När mervärden handlar om centimeter
När mervärden handlar om centimeter 150 150 Ann-Helen von Bremen

Endast Sverige en svensk djurskyddslagstiftning har. Vårt lantbruk är världsbäst när det gäller miljöarbete och djuromsorg. Det budskapet har vi hört många gånger från näringens sida. Och i andra ändan, där vi konsumenter befinner oss, betonar vi i undersökning efter undersökning att god djuromsorg och miljön är väldigt viktigt för oss när vi köper vår mat.

Allt borde alltså vara frid och fröjd för det svenska lantbruket, men så är det inte. Ungefär hälften av vår livsmedelskonsumtion är importerad. Särskilt tydligt blir det om man tittar på köttkonsumtionen, där hälften av allt nötkött och nästan två tredjedelar av lammköttet är importerat.

Varför gör konsumenterna så här? Säger en sak och gör en annan. Det är en fråga som lantbrukarna och deras företag har funderat mycket på. Och svaret brukar vara att när konsumenten väl står där i butiken, då är det plånboken som styr. De fina idealen får ge vika för hushållskassans krassa verklighet.

Det ligger säkert något i detta, men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Jag tror att en starkt bidragande orsak är att svenska konsumenter inte riktigt förstår varför svenskt lantbruk skulle vara bättre. Och det är inte så konstigt för i konsumentens ögon verkar nog skillnaderna mera handlar om centimeter än verkliga skillnader.

Ta kycklingarna till exempel. Kycklingproducenterna brukar framhålla att Sverige är det enda land som har satt en gräns för hur trångt kycklingarna får ha det. Enligt djurskyddslagen är det 20 kg per kvadratmeter, ja det är så man uttrycker sig – kg per yta och inte djur per yta, men de som uppfyller branschens eget djuromsorgsprogram har tillåtelse att ha 36 kg per kvadratmeter. Hur ska man kunna kommunicera något sådant? Det blir abstrakt och det låter dessutom inte särskilt rymligt. Vad spelar det då för roll om det är ännu trängre i de utländska kycklingstallen?

På samma sätt kan man gå igenom skillnaderna för de olika djurslagen. Ja, det finns skillnader som talar till fördel för den svenska uppfödningen, men går de att kommunicera och framstår de som tillräckligt stora för konsumenten?

Personligen tror jag inte det.

LRF håller nu på att göra en ny livsmedelsstrategi, en strategi där man ska satsa mer på mat med mervärden, som ursprung, ekologiskt och andra värden som konsumenterna efterfrågar. Syftet är att på det viset kunna ta mer betalt för maten. Det ska bli spännande att se vart arbetet leder och om det kommer att innebära att bönders lönsamhet förbättras, vilket är dem väl unt, men då måste skillnaderna bli tydliga och konkreta för konsumenterna. Är man redo för ett sådant systemskifte, som det då faktiskt är frågan om?

Rubbad grillstav
Rubbad grillstav 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Grillkarré i stavform är det nyaste nya från Scan. Inför stundande grillsäsong fick jag och andra matjournalister reda på nyheten via ett pressmeddelande.
Den stavformade grillkarrén är smaksatt och färdig att lägga på grillen. Enligt informationen i pressmeddelandet är den kryddad med en “rubbing” som består av en kryddblandning med bland annat cayennepeppar, paprika och rök.
Jag läser innehållsdeklarationen på företagets hemsida och ser att det också ingår druvsocker, två olika antioxidationsmedel samt nötköttsextrakt i karrébitarna.

Produktchefen som sköter marknadsföringen av stavarna är, enligt pressmeddelandet, stolt över sin nya produkt. Han tycker framförallt att den har en spännande form och att den tar liten plats på tallriken. Han säger ingenting om smaken.

Det är klart att Scan har produktutvecklare som komponerar kryddning och kött så att det blir välsmakande bitar att lägga på grillen. Men pressmeddelandet fick mig att tappa aptiten. Jag upplever att maten från den stora köttproducenten i det här fallet består av enheter som laddas med moderna ord som kommer att sälja produkterna.

Varför ska vi äta rubbade stavar av fläskkarré? Och vem har någonsin önskat sig mat som är utrymmeseffektiv, som tar liten plats på tallriken? Jag tycker att det låter… rubbat.

Klimatsmart export, men klimatfarlig import?
Klimatsmart export, men klimatfarlig import? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på ”Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.

Jakten på ur-födan i matlandet Sverige
Jakten på ur-födan i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Senaste svenska mattrenden är att vi ska äta och laga mat som farmor och hennes mor gjorde den.

Det är bra – min farmor lagade god mat – men människor som är trygga i sina traditioner drabbas inte av matnostalgi.

Chefsbloggare Meyer von Bremen och undertecknad besökte i veckan Sosta Espresso Bar på Sveavägen. Vi tog båda en café macciato och inför en stundande resa frågade jag den italienska barristan om var i Rom man kan äta gott. Svaret blev att den bästa maten serveras, alltid har serverats, och alltid kommer att serveras långt från Rom, i den lilla syditalienska staden Foggia där nämnde italienare såg dagens ljus för si så där 20 år sedan.

– Åk till Foggia i stället för till Rom, blev svaret.

Handen på hjärtat, frågar du tusen 20-åriga örebroare om var den bästa maten i Stockholm serveras, hur många svarar direkt, utan en sekunds tvekan och med rent hjärta:

– Åk till Örebro i stället.

Ingen, tror jag. Varför denna himmelsvida skillnad mellan yngre män från Foggia i Italien och Örebro i Sverige, två lika stora städer i EU? Det är en fråga som vår ”matminister” Eskil Erlandsson kan fundera på. Eskil målsättningen är ju att, jag citerar regeringens pressmeddelande från sommaren 2008: ”Sverige, med sina unika landskap, livsmedelskvalité och kunnande ska bli Europas nya matland.”

Under tiden som Eskil fixar till Matlandet ska vi andra försöka svara på frågan vilken mat som är mest ursprunglig i det västerländska köket? Vilken smak har följt mänskligheten åt längst genom vår jordevandring?

Jag sitter inte inne med facit men har ett förslag. Så här har jag tänkt, rätt eller fel? I den västerländska matrepertoaren är ostronet unikt. Som enda rätt äts det levande och rått. Ostronet är den äkta ur-födan.

Råbiffen är inte den lika naturlig och rå, undrar kanske en uppmärksam läsare. Steak tartara är i dag en elaborerad rätt som ofta tillreds vid bordet och består av flera av följande ingredienser: Äggula, lök, kapris, senap, peppar, salt. Köttet har malts till en barnmatsliknande smet. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Men sushi, är inte den naturlig och rå? Huvudingrediensen i sushi är kokt ris och fisk kryddad med grönfärgad pepparrot. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Sashimi då? Den extremt tunt skurna fisken doppas en soja- och pepparrotssås. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Ett helt vanligt äpple, är inte det minst lika naturlikt som ett ostron? Dagens frukter och grönsaker är resultatet av tusentals år av växtförädling. Inte helt ursprungligt vill jag påstå.

Vill du äta som vi gjort längst? Beställ in ostron. De är odlade i bassänger, övervakade av experter, öppnade av proffs, men smaken – utan Tabasco eller citron – är samma smak som vår urmoder i Afrika smakade för 100 000, kanske miljoner år sedan då hon vadade ut i Atlanten när tidvattnet dragit sig tillbaka för att skörda av ostronbankarna.

Min farmor åt dock aldrig ett enda ostron. Därom är jag helt säker.

Gnällbönderna tar över
Gnällbönderna tar över 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket. Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part. Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden. Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.

It´s complicated

"Det är viktigt att forskarvärlden vänder och vrider på alla argument och är ödmjuka inför den komplexitet som alla system på jorden representerar. Men det betyder inte att vi alltid ska kommunicera till allmänheten att vi inte vet, att det är komplicerat och osäkert, menar Johan Rockström. " Var det fler än jag som satte morgonkaffet i halsen när man läste Rockströms uttalande i Svenska Dagbladets reportage om tipping points? Just den här inställningen, att man inte ska kommunicera till allmänheten att klimatfrågan är komplicerad, tenderar istället att leda till förenklingar som kan liknas vid fördumning. Det är tydligt när vi pratar om matens klimatpåverkan. Och det här förhållningssättet, att undvika att kommunicera det komplicerade, riskerar också att ge en backlash för hela klimatfrågan, vilket förmodligen är precis det vi ser nu. Och det är riktigt allvarligt.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv