Mjölkmarknaden

Dumskallarnas sammansvärjning
Dumskallarnas sammansvärjning 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns ögonblick då man önskar att det fanns lite fler människor med bondförnuftet i behåll, som nu under pågående ordkrig mellan LRF Mjölk och Oatly, där pinsamheterna vajar i takt med åkerns havrefält. Det är svårt att veta vem av de två kombattanternas utspel som lockar fram den största skämskudden, men alla mjölkbönder borde vara djupt oroade över hur deras en gång så smarta PR-maskineri, har förvandlats till en elefant i en porslinsaffär.

LRF Mjölk har som bekant stämt havremjölksföretaget Oatly för att de i sin marknadsföring använder slogans som “no milk, no badness”. Eller för att prata klarspråk: LRF Mjölk anser helt enkelt att Oatly pratar skit om mjölken och tycker att de ska sluta upp med det. Det är lätt att förstå att organisationen har härsknat till, men någon borde ändå ha dragit i handbromsen och funderat på vad som skulle kunna hända, att det kanske skulle dåna in badwill och inte bara från veganer och djurrättsaktivister utan från betydligt större konsumentgrupper. Och badwill är precis vad inte mjölkbönderna behöver just nu i ett läge av hårt pressad lönsamhet.

För inte så länge sedan var mjölkbönderna hjältarna och hade konsumenternas stöd och förståelse för ett högre mjölkpris. Det stödet verkar nu helt bortsopat. Borta är också mejeriernas en gång så smarta PR-maskineri, den organisation som fick oss att börja hälla mjölk i kaffet, som var med och lyfte fram den svenska kock-eliten, som såg till att majoriteten av dagis och skolor började servera mjölk igen, för att nämna något. Nu framstår man som en buffel som attackerar det lilla, innovativa företaget, som djurätare mot veganer, djurplågare mot djurälskare. Som Det Gamla mot Det Nya. Och som hulliganklacken på läktarna, stämmer en del enskilda bönder in i kakafonin på sociala medier och fäller uttalanden som vittnar om att man helt förträngt att man representerar inte bara sitt eget mjölkföretag utan också en hel yrkeskår. Bondförnuftet lyser med sin frånvaro och övriga mjölkbönder, den majoritet som inte ger sig hän i huvudlösa diskussioner på facebook och andra forum, borde känna en viss förtvivlan.

Men aktieägarna till Oatly har också anledning att allvarligt fundera över sin affärsstrategi när man målar upp en bild av sitt företag som helt vegansk och utan samröre med lantbrukets djur. Så här skriver man på sin hemsida: “Everything we make is based on plants. Absolutely nothing has anything to do with the animal kingdom whatsoever.” Problemet är bara att det inte är sant. Även om Oatly önskar att det inte vore så, är det svårt att bedriva jordbruk utan djur och det gäller även framställningen av vegetariska produkter. Till att börja med så är den ekologiska havre som Oatly använder till en del av sina produkter, odlad med hjälp av gödsel från djur. Vegetariska produkter som tofu, sojamjölk, havremjölk osv, vars ekonomi är beroende av att en del av sojan, havren osv, används som djurfoder. I Oatlys fall handlar det om att havrekliet blir grisfoder. Dessutom använder man palmolja, som är en omdiskuterad olja på grund av hur den odlas, men bortsett från det så blir pressresterna från oljan också djurfoder, vilket också ger ett bättre pris på själva oljan. Om inte oljepalmen, sojan, havren etc också användes som djurfoder, skulle palmoljan, tofun och havremjölken vara betydligt dyrare.

Det här vet ju Oatly och under fliken “frequently asked questions” hittar man också informationen om att restprodukterna faktiskt blir djurfoder. Fast det skriver man på svenska. Det är ju inte lika sexig information.

Oatly borde vara lite bekymrad över vad som händer den dagen då deras mest engagerade konsumenter upptäcker att företaget inte alls är så “djur-fri” som man vill framstå som. Då kanske dagens storm mot mjölkbönderna kommer att framstå som en stilla vindpust.

 

 

 

 

 

 

Den omoderna betande kon
Den omoderna betande kon 150 150 Ann-Helen von Bremen

 

Mjölkproducenternas representanter har bråda tider med att försöka göra sig av med svenska mervärden. Först var det förbudet mot GMO-soja till korna som man ville ta bort. I samma andetag som man kom på att detta inte var en särskilt bra idé, vill man nu försöka att skrota en av de viktigaste symbolfrågorna i djurskyddslagen – att alla kor ska få möjlighet att beta på somrarna.

Om man ska våga sig på att skämta kan man säga att den delen av djurskyddslagen som innebär att alla kor ska få beta har varit något av en helig ko. Men icke så längre. Mjölkproducenterna är hårt pressade ekonomiskt och kämpar för att klara av konkurrensen från omvärlden. Under flera år har mjölkbönderna, liksom hela bondekollektivet, klagat på att man inte får konkurrera på samma villkor som övriga länder. Och det man framför allt har kritiserat har varit de strängare miljö- och djurskyddsregler.

I princip har man förstås rätt. Att släppa ut korna på bete, att ha större yta för grisar och kor, att se till att grisarna får ha knorren kvar och halm att böka i – allt detta kostar givetvis pengar och gör att man inte kan producera lika billig mat som många andra länder.

Under förra året började man diskutera möjligheten att tillåta genmodifierad soja till kornas foder. Den GMO-fria sojan kostar ett öre mera per kg mjölk, löjligt lite, kan man tycka, men på en marknad där bara volym och pris värderas så räknas varje öre. Nyligen kom dock beslutet om att man håller kvar vid den GMO-fria sojan, helt enkelt för att man tror att det skulle bli visst liv på konsumenter.

Men nu är det alltså dags för kornas beten. LRF Mjölks Mjölkdelegation vill nu att reglerna för betet ska förenklas. Bland annat föreslår man att korna i södra Sverige bara ska få gå ute två månader i stället för fyra månader. Men den allra största förändringen är att kor som går i lösdrift, dvs går fritt omkring inne i lagården och mjölkas med robot, inte ska behöva gå ut alls, förutsatt att de uppfyller vissa krav i ett kontrollprogram som ska skrivas.

Och här finns den andra orsaken till lobbyarbetet mot kornas bete, nämligen att strukturomvandlingen har drivit fram allt större gårdar som har svårt att klara av att släppa ut korna. Gårdar med ett antal hundra kor som ska ut och beta och sedan kunna gå in i gen ett par gånger om dagen och mjölkas av roboten, är nämligen en rätt klurig ekvation.

Bakom argumentationen finns ett synsätt att kornas betande främst handlar om motion. Att det är resurssmart att låta korna gå ute och hämta sin egen mat, att kornas betande är ett fantastiskt verktyg för biologisk mångfald och att kon själv är gjord för att gå ute och äta gräs, det är argument som just nu verkar väga lätt.

Den stora frågan är givetvis vad konsumenterna kommer att säga. I Danmark, där bara de ekologiska korna går ute och betar, försökte Arla med ”betesmjölk”, att sälja mjölk lite dyrare som kom från konventionella kor som gick på bete. Det blev ingen hit och mjölken försvann från hyllorna. Frågan är hur vi detta land ser på saken? Och om vi är beredda att betala för det?

Man saknar inte kon förrän båset är tomt
Man saknar inte kon förrän båset är tomt 150 150 Ann-Helen von Bremen

Inom några år kommer en tredjedel av landets mjölkbönder att vara borta. Då kommer det bara finnas drygt 3 000 gårdar i Sverige som har mjölkkor. Det är något som berör oss alla, även vi som inte är mjölkbönder, för det innebär att landskapet växer igen allt snabbare, samtidigt som korna blir allt fler i vissa landskap som redan i dag har problem med övergödning.

I LRFs Lantbruksbarometer säger 34 procent av mjölkbönderna att de inom tre år planerar att sluta eller dra ner sin verksamhet. Och sannolikheten för att det “bara” rör sig om en minskning är rätt låg. I stället är det troliga att man helt enkelt stänger lagården för gott. Undersökningen kommer inte som någon överraskning. Det finns en rätt stor grupp mjölkbönder som har mindre besättningar och som nu står inför valet att antingen lägga av eller bygga ut. Det handlar då ofta om mycket stora investeringar och med den dåliga lönsamhet som är just nu, med låga mjölkpriser, och bankerna som har blivit allt mer restriktiva i sina kreditprövningar, är det en satsning som många bedömer som omöjlig. Lägg också till att Sveriges mjölkbönder är en åldrande skara och där den yngre generationen tvekar inför att ta över verksamheten.

Utvecklingen är logisk. På en världsmarknad där alltid det lägsta priset är det som styr priserna för all världens bönder, är svenska bönder inga vinnare. De klarar inte av att konkurrera med sina kollegor på exempelvis Nya Zeeland, där gräset alltid är grönt och kostnaderna för att producera mjölk är betydligt lägre. Det är enkel matematik och det borde därför vara självklart att spelplanen inte skulle vara utformad på detta sätt, i alla fall om vi inte helt vill outsourca vår mjölkproduktion till omvärlden.

Men det här är en fråga som inte bara handlar om svenska mjölkbönder och vår mjölk, utan också om landsbygden. Mjölken är motorn i lantbruket och spelar också en stor roll för landsbygdens livskraft. En mjölkbonde ger exempelvis sysselsättning åt ytterligare fem personer. Det är också en fråga för oss som bor i städerna, för när korna försvinner, växer också landskapet igen. Det finns idag 34 kommuner utan kor och Jordbruksverket visade i en studie för något år sedan hur delar av landskapet håller på att växa igen, när mularna inte finns kvar och gör sitt jobb.

Lantbruk är mycket mera än matproduktion. Lantbruk är också vårt viktigaste redskap för att sköta om naturen och landskapet, men det är inget som världsmarknadspriset på mjölkpulver tar någon hänsyn till. Och så länge som politiken inte går in och förändrar spelplanen, får vi leva med detta.

Passa på att resa genom Sverige i sommar och njut av hagmarkerna som finns kvar, i morgon kan det nämligen vara försent.

 

När mejeriföretaget tystnar
När mejeriföretaget tystnar 150 150 Ann-Helen von Bremen

Skånemejerier har tystnat. Den nya kommunikationspolicyn är att inte säga någonting alls som har med företaget att göra. En strategi som ligger helt i linje med den nya ägaren, Lactalis, det franska företaget som gjort sig känt för sin mycket tystlåtna hållning.

Under de senaste åren har Skånemejerier marknadsfört sig som det transparenta mejeriföretaget. Konsumenterna har kunnat se vilken gård som har levererat deras mjölk och till och med ringa och prata med bonden själv. På företagets facebook-sida har det pågått en stundtals livlig diskussion, det har bloggats flitigt och gentemot media har ledningen varit minst sagt frispråkig. Ibland har man fått äta upp denna frispråkighet, inte minst när VD har varit på krigsstigen mot Arla och gjort rubriksättarnas arbete lite väl enkelt.

Men nu är det som sagt helt andra vindar som blåser. När jag ringer runt till mejeriföretagen för att höra hur de ser på marknaden för ekologisk mjölk framöver blir svaret från Skånemejerier att man numera inte uttalar sig om någonting som har med företaget att göra.

VDn själv är belagd med munkavle. Det är helt klart en ny sheriff i stan för den nya ägaren, Lactalis, är inte bara ett av världens största mejeriföretag, det har också gjort sig känt för att vara extremt hemlighetsfullt. Nu kan man ju tycka att det är strunt samma om inte några nyfikna journalister får svar på sina frågor, men tystnaden gäller över hela linjen och kommer inte minst att drabba Skånemejeriers egna mjölkbönder. De som tidigare ägde sitt mejeriföretag men numera bara är leverantörer.

Och det är betydligt allvarligare än att en journalist inte får svar på några enkla frågor.

Inte ett år till!
Inte ett år till! 150 150 Ann-Helen von Bremen

“Jag vet inte om jag klarar ett år till med det här mjölkpriset.”

Vi sitter vid köksbordet och jag tänker att det så ofta är här, över kaffekoppen, när intervjun är slut, som de viktiga sakerna sägs.

För några år sedan byggde familjen ny lagård. Det var antingen det eller lägga ner som gällde. Det handlade inte om någon storsatsning, drygt hundra kor, ungefär vad som krävs för att hänga med i dagens Mjölksverige.

Första året såg bra ut ekonomiskt. Andra året med. Men sedan sänktes mjölkpriset kraftigt, samtidigt som foderpriserna steg och nu sitter han alltså här och bävar inför det nya året. Han vet att om mjölkpriset ligger kvar på samma låga nivå, så kommer flera av hans kollegor att få kasta in handduken. Men kanske också han själv. Då skulle traktens enda mjölkgård vara borta.

Ute är det rejäl vinter, dagarna innan nyår. Här känns det långt till Nya Zeeland, men ändå är avståndet kort när det gäller marknaden. Det är nämligen på auktionerna på mjölkpulver hos mejeriföretaget Fonterra, Nya Zeeland, som världsmarknadspriset i praktiken sätts. Och det är det priset som påverkar vad alla världens mjölkbönder får betalt, även detta familjeföretag. Trots att världshandeln av mejeriprodukter är liten, bara 6 procent av produktionen, och att Sveriges import av mejerivaror fortfarande är liten, så är det ändå priset på världsmarknaden som styr.

Billigast vinner alltid och i den matchen kommer Sverige aldrig att vara vinnare. För det krävs nya regler – en utmaning för politiken under nästa år och ett nyårslöfte som väntar på att infrias.