En tallrik från paradiset
En tallrik från paradiset 150 150 Ann-Helen von Bremen

Troligen var det inte maten som Unesco hade i åtanke när man för sju år sedan utsåg Rhendalen till världsarv, men det hindrar inte att maten är, som det brukar heta i Guide Michelin, ”värd en resa”.

Den tyska maten har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige och brukar beskrivas som stabbig, flottig och utan finess. Knödel, Braten, Schweinehaxe, Eisbein, Sauerkraut, Fleischwurst – nej den tyska maten låter brutalt barbarisk i svenska öron och framför sig ser man ett dallrande berg av fläsk och flott.

Tills man smakar. Det är då det händer. När maten landar i munnen är det som om det vanliga analyserandet av smak, textur och komposition, som den lätt yrkesskadade hjärnan annars ägnar sig åt under en måltid, helt sätts ur spel. Åt skogen med alla analyser – det här är helt enkelt god mat! Och det som slår mig är att detta är en sällsynt upplevelse på svenska krogar, när reptilhjärnan, eller magen, eller känslan, eller kalla det vad ni vill, sätter in och man diskret tittar sig runt axeln och undrar om det är okej att slicka tallriken.

Just detta inträffar återigen när jag äter lunch. Jag befinner mig för femtioelfte gången i Bacharach, en liten stad mellan Mainz och Koblenz, i Rhendalen, närmare bestämt på Rhein Hotel. Jag äter en av Andreas Stübers signaturrätter – Rieslingbraten och trots att jag gjort detta så många gånger förr, överväldigas jag ännu en gång när njutningens autopilot kickar igång.

Det är egentligen ingen märkvärdig rätt, en rieslingmarinerad stek i skivor som serveras med gräddsås och det tyska svaret på pasta – spätzle. Men steken är ett gudabenådat långmarinerat långkok , så mjäll att den faller sönder vid gaffels beröring och landar fjäderlätt i munnen. Och spätzlen färskt nygjord, perfekt gyllenbrun.

För mig är detta ett stycke paradis på jorden. För rhenländarna är detta inget märkvärdigt. God mat är en självklarhet.

Det är inte för inte som lösenordet till hotellets trådlösa nätverk är just – rieslingbraten!

Världens chans – men ta den!
Världens chans – men ta den! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Startade morgonen med att debattera i TVs Gomorron Sverige med jordbruksminister Eskil Erlandsson och hans satsning på Matlandet Sverige. Så värst mycket debatt blev det dock inte. Det blev mest lite mysigt, som det ofta blir när det ska handla om svensk gastronomi. Och vem kan egentligen bli arg på en jordbruksminister som för första gången på allvar, ser jordbruket som en viktig förutsättning för att utveckla gastronomin?

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Mission impossible – bra mat på svenska tåg
Mission impossible – bra mat på svenska tåg 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var på den tiden då de flesta journalister ägnade sig åt att gnälla på SJs plastinpackade mackor. Några av oss andra satt i stället i restaurangvagnen. Det var vita dukar, riktiga bestick, porslin, serveringspersonal och riktigt skapliga kockar. Maten som serverades var för det mesta god och mycket prisvärd. En längre tågresa var något att se fram emot, då skulle man hinna med ett besök i restaurangvagnen.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade – mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Den tunna hinnan av närproducerat
Den tunna hinnan av närproducerat 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det höll i knappt två år, mejeriföretaget Milkos satsning på ”närproducerad” mjölk. Under hösten 2008 lanserade man sin ”Dalamjölk”, processad och mjölkad i Dalarna. Försäljningen blev en succé och följdes upp av ”Värmlandsmjölk” och ”Landskapsmjölk” från de fyra landskapen Hälsingland, Medelpad, Jämtland och Ångermanland. Mitt under semestern kommer så beskedet – Milko lägger ner sina mejerier i Karlstad och Sundsvall. Och även om Milko lovar att Dalamjölken och Värmlandsmjölken ska finnas kvar (fyrklövermjölken verkar få stryka på foten direkt) så är det ändå med stor sannolikhet början på slutet av den närproducerade vågen inom mejerivärlden.

Vad hjälpte det då att man innan sommaren gjorde om mjölkförpackningarna med mönster från hembygdsdräkter för att ytterligare appellera till knätofskänslan som ändå bor någonstans djupt inom oss? Redan då måste ju ledningen ha anat att ekonomin inte skulle gå ihop.

Milko kommer att få stora imageproblem med sin Värmlandsmjölk, när mejeriet i Karlstad försvinner och mjölken i stället ska göra en resa på 70 mil fram och tillbaka i mejeriet i Grådö. Visserligen har aldrig transporterna varit det stora argumentet för värmlänningarna, om man som utflyttad värmlänning nu får drista sig till att ha några synpunkter i frågan, det har i stället handlat om att ha kvar arbetstillfällen i länet. Det är värnandet av arbetstillfällen som har gett Konsum Värmland dess framgångar, när de envisats med att ha kvar sin egen charktillverkning och bageri, när andra konsumföreningar har sålt av. Och det är värmländska jobb som har varit det starkaste skälet till Värmlandsmjölken, inte miljöhänsyn. Värmland hör till den mellanbygd som har tagit rejält med stryk under de senaste 20 åren. Självklart månar man om de jobb som trots allt ändå finns kvar.

Och frågan är hur värmlänningarna kommer att ställa sig till Värmlandsmjölkens nya innehåll, kommer det att räcka med att mjölken kommer från Värmland när mejeriet är borta? För den grupp konsumenter som vurmar för det närproducerade, har argumentet dock blivit allt ihåligare. Vi kan gapa om närproducerat hur mycket vi vill, när den stora utvecklingen ändå handlar om fortsatt strukturrationalisering.

”Närproducerat – ett skämt!” utbrister Expressens Tommy Hammarström i dagens ledare.

Och man är böjd att hålla med.

Frankrikes röta
Frankrikes röta 150 150 Ann-Helen von Bremen

I samband med en artikel om mat och politik för Svenska Dagbladet, snubblar jag över några artiklar som handlar om den franska hamburgerkedjan Quick. För en gångs skull handlar de upprörda skriverierna inte om dåliga arbetsförhållanden, fetma eller fusk med råvarorna, som annars brukar kopplas samman med snabbmatsindustrin, utan om ren och skär rasism.

Anledningen är nämligen att Quick bestämde sig i början av året för att på några av sina restauranger enbart servera halal-kött i sina burgare och ersätta baconskivorna med kalkon. Orsaken var enkel, det handlade om restauranger som låg i områden med stor muslimsk befolkning, en kundanpassning helt enkelt.

Man kan tycka att det inte borde ha ordats mer om detta, men i stället blev det politiskt ramaskri och inte bara från den yttersta högerkanten i form av Le Pen i Front National, utan även från socialisternas sida. Det har skrikits om diskriminering och politiker från Sarkozys parti, UMP, har uppmanat till bojkott av hamburgerkedjan för att ”återställa friheten att välja”.

Men naturligtvis handlar det inte om någon valfrihet. Om snabbmatskedjan i stället bestämt sig för att på några få restauranger enbart servera vegetariska alternativ, hade det förmodligen inte sagts ett pip.

Någon dag senare berättar en kamrat som varit på semester i Frankrike att den franska förlusten i fotbolls-VM, nu skylls på att laget består av så få ”riktiga” fransmän. Och även det är kommentarer som inte enbart fälls av tokhögern, utan även av en så kallad upplyst, intellektuell medelklass på vänsterkanten.

Frankrikes rasism sprider sig som röta och berör allt – även burgaren och bollen.

Och nu hörs det allt fler röster som anser att Frankrikes förlust i fotbolls VM, beror på att det är för få ”riktiga” fransmän med i laget.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv