Allt ska bort!

Allt ska bort! 150 150 Ann-Helen von Bremen

I samband med skolstarten kom sonen hem och berättade att de hade fått en ny tjej i klassen som hade bytt skola tre gånger. Han konstaterade samtidigt att han själv hade inte hade bytt skola en enda gång under sina åtta skolår. Han tyckte inte att det hade funnits någon anledning till det, men han insåg samtidigt inte att det var något självklart eftersom många av hans skolkamrater har kommit och gått.

Och nog har det under dessa åtta år funnits tillfällen när vi varit några föräldrar som allvarligt funderat på att byta skola, men i stället har vi valt det mer gammaldags sättet, vi valde att engagera oss i skolan och dess frågor. Vi bildade föräldraförening, vi bildade skolråd med representanter från skolan, föräldrar och elever, vi gnetade på, mailade, var besvärliga och ibland när det körde ihop sig ordentligt, som när plötsligt en del av skolgården var borta och ersatt med ett barack-dagis, tog vi dit lokalpressen och gick på stadsdelsnämndsmötet och uppvaktade politiker.

Vi åstadkom aldrig direkt någon revolution, utan mera små steg av förändring. Det var ett vardagligt, tålamodskrävande och ibland rätt tröttsamt gnetande.

Vi var som sagt omoderna och engagerade oss i stället för att använda oss av valmöjligheten som förändringsverktyg. Vi valde inte en ny skola, vi stannade kvar och försökte förändra det som vi ändå såg som ”vår” skola. Jag vet inte varför det blev så, kanske var det helt enkelt så att vi just då var lite trötta på alla val – vi hade valt dagis, telebolag, tv-leverantör, elbolag, bostadsrättsförening, pensionssparande, vårdcentral, tandläkare och försäkringsbolag och bank. Varje gång vi sticker in näsan i en butik, om så bara för att köpa lite frukost, ska vi fatta mängder av val – ekologiskt eller fair trade eller svenskt eller närproducerat? Vi ska kolla innehållsförteckningar på jakt efter sötningsmedel eller färgämnen som vi inte gillar. Vi ska hela tiden välja. Rätt.

Vi var kanske lite trötta på att känna oss som ständiga konsumenter och att detta konsumerande även tränger in allt mer i våra mänskliga relationer. Vi ska välja rätt, oavsett om det gäller skola för våra barn, äldreboende för våra föräldrar, tandkräm eller vår kärleksrelation. Och väljer vi fel, det vill säga om vi tröttar på tandkrämen, rektorn har korkade idéer, gamla mamma ligger i nerkissade blöjor eller vår partner börjar bli lite väl hängbukig, så kan vi alltid välja något nytt. Det finns alltid någon eller något som passar just oss. Det handlar bara om att leta och att välja. Rätt. Att konsumera rätt.

I somras stötte jag på en kvinna i 65-årsåldern som nyligen ersatt sin gamla partner med en ny, via annons. Hon har gjort det förut och var inte sentimental över detta. Det var praktiskt och enkelt och nu hade hon fått en som också tyckte om att gräva. Det var viktigt för hon jobbar mycket med sin trädgård. Några veckor senare hörde jag att det hade spruckit. Den grävande mannen hade tyckt att allt egentligen var alldeles utmärkt, men att resvägen var något lång. Kanske rättar han till felet nästa gång han lägger upp sin profil på en dejtingsida och preciserar, ”max 45 minuters resväg”.

Jag säger inte att det är fel vare sig på att välja ny skola eller söka efter kärleken på dejtingsidor, men jag känner en stark olust över att vi steg för steg förvandlas enbart till konsumenter på alla plan.

Det fanns en tid i början av 90-talet när de som sjöng kunskapssamhällets lov, som vi då antogs vara på väg in i, förutspådde att det löpande bandet var förbi. I kunskapssamhället skulle alla vara oersättliga. Vi vet hur det blev med den saken. Vi är kanske utbytbara i en ännu större utsträckning idag för vi håller på att lära oss att allt faktiskt kan konsumeras, på det ena eller andra sättet. Återigen – bara vi väljer rätt!

Det enda vi inte riktigt har löst än är hur vi ska kunna konsumera nya barn. Det finns ännu inget forum för att kunna välja nya barn som inte svär som borstbindare, spelar JayZ på högsta volym eller vägrar att gå upp före klockan elva på helgerna. Men det kanske bara är en fråga om tid.

Efter skolan brukar sonen gå tillbaka till skolgården och spela fotboll på den nya konstgräsplanen på skolan, ett resultat av sex års gnäll från oss föräldrar och ungar efter. Jag brukar tänka på det ibland. Allt är kanske inte till salu ändå?

Ann-Helen von Bremen

Vem har makten över din matkasse? Det här är en blogg om hur matproduktionen, politiken och affärerna kring maten ser ut. Jag arbetar annars som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Här skriver jag mer fritt om matkedjan. Jag är inte alltid arg, mat är ett av mina största nöjen. Men jag är alltid hungrig. Ann-Helen Meyer von Bremen

All stories by: Ann-Helen von Bremen
4 comments
  • Karin

    Lite lagom envishet och en nypa jädrar anamma skulle de flesta må bra av. Tack för en stunds reflektion – jag fortsätter en stund till känner jag.

  • Pelle Agorelius, Husmansbord

    En bra text som mycket väl skulle platsa bland Expressens (eller liknande) krönikor.
    En tanke som slår mig ofta är skillnaderna mellan beslut som fattas i stundens ingivelse, och beslut som är avvägda och planerade. Tanken kom till mig igen när jag läste detta, det är väl så att vi utsätts för väldigt många valmöjligheter som kan avgöras på en gång, i fler och fler av de livsavgörande valen. Två (minst) nya sociala grupper uppstår, familjen Medström och familjen Motström. De skulle vara kul att följa dem i loppet av ett år, och se hur många val som Medströms hakat på, och vad de vunnit eller förlorat. Samma sak för the Motströms, alla erbjudanden de missat. Alla abonnemang de bundit, “vi flytt int´” – attityden och vad som hänt med dem.
    Jag är ganska säker på att Motströms ringer till Telia och klagar på att täckningen blivit sämre, när grannen Medströms bytt mobilabonnemang under samma tid, etc etc. En tankeväckande text Ann Helen, tack.

Leave a Reply

Your email address will not be published.