Vem steker nu Usama bin Ladins pannkakor?
Vem steker nu Usama bin Ladins pannkakor? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Efter åtta år i Guantanamolägret har Ibrahim al-Qosi nu fått sitt straff tidsbestämt till 14 års fängelse. Den 51-årige sudanesen har erkänt att han varit med i al-Qaida och att han stöttat terrorism. Han var kock åt Usama bin Ladin.

al-Qosi måste ha förhörts ingående, men CIA har varit förtegen med vad för slags mat Usama åt när han satt ock tryckte i grottan, men om vi antar att al-Qosi lagade sitt hemlands mat blev det mycket majspannkaka gräddad under planeringen av den 11 september.

När jag på CIA:s hemsida, www.cia.gov, söker på ”pancakes” får jag inte en enda träff. Varför försöker man hemlighålla att Usama är en pannkaksätare? Jag har mina teorier.

När det gäller elakingars i största allmänhet och deras matvanor är journalister, populärhistoriker och filmmakarna så klart omåttligt intresserade. Hitlers kost (vegetarian) är ju numera kända av alla som läst en bok eller sett en film om andra världskriget.

I Rom invigdes Colosseum år 80 e kr med att under hundra dagar döda 10 000 människor och 11 000 djur inför en olivknaprande åskådarmassa. Rommarnas matorgier har (felaktigt) skildrat i många filmer. De flesta romare åt väldigt städat och då nästan uteslutande bara bröd, oliver, grönsaker och ost. En köttbaserad diet ansåg rommarna vara barbarisk.

Hur som helst så ser jag fram emot att läsa kommande intervjuer med kocken Ibrahim al-Qosi – kanske ger han även ut en kokbok – och jag blir då inte förvånad om det visar sig att Usama bin Ladin är 100% vegetarian.

Att vegetarianer är sällsynt elaka lär stå klart för alla som känner vår historia. Det stora frågan när det gäller vegetarianism är dock denna: Är det så att elaka människor bli vegetarianer eller är det så att vegetarianism leder till att man blir elak? Din gissning är lika god som min. För att vara på den säkra sidan bör vi dock alltid se till att varje måltid innehåller en bit från samtliga delar av kostcirkeln, alltså även en bit kött om än aldrig så liten.

Fotnot: TV 4 har ett recept på sudanesisk (äggfri!!!) majspannkaka (http://www.recept.nu/1.206492/recept.nu_redaktionen/efterratter_godis/ris/majspannkaka_fran_sudan). Hur CIA ställer sig till att den här informationen finns tillgänglig på nätet är inte officiellt, men de lär knappast vara jublande glada på huvudkontoret i Langley.

Politiskt brödbråk
Politiskt brödbråk 150 150 Ann-Helen von Bremen

Bröd har genom historien visat sig innehålla inte bara mjöl, utan också en viss politisk sprängkraft. Minns bara hur Marie Antoinette fick ångra sin ord om att folket kunde äta bakelser, om de nu inte hade bröd.

Nu är det dags igen. Tysklands president, Christian Wulff, har hamnat i rejält blåsväder sedan det visat sig att hans ”hovleverantör” är bageriet Gaues Bäckerei. Bageriet räknas som ett av de allra bästa och säljer sitt bröd till ett antal trestjärniga hotell och restauranger, samt till välrenommerade TV-kockar. Så det är inte kvalitén som är problemet, det är avståndet. Gaues Bäckerei ligger i Hannover, presidentens bostad (Schloss Bellevue) finns i Berlin, en sträcka på 30 mil. I dessa tider av klimatsmart mat och vurm för det närproducerade, anses brödtransporten som inte bara miljövidrig, utan också som vulgär hedonism.

Den fråga som nu ställs är varför inte presidenten köper sitt bröd från något av bagerierna i Berlin? Duger inte de?

När brödleveransen blev känd, dröjde det inte många timmar innan kritiskstormen bröt loss från diverse oppositionspolitiker och miljöorganisationer. I Süddeutsche Zeitung säger en upprörd Claudia Hämmerling (De Gröna) att hon visserligen älskar Thüringer Rostbratwursten, men aldrig skulle drömma om att få dem hemlevererade. Hon tar sitt miljöansvar och äter dem endast när hon är på semester i Thüringen.

Berlins Hantverkskammare, en lobbyorganisation för hantverksyrken, har också surnat till och säger att det minsann finns lika bra bagare i Berlin som i Hannover. Så det så!

För bagaren själv, Jochen Gaues, har det politiska bråket inneburit strålande gratisreklam och nya kunder. På hans nya t-shirt står det: ”Presidentens bagare kommer från Hannover och heter Jochen”.

En tallrik från paradiset
En tallrik från paradiset 150 150 Ann-Helen von Bremen

Troligen var det inte maten som Unesco hade i åtanke när man för sju år sedan utsåg Rhendalen till världsarv, men det hindrar inte att maten är, som det brukar heta i Guide Michelin, ”värd en resa”.

Den tyska maten har ett oförtjänt dåligt rykte i Sverige och brukar beskrivas som stabbig, flottig och utan finess. Knödel, Braten, Schweinehaxe, Eisbein, Sauerkraut, Fleischwurst – nej den tyska maten låter brutalt barbarisk i svenska öron och framför sig ser man ett dallrande berg av fläsk och flott.

Tills man smakar. Det är då det händer. När maten landar i munnen är det som om det vanliga analyserandet av smak, textur och komposition, som den lätt yrkesskadade hjärnan annars ägnar sig åt under en måltid, helt sätts ur spel. Åt skogen med alla analyser – det här är helt enkelt god mat! Och det som slår mig är att detta är en sällsynt upplevelse på svenska krogar, när reptilhjärnan, eller magen, eller känslan, eller kalla det vad ni vill, sätter in och man diskret tittar sig runt axeln och undrar om det är okej att slicka tallriken.

Just detta inträffar återigen när jag äter lunch. Jag befinner mig för femtioelfte gången i Bacharach, en liten stad mellan Mainz och Koblenz, i Rhendalen, närmare bestämt på Rhein Hotel. Jag äter en av Andreas Stübers signaturrätter – Rieslingbraten och trots att jag gjort detta så många gånger förr, överväldigas jag ännu en gång när njutningens autopilot kickar igång.

Det är egentligen ingen märkvärdig rätt, en rieslingmarinerad stek i skivor som serveras med gräddsås och det tyska svaret på pasta – spätzle. Men steken är ett gudabenådat långmarinerat långkok , så mjäll att den faller sönder vid gaffels beröring och landar fjäderlätt i munnen. Och spätzlen färskt nygjord, perfekt gyllenbrun.

För mig är detta ett stycke paradis på jorden. För rhenländarna är detta inget märkvärdigt. God mat är en självklarhet.

Det är inte för inte som lösenordet till hotellets trådlösa nätverk är just – rieslingbraten!

Världens chans – men ta den!
Världens chans – men ta den! 150 150 Ann-Helen von Bremen

Startade morgonen med att debattera i TVs Gomorron Sverige med jordbruksminister Eskil Erlandsson och hans satsning på Matlandet Sverige. Så värst mycket debatt blev det dock inte. Det blev mest lite mysigt, som det ofta blir när det ska handla om svensk gastronomi. Och vem kan egentligen bli arg på en jordbruksminister som för första gången på allvar, ser jordbruket som en viktig förutsättning för att utveckla gastronomin?

Ingen naturligtvis.

Och det är egentligen inget som helst fel på idén, tvärtom skulle det kunna vara räddningen för att lantbruk som går på knäna. Ja, det brukar ofta gnällas från bondehåll men det är rätt allvarligt läge just nu.Ska det bli några bönder kvar egentligen? Vi har i dag mindre än 6 000 mjölkbönder i Sverige och färre lär det bli, i rätt snabb takt. Min elvaåriga son konstaterade häromdagen när vi körde runt i den värmländska landsbygden, att man numera oftare ser rådjur än kor. Importen av mejeriprodukter ökar, samtidigt som produktionen av mjölk minskar för första gången i modern tid. Det är allvarligt för det leder till inte bara till att mejeriföretagen måste lägga ner mejerier utan också att produktutvecklingen bromsas. Och där finns det mycket att göra för mejerierna, inte minst när det gäller osten och desserterna.

Men Erlandssons satsning på Matlandet Sverige kommer tyvärr inte att rädda svenskt lantbruk eller svensk gastronomi. Det handlar om alldeles för lite pengar och alldeles för små punktinsatser. Ska man på allvar utveckla en gastronomi, måste man få större delen av lantbruket och livsmedelsindustrin att slå in på den väg som handlar om kvalitet, smak, miljö, variation och mångfald. Man måste lämna den sexfiliga motorvägen där mat produceras utifrån pris, volym och samma kvalitet som gränsar till enfald.

Och för det räcker det inte med några 160 miljoner kronor som plottras ut på turism, exportrådet, kocktävlingar, reguljär livsmedelsforskning, småskaliga slakterier och en mängd andra projekt. Det krävs, om inte en revolution så i alla fall en rejält genomtänkt ny jordbrukspolitik som sätter gastronomin och miljön i fokus.

Annars kommer vi att befinna oss i ungefär samma läge som nu – ett fåtal duktiga krogar som köper råvaror från ett fåtal duktiga matproducenter. Men gastronomi är inte en exklusivitet, det handlar inte bara om att kunna äta fantastisk mat på förstklassiga krogar, utan att också få bra och hederlig mat i skolan, på servicehuset, på vägkrogen och i butiken. Och då räcker det inte med några få dedicerade och skickliga matproducenter, då måste större delen av lantbrukskåren med.

Det här är världens chans – ta den! Snart är det faktiskt för sent, för utan lantbruk – ingen gastronomi.

Mission impossible – bra mat på svenska tåg
Mission impossible – bra mat på svenska tåg 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var på den tiden då de flesta journalister ägnade sig åt att gnälla på SJs plastinpackade mackor. Några av oss andra satt i stället i restaurangvagnen. Det var vita dukar, riktiga bestick, porslin, serveringspersonal och riktigt skapliga kockar. Maten som serverades var för det mesta god och mycket prisvärd. En längre tågresa var något att se fram emot, då skulle man hinna med ett besök i restaurangvagnen.

Men vi var alldeles för få som uppskattade detta. Vi var ett restaurangotränat folk och att spendera mycket pengar på krogen var snudd på vulgärt. Att köpa något annat än kaffe till sina medhavda mackor på tåget, gränsade till hedonism och galenskap. Och därmed fick vi vad vi förtjänade – mikrorätter att värma själva, eller microrätter som någon annan värmer. Och ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker. Ingen ska säga att inte SJ lyssnar på kunden.

Men nog är det ironiskt att vi nu, när vi minsann har blivit riktigt varma i krogkläderna, inte kan få äta hyfsad mat på tågen. Tänk vilka möjligheter som tågen erbjuder för att presentera regionala specialitéer eller för att fungera som en scen för gästspel för duktiga kockar och krogar. Ett gastronomins tåg genom Matlandet Sverige. En fantastisk chans till marknadsföring, som ingen verkar intresserad av. Nyligen kallades Leif Mannerström in för att ta fram nya rätter till förstaklassresenärerna i X2000. Men vad spelar det för roll att Mannerström är en duktig kock, när hans rätter ändå hinner haverera i mikron?

Befria oss från flygplansmaten. Det är ju faktiskt tåg vi åker! Ett civiliserat sätt att resa.

Varför jobbar de inte med maskiner i stället?

Läser i ATL om en mjölkgård i Nederländerna där man har installerat "kotoaletter". Korna går in i en robot, får lite kraftfoder och masseras sedan på baken av en robotarm så att hon börjar kissa och då samlas urinen upp. Det hela beskrivs som alltid som en fantastisk innovation som är bra för klimatet och miljön (precisionsspridning av urinen), bra för arbetsmiljön för människorna och för korna. Personligen blir jag mest beklämd. Maskiner ger redan korna mat, mjölkar dem, tar hand om deras gödsel och nu, tvingar dem att kissa också. Nej, korna ska inte "lida" av kiss-massagen, enligt reportaget, och det tror jag inte heller att de gör, men det blir ytterligare en maskin som kommer in i deras liv och som begränsar deras liv. Och det jag undrar är, varför börjar inte dessa bönder att jobba med maskiner i stället, så kan väl de som vill jobba med djur, göra det?

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv