Grisliven som inte syns på förpackningen
Grisliven som inte syns på förpackningen 150 150 Ann-Helen von Bremen

Är det verkligen lönt att satsa på ett gott grisliv? Det är en fråga som de ekologiska grisproducenterna ställer sig med all rätt. Lagom till jul, när det är dags att börja griljera skinkan, brukar svaret vara ja från konsumenterna. Men resten av året är det lite mera tveksamt, annars skulle inte bara 0,7 procent av alla grisar vi föder upp i Sverige vara ekologiska. När det handlar om bilköp så förstås vi varför en liten Toyota Yaris är billigare än en stor Mercedes GL. Det syns redan på utsidan och det märks i ännu högre grad när vi sätter oss bakom ratten. När vi köper fläskfilé är det däremot en helt annan sak, det finns ingen synlig skillnad där de ligger förpackade i butiken, bara priset skiljer dem åt och den skillnaden är mycket stor! Den svenska konventionella filén är dubbelt så dyr som den danska och den ekologiska är dubbelt så dyr som den konventionella svenska och alltså nästan fyra gånger dyrare än den danska. Personligen tycker jag att man kan ha en viss förståelse för att det krävs rätt mycket engagemang och kunskap för att konsumenten ska välja någon av de betydligt dyrare fläskfiléerna. Problemet med djuromsorg är nämligen att det inte syns på utsidan. Och bönderna må klaga hur mycket de vill på osolidariska konsumenter, jag tycker fortfarande att man varit rätt usel på att verkligen sälja djuromsorgen. Ekologiska kotletter ligger, i bästa fall, förpackade i gröna plasttråg i stället för svarta, men tydligare än så blir det inte. Det är rätt häpnadsväckande torftigt, med tanke på hur mycket tid och pengar som annars investeras i livsmedelsförpackningar. Förpackningen för fläskfiléer har inte ens en färgmarkering som skillnad. För de flesta konsumenter som står framför kötthyllan dyker det inte upp någon självklar inre bild av hur livet för en svensk gris lever, jämfört med en dansk eller tysk. De flesta av oss har inte sett några grisar i levande livet överhuvudtaget, vare sig i stallarna eller fritt bökande med trynena i jorden. Och till skillnad mot äggen och hönsen, där ekoäggen under många år fick mycket reklam, har heller ingen på allvar brytt sig om att tala om det för oss. Ändå så finns skillnaderna där mellan de olika grisliven och de skillnaderna är stora. Det gäller bara att vi kommer ihåg det även när julen är över och skinkorna reas ut.

(En variant av texten har publicerats som krönika i senaste Allt om Mat)

Kampen om fröet
Kampen om fröet 150 150 Ann-Helen von Bremen

.<br />
Foto: Pep Bonet/NOOR

Ur senaste numret av Omvärlden

Foto: Pep Bonet/NOOR

Reportage

Kampen om fröet

Publicerad: den 29 november 2013

Fröet är början till allt liv och livsnödvändigt för vår existens. Men vem tillhör det egentligen? Över hela världen rasar en hård kamp mellan lokala bönder och globala utsädesföretag. Om rättigheterna säljs ut riskeras mångfalden och livsmedelsförsörjningen hotas.

Så här gick det till när ett nederländskt företag lurade skjortan av Etiopien.

Teff är Etiopiens viktigaste sädesslag, det har odlats under tusentals år och är huvudingrediensen i de traditionella pannkakorna injera. Teff har också ett högt näringsvärde och är dessutom glutenfritt, vilket gör det extra intressant som exportprodukt till länder där glutenintolerans är ett växande problem.

2005 gjorde den etiopiska staten en affärsuppgörelse med det nederländska företaget HPFI som fick tillgång till tolv sorter av teff. Holländarna skulle förädla sädesslaget till olika livsmedelsprodukter för den europeiska marknaden. I gengäld skulle Etiopien få en betydande del av intäkterna från försäljningen. Satsningen sågs som ett mönsterexempel för att bevara biologisk mångfald och sprida nyttan av genetiska resurser.

Norska Fridtjof Nansens Institut har dokumenterat hur bönderna sedan förlorade kontrollen över sitt eget utsäde. HPFI gick i konkurs, men innan dess hann man ta patent på ett antal olika sätt att använda sädesslaget, från mogen säd till mjöl, deg och en rad andra produkter. Allt som etiopiska staten fick var 4000 euro och stora svårigheter att kunna marknadsföra teff utanför Etiopien. Någon juridisk strid gentemot HPFI är heller inte möjlig, eftersom bolaget har gått i konkurs. Att sedan ägarna till HPFI startade nya företag som tog över patenten, är en annan sak.

Det är få saker som kan tyckas så oskyldigt som att pilla ner ett frö i jorden på vårkanten. Men det är allt annat än harmlöst. Kampen om fröet rasar över hela världen och står mellan å ena sidan allt större utsädesföretag och böndernas uråldriga tradition och rätt att odla och förädla sina egna fröer.

– Den som har makten över jordbruket har också makten över samhället. Så har det alltid varit, säger Hans Larsson, forskare inom växtförädling av ekologiska spannmål på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Alnarp.

Men innan vi tittar närmare på maktkampen, låt oss titta på effekten av den, nämligen den krympande biologiska mångfalden. Påståendet kan tyckas märkligt för oss i väst. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket mat och ett så stort utbud som nu.

Vi är den första generationen som kan välja mat utifrån vad vi är sugna på. Kliver vi in i en större matbutik hittar vi i dag 40000 varor, tio gånger fler än för 30 år sedan. Hyllorna bokstavligen dignar av livsmedel från när och fjärran. Mejeridisken sväller, olivoljorna fyller en hel vägg och vi köper inte längre bara ”en tomat”, vi har ju 10–15 olika sorter att välja på.

Samma upplevelse får vi på krogen där vi hela tiden presenteras för nya råvaror. En svensk restauranggrossist kan i dag inom 24 timmar beställa hem i princip vilken råvara som helst från hela världen.
Och samma utveckling ser vi i utvecklingsländer som har ökat sitt ekonomiska välstånd.

Texten är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2013. Prenumerera här

Ann-Helen Meyer von Bremen

 

Livsmedelsverket går vilse
Livsmedelsverket går vilse 150 150 Ann-Helen von Bremen

Så kom de då äntligen, Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd. Efter att ha harvats runt ett antal år, blivit stoppade av både EU och regeringen eftersom man var osmart nog att rekommendera närodlad mat (handelshinder nota bene!) så landade de häromdagen. Med facit i handen hade det varit bättre att inte myndigheten presenterat några råd alls. Det är svårt att veta vad man egentligen ska bli mest upprörd över, det som Livsmedelsverket föreslår eller det som de undviker att nämna.

Huvudråden bestod nämligen av fem saker: Ät mindre kött, ät fisk som är hållbart odlad eller fiskad, ät grönsaker som tål lagring (annars efter säsong), ät mindre snask och läsk och släng mindre mat. Media, som väl troligen tyckte att de hade hört sakerna förut, valde denna gång att basunera ut att vi skulle äta mindre ost (för klimatets skull), något som också myndigheten tryckte på.

Och det är förstås köttet från de betanden djuren som är värst. Om man läser vidare på Livsmedelsverkets hemsida, så försöker man nyansera bilden något. Visserligen anser man att kor och lamm släpper ut mer växthusgaser, men å andra sidan så håller de landskapet öppet och värnar den biologiska mångfalden också. Hur konsumenten ska välja …”beror på vilka miljöaspekter man tycker är viktigast.” Tack för det, det känns verkligen som något att hålla i handen.

Livsmedelsverket verkar ha helt ha kört av klimatvägen och mumlar koldioxidekvivalenter som mantra. Här tas ingen notis om nya rön som hävdar att betande djur inte alls är sådana klimatbovar som de har framställts som. Eller att ett uthålligt jordbruk i Sverige faktiskt förutsätter djur och att det då passar bäst i vårt gräsland med just – idisslare! Här tas heller inte helhetssyn till matens hela miljöpåverkan. Gjorde man det, skulle ett enkelt råd vara att rekommendera ekologisk mat. Om rådet var ekologiskt svenskt kött, skulle man dessutom få en sjunkande konsumtion på köpet, eftersom vi helt enkelt inte skulle anse oss ha råd att äta lika mycket kött som nu.

Men för Livsmedelsverket verkar eko vara det samma som att svära i kyrkan. I sin ansträngning att inte lyfta eko tvingas man till vissa språkliga krumbukter som är närmast löjeväckande. När det gäller bekämpningsmedel skriver man exempelvis så här: ” Mjölk, ost och ägg från djur som har fötts upp på foder som inte har besprutats så mycket eller inte alls, till exempel ekologiska alternativ, bidrar till en giftfri miljö. ” Nu är väl bara problemet att vi konsumenter inte kan veta om något har besprutats ”lite”. När man skriver om att det används generellt mycket bekämpningsmedel i odling av frukt och grönsaker, men inte alls i den ekologiska odlingen, gör man tillägget: ”I vissa fall kan det dock leda till att avkastningen blir lägre.” Jahaja.

Det är inte ofta jag drömmer om att flytta till Danmark men Livsmedelsverket får mig att längta efter deras danska systermyndighet som just nu driver en kampanj för att minska kemin i maten. Där darrar man inte på manschetten utan är mycket tydlig i att ekologiska val är bättre val. Dessutom pekar man på att danska livsmedel ofta innehåller mindre bekämpningsmedelsrester än importerad mat, men säger samtidigt att konsumenten inte behöver vara rädd för att köpa frukt och grön från andra länder, eftersom kontrollen är stark och kemikalieresterna ofta underskrider gränsvärdena. Se där – ett elegant sätt att inte bara propagera för ekologisk mat, utan även för inhemsk mat, utan att det räknas som handelshinder och krockar med EUs reglemente.

Skicka Livsmedelsverket på studieresa till Danmark och låt dem inte komma hem förrän de har lärt sig något. Under tiden så klarar vi oss alldeles utmärkt ändå, framför allt utan deras råd.

(Ämnet kommer också upp i en kommande krönika hos Allt om Mat)

 

Scan och dumstruten
Scan och dumstruten 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det finns tusen skäl att gilla svenskt lantbruk, men ibland vill man bara ta fram skämskudden. Som nu när Scan har bestämt sig för att importera finska smågrisar som ska födas upp av svenska bönder, allt för att kunna konkurrera med det billiga importerade grisköttet. Scans strategi är alltså att med halv-import tävla mot helimporten, i stället för att på allvar sätta igång och sälja svenskt griskött. Det är svårt att veta om det handlar om intellektuellt haveri, ren panik eller bara lite vanlig krämaretik, dvs brist på vanlig hyfs och hederlighet. Scan tror uppenbarligen inte på svensk grisproduktion, så varför skulle svenska grisproducenter tro på Scan, eller svenska konsumenter med för den delen.

Scan tog in finska smågrisar redan förra året. Då var anledningen att det var brist på smågrisar och Scan sa sig vilja rädda svenska arbetstillfällen. Redan de väckte ont blod, särskilt som Scan hävdade att även de finsk-svenska grisarna skulle kunna vara certifierade enligt slakteriernas modell ”Grundcertifiering gris”, något som kom till efter grisskandalen 2009. Den certifieringen kräver bland annat att grisen ska vara inget annat än svensk.

Men den här gången säger Scan rent ut att det bara handlar om en sak – priset. En finsk smågris är ungefär 150 kronor billigare än en svensk. Enligt uppgift lär det handla om 1 000 smågrisar i månaden, dvs 12 000 om året. Det är givetvis inte mycket, men det är en volym som utan tvekan kan komma att växa. Och även om det handlar om en liten volym, kommer denna givetvis att fungera som en prispress, ännu mer effektivt än det importerade grisköttet.

Scan lovar visserligen att inget kött från dessa finsk-svenska grisar ska hamna i Scan-produkter, vilket förmodligen kommer innebära att man tar fram ett lågprismärke. Men frågan är hur mycket goodwill det innebär för Scan som varumärke att man bygger upp en produktionslinje som baseras på transporter av levande djur från ett annat land (var det inte vi i det här landet som en gång protesterade högljutt mot andra europeiska länders djurtransporter?) och som dessutom slår undan benen för svenska grisproducenter?

Det här är naturligtvis ett uttryck för ett stressat Scan som inte vet hur det ska hantera den ökande importen av billigt griskött, men samtidigt har man en viss del i situationen. När senast gjorde Scan ett uppriktigt försök att på allvar sälja svenskt griskött och de tydliga djuromsorgsvärden som finns inom produktionen? Scan har inte ens klarat av att sälja KRAV-grisproduktionen, trots att det borde vara en våt dröm för varje marknadsförare. Den ligger fortfarande och stampar på 0,7 procent av alla sålda grisar. Det kan jämföras med den ekologiska äggproduktionen där exempelvis Coop har kampanjat hårt och som har tagit en marknadsandel på 12 procent, det ibland tredubbla priset till trots. Trots att det för dessa båda livsmedel finns samma starka bild att utnyttja, nämligen djur som är ute och betar i grönskan, har Scan aldrig tagit chansen. Trots att den starka försäljningsbilden dessutom skulle spilla över på hela den svenska grisproduktionen och påminna konsumenterna om att det finns starka skäl till att svenska griskotletter kostar lite mer i butiken.

Landsbygdens motor
Landsbygdens motor 150 150 Ann-Helen von Bremen

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om ”hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också i många fall varit viktigare att ”göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv