Close
Enter your
text here
Priset på sylt
 Priset på sylt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist, men de som sliter och plockar bären i våra skogar kommer ofta betydligt mer långväga ifrån.

Det är den tiden när tidningarna brukar svämma över av läckra recept på tårtor och efterrätter, dignande av färska bär. Och samtidigt kan vi med stor sannolikhet räkna med att de första rapporterna om utländska bärplockare börjar strömma in. Nationaliteterna varierar men en sak kan vi vara säkra på – vi kommer återigen få läsa om människor som lever under usla förhållanden och sliter hårt för att plocka våra skogars bär för en liten peng. Det är som om bärtårtorna och de fattiga bärplockarna lever i två olika världar, och det gör de också, fast ändå inte.

Vi reser på semester till Thailand för att försäkra oss om en härlig solbränna och thailändarna och de andra nationaliteterna reser hit med hopp om att göra det stora klippet som ska förändra deras liv, eller åtminstone kunna hanka sig fram ett år till. Globaliseringens gåvor regnar lite olika, beroende på var i världen man befinner sig och hur stor plånboken är.

Enligt bäruppköparna är det tjugo år sedan svenskarna slutade plocka bär för att sälja. Man kan säga att det tog slut samtidigt som tanterna, som var de som höll bärindustrin igång, inte längre orkade gå ut i skogen. Skolungdomar göre sig icke längre besvär, de tycker att 10-15 kronor litern för exempelvis blåbär, är alldeles för dåligt betalt. Och visst, ska det bli några pengar så får man naturligtvis plocka några hinkar oavsett om solen steker, knotten biter eller regnet strilar ner.

Samtidigt kunde Svenskt Sigill och Bärfrämjandet förra året rapportera att vi har blivit allt mer intresserade av att koka sylt, mer än var fjärde svensk tänkte stå vid syltgrytan under förra sommaren. Framför allt var det de yngre, särskilt barnfamiljerna, som såg fram emot att packa sommarens läckerheter på burk. Och nästan hälften av syltkokarna var faktiskt beredda att själva plocka sina bär i skogen! Av någon anledning är man då inte särskilt rädd för en låg timpenning, för om man räknar ut hur mycket tid det går åt för att plocka, rensa, koka och konservera så blir det en sylt som snudd på, är värd sig vikt i guld.

Man kan jämföra detta med fritidsodlandet där vi också verkar vara beredda att lägga ner oerhört mycket tid och pengar för några få kok potatis, ett par knippen morötter och lite sallat. Och när det gäller den egna täppan är vi inte heller särskilt roade av att använda kemiska bekämpningsmedel, även om vi inte tänker särskilt mycket på det när vi handlar frukt och grönt i butiken.

Uppenbarligen skiljer vi på arbete och arbete och agerar också därefter. Men frågan är ju egentligen varför vi gör det? Varför vi beredda att betala dyra pengar för några hemkokta syltburkar, samtidigt som vi är rätt snåla när vi handlar sylt i butikerna? För några år sedan intervjuade jag ett syltföretag som tidigare hade profilerat sig som en kvalitetsproducent med hög andel bär i sina sylter. Marknadschefen avslöjade att det ekonomiskt inte hade gått så bra. De hade varit tvungna att ”anpassa sig till marknaden”, dvs att börja göra sylt med mindre bär i, till ett billigare pris.

Samtidigt som vi förfasar oss över de utländska bärplockarnas arbetsförhållanden i våra skogar, är vi ändå inte beredda betala mer för vår sylt. För hur ska vi annars ha råd med den där semesterresan till Thailand?

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat nr 9)

Aftonbladet Debatt 23 juli
 Aftonbladet Debatt 23 juli 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Större skördar kräver en mer utvecklad marknad

Debattörerna: Utveckling av marknaden är viktigare än de satsningar som nu sker

DEBATTEN: Jordbruket är nyckeln till Afrikas tillväxt. Stora satsningar görs nu på en strukturomvandling och industrialisering. Dagens debattörer frågar sig om satsningen på konstgödsel är den rätta när det skulle vara billigare med ekologisk odling. Samtidigt undrar de hur den ökande produktionen ska säljas när det saknas marknad.

Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Moçambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter.

I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring.

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, så kallad landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniebyarna. AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även av svenskt bistånd på drygt 300 miljoner kronor. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FN:s generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom västvärldens jordbruk.

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt.

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring och så vidare.

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande.

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

författare till ”Jorden vi äter”

Publicerad 23 juli, Aftonbladet Debatt

Gourmet med samvete
 Gourmet med samvete 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

I senaste numret av den makalöst vackra och intressanta gastronomiska tidningen Fool inser jag att något har hänt. Gourmeten blundar inte längre och äter sin gåslever med god aptit, utan att reflektera över hur gåslevern har blivit till. I alla fall inte alla. I tidningen finns en artikel baserad på forskningsrön som visar att kycklingar och höns är betydligt intelligentare djur än vad vi kanske tror och därmed blir dagens uppfödning ännu mer obarmhärtig.

En dansk skribent har modet att ifrågasätta den danska baconproduktionens hållbarhet. Hon ägnar sig dessutom åt en oerhört underhållande fantasi om vad som skulle hända om Danmark släppte ut alla sin grisar och de fick leva sida vid sida med de tvåbenta invånarna.

Och själv har nöjet att bidra med en artikel om matproduktionens kommersialisering och vad det egentligen innebär för djuren, naturen, bönderna och oss konsumenter.

Låt mig återigen betona att detta är en oerhört vacker mattidning, gjord av det passionerade paret Lotta och Per-Anders Jörgensen. Det finns bilder här som gör mig nästan gråtfärdig, just för skönheten i dem. Det är alltså inget självklart forum för kritiska artiklar om dagens matproduktion. För bara några år sedan hade det varit omöjligt och det är fortfarande en omöjlighet i de allra flesta mattidningar att prata om tallrikens bakgårdar.

Men någoting har hänt .Det har smugit sig in ett samvete i gastronomin. Magen och smaklökarna är inte längre ensamma Herrar på Täppan. I alla fall inte alltid.

Det märktes redan när ekoboomen briserade för 6-7 år sedan. Plötsligt stod kockarna i kö för att lovsjunga eko och närodlat. Och den här gången flockades också flera av ”stjärnorna” runt ekogrytorna, inte bara här utan även utomlands. Sedan hindrade inte detta att samma passionerade kock kunde servera majsuppfödd biff från en feedlot i Nebraska eller stå och prata i nattmössan om råvaror och producenter därför att man helt enkelt inte hade någon aning.

Men ändå. Viljan fanns där.

På senare tid har viljan förvandlats till ansvar. Jag har tidigare skrivit om Gastón Acurio från Peru som tillsammans med flera andra ledande kockar i världen vill ta ett större ansvar för matproduktionen och den biologiska mångfalden. Gaston mottog i våras White Guides internationella gastronomiska pris för sitt arbete. Under våren kom också White Guides nystartade mattidning White Paper med ett temanummer om framtidens mat där den industriella matproduktionen ifrågasattes på olika sätt. Den insikten, att ett industriellt och monokulturellt jordbruk också på sikt ger en ensidig gastronomi, är en ny insikt för denna publik.

En fluga gör ingen sommar och ett par stjärnkockars kritiska röster gör heller ingen matrevolution, men växer protesterna från den gastronomiska eliten är det ändå en kraft som inte ska underskattas.

Priset för billig mat – antibiotikaresistensen
 Priset för billig mat – antibiotikaresistensen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vissa tickande bomber vill man helst inte kännas vid, men till slut går det ändå inte att komma undan. Som detta med antibiotikaresistenta bakterier. Vi har hört till leda om detta ökande problem och jag misstänker att jag inte varit ensam om att muttra någon svordom när läkaren har vägrat skriva ut pennicilin för ungens öroninflammation, på den tiden när det begav sig.

Men ibland kommer man som sagt inte undan. Ett av Almedalens seminarier, arrangerat av Svenska Djurhälsovården och Vi konsumenter, blev en påminnelse om detta. Trots att övriga EU har följt Sveriges linje och sedan 2006 förbjudit antibiotika för att öka tillväxten hos jordbrukets djur, så är ändå användningen mycket hög i flera länder. Sverige, Norge och Island har den lägsta förbrukningen, Sverige ligger på 15 mg/kg levande djur. Spanien ligger högst med 250 mg/kg levande djur, eller 16 gånger mer antibiotika.

Baksidan av den här flitiga medicinerandet av i huvudsak friska djur, är att resistensen ökar och de siffrorna är rätt kusliga. Över 60 procent av de tyska och holländska grisarna och 30 procent av de danska grisarna bär på bakterier som är resistenta mot antibiotika.

Och detta drabbar naturligtvis oss också eftersom resistenta bakterier från djur eller från livsmedel självklart kan smitta oss också.

Märkligt nog agerar inte Livsmedelsverket mot detta. Man anser att om livsmedlet upphettar till 70 grader så är det inget problem. Må så vara, men nog är det en märklig hållning att det tillåts säljas livsmedel som med stor sannolikhet kan vara farliga? Risken att få i sig resistenta bakterier från en tysk, holländsk eller dansk gris är ju inte direkt liten.

Eller som Gunnela Ståhle från Vi Konsumenter sa:

– Som konsument kan jag inte få buskapet att detta ska jag lösa i köket!

Nu pågår dock sedan en tid tillbaka ett arbete, initierat av Axfood, för att börja ställa krav på antibiotikaanvändningen när det gäller importerade animalier. Ror man detta i land, får det sägas vara ett genombrott för en förändrad syn på handelns roll i livsmedelskedjan, en ökad medvetenhet om att man faktiskt också har ett större ansvar för den mat man säljer. Ett ansvar som man än så länge har varit rätt ovillig att axla.

Hittills har det hetat att det är upp till konsumenten att välja. Kanske är detta första steget att ta ansvar och sluta dölja sig bakom floskler som valfrihet?

 

Skärp er och tänk positivt!
 Skärp er och tänk positivt! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Tänk positivt, så går det! Det var uppmaningen till landets bönder från Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson under Livsmedelsföretagens seminarium i Almedalen igår. Rubriken var allvarlig – ”Ska vi fortsätta producera livsmedel i Sverige?” och frågan befogad, med tanke på att flera näringar, främst nötkött, gris och mjölk, befinner sig i rejäl motvind just nu. Här skulle näringens tungviktare diskutera frågan på allvar och förutom Harald Svensson fanns LRFs ordförande Helena Jonsson, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Arlas VD Peder Tuborgh och Marie Söderqvist, VD för Livsmedelsföretagen på scen. En rätt tung line up alltså och förväntan var stor – särskilt med tanke på att landsbygden och lantbruket har pekats ut som Almedalens hetaste frågor.

Av detta märktes dock inget i debatten. Helena Jonssons begäran om en ny gemensam livsmedelsstrategi, möttes av ointresse. Svaret på frågan om fortsatt livsmedelsproduktion i Sverige blev givetvis ja, men frågan hur det skulle gå till, blev obesvarad. Däremot så fortsatte Marie Söderqvist på samma linje som hon slog in på under förra Almedalen – att svensk livsmedelsindustri inte nödvändigtvis behöver svenska bönder för att producera. Och den här gången levererade hon en ännu kraftigare bredsida genom att hävda att lantbruket inte har strukturrationaliserat och effektiviserat på samma sätt som industrin. Hon beskyllde bönderna för att sola, fika och inte bry sig om att leverera rätt produkter till industrin.

Det var en förolämpning som det nog krävdes ett rätt djupt andetag från Helena Jonssons sida för att svara behärskat på.

Peder Tuborghs lösning var det globala företagets lösning – Sverige får nog finna sig i att importen ökar, men å andra sidan kan vi öka exporten till Kina. Hur en sådan strategi rimmar med Arlas ambition att vara hållbar, gick han dock inte in på.

Däremot så pekade han på Sveriges mycket goda möjligheter att producera mjölk och dessutom med världens minsta klimatbelastning. Läget är alltså utmärkt gott, det som behövs är en förändrad attityd hos bönderna, vilket som sagt Harals Svensson hakade på. Det blev lite Livets Ord-stämning ett tag när tankens makt hyllades så starkt.

De två huvudbudskapen till Sveriges bönder var alltså att de ska skärpa sig, sluta fika och leverera rätt grejer till industrin samt att de ska ha en mer positiv attityd. Någon förändrad politik verkade inte vara nödvändig. Närmare än så kommer man kanske inte en intellektuell härdsmälta?

 

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv