Uncategorized

Det höll i knappt två år, mejeriföretaget Milkos satsning på ”närproducerad” mjölk. Under hösten 2008 lanserade man sin ”Dalamjölk”, processad och mjölkad i Dalarna. Försäljningen blev en succé och följdes upp av ”Värmlandsmjölk” och ”Landskapsmjölk” från de fyra landskapen Hälsingland, Medelpad, Jämtland och Ångermanland. Mitt under semestern kommer så beskedet – Milko lägger ner sina mejerier i Karlstad och Sundsvall. Och även om Milko lovar att Dalamjölken och Värmlandsmjölken ska finnas kvar (fyrklövermjölken verkar få stryka på foten direkt) så är det ändå med stor sannolikhet början på slutet av den närproducerade vågen inom mejerivärlden.

Vad hjälpte det då att man innan sommaren gjorde om mjölkförpackningarna med mönster från hembygdsdräkter för att ytterligare appellera till knätofskänslan som ändå bor någonstans djupt inom oss? Redan då måste ju ledningen ha anat att ekonomin inte skulle gå ihop.

Milko kommer att få stora imageproblem med sin Värmlandsmjölk, när mejeriet i Karlstad försvinner och mjölken i stället ska göra en resa på 70 mil fram och tillbaka i mejeriet i Grådö. Visserligen har aldrig transporterna varit det stora argumentet för värmlänningarna, om man som utflyttad värmlänning nu får drista sig till att ha några synpunkter i frågan, det har i stället handlat om att ha kvar arbetstillfällen i länet. Det är värnandet av arbetstillfällen som har gett Konsum Värmland dess framgångar, när de envisats med att ha kvar sin egen charktillverkning och bageri, när andra konsumföreningar har sålt av. Och det är värmländska jobb som har varit det starkaste skälet till Värmlandsmjölken, inte miljöhänsyn. Värmland hör till den mellanbygd som har tagit rejält med stryk under de senaste 20 åren. Självklart månar man om de jobb som trots allt ändå finns kvar.

Och frågan är hur värmlänningarna kommer att ställa sig till Värmlandsmjölkens nya innehåll, kommer det att räcka med att mjölken kommer från Värmland när mejeriet är borta? För den grupp konsumenter som vurmar för det närproducerade, har argumentet dock blivit allt ihåligare. Vi kan gapa om närproducerat hur mycket vi vill, när den stora utvecklingen ändå handlar om fortsatt strukturrationalisering.

”Närproducerat – ett skämt!” utbrister Expressens Tommy Hammarström i dagens ledare.

Och man är böjd att hålla med.

I samband med en artikel om mat och politik för Svenska Dagbladet, snubblar jag över några artiklar som handlar om den franska hamburgerkedjan Quick. För en gångs skull handlar de upprörda skriverierna inte om dåliga arbetsförhållanden, fetma eller fusk med råvarorna, som annars brukar kopplas samman med snabbmatsindustrin, utan om ren och skär rasism.

Anledningen är nämligen att Quick bestämde sig i början av året för att på några av sina restauranger enbart servera halal-kött i sina burgare och ersätta baconskivorna med kalkon. Orsaken var enkel, det handlade om restauranger som låg i områden med stor muslimsk befolkning, en kundanpassning helt enkelt.

Man kan tycka att det inte borde ha ordats mer om detta, men i stället blev det politiskt ramaskri och inte bara från den yttersta högerkanten i form av Le Pen i Front National, utan även från socialisternas sida. Det har skrikits om diskriminering och politiker från Sarkozys parti, UMP, har uppmanat till bojkott av hamburgerkedjan för att ”återställa friheten att välja”.

Men naturligtvis handlar det inte om någon valfrihet. Om snabbmatskedjan i stället bestämt sig för att på några få restauranger enbart servera vegetariska alternativ, hade det förmodligen inte sagts ett pip.

Någon dag senare berättar en kamrat som varit på semester i Frankrike att den franska förlusten i fotbolls-VM, nu skylls på att laget består av så få ”riktiga” fransmän. Och även det är kommentarer som inte enbart fälls av tokhögern, utan även av en så kallad upplyst, intellektuell medelklass på vänsterkanten.

Frankrikes rasism sprider sig som röta och berör allt – även burgaren och bollen.

Och nu hörs det allt fler röster som anser att Frankrikes förlust i fotbolls VM, beror på att det är för få ”riktiga” fransmän med i laget.

Ibland när jag återvänder hem till Värmland, inser jag att det finns mer bonnblod i mig än vad jag annars reflekterar över. Som nu senast när jag såg de dåligt sådda fälten, där den spirande grönskan blandades med stora kala fläckar. Inte vet jag vad som hade gått fel, om bonden missat vissa rutor när han kört över fältet eller om det blivit stopp någonstans i utmatningen av utsädet. Det enda jag vet är att det gör ont i mig när jag ser dessa fläckiga fält, precis som jag lider om fälten senare på sommaren fylls av ogräs.

För något år sedan blånade en av åkrarna som ligger lite längre bort. ”Blåklint”, sa grannen övertygad. Jag svarade emot. Kunde aldrig tänka mig att det skulle ha kunnat gå så fel att hela åkern var full av klint, hävdade bestämt att bonden måste ha bestämt sig för att pröva en nischgröda, alltså lin.

Grannen visade sig ha rätt.

Jag är uppväxt på en gård som alltid varit utarrenderad och jag har aldrig ägnat mig åt jordbruk. Min enda insats som barn var att ibland få hjälpa till och plocka sten, ett hedersuppdrag. Ändå har jag alltid älskat åkrarnas årstidsväxlingar. Från fiskmåsarnas skrikflaxande efter harven om vårarna till den gråkalla plöjda jorden sent i november, innan snön kommer. Jag har sprungit över åkrarna i mars och karschat isflaken som bildats i de vattenfyllda fårorna och jag kan fortfarande inte låta bli att repa av några korn, skala dem, smaka på dem för att försöka gissa om de är färdiga att skördas.

När jag lämnade min hemtrakt för 25 år sedan fanns det åtminstone 6-7 bönder kvar. I dag finns det bara en och han sliter ont. Så vem är jag att gnälla över några tunnsådda fält? Utan honom skulle det inte finnas några åkrar alls. Jag är väl medveten om det och jag är tacksam över att inte han också har givit upp.

Men sorgen över ett dåligt sått fält, den finns ändå kvar.

Så har den då anlänt, sista delen i LRFs och fotograf Jens Assurs stora fotoprojekt ”Hunger”, samtidigt som utställningen påKulturhuset har öppnats. Två frågor infinner sig : Var detta allt? Varför missade LRF chansen?

Nej, jag hör inte till dem som tycker att det är slöseri med pengar att satsa på kultur och dokumentation inom lantbruket, tvärtom. Lantbruket har en intressant kulturellt arv med författare som Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Slas och Gerda Antti och fotografer som Sune Johnsson, ett arv som inte direkt har förvaltats särskilt väl under senare tid. Och folkrörelser behöver sin kultur, annars förtvinar de. Det var därför det kändes så hoppfullt med detta stora fotoprojekt. Äntligen ett nyvaknat intresse för kulturens betydelse inom lantbruksrörelsen.

Ambitionen var det inget fel på. Fotoböckerna och utställningen spänner över stora och komplexa frågor som växande megastäder, miljöförstöring, lantbruket, konsumismen, landsbygdens överlevnad, för att nämna något. Men resultatet blir förutsägbart och endimensionellt. Ja tyvärr, vi har sett det förut och vi har till och med sett det bättre. Lars Tunbjörk har exempelvis skildrat konsumismen och vad den gör med oss på ett betydligt mer brännade och obehagligt vis än vad Jens Assurs förmår att ens nudda vid.

Men på något vis är det den sista boken som egentligen gör mig mest irriterad, den som skildrar ett översnöat Bollnäs, där lutande lyktstolpar och snötäckta övergivna Volvobilar får symbolisera en av alla orter som tiden har gått förbi. Från Det Gamla Sverige.

Jag har ingen aning hur det är i Bollnäs, men jag vet att det hade gått att fotografera exakt samma bilder från stora delar av Stockholm under denna vargavinter som har förflutit. Flera gånger under denna vinter när jag gick genom Årsta, som hör till en av de mer expansiva närförorterna i Stockholm, slog det mig att det var som att vandra genom ett litet norrländskt samhälle, där snövallarna tornade upp sig meterhöga. Samtidigt så visste jag att tiden inte stod stilla på grund av snön. Tänk om det är så också i de där små, norrländska samhällena, att tiden inte alls står still?

Tänk om allt är mycket mer komplicerat, både i Bollnäs och Sao Paolo?

Och tänk om LRF hade tagit chansen och låtit en eller flera av alla de intressanta fotografer som vi har i Sverige, verkligen skildra dessa frågor ur nya vinklar.

Så oerhört spännande det kunde blivit.

Av gästkrönikör Peter Johansson

Läser i min digra skörd av pressmeddelanden från jordbruksminister Eskil Erlandsson att han i dag (läs den 2 juni) är inbjuden av Hästnäringens Nationella Stiftelse för att inviga Hästnäringens dag som handlar om djurskydd, företagsfrågor, utbildnings- och forskningsfrågor samt spelpolitik.

Ingenting i PM:et om att man äter hästar eller att de är goda. Det om något är ju näring.

För självklart äter vi häst – även om vi inte vet det alla gånger – för var tar annars Mias, Annas och Sigrids ponnysar vägen när den dör? Inte begraver man dem i gödselstaden i alla fall. Kanske blir några kattmat men många hamnar på tallriken.

För oss hästfantaster är anrika restaurang Minerva i Stockholm ett vattenhål. Deras biffar och stekar är alltid garanterat från riddjur.

På restaurangens meny läser jag:

Barnmeny

Filet mignon nobis med bearnaise eller persiljesmör och pommes frites 32:-

Smaklig spis Mia, Anna och Sigrid.

Peter Johansson