Gårdagens LRF-debatt i Almedalen blev mer än fullsatt, men om vi blev så mycket klokare är väl rätt oklart. Uppenbarligen är det en fråga som intresserar många – ”Ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt. Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att ”förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv ”mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.

Behöver Sverige en egen livsmedelsproduktion? Det är rubriken på den debatt som LRF anordnar i Almedalen nästa vecka. Och jag misstänker att vi som deltar i debatten – Helena Jonsson (LRF), Eskil Erlandsson (Landsbygdsminister), Anders Svensson (ICA), Åsa Romson (Miljöpartiet) och jag kommer att svara ett lika rungande ja som ett frireligiöst tältmöte skulle svara på frågan om Gud finns.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

– Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

– Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

– Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?