Mjölkmarknaden

Mjölk – nu med extra allt!
Mjölk – nu med extra allt! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det fanns en tid när det räckte med att mjölk var mjölk. Mjölk var inte bara ett naturligt livsmedel, det var också nyttigt. Budskapet om att “mjölk innehåller 18 av de 22 näringsämnen som människan behöver”, har inte bara trumpetats ut, det har satt sig i våra medvetanden.

Men det var då. På senare tid har både Skånemejerier och Arla lanserat mjölk som företagen påstår ska vara extra hälsosamma, vilket bland annat Sydsvenskan skriver om i sin artikel. Både Arla och Skånemejerier lanserar mjölk med extra mycket protein och Arla har dessutom en mjölk som är kalciumberikad. Ja, ni läste rätt, protein och kalcium, två ämnen som mjölk inte direkt lider någon brist på, snarare tvärtom. Men slogans med innebörden “nu med extra mycket av allt” är som bekant ett välkänt trix för att öka försäljningen och kanske fungerar det även denna gång.

Däremot kan man fundera på hur detta påverkar för vår syn på mjölk som en nyttigt livsmedel. Om inte mejerierna själva anser att proteinhalten eller kalciumhalten räcker till, eller för den delen vitaminerna (Arla har också kommit med en mjölk som är berikad med vitaminer och bakterier) så kanske vi också börja tvivla? Det kan rent av vara så att detta ger mer ammunition åt de grupper som i grunden är kritiska till mjölk som ett hälsosamt livsmedel.

Personligen kan jag inte heller låta bli att fnissa lite åt de tramsiga namnen på de nya mjölksorterna. Arlas “Bone health” och “Immune”, känns inte det väldigt daterat? Och Skånemejeriers “Starkmjölk”, har man tänkt att ta upp kampen vid bardiskerna?

 

 

Ettöringarnas diktatur
Ettöringarnas diktatur 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om man vill veta vad som egentligen styr dagens lantbruk, inte bara i Sverige utan i hela världen, behöver man i dag bara öppna Land Lantbruk. Där säger LRFs ordförande Helena Johnsson att det kan vara dags att omvärdera svenska mjölkbönders beslut att inte ge sina kor GMO-foder. Hon får understöd av Gunnar Pleijert, ordförande för mejeriernas branschorganisation Svensk Mjölk.

Mjölkbönderna var tidigt ute och sa nej till GMO-foder, till skillnad mot köttbranschen som kom betydligt senare med sitt beslut. Anledningarna var flera, ett motstånd från bönderna själva men också att man insåg att konsumenterna var skeptiska till GMO. Att nu frågan tas upp till diskussion igen, beror på det pressade ekonomiska läget för mjölkbönder, deras mjölkpriser har sjunkit rejält under senare tid. I ett sådant läge måste man förstås titta på kostnaderna men det är rätt häpnadsväckande att det är just denna kostnad som man lyfter upp. GMO-fritt foder beräknas nämligen kosta ett öre mer per kg mjölk.

För en ettöring är man alltså beredd att schackra med en oerhört laddad konsumentfråga. Det kanske inte är att sälja ut sin själ, men snudd på. Varför överhuvudtaget fundera på detta, när man i stället skulle kunna ta tag i överutfodringen av mjölkkor som enligt en beräkning från Lantbruksuniversitetet kostar mellan 2 och 7 öre per kg mjölk? Det är förmodligen lågt räknat eftersom man inte har räknat in miljökostnaderna. En licentiatavhandling av Maria Nordquist på Lantbruksuniversitet, som publicerades i somras, kom fram till att svenska kor årligen får 1 800 ton fosfor för mycket. Fosfor är inte bara en ändlig resurs utan påverkar också övergödningen. Så nog finns det all anledning att fokusera på överutfodringen i stället för att riskera att hamna i en bad will-storm.

Men egentligen är det inget som förvånar. Det är nämligen dessa små pengabeslut som styr jordbruket, inte bara i Sverige utan i hela världen. Små, små beslut och små, små pengar som när man tittar i backspegeln har lett till en utveckling som man kanske aldrig hade tänkt sig.

Det är ettöringarna som styr, inte politiken och det är inget annat än en tragedi.

 

Att inte veta vad man är
Att inte veta vad man är 150 150 Ann-Helen von Bremen

Ekologiska Hjordnära Mejeri utanför Hjo ska nu även börja tillverka konventionella produkter, på order av ägaren Skånemejerier. Därmed mister det lilla mejeriet en viktig byggsten i sitt varumärke och sin marknadsföring, nämligen att man vid sidan om Järna Mejeri är det enda ekologiska mejeriet i Sverige.

ATL har nyheten i sitt senaste nummer och där framgår att grundaren, Ulla Kjellander, som även sitter i Hjordnäras styrelse, är rejält besviken, vilket man kan förstå. Men det handlar om betydligt mer än besvikelse, det handlar om att Skånemejerier schabblar bort ett litet, men framgångsrikt varumärke. Hjordnära är inte bara ekologisk utan också “nära”, som Kjellander påpekar, och hämtar sin mjölk från Hjotrakten, men den nya legoproduktionen åt Skånemejerier bygger på konventionell mjölk från Skåne. Visserligen kommer den ekologiska och den konventionella mjölken att särhållas, men själva fundamentet i Hjordnäras varumärke som ett litet, helt ekologiskt och närproducerat mejeri, är borta.

Hjordnära Mejeri startades av en grupp bönder 2009. Något år senare klev Skånemejerier in som ägare och till skillnad mot rätt många andra av Skånemejeriers vidlyftiga satsningar, så har Hjordnära varit lyckat. Försäljningen har gått bra, inte minst på Stockholmsmarknaden, och mejeriet har byggt ut och ökat sin kapacitet. Konsumenterna har tyckt att Hjordnäras produkter smakar gott, men även gillat det ekologiska och det nära. Nu plockar alltså Skånemejerier bort två av tre viktiga grundstenar i varumärket Hjordnära.

Det är inte utan att man kommer att tänka på talesättet “en omvänd kung Midas”, där allt man rör vid inte direkt förvandlas till guld.

 

Hjordnära Mejeri st

Det nya svarta vita
Det nya svarta vita 150 150 Ann-Helen von Bremen

Hömjölk är ordet på, kanske inte allas läppar, men rätt mångas ute i Europa. I alla fall när man pratar med europeiska mjölkproducenter. I flera länder gruffar man över låga priser och att skillnaden gentemot det konventionella mjölkpriset är alldeles för liten. I Tyskland, som är världens näst största ekologiska marknad efter USA och också motorn för utvecklingen i hela det ekologiska Europa, klagas det högt. Trots att Tyskland redan i dag importerar 15 procent av sin ekologiska mjölk, kommer inte marknaden att öka med mer än fem procent under detta år. Anledningen – för lågt pris på den ekologiska mjölken gör det ointressant för bönderna att ställa om.

Och det är här som hömjölken kommer in i bilden, för där ser man nämligen att handeln och konsumenterna är beredda att betala mera. Hömjölk är egentligen ett fånigt namn eftersom det handlar om alldeles vanlig mjölk, producerad på det viset som kor alltid har gjort innan man började hitta på att också utfodra dem med spannmål, raps, palmkärna, soja och andra baljväxter, bland annat. Och också innan man började ge dem ensilage, syrat gräs. Poängen med hömjölk är nämligen att det ska vara obehandlat gräs, sommartid genom att kon betar det själv och vintertid i form av hö.

Hur mycket business som nu ligger i hömjölken, återstår att se. Men fenomenet är intressant, särskilt som en utveckling mot en större andel gräs i fodret med stor sannolikhet skulle göra korna friskare än i dag. Många av deras problem med juver och klöver kallas ju för “produktionssjukdomar” och hänger helt enkelt samman med att man kör korna för hårt – för mycket mat in och för mycket mjölk ut.

Hömjölk – kanske det nya svarta?

Att sälja sig
Att sälja sig 150 150 Ann-Helen von Bremen

Vad är egentligen makt och inflytande värt? Ja i Skånemejeriers fall är prislappen redan satt, 700 miljoner kronor är vad Lactalis bud på Skånemejerier är värt, efter att alla skulder har betalas. Uppdelat på de 650 bönder som är medlemmar i Skånemejerier innebär det en drygt en miljon kronor per mjölkbonde. En miljon kronor kan man ha mycket kul för men frågan är om det inte ändå är väl lågt pris för att sälja sin själ? Första steget togs i går, när extrastämman sa ja till att sälja sig till världens största mejeriföretag och därmed också sälja sitt inflytande som ägare till att enbart bli leverantörer. Leverantörer till ett oerhört slutet och hemligt företag som har gjort sig känt som en stenhård förhandlare som inte lägger fingrarna emellan när det gäller prisförhandlingar med mjölkbönder.

Det finns många anledningar till att klaga på föreningsföretagen och jag har själv ägnat mig åt det, där finns en tröghet i besluten som inte minst gör att man ibland är steget efter på marknaden. Men det kanske allvarligaste är att många föreningskooperativ, inte bara mejerierna, har lidit och lider av allt för svaga och okunniga styrelser. Det saknas kompetens att förstå ekonomiska rapporter, att dra upp strategiska affärsplaner och ibland har det även saknats grundläggande affärsengelska, vilket blir särskilt pinsamt när det i vissa fall handlar om internationella företag.

Skånemejerier är ett alltför tydligt exempel på detta. En expansiv ledning, som hade kunnat vara en tillgång om styrelsen hade haft en affärsstrategi och hållit styr på ledningen, har i stället förvandlats till full galopp i ren Vilda Västern-stil och på samma sätt rider man nu rakt i armarna på Lactalis.

Föreningsföretagen har en unik styrka och det är möjligheten till makt och inflytande för varje mjölkbonde, där en man/kvinna räknas som en röst. Hur mycket den är värd såg jag för första gången i Storbritannien, där mjölkbönderna hade sålt ut sitt inflytande och nu är i händerna på privata mejerier, med låga mjölkpriser som följd. Även i oktober låg brittiska mjölkpriset i bottenligan. Jag såg det ännu tydligare i Uganda, ett land utan ett enda bondeägt företag och där bonden aldrig kan veta vad han får betalt för mjölken, om han får mjölken såld eller om det helt enkelt slutar med att företaget drar med hans pengar.

Det är inte så länge det såg ut just precis så i Sverige också.

Inte kan väl minnet i Skåne vara så kort?