troligen inte dröja särskilt länge innan de etablerade mejerierna pressar priserna. Och bryr sig då konsumenten om i fall det är mjölk från 50 gårdar eller från fyra. Det är ju ändå ”lokalt”.