Close
Enter your
text here
Scan och dumstruten
 Scan och dumstruten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det finns tusen skäl att gilla svenskt lantbruk, men ibland vill man bara ta fram skämskudden. Som nu när Scan har bestämt sig för att importera finska smågrisar som ska födas upp av svenska bönder, allt för att kunna konkurrera med det billiga importerade grisköttet. Scans strategi är alltså att med halv-import tävla mot helimporten, i stället för att på allvar sätta igång och sälja svenskt griskött. Det är svårt att veta om det handlar om intellektuellt haveri, ren panik eller bara lite vanlig krämaretik, dvs brist på vanlig hyfs och hederlighet. Scan tror uppenbarligen inte på svensk grisproduktion, så varför skulle svenska grisproducenter tro på Scan, eller svenska konsumenter med för den delen.

Scan tog in finska smågrisar redan förra året. Då var anledningen att det var brist på smågrisar och Scan sa sig vilja rädda svenska arbetstillfällen. Redan de väckte ont blod, särskilt som Scan hävdade att även de finsk-svenska grisarna skulle kunna vara certifierade enligt slakteriernas modell ”Grundcertifiering gris”, något som kom till efter grisskandalen 2009. Den certifieringen kräver bland annat att grisen ska vara inget annat än svensk.

Men den här gången säger Scan rent ut att det bara handlar om en sak – priset. En finsk smågris är ungefär 150 kronor billigare än en svensk. Enligt uppgift lär det handla om 1 000 smågrisar i månaden, dvs 12 000 om året. Det är givetvis inte mycket, men det är en volym som utan tvekan kan komma att växa. Och även om det handlar om en liten volym, kommer denna givetvis att fungera som en prispress, ännu mer effektivt än det importerade grisköttet.

Scan lovar visserligen att inget kött från dessa finsk-svenska grisar ska hamna i Scan-produkter, vilket förmodligen kommer innebära att man tar fram ett lågprismärke. Men frågan är hur mycket goodwill det innebär för Scan som varumärke att man bygger upp en produktionslinje som baseras på transporter av levande djur från ett annat land (var det inte vi i det här landet som en gång protesterade högljutt mot andra europeiska länders djurtransporter?) och som dessutom slår undan benen för svenska grisproducenter?

Det här är naturligtvis ett uttryck för ett stressat Scan som inte vet hur det ska hantera den ökande importen av billigt griskött, men samtidigt har man en viss del i situationen. När senast gjorde Scan ett uppriktigt försök att på allvar sälja svenskt griskött och de tydliga djuromsorgsvärden som finns inom produktionen? Scan har inte ens klarat av att sälja KRAV-grisproduktionen, trots att det borde vara en våt dröm för varje marknadsförare. Den ligger fortfarande och stampar på 0,7 procent av alla sålda grisar. Det kan jämföras med den ekologiska äggproduktionen där exempelvis Coop har kampanjat hårt och som har tagit en marknadsandel på 12 procent, det ibland tredubbla priset till trots. Trots att det för dessa båda livsmedel finns samma starka bild att utnyttja, nämligen djur som är ute och betar i grönskan, har Scan aldrig tagit chansen. Trots att den starka försäljningsbilden dessutom skulle spilla över på hela den svenska grisproduktionen och påminna konsumenterna om att det finns starka skäl till att svenska griskotletter kostar lite mer i butiken.

Landsbygdens motor
 Landsbygdens motor 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Sverige är just nu det land inom EU där urbaniseringen går som snabbast. Det räcker med att åka tunnelbana i Stockholm så ser man vad som händer. Men problemet är givetvis betydligt större än lite trängsel i kollektivtrafiken, inte minst för de delar av Sverige som allt snabbare dräneras på människor och där infrastrukturen och service krackelerar.

Än så länge finns det en politisk vilja att det finns ett värde i att det finns ett liv utanför storstäderna och som inte bara handlar om att vi storstadsbor ska kunna resa ut på landet under vår ledighet. Ett uttryck för den viljan är EUs landsbygdsprogram som omfattar 5 miljarder årligen och som just nu debatteras friskt eftersom en ny programperiod startar under nästa år.

Själva idén med landsbygdsprogrammet var att lyfta bort en del av pengarna från jordbruksstödet till att omfatta utveckling av hela landsbygden. Fokus ligger på att förbättra miljö och landskap, utveckla olika näringsgrenar, förbättra livskvalitén men också att stärka jord- och skogsbrukets konkurrenskraft. Tanken är dock att stödet ska komma hela landsbygden till nytta, inte bara jordbruket.

I tisdagens DN kritiserar riksrevisionen landsbygdsprogrammet för att det inte når målen och för att för stor del fortfarande handlar om ett förtäckt stöd till jordbruket. En hel del av kritiken ligger det något i. Riksrevisor Claes Norgren pekar på att målet om ”hållbar utveckling” har varit diffust och tolkats rätt spretigt av länsstyrelserna som är de som beslutar om stöden. Det har också i många fall varit viktigare att ”göra av med pengarna”,än att titta på om de olika projekten verkligen uppfyller syftet med stöden och vad de egentligen är tänkta att leda till.

Däremot tror jag att det är svårt att även framöver blunda för att skogs- och lantbruket är landsbygdens huvudnäringar och därför bör få den största delen av bidragskakan. Självfallet bör det även finnas pengar för att utveckla annan verksamhet och infrastruktur, inte minst utbyggnad av bredband, men inser man inte lantbrukets viktiga funktion för en levande landsbygd, har man hamnat fel i sin analys.

En stor del av stödet går till insatser på miljöområdet och riksrevisionen är kritisk till att åt att den största delen betalas ut, utan att det görs någon egentlig utvärdering av miljönyttan. Detta är givetvis allvarligt och det ligger förmodligen en hel del i den kritiken. Däremot är det förvånande att Norgren lyfter upp stödet till vallodling som ett exempel på hur fel det kan bli. Just vallen är oerhört viktig för djurgårdarna och för den ekologiska odlingen och som dessutom gör en stor miljönytta. Däremot bör stödet till vallodling förändras så att det verkligen handlar om ett aktivt odlande och inte som i en del fall i dag, att man bara slår av gräset för att få bidraget.

Men bortsett från kritiken av vallstödet, sätter Norgren fingret på en viktig fråga – hur ska miljöstöden utformas så att de ger bästa miljönytta? Det är en fråga som nog tyvärr inte kommer få något svar till 2014, eftersom det skulle kräva att man radikalt förändrar sin syn på jordbruket som en producent av betydligt fler nyttigheter än enbart mat. Det skulle också kräva att man inte gör den uppdelning i ett produktionsjordbruk och ett mer extensivt jordbruk som också ska bedriva miljönytta, vilket lite är resultatet av en jordbrukspolitik vi ser idag.

Ballarna eller döden!
 Ballarna eller döden! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Bloggen har misskötts hårt under de senaste veckorna på grund av för många deadlines. Mycket har hänt i Lantbrukssverige som borde ha kommenterats. Men, i dag är det fredag. Vi är alla lite trötta. Vi tar för en gångs skull något lättsamt, som denna krönika från det senaste numret av Äkta Mat, en alldeles utmärkt ny mattidning som jag har den stora äran att få medverka i.

”Ballarna eller döden!

Det är dealen för de flesta hannar inom lantbruket. Här är honorna helt klart det vinnande könet.

Det må vara ”a mans world” på de flesta ställen i världen, men inte i lagården eller värphönsstallet. Här är i stället en penis för det mesta detsamma som en expressbiljett mot döden.

Fler än 330 miljoner kycklingar går bokstavligen talat upp i rök inom EU. Anledningen är att de otaktiskt nog föddes som tuppkycklingar – och vem behöver en tupp i dagens moderna äggproduktion? Svaret är: I princip ingen. Och den som inte kan lägga ägg blir bara ett dygn gammal innan den avlivas genom att antingen gasas ihjäl eller malas ner i en kvarn. För att därefter skyfflas in förbränningsugnen.

I den krassa ekonomin som styr vår matproduktion är det inte lönsamt att ens fundera på att föda upp tupparna till mat. Det skulle kosta mer än det smakar, det vill säga, fodret skulle kosta mer än vad deras kött skulle vara värt.

Tuppkycklingens korta liv är utan tvekan det tydligaste exemplet på den feta nitlotten som det innebär att födas till hanne bland lantbrukets husdjur.

Tjurkalvarna föds inte heller med silversked i mulen. Eftersom de inte ger någon mjölk, kan de räkna med att gå till slakt inom 18 månader. Räddningen undan bilan går via ett annat skarpt blad, nämligen det instrument som används för att ta bort nämnda könsrelaterade nackdelar. Kastrerade tjurar kan räkna med att leva ett längre liv som stutar.

Men om kastrering för tjurar kan ses som en livförsäkring, eller snarare, uppskjutande av slakten, är det ett måste för grisar. Okastrerad galt smakar nämligen illa, därför läggs snitten innan kultingen är åtta dagar gammal. På senare tid har man börjat bedöva kultingarna innan ingreppet, tidigare ansågs det mest som pjoller.

Ballarna eller livet alltså, det är vad som står på spel.

Undantaget hittar vi bland slaktkycklingarna och lammen, där en hanne är så god som en ann, ja till och med lika god som en hona. Där sker ingen sortering och orsaken till det är lika självklar som hård – tuppkycklingarna eller bagglammen hinner aldrig bli könsmogna innan det är dags att förvandlas till chicky bits eller lammkotletter och anses därför duga som mat de också. Saved by the bell, eller kanske snarare the clock.

Men, tänker då machoromantikern, de som i kraft av sin väldiga virilitet kvalar in som avelstjurar eller avelsgaltar, de måste väl ändå se fram emot en himmelsk Don Juan-tillvaro? Det är fullt möjligt att 1213 Peterslund från Vedby, en av Sveriges mest berömda avelstjurar, upplevde att han var i paradiset, men utifrån ett mänskligt öga verkade hans liv något torftigt. Han har svenskt rekord i den något udda grenen tjursperma och hann med att producera över en halv miljon doser, som spreds över hela världen – till ett värde av hela 30 miljoner kronor!

Enligt uppgift bodde han i lyxstall, med vattenmadrass och balkong. Ja, ni läste rätt, balkong – ut i det fria fick nämligen inte tjuren gå. Några vanliga kossor träffade han heller inte på, det var attrapper han tömde sin säd i, gång på gång på gång. Det kanske inte var så konstigt att han efter tio år fick avlivas efter att han skadat sig på stallinredningen. Tjurstackaren fick väl helt enkelt nog och försökte stånga ihjäl sig själv.

Men det finns några tjurar värda att avundas, de få som fortfarande får gå med korna. Den ramsvarta Angus-tjuren som jag stötte på i en hage i somras såg ut att njuta av livet fullt ut, lugnt idisslande med ett hov av trånande kor runt omkring sig.

Men så hette han givetvis Noppe, vad annat hade varit att vänta? Det är skillnad på folk och folk, även bland kor.”

Den omoderna betande kon
 Den omoderna betande kon 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Mjölkproducenternas representanter har bråda tider med att försöka göra sig av med svenska mervärden. Först var det förbudet mot GMO-soja till korna som man ville ta bort. I samma andetag som man kom på att detta inte var en särskilt bra idé, vill man nu försöka att skrota en av de viktigaste symbolfrågorna i djurskyddslagen – att alla kor ska få möjlighet att beta på somrarna.

Om man ska våga sig på att skämta kan man säga att den delen av djurskyddslagen som innebär att alla kor ska få beta har varit något av en helig ko. Men icke så längre. Mjölkproducenterna är hårt pressade ekonomiskt och kämpar för att klara av konkurrensen från omvärlden. Under flera år har mjölkbönderna, liksom hela bondekollektivet, klagat på att man inte får konkurrera på samma villkor som övriga länder. Och det man framför allt har kritiserat har varit de strängare miljö- och djurskyddsregler.

I princip har man förstås rätt. Att släppa ut korna på bete, att ha större yta för grisar och kor, att se till att grisarna får ha knorren kvar och halm att böka i – allt detta kostar givetvis pengar och gör att man inte kan producera lika billig mat som många andra länder.

Under förra året började man diskutera möjligheten att tillåta genmodifierad soja till kornas foder. Den GMO-fria sojan kostar ett öre mera per kg mjölk, löjligt lite, kan man tycka, men på en marknad där bara volym och pris värderas så räknas varje öre. Nyligen kom dock beslutet om att man håller kvar vid den GMO-fria sojan, helt enkelt för att man tror att det skulle bli visst liv på konsumenter.

Men nu är det alltså dags för kornas beten. LRF Mjölks Mjölkdelegation vill nu att reglerna för betet ska förenklas. Bland annat föreslår man att korna i södra Sverige bara ska få gå ute två månader i stället för fyra månader. Men den allra största förändringen är att kor som går i lösdrift, dvs går fritt omkring inne i lagården och mjölkas med robot, inte ska behöva gå ut alls, förutsatt att de uppfyller vissa krav i ett kontrollprogram som ska skrivas.

Och här finns den andra orsaken till lobbyarbetet mot kornas bete, nämligen att strukturomvandlingen har drivit fram allt större gårdar som har svårt att klara av att släppa ut korna. Gårdar med ett antal hundra kor som ska ut och beta och sedan kunna gå in i gen ett par gånger om dagen och mjölkas av roboten, är nämligen en rätt klurig ekvation.

Bakom argumentationen finns ett synsätt att kornas betande främst handlar om motion. Att det är resurssmart att låta korna gå ute och hämta sin egen mat, att kornas betande är ett fantastiskt verktyg för biologisk mångfald och att kon själv är gjord för att gå ute och äta gräs, det är argument som just nu verkar väga lätt.

Den stora frågan är givetvis vad konsumenterna kommer att säga. I Danmark, där bara de ekologiska korna går ute och betar, försökte Arla med ”betesmjölk”, att sälja mjölk lite dyrare som kom från konventionella kor som gick på bete. Det blev ingen hit och mjölken försvann från hyllorna. Frågan är hur vi detta land ser på saken? Och om vi är beredda att betala för det?

Allt ska bort!
 Allt ska bort! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I samband med skolstarten kom sonen hem och berättade att de hade fått en ny tjej i klassen som hade bytt skola tre gånger. Han konstaterade samtidigt att han själv hade inte hade bytt skola en enda gång under sina åtta skolår. Han tyckte inte att det hade funnits någon anledning till det, men han insåg samtidigt inte att det var något självklart eftersom många av hans skolkamrater har kommit och gått.

Och nog har det under dessa åtta år funnits tillfällen när vi varit några föräldrar som allvarligt funderat på att byta skola, men i stället har vi valt det mer gammaldags sättet, vi valde att engagera oss i skolan och dess frågor. Vi bildade föräldraförening, vi bildade skolråd med representanter från skolan, föräldrar och elever, vi gnetade på, mailade, var besvärliga och ibland när det körde ihop sig ordentligt, som när plötsligt en del av skolgården var borta och ersatt med ett barack-dagis, tog vi dit lokalpressen och gick på stadsdelsnämndsmötet och uppvaktade politiker.

Vi åstadkom aldrig direkt någon revolution, utan mera små steg av förändring. Det var ett vardagligt, tålamodskrävande och ibland rätt tröttsamt gnetande.

Vi var som sagt omoderna och engagerade oss i stället för att använda oss av valmöjligheten som förändringsverktyg. Vi valde inte en ny skola, vi stannade kvar och försökte förändra det som vi ändå såg som ”vår” skola. Jag vet inte varför det blev så, kanske var det helt enkelt så att vi just då var lite trötta på alla val – vi hade valt dagis, telebolag, tv-leverantör, elbolag, bostadsrättsförening, pensionssparande, vårdcentral, tandläkare och försäkringsbolag och bank. Varje gång vi sticker in näsan i en butik, om så bara för att köpa lite frukost, ska vi fatta mängder av val – ekologiskt eller fair trade eller svenskt eller närproducerat? Vi ska kolla innehållsförteckningar på jakt efter sötningsmedel eller färgämnen som vi inte gillar. Vi ska hela tiden välja. Rätt.

Vi var kanske lite trötta på att känna oss som ständiga konsumenter och att detta konsumerande även tränger in allt mer i våra mänskliga relationer. Vi ska välja rätt, oavsett om det gäller skola för våra barn, äldreboende för våra föräldrar, tandkräm eller vår kärleksrelation. Och väljer vi fel, det vill säga om vi tröttar på tandkrämen, rektorn har korkade idéer, gamla mamma ligger i nerkissade blöjor eller vår partner börjar bli lite väl hängbukig, så kan vi alltid välja något nytt. Det finns alltid någon eller något som passar just oss. Det handlar bara om att leta och att välja. Rätt. Att konsumera rätt.

I somras stötte jag på en kvinna i 65-årsåldern som nyligen ersatt sin gamla partner med en ny, via annons. Hon har gjort det förut och var inte sentimental över detta. Det var praktiskt och enkelt och nu hade hon fått en som också tyckte om att gräva. Det var viktigt för hon jobbar mycket med sin trädgård. Några veckor senare hörde jag att det hade spruckit. Den grävande mannen hade tyckt att allt egentligen var alldeles utmärkt, men att resvägen var något lång. Kanske rättar han till felet nästa gång han lägger upp sin profil på en dejtingsida och preciserar, ”max 45 minuters resväg”.

Jag säger inte att det är fel vare sig på att välja ny skola eller söka efter kärleken på dejtingsidor, men jag känner en stark olust över att vi steg för steg förvandlas enbart till konsumenter på alla plan.

Det fanns en tid i början av 90-talet när de som sjöng kunskapssamhällets lov, som vi då antogs vara på väg in i, förutspådde att det löpande bandet var förbi. I kunskapssamhället skulle alla vara oersättliga. Vi vet hur det blev med den saken. Vi är kanske utbytbara i en ännu större utsträckning idag för vi håller på att lära oss att allt faktiskt kan konsumeras, på det ena eller andra sättet. Återigen – bara vi väljer rätt!

Det enda vi inte riktigt har löst än är hur vi ska kunna konsumera nya barn. Det finns ännu inget forum för att kunna välja nya barn som inte svär som borstbindare, spelar JayZ på högsta volym eller vägrar att gå upp före klockan elva på helgerna. Men det kanske bara är en fråga om tid.

Efter skolan brukar sonen gå tillbaka till skolgården och spela fotboll på den nya konstgräsplanen på skolan, ett resultat av sex års gnäll från oss föräldrar och ungar efter. Jag brukar tänka på det ibland. Allt är kanske inte till salu ändå?

Varför jobbar de inte med maskiner i stället?

Läser i ATL om en mjölkgård i Nederländerna där man har installerat "kotoaletter". Korna går in i en robot, får lite kraftfoder och masseras sedan på baken av en robotarm så att hon börjar kissa och då samlas urinen upp. Det hela beskrivs som alltid som en fantastisk innovation som är bra för klimatet och miljön (precisionsspridning av urinen), bra för arbetsmiljön för människorna och för korna. Personligen blir jag mest beklämd. Maskiner ger redan korna mat, mjölkar dem, tar hand om deras gödsel och nu, tvingar dem att kissa också. Nej, korna ska inte "lida" av kiss-massagen, enligt reportaget, och det tror jag inte heller att de gör, men det blir ytterligare en maskin som kommer in i deras liv och som begränsar deras liv. Och det jag undrar är, varför börjar inte dessa bönder att jobba med maskiner i stället, så kan väl de som vill jobba med djur, göra det?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv